Tomasmässan Helsingfors 21.10.2009

Predikan
Tomasmässa 21.10.2009
Ben Thilman
Joh 7:40-52

Jesus väcker känslor och tankar. Han gjorde det bland de människor han vandrade med. Han gör det ännu i dag. Han väckte mycket positiva känslor och mycket negativa känslor. Jag tror att det beror och berodde på att han berörde något mycket väsentligt i människor. Det var svårt att förhålla sig likgiltigt till Jesus.
Vi behöver kanske inte fråga oss, samma frågor som de som hörde honom i städerna och byarna på Galileens landsbygd. Vi har facit i handen. Vi har en tradition att bygga vår uppfattning på. Bibeln vittnar för oss att Jesus är Guds son och vi kan ta emot detta vittnesbörd i tro, eller vi kan lämna det obeaktat. Vi kan också förhålla oss positivt likgiltiga.
För en tid sedan kunde man stöta på en reklamtext på stadsbussarna. Där stod det ungefär så att: Gud finns knappast, så sluta bekymra dig och njut av livet. Om jag nu får säga vad jag tycker, så var kampanjen rätt naiv. Den sköt förbi målet rätt så ordentligt. Orsaken var att den innehöll ett påstående som inte alls är väsentligt. Guds existens är inte en fråga som så många kristna överhuvudtaget diskuterar. Vad vi kan göra av vårt gudsförhållande är däremot något som är betydligt mera väsentligt.
Under kampanjens gång så såg jag någonstans en broschyr där det stod: Gud finns! Fråga fast buss chauffören.
Det uppstod ju onekligen en liten diskussion om själva kampanjen. Där diskuterade de som aldrig hade haft en Gudsupplevelse, med dem som hade haft det och de förstod inte varandra och talade förbi varandra.
Det är säkert ganska naturligt att det finns människor som ägnar tid (och pengar) till att försöka övertyga andra om att det inte är någon ide att fundera över Gud. Men för en människa som har upplevt Gud, som har en relation till Gud, är frågan: Vad skall jag göra av den här relationen? Vad har jag för plats i Guds sinne och vad har Gud för plats i mitt liv?
Det är den grundläggande frågan för en troende människa.
Jag tänkte flere gånger på de sjöfarare som jag arbetar med. Att det nog är en lycka att de inte förstår finska, för de skulle ha blivit ganska fundersamma över den intellektuella standard, som den här kampanjen visade på.
I stället hörde jag berättelser om de katastrofer som drabbat, bl.a. Filippinerna och flere filippinska sjömän sade. Vi måste ge upp. Naturen är starkare än vi. Men… Gud är ännu starkare. Vi måste vända oss till honom. Så talar en människa, som inser sin egen litenhet, men som inte förlorat sitt hopp.
Amen.

Saarna: 17. helluntain jälkeinen sunnuntai

Ben Thilman:
Jeesus antaa elämän
Vuosaaren kirkko 27.9.09
Joh 5:19-21

Hyvät Ystävät
Tämän päivän evankeliumitekstissä kohtaamme Jeesuksen joka ei pöyhkeile taidoillaan tai kyvyillään. Hän muistuttaa mistä elämää antava voima tulee, Isältä, Jumalalta. Päivän evankeliumitekstiä edeltää tapahtuma jossa Jeesus parantaa liikkumakyvyttömän miehen ja kehottaa häntä kantamaan sänkyään vaikka olikin sapatti. Tämä suututti fariseuksia tai ”juutalaisia” kuten Johannes niitä kutsuu. Tämän suuttumuksen kohteena Jeesus siis lausuu nämä sanat, jossa hän julistaa että hänen voimansa parantaa tai antaa elämää tulee sieltä mistä nämä fariseuksetkin hakevat auktoriteettijään, nimittäin Jumalalta.
Jeesus siis antaa elämän koska Jumala on antanut hänelle sen kyvyn, tehtävän tai voiman.
Se mitä tämä Raamatunteksti meille kertoo, on se että elämä on lahja. Se on lahja mitä ei anneta vain kerran, vaan useamman kerran monessa eri tilanteessa elämässä. Koska elämä ei ole vain sitä että me hengitämme ja sydän lyö. Elämä on myös elämänlaatu ja sisältö, hyvä elämä.
Hyvään elämään liittyy kiitollisuus. Kiitollisuus siitä että on hän joka antaa sen hyvän elämän, turvallisuuden ja uuden mahdollisuuden kerta kerran jälkeen. Joka kerta kun polvistumme tai kumarrumme ja nöyrästi pyydämme anteeksi, ja saamme kokea anteeksiannon, niin alkaa uusi elämä. Joka kerta kun saamme toivoa niin toivon mukaan alkaa uusi elämä. Ja joka kerta Jeesus on hän joka sen elämän meille antaa.

Jokapäiväisessä työssäni kohtaan merenkulkijoita. Ne tulevat maailman joka kolkalta tänne Vuosaaren satamaan ja jos vain on mahdollista, ne tulevat kirkolle. Jos minulla vain on mahdollisuus, niin käyn laivoilla ja kohtaan ihmisiä siellä. Monelle joka saavutettu satama on lupaus uudesta elämästä. Se on toivoa herättävää koska siellä saa levätä hetken. Siellä saa maata jalkojen alla. Se on muistutus läheisistä ja elämästä työn ulkopuolella.
Jeesus antaa elämän. Hän antaa laatua elämäämme, toivoa, turvallisuutta ja sisältöä. Hän antaa haasteita ja tukee vastoinkäymisissä.
Jeesus on elämä, tie totuus ja elämä.
Aamen.

www.merimieskirkko.fi

Sjösöndagens predikan på finska

Ben Thilman:
Merisunnuntain saarna
Kokkolan kirkossa 20.9.2009
Matt 6 19-24

Hyvät ystävät
Kukapa ei haluaisi löytää aarteen? Ajatus on kiehtonut monia ihmisiä kautta aikojen. Aarre joka oli kätketty peltoon, on aiheena yhdessä Jeesuksen vertauksissa. Merirosvoaarre kaivettuna aution saaren maahan tai meren pohjassa on ollut monen aarteen metsästäjän unelma. Ja onhan niitä aarteita löytynytkin. Isoja kultahippuja Lapissa tai faaraon hauta tai kirstu täynnä espanjalaisia kultarahoja on löytynyt. Mutta paljon enemmän on etsitty ja toivottu ja oltu epätoivoisia, kuin on löydetty ja rikastuttu. Mutta aina se toivo vaan elää, kunhan löytyisi se aarre. Kunpa saisi rikkauksia, voittaisipa edes Lotossa.
Moni merenkulkija on lähtenyt merelle, koska se työ tuo rahaa, vaikka se on yksinäistä ja joskus vaarallista. Jokainen meistä haluaa turvata omaa talouttaan. Niin ajattelee filippiiniläinen merimies, joka viettää 11 kuukautta itämerellä kaukana omaisistaan. Hän sietää yksinäisyyttä ja kylmyyttä, koska se tuo hänelle rahaa. Ja hän tekee tunnollisesti työtään ja on kohtelias ja iloinen kuten hän on oppinut. Ja kun hän hoitaa työnä hyvin hän saa uuden työsopimuksen ja on toiset 11 kuukautta töissä. Mutta elintason hinta on se että hän ei saa olla lähellä rakkaitaan, että hän elää ankeassa ja meluisassa ympäristössä ja että hänessä asuu alituinen kaipuu.
Missä on aarteesi, siellä on myös sydämesi. Kun hänen sydämensä on kylässä jossain Filippiinien maaseudulla, lastensa ja vaimonsa kanssa joita hän näkee hetken joka toinen viikko, pienessä ruudussa Merimieskirkon tietokoneella Yahoo meseengerissä, ja hänen aarteensa on varustamon taskussa, niin siinä on pienoinen ristiriita. Mikä on tärkeätä? Jeesus kehottaa meitä pohtimaan aarteen etsintää ja sijoittamista turvalliseen paikkaan, missä miellä on se hyvässä säilössä. Keräämään sellaista pääomaa mikä auttaa meitä senkin jälkeen kun tämä elämä on ohi.
Se ei välttämättä ole vaihtoehto elintason turvaamiselle. Mutta ilman sitä Jeesuksen tarkoittamaa aarretta, kaikki maallinen hyvinvointi on aika turhaa. Maallinen katoaa, työpaikka voi mennä alta, terveys voi estää meitä ansaitsemasta, vaiva voi upota, sitä voidaan myydä alta pois tai sitä voidaan kaapata.
Mutta sitä aarretta mitä Jumala meille antaa, sitä ei vie kukaan meiltä, joten pitäkäämme siitä kiinni. Ja tukekaamme kaikin keinoin sitä työtä mitä tehdään ihmisten hyväksi jotta he löytäisivät sen aarteen mikä kerätään taivaaseen.
Aamen.

Predikan: 11 söndagen efter pingst (BT)

Ben Thilman:
Att samtala med Gud
Esbo domkyrka 16.8.2009
1 Mos 18:20-32

Berättelsen om Abrahams förbön för Sodom är en av bibelns mest fascinerande berättelser. Den börjar med att Gud talar till Abraham och avslöjar för honom att han har hört klagorop från Sodom för den stadens synd är svår. Gud skickar då tre män till Abraham och dessa betjänas av Abraham för att sedan gå vidare till Sodom för att se hur läget riktigt är där. Det talas inte desto mera om vari den stora synden bestod. Det förefaller som om det är oväsentligt i sammanhanget. Men man kan kanske dra några slutsatser utifrån berättelsen.
Fokuset i den här berättelsen är ändå Abrahams samtal med Gud. Han börjar köpslå med Gud om Sodoms öde. Och han vädjar till Guds omsorg om de rättfärdiga. Och så börjar han först med att föreslå att det kanske finns femtio rättfärdiga i staden. Sedan går han ner till 45, därefter till 40, sedan 30, 20, och till sist 10. Och Abraham vet och Gud vet säkert med att där finns inte 10 rättfärdiga, men där finns Lot, Abrahams bror, och hans familj. Och så går händelsen vidare och Lot räddas från katastrofen och Abraham har en relation till Gud som väl ingen annan.
Det som Abraham ger prov på är en samtalsrelation till Gud. Abrahams samtal med Gud är ett förtroligt och ett jämbördigt samtal. Gud lyssnar på Abraham och Abraham lyssnar på Gud. På så sätt är denna förbön en urtyp för vad förbön överhuvudtaget är.
Vi minns berättelsen om hur Gud förstörde Sodom och Gomorra. Hur eld och svavel regnade ner över städerna. Och många gånger har man också spekulerat i vad det var för en förfärlig synd som gjorde att Gud gav dessa städer en sådan dom. Jag tror det är väsentligt att påpeka att det inte var fråga om homosexualitet.
Det finns en antydan i det som följer efter predikotexten. Hur männen kom till Sodom och hur Lot bjöd dem in i sitt hem och hur huset sedan omringades av männen i staden, alla utan undantag, unga och gamla. Och de begärde att Lot skulle överlämna sina gäster till dem för att de skulle våldta dem. Det framkommer också att de hade fått för sig att gästerna var ett hot mot dem och därför ville de förnedra dem. Det förekom att man förnedrade en man genom att våldta honom, göra honom till kvinna. Men var detta homosexualitet? Nej, ingalunda. Sodoms synd kan vara ogästvänlighet, främlingsförakt, högmod, men knappast homosexualitet.
Men det här är något som inte får stort utrymme i berättelsen. Det viktiga är att ha en sådan relation till Gud att vi kan samtala med Gud i förtroende och med ömsesidig respekt.
Amen.

