09 september 2007

Predikan: 15 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Kristi ok ger oss vila
Predikan i S:t Olofs kapell, Pellinge, Borgå 9.9.2007
På väggen i mitt arbetsrum hänger en Kristusikon. Vår Herre håller i en bok, och på den står den grekiska texten till Matt 11:28. Den svenska översättningen lyder: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Den versen ingår i en av dagens evangelietexter.
För oss som lever i dagens samhälle är detta ett verkligt glädjens budskap, vilket på grekiska heter euangelion. Alltför ofta får vi bära tunga bördor: långa dagar på jobbet, stress också på fritiden och under pensionstiden med allt som borde göras, tragiska och upprivande nyheter från hela jorden som kommer in i våra hem genom TV-apparaterna… Efter att ha hållit på hela dagen med högsta växeln ikopplad har vi svårt att varva ner ens till natten, så att vår sömn skulle ge oss en verklig vila, och så vaknar vi trötta på morgonen.
Men Jesus lovar oss vila. Hur det här skall gå till uttrycker han i de följande verserna: Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.
Oreflekterat låter väl det där med ok inte så trevligt. Men vi bör komma ihåg att ett ok är ett arbetsbesparande redskap – med hjälp av ett ok är det lättare att bära också tunga bördor. När man har ett ok över axlarna bär man ju med ryggen, inte med armarna, och det är betydligt mindre slitsamt. Om oket dessutom är skonsamt är det väl anpassat till just bärarens axlar och nacke, så att det inte skaver utan är så effektivt som möjligt.
För att vi skall finna vila för vår själ, som Jesus uttrycker det, bör vi ta på oss [hans] ok. Han hjälper oss att bära våra bördor, när vi tar lärdom av honom som har ett milt och ödmjukt hjärta. Mildhet och ödmjukhet, i motsats till häftighet och självhävdelse, är Jesu recept för frid. Det verkar bra, tycker jag – om jag kan låta bli att ta stress över de situationer som jag möter, och om jag kan se på mig själv med lite humor, så blir livet säkert betydligt lättare att leva.
Problemet är bara att det som i teorin låter bra, kan vara svårt att genomföra i praktiken. Vad händer då jag uppriktigt har försökt lära mig av den milde och ödmjuke Jesus, men ändå misslyckas?
Här kommer skillnaden in – den stora skillnaden mellan Jesus, människornas Frälsare, och andra stora vishetslärare. Det finns ju många som vill sätta Jesus in i raden av stora lärare, tillsammans med Buddha, Mohammed, Gandhi och vad de nu alla kan heta. Och visst kommer Jesus med mycket som är klokt och värt att ta till sig, precis som dessa andra gör.
Mycket av det som dessa herrar lär oss har de dessutom gemensamt. Ett exempel är den s.k. gyllene regeln, som Jesus kommer med i Bergspredikan (Mt 7:12), och i hans mun har formen: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Den gyllene regeln förekommer i ett flertal religioner och filosofiska system, men oftast i sin negativa form: Allt vad ni inte vill att människorna skall göra mot er, det skall ni inte heller göra mot dem. Oberoende av vilkendera formen man ger den, så ger den gyllene regeln uttryck för en allmänmänsklig moralisk princip, som många vishetslärare har förmedlat till oss. Och det är ju gott och väl.
Skillnaden mellan Jesus och de andra är att Jesus inte bara gav oss sin undervisning och sitt exempel att följa, utan han erbjuder också sin hjälp i denna efterföljelse. Han säger inte bara lär av mig, utan också kom till mig. Han har inte bara medkänsla med oss, som måste leva med vår syndiga natur, han har också gjort något åt saken: han har burit straffet för vår synd på korset och besegrat döden genom sin uppståndelse.
Detta innebär att jag vet vad jag bör göra, vad jag skall sträva till. Det innebär också att om jag ärligt försöker men misslyckas, så vet jag också vad jag kan göra.
Den som vet med sig att den har handlat orätt komma till t.ex. en präst, bekänna sin synd för Gud och ta emot hans förlåtelse, som prästen förkunnar. Detta kallas för bikt, och kan vara en enorm kraftkälla, som tyvärr alltför få har upptäckt. Den kan sägas vara en del av Kristi ok, som hjälper oss att bära våra bördor. Om vi själva kan lära oss att ta emot förlåtelse för det som vi har misslyckats med, har vi dessutom mycket lättare för att förlåta andra.
Men är inte bikten någonting katolskt? Inte sysslar väl vi lutheraner med sådant? Sådana invändningar hör man ibland. Men för det första så var också vi lutheraner katoliker i 1.500 år, och har varit någonting nominellt annat i bara en tredjedel av den tiden. För det andra talar Luther själv mycket varmt om bikten – han ville rent av få in den som ett tredje sakrament vid sidan av dopet och nattvarden – och också i vår kyrkas nya katekes från år 1999 är ett helt kapitel ägnat åt bikten.
Jag vill citera en del av det som katekesen (41) säger: Den som biktar sig får personligen ta till sig den försäkran om förlåtelse och tröst som avges vid bikten. Orden som uttalas till syndernas förlåtelse är vissa och sanna, ty Gud har lovat att de är hans egna ord. För Kristi skull utplånar Gud alla våra synder. Hans villkorslösa barmhärtighet gör oss fria och ger oss ett gott samvete.
Stilistiskt ser kanske den lutherska bikten annorlunda ut än den katolska eller ortodoxa bikten. Men den existerar likafullt. Om det är någon som vill bikta sig, så är det bara att ta kontakt med mig eller någon annan präst, så arrangerar vi saken.
När jag faller (alltså inte ”om jag faller,” utan ”när”) så får jag resa mig upp och gå vidare tillsammans med min Herre. Jag får bekänna mitt misslyckande och min synd för honom, ta emot hans förlåtelse, och så försöka på nytt. Fastän jag skulle falla dagligen, ja, många gånger om dagen, visar han ändå aldrig bort mig. Det viktiga är inte hur ofta jag faller, utan att jag reser mig varje gång.
I det som följer efter att jag reser mig kommer dagens heliga evangelium [Luk 17:11-19] in. Där hörde vi hur Jesus botade tio spätelska, men hur bara en av dem vände tillbaka och tackade honom. De andra var säkert glada och tacksamma också de, men tacket uteblev.
Bikten anses ibland vara någonting billigt. Synderna blir förlåtna utan att vi behöver göra någonting för det, har man fått för sig. Och då behöver man väl inte vara tacksam heller, kantänka, eftersom det hela ju sker mer eller mindre automatiskt. Men det är ju inte riktigt så det fungerar.
Tanken om Guds gränslösa och fria nåd har nog gått hem hos folk i vårt land – kyrkans budskap har uppfattats. Samtidigt har det också missuppfattats. Ofta tänker man nämligen att Guds förlåtelse betyder att det inte spelar någon roll hur man handlar, eftersom Gud ju ändå förlåter. Nej! Så är det inte! Guds förlåtelse är inte automatisk, utan vi måste be om den. Det är inte meningen att vi skall ”synda på nåden”, som man säger. Guds förlåtelse är inte heller billig. Jesus har betalat det högsta tänkbara priset – sitt eget liv – för att vi skall kunna ha möjlighet att få förlåtelse för våra synder i bikten. Förlåtelsen är inte billig, den är bara gratis. Ordet gratis är latin och betyder ”av nåd”. Av samma stam är också ordet gratias, som i t.ex. spanskan har fått formen gracias, som betyder ”tack”.
Nåden och tacksamheten är alltså nära förknippade med varandra. När vi får någonting gratis, måste vi minnas att säga gratias. Så gjorde den tionde spätelske – och han var den ende av de tio som Jesus till slut reste upp med orden: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”
Också vi skall resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: 14 söndagen efter Trefaldighet

Karin Långström Vinge:
Predikan 9.7.07

Enhet i Kristus, är temat för dagen. Vi som kommit hit till kyrkan idag har vandrat på olika vägar med Gud och till Gud. Några av oss önskar möta Gud i stillheten, vid ett tänt ljus eller i susande orgelmusik, andra finner gudsgemenskapen i den sprudlande lovsången.

Vi talar kanske om Gud på olika sätt, vi har kanske olika värderingar och vår inställning till de etiska frågorna skiljer oss måhända åt.

Enighet är inte ett ord som särskilt ofta förknippas med kyrkan, men enheten. Vad som förenar oss är tron, hoppet och kärleken, och den som förenar oss är Kristus själv. Med alla människor delar vi längtan efter helhet och mening, sammanhang där vi får vara oss själva, någon att hålla i handen.

Egentligen borde det inte vara så svårt att leva tillsammans. Det borde inte vara alls svårt att hålla sams i Guds kyrka.

”Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga”, skriver Paulus i Filipperbrevet. ”Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva.”

Ändå så går det inte alltid så bra. Vi präglas av vår samtid – ”Se mig för här är jag”, sjöng sånggruppen från Gotland, och visst – men på gott och ont. Det måste finnas en sund balans mellan byggandet av min egen självkänsla å ena sidan – och byggandet av det gemensamma å andra.

Det är säkert ingen slump att föreläsningar inom ramen för till exempel Forum Helena som handlar om hur jag utvecklar mig själv drar så mycket mer folk, än de som handlar om till internationella relationer, bistånd och mission.

Men Jesus tänker tillsammans. Han valde visserligen ut lärjungar en och en (eller två och två), men satte genast in dom i gemenskapen. Han botar människor och skickar genast iväg dom till andra. Efter sin predikan skickar han inte hem dom att äta kvällsmat var och en i sin ensamhet, utan ser till att en gemensam måltid tar form.

Nattvarden – alla delar samma bröd och samma kalk.

Och detta fortsätter efter hans uppståndelse: på pingstdagen hör partherna, mederna, elomiterna och de andra runt hela Medelhavet talas om Guds stora gärningar. På sitt eget språk – men alla tillsammans.

Det kanske är så att nyckeln till enheten ligger i att vi för en stund blickar bort från oss själva och ser till helheten. Ser till Guds gärningar, till det som vi är kallade att förmedla och bära ut. För att vi inte kan låta bli att tala om det vi sett och hört?
Jesus vänder ju faktiskt upp och ner på allt vad vanligt samhällsbygge heter. I vanliga fall uppträder kungarna som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörarare.

Ett hierarkiskt system, som vi till dels fortfarande känner igen.
Men Jesus vill tvärtom . Den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.

Kraftfulla ord – och vad kan de betyda för vår kyrka?

Ja, kanske ett annat sätt att se på makt och ledarskap. Att inte se maktens perspektiv utan tala för dem vars röst ej hörs. Att det i nätverket – som ju kyrkan faktiskt är – kan finnas en tanke om att vara varandras vänner i första hand. ”Jag kallar er inte tjänare, utan vänner”, säger Jesus på ett ställe. Maktfullkomligheten och pekandet med hela handen får ge vika för vänskapen och kärleken.

En bild för det är när Jesus möter sina vänner lärjungarna efter sin uppståndelse. Vid Tiberiassjön, där dom är ute och fiskar, uppgivna och ensamma efter att ha förlorat sin Mästare, ser dom honom plötsligt sittande vid stranden. Han har inte kallat till presskonferens i Jerusalem, som man kanske kunde tro om man blivit uppväckt från de döda, han har heller inte utropat sig till kung över Galiléen, utan han sitter vid en stranden, har gjort upp en eld och grillar fisk till sina vänner.

Sån var han, Jesus, och det är han som är vår Mästare. Med blicken fäst vid honom, kan vi förstå att denna enhet är oberoende av att vi tycker lika om allting. Enhet behöver inte innebära enhetlighet.

Det är en enhet som inte handlar om våra åsikter eller värderingar, utan om vad vi får ta emot av Gud.

Men vi får heller inte strunta i vad vi finner rätt och riktigt i ljuset av evangeliet – en enhet som betyder mesighet inför förtryck och orättvisor är inte en verklig enhet utan en luddig bomullsinbakad församling där ingen egentligen vågar bry sig.

Tankens frihet motsätter Gudsig inte, Gud som ju har skapat vår förmåga att tänka och välja fritt. Om vi endast ska leva i taktfullhetens och tåtassandets anda, så lär vi aldrig mötas på allvar.

Det är också ganska långt ifrån den Jesus som faktiskt röt till då och då. Kyrkan får aldrig tiga när sanningen kvävs. Den världsvida kyrkan är hur det än är, trots allt, en enda. Det tror jag är den verkliga innebörden av ”enhet i mångfald”.

I Kristi blick får vi mötas, vilka vi än är, hur vi än är, vad vi än är. Guds kärlek rymmer oss, Guds famn är tillräckligt vid. Vi duger som vi är, vi behöver inte hävda oss. Vi är älskade och ingenting kan skilja oss från Guds kärlek.


