09 september 2007

Predikan: 15 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Kristi ok ger oss vila
Predikan i S:t Olofs kapell, Pellinge, Borgå 9.9.2007
På väggen i mitt arbetsrum hänger en Kristusikon. Vår Herre håller i en bok, och på den står den grekiska texten till Matt 11:28. Den svenska översättningen lyder: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Den versen ingår i en av dagens evangelietexter.
För oss som lever i dagens samhälle är detta ett verkligt glädjens budskap, vilket på grekiska heter euangelion. Alltför ofta får vi bära tunga bördor: långa dagar på jobbet, stress också på fritiden och under pensionstiden med allt som borde göras, tragiska och upprivande nyheter från hela jorden som kommer in i våra hem genom TV-apparaterna… Efter att ha hållit på hela dagen med högsta växeln ikopplad har vi svårt att varva ner ens till natten, så att vår sömn skulle ge oss en verklig vila, och så vaknar vi trötta på morgonen.
Men Jesus lovar oss vila. Hur det här skall gå till uttrycker han i de följande verserna: Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.
Oreflekterat låter väl det där med ok inte så trevligt. Men vi bör komma ihåg att ett ok är ett arbetsbesparande redskap – med hjälp av ett ok är det lättare att bära också tunga bördor. När man har ett ok över axlarna bär man ju med ryggen, inte med armarna, och det är betydligt mindre slitsamt. Om oket dessutom är skonsamt är det väl anpassat till just bärarens axlar och nacke, så att det inte skaver utan är så effektivt som möjligt.
För att vi skall finna vila för vår själ, som Jesus uttrycker det, bör vi ta på oss [hans] ok. Han hjälper oss att bära våra bördor, när vi tar lärdom av honom som har ett milt och ödmjukt hjärta. Mildhet och ödmjukhet, i motsats till häftighet och självhävdelse, är Jesu recept för frid. Det verkar bra, tycker jag – om jag kan låta bli att ta stress över de situationer som jag möter, och om jag kan se på mig själv med lite humor, så blir livet säkert betydligt lättare att leva.
Problemet är bara att det som i teorin låter bra, kan vara svårt att genomföra i praktiken. Vad händer då jag uppriktigt har försökt lära mig av den milde och ödmjuke Jesus, men ändå misslyckas?
Här kommer skillnaden in – den stora skillnaden mellan Jesus, människornas Frälsare, och andra stora vishetslärare. Det finns ju många som vill sätta Jesus in i raden av stora lärare, tillsammans med Buddha, Mohammed, Gandhi och vad de nu alla kan heta. Och visst kommer Jesus med mycket som är klokt och värt att ta till sig, precis som dessa andra gör.
Mycket av det som dessa herrar lär oss har de dessutom gemensamt. Ett exempel är den s.k. gyllene regeln, som Jesus kommer med i Bergspredikan (Mt 7:12), och i hans mun har formen: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Den gyllene regeln förekommer i ett flertal religioner och filosofiska system, men oftast i sin negativa form: Allt vad ni inte vill att människorna skall göra mot er, det skall ni inte heller göra mot dem. Oberoende av vilkendera formen man ger den, så ger den gyllene regeln uttryck för en allmänmänsklig moralisk princip, som många vishetslärare har förmedlat till oss. Och det är ju gott och väl.
Skillnaden mellan Jesus och de andra är att Jesus inte bara gav oss sin undervisning och sitt exempel att följa, utan han erbjuder också sin hjälp i denna efterföljelse. Han säger inte bara lär av mig, utan också kom till mig. Han har inte bara medkänsla med oss, som måste leva med vår syndiga natur, han har också gjort något åt saken: han har burit straffet för vår synd på korset och besegrat döden genom sin uppståndelse.
Detta innebär att jag vet vad jag bör göra, vad jag skall sträva till. Det innebär också att om jag ärligt försöker men misslyckas, så vet jag också vad jag kan göra.