Avskedspredikan: 24 söndagen efter pingst (BT)

Ben Thilman:
Medborgare i två riken
Avskedspredikan i Esbo domkyrka 26.10.2008
Luk 12:4-7

Det kan förefalla så att den verklighet som Jesus talar om, för sina vänner, i dagens evangelietext, är ganska långt från den verklighet vi lever i, i Esbo i dag.
I andra delar av vår värld finns det kristna som har anledning att ta Jesu ord bokstavligen. Där är risken för att ens bekännelse kan ha ödesdigra följder, påtaglig. Men i det liberala samhälle vi lever i finns inte den risken egentligen. Vi lever i trygghet. Vi har frihet att uttrycka oss, frihet att välja. Det är en frihet vi har vant oss vid, så att vi kanske inte heller ägnar så mycket tid åt att fundera över det andra som Jesus säger.
Hur skall vi ta till oss det som Jesus säger?
Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen, säger Jesus. Vårt liv är tidsbundet. Det har sin början och sitt slut. Det är det mest naturliga som finns. Att åldras och att inse sin dödlighet borde för varje människa vara något självklart. Den är den verklighet vi lever i. Det finns en hel del människor, som försöker förneka sitt åldrande, eller sin tidsbundenhet. Som om det största hotet vi lever med är att livet en gång tar slut, på sätt eller annat.
Det betyder inte att vi inte skall ha respekt för livet. Livet är en Guds gåva. Vi skall göra det vi kan, för att högakta och respektera vårt och andras liv. Men vi kan hela tiden hålla i minnet att livet varar bara sin tid.
Men det finns en dimension av livet, som inte är tidsbundet. Att vårt liv har en evighetsdimension. Man säger att vi har en odödlig själ. Det som Jesus säger till sina vänner blir då också aktuellt för oss. Vi blir uppmanade att se livet som en helhet. Att vi lever i tiden och i evigheten, att vi har ett medborgarskap i två riken. Då kommer vi också nära oss som lever i dagens Esbo och Finland och dagens värld. Vi lever i en värld som idealiserar styrka, framgång, ungdom och ytlighet. Vi kan gärna göra så, om vi är medvetna om att allt detta bara är något som gäller för en kort tid. Men ser vi livet och oss själva som en helhet. Vi är fysiska och andliga individer. Vi är tidsbundna och tidlösa.
Vi må ta vara på vårt andliga liv, för det gör oss hela.
Skulle vi kunna ta åt oss det rådet, att vi inte skall vara rädda för att låta tiden påverka oss, och vi skall vårda vårt andliga liv, så att vi inte heller behöver oroa oss över det.
Var inte rädda säger Jesus. Ni är värdefulla för Gud. Ni är kända av Gud. Gud har gett er ert värde. Bejaka det.
Amen.

Predikan: Reformationsdagen (BT)

Ben Thilman:
Tidens tecken....
Konfirmation i Esbo domkyrka 12.10.2008
Matt 16:1-4

Tidens tecken.
Det är ett begrepp som vi alla har hört förut. Vad är tidens tecken? Kanske det är så att Jesus ställde en utmaning till oss, när han sade till sadduceerna att de inte kan tyda tecknen för tiderna. Så har vi efter det under alla tider strävat efter att analysera vad som är tidens tecken. Vad skare och ting beror på.
Vi behöver inte bekymra oss i dag över vilka som var tidens tecken under Jesu tid. Vi har nog med att förstå vad som är tidens tecken i dag. Ofta menar man att tidens tecken är något tråkigt. Så då kan man fråga sig om tidens tecken i dag är att hela världen håller på att kollapsa ekonomiskt för att vi inte har varit visa nog att bygga upp en hållbar världsekonomi. Eller att främlingskapet människor emellan, och högaktningen för livet, har blivit så litet att sådana oerhörda tragedier som skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki kan hända. Är det tidens tecken? Främlingskap och orättvisa? Om så, så för framtiden med sig en verkligt stor utmaning, och dessutom är det bråttom. Men det är en dyster framtidsutsikt. Finns det något hopp?
Nu är det faktiskt så, att vårt hopp som kristna grundar sig på det som Jesus i dagens evangelietext kallar för Jona tecken. Jona, som ni kanske kommer ihåg, var en profet som blev slukad av en fisk och var i fiskens buk i tre dagar och på den tredje dagen blev han uppkastad på stranden för att fortsätta vad han skulle göra. Detta har varit en föreblid för Jesu död och uppståndelse. Där finns vårt hopp. Det är ett hopp som förds och växer i en litet skala och en liten krets. När de stora makthavarna och de visa försöker komma underfund med hur man skall gå vidare och vi bara får hoppas att de verkligen förstår vad de gör, för deras beslut drabbar oss förr eller senare, så får vi i de kretsar vi rör oss i, hålla hoppet och modet.
Vi gör det i familjen, i skolan, i församlingen, i de kretsar vi rör oss i. Vi gör det genom att se människor, möta människor, finnas till för varandra. Vi hör det genom att vara positiva och skapa hoppfylldhet och tro på framtiden. Det viktigaste är att vi gör det för våra ungdomar.
Det sägas att ungdomarna mår dåligt nuförtiden. Säkert mår många dåligt. Vi lever i en hård värld. Men dessa ungdomar som vi i dag konfirmerar, förefaller må bra. Ni föräldrar har gjort ert arbete i att ge dem trygghet och en tro på framtiden. Till detta kommer den tro som de kommer att högt bekänna i dag. Tron på den som ger oss framtiden, hoppet och tryggheten.
Amen.

Morgonsamling i Mattliden

Ben Thilman:
Morgonsamling i Mattliden 24.9.2008

I går hände det som inte skulle ha fått hända igen. I Kauhajoki dog 11 unga en våldsam död. Vi minna ännu tragedin i Jokela för ett år sedan. Det är svårt att förstå att det i vårt samhälle finns sådant våld.
Det som vi upplevde för ett år sedan och i går är ett uttryck för ett extremt våld. Det är inte lätt att ge någon förklaring på varför sådant händer, men det är inte fel att ställa frågan ”varför?”. Men det finns många slag av våld i det samhälle vi lever i.
Visst är det våld att lämna ungdomar ensamma utan vuxna som stöd och exempel. Många tänker att unga borde kunna klara sig själv. Men man måste inte klara sig själv ens om man är vuxen.
Visst finns det också många andra former av våld, som vi inte alltid känner igen som våld. Att inte vara accepterad i sin näromgivning, att bli utsatt för mobbning.
Det är viktigt att kunna känna igen olika formar av våld, för om vi inte förmår göra det så är resultatet det att vi inte kan känna oss trygga.
Alla människor har sätt att gå till skolan eller sin arbetsplats eller utanför sitt hem eller hem utan att behöva uppleva otrygghet.
Kan vi påverka vår omgivning så att tryggheten är garanterad? Vi kan fortsättningsvis försöka se varandra, inte lämna någon utanför gemenskapen och ge både fysiskt och psykiskt utrymme för alla.
Det är svårt att erkänna att vårt samhälle har en våldsmodell som kan ge upphov till sådana dåd som i går i Kauhajoki. Men det förefaller som om vi nu borde se över de modeller som vi har skapat. Samtidigt är det viktigt att inte låta rädslan ta över, utan att skapa gemenskap och tala om våra känslor och minnas dem som sörjer och be för dem.

Predikan: 18 söndagen efter pingst (BT)

Ben Thilman:
Ett nytt Guds barn
Dopgudstjänst i Karabacka kapell (Esbo) 14.9.2008
Mark 2:18-22

Kära vänner
Vi är i dag samlade till gudstjänst för att bära fram denna lilla flicka till dopet. Temat för denna söndag är alltså En kristen människas frihet, och det passar mycket bra att vi har dop idag.
När vi kallas till gemenskap med Kristus, när vi kallas till barnaskap, så är det en kallelse till frihet. Det är en frihet från så mycket som binder oss människor.
Många har en nidbild av kristendomen, att den är ett slaveri under många regler. Det är det vi kallar för lagiskhet. Visst finns det många regler. Ni föräldrar har säkert också tänkt er att ni vill lära er flicka att följa reglerna, att veta vad som är rätt och vad som är fel, vad som är farligt och vad som är tryggt. Det gör ni därför att ni vill skapa trygghet, trygga ramar inom vilka det finns en frihet. Det ger sedan också er trygghet att veta att ert barn förstår vad som är rätt och vad som är fel, och när hon växer så får hon ett socialt samvete, som hjälper henne att leva i det samhälle som är hennes.
I dag firar vi fest. I dag är Gud här och tar detta lilla barn till sitt eget. I dag får vi känna frihet att glädja oss och jubla över en ny medlem i vår församling, i kyrkan och kristenheten. Det kommer dagar, då vi måste stanna upp och tänka efter. Då är den tid för fasta som dagens evangelietext talar om. I dag är en dag av jubel och närhet. Jesus är mitt ibland oss. Vi får ta emot hans välsignelse som Guds barn.

Predikan: 16 söndagen efter pingst

Ben Thilman:
Allting har sin tid
Karabacka kapell och Esbo domkyrka 31.8.2008
Luk 10:38-42

Berättelsen om Marta och Maria är en väl känd berättelse och det som dessa två systrar visar prov på, har blivit ett föredöme för många. I grund och botten handlar det om att Marta bjöd in en gäst och som värdinna var hon också ansvarig för att gästen skulle betjänas. Maria upplevde att hon fick Jesus på besök och tog tillfället i akt och lyssnade på honom när han var där.
Det är inte heller så att Jesus skulle förebrå någondera av syskonen, men Marta förebrår nog sin syster, för hon hade givetvis tänkt at hon inte ensam skulle behöva ställa i ordning allting.
Men vi har alltså två människor som upplever Jesu närhet på två olika sätt.
Ofta gör man det så, att man gör dessa handlingar till karaktärsdrag. Så blir Maria drömmaren och Marta handlingens kvinna. Men lika litet som jag tror att Thomas tvivlade på allting, så tror jag att Marta alltid jobbade och Maria alltid satt stilla. Så var det säkert inte.
I stället så påminner jag mig om vad Predikaren skriver i sin bok i GT. Han skriver så här:

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

Det som Jesus såg och uttryckte var att Maria faktiskt hade sett stunden värde. Hon insåg att nu hade hon Jesus på besök. Hon ville ta vara på det ögonblicket.
Det är något vi kunde ta vara på också i vår tid. Att leva för stunden och leva i nuet. Att inse allt allting har sin tid, och inte, när man sörjer, känna ångest för att det finns så mycket att glädjas över, eller inte i en stund av närhet tänka att man borde gå. Det skulle lindra stressen. Men det som Jesus här menar, förutom att vi kanske stressar för mycket, är att inse stundens värde. Det gjorde Maria. Hon insåg att denna stundens värde var att lyssna på Jesus.
Vi kan också se på den här berättelsen med frågeställningen: Vad gör vi i Jesu närhet? Är Jesu närhet för oss krav eller vila? När vi närmas oss Gud, får vi en känsla av att det ställs krav på oss, eller får vi en känsla av att vi är trygga, hemma, välkomna?
Jag har en känsla av att vi kan läsa berättelsen om Marta och Maria som en uppmaning att stilla oss och ta emot kravlösheten. Ta emot tron som en gåva och vilan i Gud som en källa till kraft och vishet.

Predikan: 14 söndagen efter pingst

Ben Thilman:
Jesus utmanar dig...
Esbo domkyrka
Matt 5:43-48

Det finns faktiskt inget sådant bud i bibeln, att man skall älska sin nästa och hata sina fiender. Men, som ni kanske märkte så hänvisade inte heller Jesus till något bibliskt bud. Han sade: Ni har hört att det blev sagt. Orsaken till att man börjat säga på det här viset, är högst antagligt att det fanns ett stort behov hos detta lilla folk att profilera sig starkt. Denna profilering ledde i vissa kretsar till att man började förhålla sig fientligt mot allt främmande. Jesus hade ändå ett annat budskap.
Dessa ord av Jesus hör till hans bergspredikan och som rubrik för detta har man satt: Jesus skärper lagens bud. Men egentligen så är det väl inte fråga om att skärpa buden i lagen, utan att återgå till något ursprungligt.
Det som Jesus här tar fasta på är något som är väldigt typiskt för alla som känner sig trängda, eller hotade. Man söker trygghet i den lilla krets man tillhör och man kan t.o.m. börja vända sig inåt, se sig själva som förmera än andra. Man kan få den uppfattningen att man är det enda som ha rätt och alla andra har fel. I sin mest extrema form, så börjar man sprida hat och misstro mot andra. Det är ganska naturligt att otrygghet föder rädsla och rädsla föder hat, men så skall det inte behöva gå till i sammanhang där Jesus är med. Blir det så i våra kristna sammanhang, så skiljer vi oss inte alls från dem som vi strävar till att hålla oss ifrån.
När Jesus i bergspredikan säger att hans efterföljare skall älska sina fiender och be för sina förföljare, så innebär det också ett mäktigt löfte. Vi, som räknar oss som Jesu efterföljare kan vara säkra på att vi har Gud som vår beskyddare. Vi kan möta våra fiender, möta dem som inte förstår oss eller t.o.m. vill oss illa. Vi behöver inte vara rädda.
Jesus utmanar oss till tilltro. Han utmanar oss till barnaskap. Han utmanar oss att vara något mera.
För många kristna är tilltron till Gud så svag att man måste bygga upp rigorösa lärosystem, för att hålla sig säker. Tilltron till bibeln är så svag att man måste bygga upp ett bräckligt men till synes heltäckande system för att tolka bibeln, så att man kan säga att man läser och tror som det står. Och man får inte tolerera oliktänkande. Så alla som tänker och tror olika har fel och föraktas.
Det skall inte blandas med att vi visserligen skall motarbeta synden och allt som förför människor till otro och att vi är skyldiga att med allt det förstånd vi fått av Gud motarbeta okunskap och dumhet, men vi skall inte förakta våra medmänniskor.
I går var jag till Helsingfors och följde med Helsinki City Marathon. Min son sprang den för tredje gången. Vädret var uselt. Det regnade och blåste och var rätt kyligt. Jag tyckte litet synd om pojken min, som sprang 42 km i det vädret, men så tänkte jag för mig själv. Det är lika för alla som springer, snabba och långsamma, unga och gamla.
Det skapar gemenskap att dela samma öde. Vi skall som människor sträva till att söka denna gemenskap.
Amen

Predikan: 9 söndagen efter pingst (BT)

Ben Thilman:
Vägar och öknar
Karabacka kapell (Esbo) 21.7.2008
Matt 7:13-14

Bilden av den breda och den smala porten och vägen är en mycket målande och därför också en mycket använd bild. Vi talar ibland om den breda och den smala vägen. Det finns ett otal illustrationer kring detta tema. Detta tema har en klar moral. För att komma fram till det rätta målet så får vi lov att finna oss i att vägen dit inte är den lättaste och att vi kanske inte heller har sällskap av så många. Men det är inte det vi skall se till utan till att vägen är den rätta. Att vi har målet i sikte. Vad beror det då på att så många väljer att gå den breda vägen igenom den breda porten framom den smala.
Jag har tänkt att det kanske finns en ångestladdad upplevelse i bakgrunden. En upplevelse som snarast kunde jämföras med klaustrofobi. Det finns många som upplever kristendomen som en mycket begränsande religion. Och sanningen att säga så finns det många som aktivt strävar till att begränsa människors frihet i Guds namn.
Det finns rörelser som hemfallit åt lagiskhet. Som strävar till att skapa tydliga gränser som man inte skall överträda. Det finns kristna rörelser som in i minsta detalj kontrollerar sina medlemmar. Att vara medlem i en sådan rörelse kan till en början kännas tryggt. Men snart kan det upplevas så att man blir inträngd och kontrollerad. Man upplever att Kristus inte har blivit en befriare utan en fångvaktare.
Andra rörelser hör till de så kallade fundamentalisterna. Fundamentalismen bygger på antagandet att hela sanningen är funnen. Den finns i bibeln. Bibeln kan man ta till sig sådan som den är. Man skall inte ställa alltför närgående frågor till den. Att vara fundamentalist innebär att man omfattar vissa trosföreställningar och motarbetar allt som strider mot dem. Som fundamentalist kan man visserligen också uppleva att evangeliet inte har frigjort en utan har skapat en mur av ångest som man inte vågar överträda.
Det var ingalunda så som Jesus hade tänkt sig när han uppmanade de sina att gå in genom den trånga porten och ta den smala vägen. Men visst är det så att livet är fullt av portar och vägval. Hela tiden kommer vi inför situationer där vi måste stanna upp och fundera vad som finns på andra sidan. Vilka vyer som öppnar sig nÄr vi går in här eller där. Varje val är ett hinder. Livet är fullt av moraliska avgöranden. Vi skall inte fly dem. Vi skall modigt gå in genom portarna. De trånga portarna. Vi skall då också finna att bakom den trånga porten öppnar sig en vid vy. Inte en trång passage som inte ger oss några möjligheter. Går vi in genom den trånga porten så märker vi att vi har en väg att följa. Kanske den inte ens ter sig så smal när allt kommer omkring för den ger otaliga möjligheter. Men jämför man den med den s.k. breda vägen så är den verkligen smal. För den breda vägen är ingen väg. Den är en öken utan vädersträck utan riktningar ett tomt ingenting. I den kan mam kora hårt vart som helst utan att komma någonstans. I den gäller talesättet att om alla vägar är rätta är inga vägar rätta. Eller för att använda sig av maritima termer. "Vet man inte vilken kurs man skall ta är alla vindar ogynnsamma".
Vi får komma inför Gud i tacksamhet över att han har gett oss en väg, ett mål och en riktning. Att han därigenom också ger oss en mening med livet.
Amen.

Predikan: Treenighetssöndagen

Ben Thilman:
Att vara en gren på trädet
Konfirmation i Esbo domkyrka 18.5.2008
Joh 15:1-10

När vi var på läger under påsken, så ritade vi upp en bild av kyrkan, som liknade ett träd. Trädet var en bild av kyrkans historia. Rötterna var Jesus själv, hans lärjungar och den första kristna kyrkan. Så delades trädet i två delar. Året var 1054 när delningen i den östliga och den västliga kyrkan var ett faktum. Så ritade vi in den västliga kyrkans olika skeden. Dit hörde den lutherska reformationen, alla mindre och större samfund som började under reformationen och senare. Det blev ganska många större och mindre grenar på trädet. Men det fanns en sak som var gemensamma med alla dessa grenar. De satt fast i trädet och de hämtade sin näring från roten.
Vi ritade också in grenar som hade ramlat av trädet. Det var sådana grenar som representerade samfund som hade frångått det centralt kristna, det som den tidiga kristna kyrkan enades om, att Gud är treenig. Gud är Fader, Son och heliga Ande. Ur vårt perspektiv sett har de grenarna ramlat av.
Att vara en kristen, att tillhöra kyrkan, innebär att vara en gren i det träd vars rötter är Kristus och hans förkunnelse. Att vara fadder och förälder till en ung människa som i dag blir konfirmerad, innebär att föra vidare kunskapen och vissheten om den här tillhörigheten, till en ny generation.
Att höra till den gemenskapen som har kontakt med rötterna, Kristus och hans förkunnelse, innebär att ha kontakt med den kraftkälla, som ger oss kraft för livet, som ger mening och mål i livet.
Vi kan avsluta med Jesu ord i dagens evangelium. Bli kvar i min kärlek. Det är det som det handlar om. Att bli kvar i Jesu kärlek. Att få del av den och kunna gen den vidare.

Aftonsång i pingsttid

Ben Thilman:
Aftonsång i pingsttid
Alberga kyrka (Esbo) 13.5.2008
Joh 14:15-21

Jag skall inte lämna er ensamma. Det säger Jesus till sina lärjungar i evangelietexten för pingstdagen. När vi frågar oss vad som gör kyrkan till kyrka, vad som gör kyrkan speciell, så är svaret egentligen i dessa ord. Jag skall inte lämna er ensamma. Kyrkans drivkraft, kyrkans särart handlar om Guds närvaro. Det har sitt ursprung i pingstens händelser som de berättas om i Apostlagärningarna.
Att vara en del av kyrkan, en levande sten, ett Guds barn, är att inte vara hänvisad till bra sig själv, eller till andra mänskors vishet. Det är att vara nära Gud, att finnas i Guds kraftfält.
Vad är det som skiljer kyrkan från världen? Det är att det som för oss som är en del av kyrkan, är en självklarhet, är något som världen inte kan ta emot eller förstå. Att kyrkan inte är en förening som förmedlar en historisk tradition, eller en ideologi, som vi för vidare på basen av ett uråldrigt dokument, utan en levande organism, med en oupphörlig kontakt med sin kraftkälla. Det är något som världen har svårt att förstå. Att vara en levande organism, betyder också att vi i en levande gemenskap med Gud alltid kan fråga oss, vad Gud vill med oss och kyrkan i dag. Då blir det uråldriga dokumentet, Bibeln, också levande och aktuellt och en Guds röst till oss som lever i dag.
Världen förväntas sig att vi skall hämta vår styrka ur döda bokstäver, som har skrivits för tusentals år sedan och inte har någon relevans. Vi, å andra sidan, söker vår kraft av Anden som är levande och ger liv.
Vilken är den vikigaste frukten som Guds Ande låter växa fram? Det säger bibeln till oss. Det är kärleken. Att vara en del av kyrkan, är att leva i en kärleksrelation, till Gud och till de människor vi möter. Det handlar i grunden om att bry sig.

Predikan: 5 söndagen efter påsk (BT)

Ben Thilman:
En häst skall ha en sadel...
Esbo domkyrka 27.4.2008
Matt 6:5-13

Vad är bön riktigt? Vad är det inte? Dessa frågor ställs vi inför i dag. Vi får först följa med Jesus ut i stadsvimlet. Där stöter vi på ett fenomen som berättar åt oss vad bön inte är. Det är människor som uppvisar fromhet. I ett samhälle var det är en fördel att vara en frommis, så försöker man ge ett så from intryck som möjligt. Men något har gått fel. Den bön som dessa frommisar bad var inte i första hand riktad till Gud. Den var riktad till dem som gick förbi. Den var ämnad att skapa en bild av en god och from människa. Det var fråga om en varudeklaration, snarare än en bön.
Bön är inte att rabbla upp ord.
Vad är bön? Bön är ett möte. Det handlar om att vara tillsammans. Det är att i det fördolda möta den Gud som är fördold för oss. Att lägga sig i Guds famn och möta Gud. Att tala till Gud det som ingen annan skall få höra. Det handlar om att vara tillsammans.
Den andra delen av dagens predikotext handlar om en speciell bön. Den vi kallar Herrens bön, eller Fader vår.
Bakgrunden till den bönen torde vara ganska enkel. Johannes Döparen hade lärjungar och de levde tillsammans och de hade också en bön som de hade gemensamt, som var deras bön. När Jesu lärjungar fick höra om detta ville de också ha en bön, som var bara deras.
När de frågade Jesus om han kunde ge dem en bön som skulle bli deras, så sade Jesus, så här skall ni be och så kom Fader vår, bönen till. Den bönen är alltså en bön som förenar oss med Jesus. Det är Jesu och hans lärjungars bön. Men det finns knappast en bön som lästs lera slentrianmässigt är just Fader vår bönen.
Det berättas om två kristna som samtalade om fader vår bönen, och så sade den ena; Om du kan be den koncentrerat, från börjat till slutet, skall du få min häst. Det här hände för länge sedan. Den andre började be och hade bara kommit halvvägs innan han måste fråga: Får jag sadeln också?
Orden kan vara svåra att hålla reda på, och tankarna kan flyga iväg, men det är faktiskt inte så farligt, om bönen är det som Jesus menade att den skall vara. Ett samtal i det fördolda, ett möte med den dolde Guden.
Amen

