Karin Långström Vinge:
Predikan 9.7.07
Predikan 9.7.07
Enhet i Kristus, är temat för dagen. Vi som kommit hit till kyrkan idag har vandrat på olika vägar med Gud och till Gud. Några av oss önskar möta Gud i stillheten, vid ett tänt ljus eller i susande orgelmusik, andra finner gudsgemenskapen i den sprudlande lovsången.
Vi talar kanske om Gud på olika sätt, vi har kanske olika värderingar och vår inställning till de etiska frågorna skiljer oss måhända åt.
Enighet är inte ett ord som särskilt ofta förknippas med kyrkan, men enheten. Vad som förenar oss är tron, hoppet och kärleken, och den som förenar oss är Kristus själv. Med alla människor delar vi längtan efter helhet och mening, sammanhang där vi får vara oss själva, någon att hålla i handen.
Egentligen borde det inte vara så svårt att leva tillsammans. Det borde inte vara alls svårt att hålla sams i Guds kyrka.
”Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga”, skriver Paulus i Filipperbrevet. ”Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva.”
Ändå så går det inte alltid så bra. Vi präglas av vår samtid – ”Se mig för här är jag”, sjöng sånggruppen från Gotland, och visst – men på gott och ont. Det måste finnas en sund balans mellan byggandet av min egen självkänsla å ena sidan – och byggandet av det gemensamma å andra.
Det är säkert ingen slump att föreläsningar inom ramen för till exempel Forum Helena som handlar om hur jag utvecklar mig själv drar så mycket mer folk, än de som handlar om till internationella relationer, bistånd och mission.
Men Jesus tänker tillsammans. Han valde visserligen ut lärjungar en och en (eller två och två), men satte genast in dom i gemenskapen. Han botar människor och skickar genast iväg dom till andra. Efter sin predikan skickar han inte hem dom att äta kvällsmat var och en i sin ensamhet, utan ser till att en gemensam måltid tar form.
Nattvarden – alla delar samma bröd och samma kalk.
Och detta fortsätter efter hans uppståndelse: på pingstdagen hör partherna, mederna, elomiterna och de andra runt hela Medelhavet talas om Guds stora gärningar. På sitt eget språk – men alla tillsammans.
Det kanske är så att nyckeln till enheten ligger i att vi för en stund blickar bort från oss själva och ser till helheten. Ser till Guds gärningar, till det som vi är kallade att förmedla och bära ut. För att vi inte kan låta bli att tala om det vi sett och hört?
Jesus vänder ju faktiskt upp och ner på allt vad vanligt samhällsbygge heter. I vanliga fall uppträder kungarna som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörarare.
Ett hierarkiskt system, som vi till dels fortfarande känner igen.
Men Jesus vill tvärtom . Den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.
Kraftfulla ord – och vad kan de betyda för vår kyrka?
Ja, kanske ett annat sätt att se på makt och ledarskap. Att inte se maktens perspektiv utan tala för dem vars röst ej hörs. Att det i nätverket – som ju kyrkan faktiskt är – kan finnas en tanke om att vara varandras vänner i första hand. ”Jag kallar er inte tjänare, utan vänner”, säger Jesus på ett ställe. Maktfullkomligheten och pekandet med hela handen får ge vika för vänskapen och kärleken.
En bild för det är när Jesus möter sina vänner lärjungarna efter sin uppståndelse. Vid Tiberiassjön, där dom är ute och fiskar, uppgivna och ensamma efter att ha förlorat sin Mästare, ser dom honom plötsligt sittande vid stranden. Han har inte kallat till presskonferens i Jerusalem, som man kanske kunde tro om man blivit uppväckt från de döda, han har heller inte utropat sig till kung över Galiléen, utan han sitter vid en stranden, har gjort upp en eld och grillar fisk till sina vänner.
Sån var han, Jesus, och det är han som är vår Mästare. Med blicken fäst vid honom, kan vi förstå att denna enhet är oberoende av att vi tycker lika om allting. Enhet behöver inte innebära enhetlighet.
Det är en enhet som inte handlar om våra åsikter eller värderingar, utan om vad vi får ta emot av Gud.
Men vi får heller inte strunta i vad vi finner rätt och riktigt i ljuset av evangeliet – en enhet som betyder mesighet inför förtryck och orättvisor är inte en verklig enhet utan en luddig bomullsinbakad församling där ingen egentligen vågar bry sig.
Tankens frihet motsätter Gudsig inte, Gud som ju har skapat vår förmåga att tänka och välja fritt. Om vi endast ska leva i taktfullhetens och tåtassandets anda, så lär vi aldrig mötas på allvar.
Det är också ganska långt ifrån den Jesus som faktiskt röt till då och då. Kyrkan får aldrig tiga när sanningen kvävs. Den världsvida kyrkan är hur det än är, trots allt, en enda. Det tror jag är den verkliga innebörden av ”enhet i mångfald”.
I Kristi blick får vi mötas, vilka vi än är, hur vi än är, vad vi än är. Guds kärlek rymmer oss, Guds famn är tillräckligt vid. Vi duger som vi är, vi behöver inte hävda oss. Vi är älskade och ingenting kan skilja oss från Guds kärlek.
I Kristi blick får vi kraften att höras bland världens alla röster, med språk som kan förkunna bland asfalt och betong. För mitt i utsattheten finns det ett rum av ro, för mitt bland stadens gator kan ett frö av tro få gro.
Låt oss be:
Herre, vi ber för din kyrka.
Gör henne levande och ung på nytt.
Gör henne djup och klar i förkunnelsen,
Ödmjuk och djärv,
Fast och rörlig,
Stridbar och fridsstiftande.