Den som vet med sig att den har handlat orätt komma till t.ex. en präst, bekänna sin synd för Gud och ta emot hans förlåtelse, som prästen förkunnar. Detta kallas för bikt, och kan vara en enorm kraftkälla, som tyvärr alltför få har upptäckt. Den kan sägas vara en del av Kristi ok, som hjälper oss att bära våra bördor. Om vi själva kan lära oss att ta emot förlåtelse för det som vi har misslyckats med, har vi dessutom mycket lättare för att förlåta andra.
Men är inte bikten någonting katolskt? Inte sysslar väl vi lutheraner med sådant? Sådana invändningar hör man ibland. Men för det första så var också vi lutheraner katoliker i 1.500 år, och har varit någonting nominellt annat i bara en tredjedel av den tiden. För det andra talar Luther själv mycket varmt om bikten – han ville rent av få in den som ett tredje sakrament vid sidan av dopet och nattvarden – och också i vår kyrkas nya katekes från år 1999 är ett helt kapitel ägnat åt bikten.
Jag vill citera en del av det som katekesen (41) säger: Den som biktar sig får personligen ta till sig den försäkran om förlåtelse och tröst som avges vid bikten. Orden som uttalas till syndernas förlåtelse är vissa och sanna, ty Gud har lovat att de är hans egna ord. För Kristi skull utplånar Gud alla våra synder. Hans villkorslösa barmhärtighet gör oss fria och ger oss ett gott samvete.
Stilistiskt ser kanske den lutherska bikten annorlunda ut än den katolska eller ortodoxa bikten. Men den existerar likafullt. Om det är någon som vill bikta sig, så är det bara att ta kontakt med mig eller någon annan präst, så arrangerar vi saken.
När jag faller (alltså inte ”om jag faller,” utan ”när”) så får jag resa mig upp och gå vidare tillsammans med min Herre. Jag får bekänna mitt misslyckande och min synd för honom, ta emot hans förlåtelse, och så försöka på nytt. Fastän jag skulle falla dagligen, ja, många gånger om dagen, visar han ändå aldrig bort mig. Det viktiga är inte hur ofta jag faller, utan att jag reser mig varje gång.
I det som följer efter att jag reser mig kommer dagens heliga evangelium [Luk 17:11-19] in. Där hörde vi hur Jesus botade tio spätelska, men hur bara en av dem vände tillbaka och tackade honom. De andra var säkert glada och tacksamma också de, men tacket uteblev.
Bikten anses ibland vara någonting billigt. Synderna blir förlåtna utan att vi behöver göra någonting för det, har man fått för sig. Och då behöver man väl inte vara tacksam heller, kantänka, eftersom det hela ju sker mer eller mindre automatiskt. Men det är ju inte riktigt så det fungerar.
Tanken om Guds gränslösa och fria nåd har nog gått hem hos folk i vårt land – kyrkans budskap har uppfattats. Samtidigt har det också missuppfattats. Ofta tänker man nämligen att Guds förlåtelse betyder att det inte spelar någon roll hur man handlar, eftersom Gud ju ändå förlåter. Nej! Så är det inte! Guds förlåtelse är inte automatisk, utan vi måste be om den. Det är inte meningen att vi skall ”synda på nåden”, som man säger. Guds förlåtelse är inte heller billig. Jesus har betalat det högsta tänkbara priset – sitt eget liv – för att vi skall kunna ha möjlighet att få förlåtelse för våra synder i bikten. Förlåtelsen är inte billig, den är bara gratis. Ordet gratis är latin och betyder ”av nåd”. Av samma stam är också ordet gratias, som i t.ex. spanskan har fått formen gracias, som betyder ”tack”.
Nåden och tacksamheten är alltså nära förknippade med varandra. När vi får någonting gratis, måste vi minnas att säga gratias. Så gjorde den tionde spätelske – och han var den ende av de tio som Jesus till slut reste upp med orden: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”
Också vi skall resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.

2 kommentarer:

Kerstin Lindén sa...

Tack (igen) Kalle för en fin predikan! ...som handlar om Kristi ok som ger vila (!) för själen. Och för påminnelsen om Den Gyllene regeln (minns att jag i högstadiet av min religionslärare lärde mig just så här; skillnaden att kristendomens "variant" är positivt speglad), tack för påminnelsen som bikten, om förlåtelsen som inte är "billig" - men gratis!

Gracias,

Johan Brandt t. Grevnäs sa...

Lät bli att ha ett milt och ödmjukt hjärta. Bekänner min synd. I Kristi namn, förbarma Dig, kära Gud, över mig!