Predikan: Skärtorsdagen

Ben Thilman:
Vem är störst?
Esbo domkyrka 20.3.2008

Vem är störst?
Det är en fråga som Jesus fick sig ställd i många sammanhang. Hans svar på den frågan skapade vanligtvis förvirring. Om man ställer den frågan till Jesus för att få bekräftelse på sina föreställningar om sin egen storhet, så blir man antagligen besviken.
Det finns människor som är inflytelserika, som har makt eller rikedom. Det finns människor som har starka supportrar bakom sig. Men är de verkligt stora? Jesus sade att den som är störst bland er skall vara allas tjänare. Det är inte alls en slump att t.ex. ordet minister egentligen betyder tjänare.
Dagens evangelietext handlar inte så mycket om nattvarden som om att tvätta fötter. Men platsen är den plats där Jesus och hans lärjungar firade måltiden tillsammans. Innan måltiden börjar gör Jesus det här som förvånar lärjungarna, i all synnerhet Simon Petrus. Han gör det som vanligen en tjänare brukar göra, han tvättar gästernas fötter. På det viset visar han den ordning som skall vara bland oss kristna. Vi skall tjäna varandra i ödmjukhet.
I de andra evangelierna berättas det om själva måltiden. Matteus berättar att Jesus vid måltiden sade att den som doppar handen i skålen tillsammans med honom är den som förråder honom. Det betyder att lärjungen Judas Iskariot var den som låg närmast honom vid nattvardsbordet.
Den ordning som Jesus representerade är en annan än den som vi skulle göra upp.
I skaran kring Jesus hade barnen och förrädaren och kvinnorna och utstötta en framträdande roll. Jesus åt också med syndare, med tullindrivare och han samtalade med dem som man inte ens vanligen tittade på om man var from.
När vi i dag går till nattvardsbordet, så gör vi det, inte därför att vi på något sätt skulle vara värdiga och färdiga. Vi gör det fast vi inte är det. Vi gör det på Jesu inbjudan och vi kan lita på att när han bjuder oss, så vill han också betjäna oss.
Vad kan vi göra?
Vi kan betjäna varandra i ödmjukhet och minnas att Jesus, som är det största, gjorde sig till allas tjänare och också offrade sig för oss.
Amen

Predikan: Marie bebådelsedag (BT)

Ben Thilman:
Som du, Gud, vill...
Esbo domkyrka 9.3.2008
Luk 1:39-45

Vem var Maria? Egentligen vet vi väldigt litet om henne. Hon var ung. Kanske inte mycket mera än 14. Hon var förlovad med Josef, som antagligen var betydligt äldre. Men det var ingenting konstigt med det. Så brukade det gå till. Så vet vi att hon fick besök av en ängel, som berättade att hon var utvald av Gud att bli mamma till Guds son. Detta besök av ängeln är det som vi kallar Marie bebådelse. Det skedde 9 månader före jul. Dvs ungefär just den här tiden på året. Och så vet vi att hon accepterade att hon skulle bli mamma, trots att hon var så ung och trots att hon inte förstod hur det skulle gå till.
Så vet vi att hon besökte sin släkting Elisabeth, fast vi inte vet riktigt vart hon gick, för det berättar inte evangelisten Lukas. Men on kom på besök och när de två mammorna träffades, Elisabeth väntade Johannes Döparen, så sparkade Johannes i sin mammas mage så att Elisabeth fylldes av helig Ande.
Det som Elisabeth säger är det som i kyrkan har fått namnet Magnificat. Det är en lovsång till Gud och en stor förundran. Det händer underliga saker.
Börjar det hända underliga saker omkring oss så drar vi oss kanske undan. Vi ser litet på avstånd och försöker förstå vad det riktigt är som händer. Men inte Maria, eller Elisabeth. När Maria fick sin uppenbarelse av en ängel, så sade hon: må det ske med mig som Gud vill. Hon hade tro. Hon litade på att om man slänger sig in i ett äventyr där Gud styr, så går ingenting fel. För Elisabets del var det fråga om att hon länge hade bett om ett barn. Hon var redan gammal, och nu vr hon också gravid. Gud hade en plan och dessa två mammor hade var sin roll att spela i denna plan.
Att göra Guds vilja innebär inte alltid att allt är frid och fröjd. Dessa båda mammor skulle få erfara att deras bar skulle dö en våldsam död. Men likaväl tog de emot den uppgift Gud gav dem.
På det viset tjänar det som exempel också för oss. Vi må våga ta emot det uppdrag Gud vill ge oss. Du må sedan vara man eller kvinna, för gammal eller för ung, veta vad som händer eller inte ha en aning.
Gud kan använda dig.

Predikan: 4 söndagen i fastan (Midfastosöndagen)

Ben Thilman:
Gud är Gud för hela människan...
Predikan i Karabacka kapell (Esbo) 2.3.2008
Joh 6:24-35

Jesus hade gjort brödundret vid Genesarets sjö och människorna omkring honom var förundrade. Det föreföll som om Jesus kunde svara mot alla de behov som människorna hade.
Men det som människorna förväntade var inte så mycket. Det räckte med bröd.
Eller kanske kunde vi säga att de visste vad de behövde. De behövde bröd. De sökte sig till den som kunde tillfredsställa deras behov.
Men när Jesus mötte människornas entusiasm över att de hade fått mat, så talade han till dem om andra saker, om näring, om mättnad och om bröd, men på ett annat sätt. Han talar om hunger efter det som är det verkligt viktiga i livet.
Jesus säger: sök efter sådan föda som består och ger evigt liv. Och hur går det till? Det går till genom att tro.
Dagens predikotext mynnar ut i Jesu ord: Jag är livet bröd. Jag är... Jesus pekat på sig själv. Det är till Jesus som vi skall komma för att ta emot det som är det viktigaste i livet. Det som ger evigt liv. Det är i relation till Jesus som vi är i kontakt med den kraftkälla som ger oss det vi i livet behöver. På sina ställen så ger Jesus Jag och Du budskap. Om sig själv säger han att han är livets bröd, kraftkällan. Om oss säger han bl.a. att vi är jordens salt. Om Jesus ger näring, så skall vi ge kryddan genom att använda våra gåvor i Guds tjänst. Vi är världens ljus. Vi skall lysa upp, värma och glädja. Men allt vad vi gör förbrukar energi. Därför behöver vi vara nära källan till all näring. Vi behöver veta vad som är viktigt och vad som inte är det. Vi behöver söka efter livets bröd. När Jesus blev frestad i öknen, så uppmanades han att tänka på sitt eget välbefinnande och göra bröd, och Jesus förstod att den näring vi behöver handlar inte bara om bröd, utan det handlar om att ta emot allt som Gud har att ge oss. Människan lever inte bara av bröd, utan av allt som går ut från Guds mun. Om vi behöver det som går ut från Guds mun, så kan vi inte riktigt förbise att vi bör hämta vår vägledning och styrka från Guds ord och från bönen, brödsbrytelsen och gemenskapen i församlingen.
Jesus hade ett budskap för hela människan. Han gav bröd åt de hungrande och han mättar också hungrande själar. Inför Gud är vi helheter med kroppsliga och själsliga och andliga behov. Gud vet det och han ser det. Jesus vill hjälpa oss att också själva se det.
Amen.