I Kristi blick får vi kraften att höras bland världens alla röster, med språk som kan förkunna bland asfalt och betong. För mitt i utsattheten finns det ett rum av ro, för mitt bland stadens gator kan ett frö av tro få gro.

Låt oss be:

Herre, vi ber för din kyrka.
Gör henne levande och ung på nytt.
Gör henne djup och klar i förkunnelsen,
Ödmjuk och djärv,
Fast och rörlig,
Stridbar och fridsstiftande.
Gör henne verksam i kärlek,
Lyhörd för människors nöd
Och uppfinningsrik när det gäller att häva den.

Amen.

02 september 2007

Predikan: 13 söndagen efter trefaldighet

Jonatan Mattsson:
Predikan i Mariakyrkan, 2 sept 2007
Jesus använder ofta ett skarpt tillspetsat språk, använder formuleringar som är hårda i öronen. För att förstå vad han är ute efter, kan vi inte helt sonika ”läsa som det står” utan vi måste också oss in i sammanhanget. Vi söker ju ofta efter ett direkt tilltal i Bibeln, ”vad har Gud att säga till mig?”. Och visst finns där ett tilltal, men faktiskt är det ingen av dess texter, inget ord av Jesus – inte ett enda – som är skrivet direkt till oss. När Jesus talar är det till sin egen tid. Indirekt är det också adresserat till oss, men då måste vi alltså tolka.

”Ni har hört att det blev sagt: öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om några slår dig på den högra kinden, vänd också den andra mot honom.”

Så… Det är en skarp och problematisk formulering. Ska man inte få värja sig mot det onda? Ska man inte få försvara sig om man blir angripen – aldrig någonsin? Ifall man personligen blir attackerad – eller ifall ens land blir anfallet, ska man bara ge upp då, och ta stryket? Och i förlängningen: är inte en sådan sak som ”polismakt” helt otänkbart, utifrån det Jesus säger.

Jag tror inte det är vad han säger.

Jesus försökte skaka om folk, för att få de som lyssnade att tänka –tänka utanför det invanda mönstret. Och vad var det invanda mönstret? Jo, just: Öga för öga, och tand för tand. Blodshämnder och vendettor var vardagsmat på Jesu tid och är det fortfarande runtom i världen – och här i Sverige. Kriminella svenska MC-gäng, palestinska klaner, olika folkgrupper i afrika, gäng i vanliga skolor – kanske också här i Skogås – fungerar på samma sätt: när någon gör mig något ont, då hämnas jag! Jag slår tillbaka, hårt. Öga för öga, tand för tand! Det är naturligt, det är mänskligt – men det leder oftast bara till elände. Det slutar nämligen inte där. Istället leder hämnden till ny hämnd och efterhand dras allt fler in i konflikten. En spiral av våld och hat drar igång och slutar oftast inte förrän någon yttre makt – polis, föräldrar, lärare eller vad det nu är, beroende på sammanhang – kliver in och sätter stopp. Och det är inte alltid enkelt och det blir inte alltid bra.

Jesus försöker få folk som levde mitt uppe i en blodshämndskultur att tänka efter; han försöker vara en motkraft – försöker få de som lyssnar på honom att själva vilja vara en motkraft mot våldets och hatets kultur. Hans ord fungerar inte och är inte menade, tror åtminstone inte jag, till att vara ”lagar” som kan tillämpas i alla sammanhang – men det gör dem inte mindre sanna eller mindre viktiga. De manar oss att lägga band på den instinktiva hämndlystnad som jag tror att vi alla kan känna när någon gör oss illa; manar oss till behärskning och eftertanke. Det behöver inte handla om våld och blod – det kan vara fråga om att någon säger något taskigt till mig, skrattar åt mig på ett elakt sätt eller på något vis är respektlös mot mig. Ger jag då igen med samma usla mynt? Är jag snäsig och elak tillbaka? Försöker jag tänka ut något sätt att ge igen – för hämndens egen skull? Bemöter jag respektlösheten med egen respektlöshet? Oftast är det väl så vi gör, men Jesus säger åt oss att lyfta blicken, sträcka på oss och vara större än så. Det handlar inte om att odla ett svaghetsideal och krypa för den som är beredd att ta till våld och onda ord, tvärtom. Det är ju ett enormt trots han beskriver: någon klipper till och jag vänder andra kinden till. ”Klipp till igen du – du kan slå mig, men du kan inte beröva mig människovärde. Så du är ett arsle och tänker ta min nya jacka – visst, gör det. Jag vet att du spöar mig sönder och samman om du inte får den, så varsågod. Men du kan inte skrämma mig till att bli imponerad eller till respektera dig för detta. Jag tänker inte ligga och gråta på natten och gå runt i ständig rädsla för dig. Du kan tvinga mig till alla möjliga saker, men du kan inte tvinga mig att bli ledsen, kränkt och deprimerad över det, så jag tänker göra dem med ett leende!”