Gör henne verksam i kärlek,
Lyhörd för människors nöd
Och uppfinningsrik när det gäller att häva den.
Amen.
Vi talar kanske om Gud på olika sätt, vi har kanske olika värderingar och vår inställning till de etiska frågorna skiljer oss måhända åt.
Enighet är inte ett ord som särskilt ofta förknippas med kyrkan, men enheten. Vad som förenar oss är tron, hoppet och kärleken, och den som förenar oss är Kristus själv. Med alla människor delar vi längtan efter helhet och mening, sammanhang där vi får vara oss själva, någon att hålla i handen.
Egentligen borde det inte vara så svårt att leva tillsammans. Det borde inte vara alls svårt att hålla sams i Guds kyrka.
”Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga”, skriver Paulus i Filipperbrevet. ”Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva.”
Ändå så går det inte alltid så bra. Vi präglas av vår samtid – ”Se mig för här är jag”, sjöng sånggruppen från Gotland, och visst – men på gott och ont. Det måste finnas en sund balans mellan byggandet av min egen självkänsla å ena sidan – och byggandet av det gemensamma å andra.
Det är säkert ingen slump att föreläsningar inom ramen för till exempel Forum Helena som handlar om hur jag utvecklar mig själv drar så mycket mer folk, än de som handlar om till internationella relationer, bistånd och mission.
Men Jesus tänker tillsammans. Han valde visserligen ut lärjungar en och en (eller två och två), men satte genast in dom i gemenskapen. Han botar människor och skickar genast iväg dom till andra. Efter sin predikan skickar han inte hem dom att äta kvällsmat var och en i sin ensamhet, utan ser till att en gemensam måltid tar form.
Nattvarden – alla delar samma bröd och samma kalk.
Och detta fortsätter efter hans uppståndelse: på pingstdagen hör partherna, mederna, elomiterna och de andra runt hela Medelhavet talas om Guds stora gärningar. På sitt eget språk – men alla tillsammans.
Det kanske är så att nyckeln till enheten ligger i att vi för en stund blickar bort från oss själva och ser till helheten. Ser till Guds gärningar, till det som vi är kallade att förmedla och bära ut. För att vi inte kan låta bli att tala om det vi sett och hört?
Jesus vänder ju faktiskt upp och ner på allt vad vanligt samhällsbygge heter. I vanliga fall uppträder kungarna som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörarare.
Ett hierarkiskt system, som vi till dels fortfarande känner igen.
Men Jesus vill tvärtom . Den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.
Kraftfulla ord – och vad kan de betyda för vår kyrka?
Ja, kanske ett annat sätt att se på makt och ledarskap. Att inte se maktens perspektiv utan tala för dem vars röst ej hörs. Att det i nätverket – som ju kyrkan faktiskt är – kan finnas en tanke om att vara varandras vänner i första hand. ”Jag kallar er inte tjänare, utan vänner”, säger Jesus på ett ställe. Maktfullkomligheten och pekandet med hela handen får ge vika för vänskapen och kärleken.
En bild för det är när Jesus möter sina vänner lärjungarna efter sin uppståndelse. Vid Tiberiassjön, där dom är ute och fiskar, uppgivna och ensamma efter att ha förlorat sin Mästare, ser dom honom plötsligt sittande vid stranden. Han har inte kallat till presskonferens i Jerusalem, som man kanske kunde tro om man blivit uppväckt från de döda, han har heller inte utropat sig till kung över Galiléen, utan han sitter vid en stranden, har gjort upp en eld och grillar fisk till sina vänner.
Sån var han, Jesus, och det är han som är vår Mästare. Med blicken fäst vid honom, kan vi förstå att denna enhet är oberoende av att vi tycker lika om allting. Enhet behöver inte innebära enhetlighet.
Det är en enhet som inte handlar om våra åsikter eller värderingar, utan om vad vi får ta emot av Gud.
Men vi får heller inte strunta i vad vi finner rätt och riktigt i ljuset av evangeliet – en enhet som betyder mesighet inför förtryck och orättvisor är inte en verklig enhet utan en luddig bomullsinbakad församling där ingen egentligen vågar bry sig.
Tankens frihet motsätter Gudsig inte, Gud som ju har skapat vår förmåga att tänka och välja fritt. Om vi endast ska leva i taktfullhetens och tåtassandets anda, så lär vi aldrig mötas på allvar.
Det är också ganska långt ifrån den Jesus som faktiskt röt till då och då. Kyrkan får aldrig tiga när sanningen kvävs. Den världsvida kyrkan är hur det än är, trots allt, en enda. Det tror jag är den verkliga innebörden av ”enhet i mångfald”.
I Kristi blick får vi mötas, vilka vi än är, hur vi än är, vad vi än är. Guds kärlek rymmer oss, Guds famn är tillräckligt vid. Vi duger som vi är, vi behöver inte hävda oss. Vi är älskade och ingenting kan skilja oss från Guds kärlek.
I Kristi blick får vi kraften att höras bland världens alla röster, med språk som kan förkunna bland asfalt och betong. För mitt i utsattheten finns det ett rum av ro, för mitt bland stadens gator kan ett frö av tro få gro.
Låt oss be:
Herre, vi ber för din kyrka.
Gör henne levande och ung på nytt.
Gör henne djup och klar i förkunnelsen,
Ödmjuk och djärv,
Fast och rörlig,
Stridbar och fridsstiftande.
Gör henne verksam i kärlek,
Lyhörd för människors nöd
Och uppfinningsrik när det gäller att häva den.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar