04 januari 2009

Predikan: Andra söndagen efter jul

Karl af Hällström:
Om någon vill göra Guds vilja ...
Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och Borgå domkyrka 4.1.2009
Jh 7:14-18
Under helgerna efter jul följer vi evangeliernas berättelser i mer eller mindre kronologisk ordning. Julnattens berättelse om Jesu födelse följs av Menlösa barns dag som återger Herodes' massaker av spädbarnen i Betlehem. Nyårsdagens evangelium berättar om Jesu omskärelse vid åtta dagars ålder, och den berättelsen fortsätter på Första söndagen efter jul. På Trettondagen får vi höra om de vise männens besök.
Det traditionella evangeliet för Andra söndagen efter jul är berättelsen om den tolvårige Jesus i templet, som vi finner lite efter julevangeliet i Lk 2. Julens barn växer upp och vill själv finna hemligheten med sin kallelse. Nåja, kanske den kronologiska ordningen är snarare ”mindre” än ”mer”...
Men detta evangelium hör till den första årgången, som vi läser först nästa år. Just nu befinner vi oss i den tredje årgången i handboken, och i det evangelium som vi har hört läsas är den vuxne Jesus i huvudrollen. Men det är samme Jesus, och hans budskap hör samman.
När den unge Jesus får skäll av sin mor för att han rymde från sina föräldrar, svarar han: Visste ni inte att jag måste vara hos min fader? Så översätter Bibel 2000, som handboken (med rätta) använder. Folkbibeln återger versen annorlunda, nämligen: Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min fader? Men jag anser att både Folkbibeln och Bibel 2000 översätter Jesu svar till sin mor orätt. Det uttryck som översätts på dessa sätt betyder ordagrant ”jag måste vara i dem [m/n pl!] som är min Faders”. Denna pluralis kan möjligen innefatta också templet, men det är troligare att den stöder Pauli tanke i Rom 12: Kristus finns i dem som tillhör Gud.
I dagens heliga evangelium enligt den tredje årgången, Jh 7, hör vi Jesus säga: ”Om någon vill göra hans vilja [som har sänt mig] skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”
Här finns flera viktiga ord att ta fasta på. Om någon vill göra [Guds] vilja. Jesus säger inte ”gör hans vilja”, utan ”vill göra”, vilket är en markant skillnad. Jesu efterföljelse handlar om att göra Guds vilja, men det viktigaste är inte en perfekt prestation, utan själva strävan att göra det som är gott. Redan det att vi ställer oss till Guds förfogande är ett viktigt steg på vår väg som kristna. När tillfälle ges, ska vi också sträva efter att vara värdiga det förtroende som Gud visar oss – oberoende av om det gäller att läsa för ett barn eller att dö för vår tro – men det viktigaste är alltså inte den fullföljda gärningen i sig, utan viljan att stå till tjänst.
Vidare säger Jesus ingenting om tro, vilket ur ett protestantiskt perspektiv kan anses vara problematiskt. Vi talar så mycket om ”tron allena” som frälser. Men det viktiga är inte att tro, utan att göra. Eller de facto att vilja göra. En tro utan gärningar är död, säger Skriften; det är genom våra handlingar som trons betydelse kommer fram. Men vad är ”tro” egentligen?
Jesus fortsätter i dagens heliga evangelium: ... skall han förstå om min lära är från Gud ... d.v.s. han (eller hon, förstås!) skall nå den insikt som i folkmun kallas för ”tro”. Och det skadar inte. Inte alls. Men tro är så mycket mer än en insikt, en åsikt eller ett försanthållande. Tro är ett förhållande; ett förhållande till Gud, som vi har lärt känna genom Guds Ord, Kristus. Tro är att tillhöra Gud, att vara Guds barn. Och då är Kristus i oss och bland oss, såsom tolvåringen sade: ”jag måste vara i dem som är min Faders”.
Och så blir frågan: Vad är det vi vill uppnå med att göra det som är rätt, det som är Guds vilja? Vill vi själva synas och höras, vill vi själva bli populära? I sig är det väl inget fel i att vilja bli omtyckt, men om detta är vår innersta drivkraft, kan det nog gå snett.
Det är därför viktigt att granska sina motiv. Om vi söker Guds ära, om vi vill göra [Guds] vilja därför att vi älskar honom, tillhör honom, tror på honom, så är det bra. Jesus säger ju i evangeliet: ”Den som talar av sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och det finns ingen orättfärdighet hos honom.”
Att på grund av kärleken till Gud och till medmänniskan sträva efter sanning och rättfärdighet – kan det finnas någon bättre handlingsgrund? Kan det finnas något högre mål?
Kan det finnas något svårare?
En av julens helger som blev onämnd i inledningen är Stefanidagen, som vi firar till minne av den första kristna martyren. Efter Stefanos har det ju kommit många martyrer, och än idag blir kristna förföljda, torterade och dödade för sin tros skull på många håll i världen. Att genom kärlek sträva efter sanning är ett högt och svårt mål, som kan kräva ett högt pris. Sanningssägare har aldrig varit populära, oberoende av vilka deras motiv har varit. Jesus, Stefanos och många andra kristna – och icke-kristna, inte att förglömma – har fått erfara detta.
Priset kan vara högt, men det är värt att betala.
Jag vill som sammanfattning upprepa det som jag sade tidigare: ”Att leva i Jesu efterföljelse handlar om att göra Guds vilja, men det viktigaste är inte en perfekt prestation, utan själva strävan att göra det som är gott. Redan det att vi ställer oss till Guds förfogande är ett viktigt steg på vår väg som kristna. När tillfälle ges, ska vi också sträva efter att vara värdiga det förtroende som Gud visar oss – oberoende av om det gäller att läsa för ett barn eller att dö för vår tro – men det viktigaste är alltså inte den fullföljda gärningen i sig, utan viljan att stå till tjänst.”