Men om man ska vända andra kinden till och älska sin fiende – innebär det inte, att man faktiskt inte får försvara sig om man blir angripen? Många kristna tänkare har tolkat Jesus som en radikal pacifist. De säger: nej, blir du angripen, ska du inte försvara dig med våld. Du ska inte sänka dig till angriparens nivå.

Emellertid finns det ingenting i Jesus undervisning, som kan tolkas som att du ska stå passiv och se på när någon annan blir angripen – tvärtom har majoriteten av kristna tänkare alltid uppfattat det som en plikt för den som har möjligheter och resurser att värna om den som inte kan försvara sig själv. Det klassiska medeltida riddaridealet är ett konkret exempel: Riddaren – om han levde efter hederskoden, vill säga, det gjorde ju givetvis bara en del – skulle uthärda personliga skymfer och oförrätter med helgonlikt lugn, men ingripa som ett rasande lejon när någon hotade de fattiga och svaga och försvarslösa. Riddaren fick absolut vara stolt över sina militära färdigheter, så länge han hade perspektivet klart för sig: hans uppgift var att försvara de fattiga och värnlösa, inget annat. Översatt till moderna och mer vardagliga förhållanden: blir jag exempelvis mobbad i skolan eller på mitt arbete, skall jag inte ”ge igen” – men jag ska också kunna förvänta mig att andra faktiskt ingriper för att försvara mig. Om jag ser någon annan bli utsatt för kränkningar, trakasserier eller våld och jag faktiskt har möjligheten att ingripa – då är det kristet att göra det.

Ett lands polis och försvarsmakt har som uppgift att värna de som inte själva kan försvara sig – en polis är en tjänare, inte en ”herre” – poliser måste också följa lagen. I många länder är det militären som styr eller så är den diktaturens kreatur; den tjänar inte folket – den förtrycker det. En kristen kan dock mycket väl vara såväl polis och militär – och vara stolt över det – så länge andan och inställningen är den rätta: ordningsmakt och försvarsmakt finns till för att skydda andra, de som är svaga och inte kan värna sig själva.

Idealet är med andra ord ett samhälle där vi alltid blir skyddade av någon annan – vi ska inte och vi behöver inte själva ”hämnas” med risk för att bli indragna i vendettor. Det här handlar givetvis inte bara om våld och trakasserier, utan kan ses som ett ideal för hela samhället. Man hjälper varandra. Man tjänar varandra. Med ett fint ord heter det diakoni. Ett diakoniskt samhälle: ett där man månar om att skydda och ta hand om varandra. Det är förvisso ett samhälle med mjuka värderingar, men det kräver också en stor beslutsamhet, mod och stundom hårda nypor för att få det att fungera.

Vi lever inte i det ideala samhället och alla är inte hjälpsamma mot varandra. Den diakonala utopin är långt borta. Men om man inte strävar efter den, har den ju heller ingen möjlighet att bli verklig. När Jesus säger: ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig” tror jag inte hans mening är att lägga på oss en omöjlig börda – vem sjutton kan vara fullkomlig, ska jag gå omkring och känna mig misslyckad nu också? – utan att tala om för oss att ribban måste sättas högt, oavsett om vi kan hoppa över den eller inte. Vill vi ha ett mediokert samhälle eller ett fantastisk? Att sträva efter ett medelmåttigt är kanske realistiskt, men då blir det heller aldrig mer. Nöjer jag mig med att vara ”lagom” – ja, det är inte svårt – men vill jag bli mer, måste jag också sträva efter mer, annars stannar jag i växten. Jag tror det är vad han fiskar efter.