Predikan: 1 söndagen i fastan (Invocavit)

Ben Thilman:
Allt är inte guld, som glimmar
Esbo domkyrka 10.2.2007
Matt 16:21-23

I bibeln 2000 finns dagens predikotext under rubriken: Första förutsägelsen om Människosonens lidande. I berättelsen förekommer Jesus och Petrus. Jesus är den som här för fösta gången avslöjar den plan som Gud har med honom, att han skall lida och dö. Det kan observeras att Jesus inte citeras här. Det är evangelisten som berättar att Jesus började förbereda lärjungarna för hans kommande lidande. Men efter denna början, där evangelisten berättar, så kommer två repliker, den ena av Petrus, där han på sätt och vis tar Jesus i försvar och i följande citat Jesu reaktion, var han avslöjar att det inte egentligen är Petrus som talar här, utan att djävulen talar genom Petrus för att försöka få Jesus på andra tankar.
Vi anar genom den här berättelsen att Jesus visste vad som skulle hända. Han ville förbereda sina lärjungar på det som skulle komma, av omsorg om dem. Predikotexten ger också den uppfattningen att Jesu lidande och död och uppståndelse, inte var något som hände av någon slump. Gud hade en plan som han förverkligade. Jesus visste också vad som skulle hända med honom och han ville att lärjungarna skulle vara beredda, för det som skulle hända skulle påverka deras liv.
Jesus och lärjungarna hade levt ett ganska tryggt och kanske t o m trevligt liv tillsammans den tid de hade haft gemensamt. Det skulle ändra.
Men visst var Jesus frestad att söka en lätt lösning. Redan när han frestades i öknen, så fick han ett alternativ, men då talade djävulen själv till honom. Nu talar en av hans närmaste lärjungar, i en, till synes, bekymmersam ton och med en omsorg om Jesu välbefinnande. Djävulen är verkligt lömsk, men Jesus genomskådar de avsikter han har och avslöjar honom.
Jesus talar inte till Petrus i evangelietexten, utan han talar till djävulen. Vi måste räkna med att vi inte heller automatiskt kan skilja mellan vad som är Guds röst och djävulens röst. Men om vi prövar det vi hör genom att lägga det i bön inför Gud, så vet vi skillnaden. Men allt är inte guld som glimmar, och allt är inte av Gud som låter fromt. Det måste vi räkna med. Vi skall inte gå efter de fromma fraserna. Vi skall gå efter det gudomliga budskapet, som kan verka anstötligt och svårt ibland, men som ger en vink om vad som är Guds plan.

Predikan: 2 söndagen efter trettondagen

Ben Thilman:
Att bli sedd...
Karabacka kapell (Esbo) 20.1.2008
Joh 4:5-26

I dagens predikotext finner vi Jesus på ett ställe där man kanske inte egentligen borde vänta honom. Han är i Samarien. Vi vet att det var mycket ovanligt att en jude hade någonting med samarier att göra. Man gick inte ens in i Samarien. Samarierna var avfällingar, enligt judarna. De var det på ett farligt sätt. De var egentligen judar, men de hade tagit intryck av andra religioner och de läste de fem moseböckerna på sitt eget språk, samariska.
De offrade, men på berget Gerissim, inte i Jerusalem. Jesus gjorde inte som de flesta andra judar. Han gick inte runt Samarien. Han gick igenom och han befinner sig i Sykar.
Det är säkert lugnt i staden mitt på dagen, då Jesus kommer till brunnen för att vila. Ingen människa syns till, utom en kvinna som kommer till brunnen efter vatten. Då gör Jesus något som man inte kunde vänta sig av honom. Han tilltalar kvinnan. Det brukar man inte göra, i all synnerhet inte om man är på tu man hand med henne. Men Jesus gör det. Nå, han ber om att få vatten. Och Kvinna reagerar på det. Det måste ha gått en rysning genom henne. Hon döljer sig för andra i staden, för hon har ett dåligt anseende. Nu när hon kommer till brunnen, så finns där an annan människa, en man, och denne man tilltalar henne. Allt är inte som det skall vara. Men samtalet har börjat och det handlar om vatten. Vatten som alla behöver för att kunna leva. Vi klarar oss utan ganska mycket, men inte utan vatten. För den här kvinnan var det ett nödvändigt ont att måst gå till den där brunnen.
Men det som Jesus har att ge henne är något ovanligt. Han erbjuder en lösning på hennes bekymmer. Vatten som släcker all törst för alltid. Men när Jesus erbjuder en lösning, så är det en lösning som gäller hela människan. Jesus går till grunden med de behov som kvinnan hade. Det som fattades henne. Att hon bar på en skuld och en skam, som isolerade henne från sin omgivning. Hon var utesluten ur gemenskapen, så som samarierna var uteslutna ur judarnas gemenskap. Men, som den barmhärtige samariern och som den tionde spetälska som var samarier, så var också den här kvinnan en vanlig människa som kände empati och tacksamhet och hade mänskliga behov och mänskliga svagheter. Hon var säkert en främling i mångas ögon, men Gud hade något att erbjuda också henne. Gud ville upprätta det som var sönder i henne. Och om man skall reparera och upprätta, så måste man först blottlägga det som är fel. Det är just det som är fel som bör repareras och därför pekar Jesus på det.
Berättelsen slutar i perikoptexten litet på hälft. Det fortsätter nämligen med att kvinnan lämnar sin vattenkruka vid brunnen och går in i staden och tar kontakt med människorna med att säga att hon har träffat en man vid brunnen som sagt allt vad hon har gjort. Där finns en som har sett henne. Och hon tillägger: Kan han vara Messias? Det är viktigt att bli sedd. Det är viktigt att se. Denna berättelse vittnar om att inför Gud är vi sedda. Gud ser oss och Gud kan hela det som är sönder inom oss.

Predikan: Julaftonen

Ben Thilman:
Bjud in Jesus till festen
Julbön i Alberga kyrka (Esbo)
24.12.2007

Julens evangelium är något som många av er har hört förut. Jag kunde julevangeliet utantill när jag var yngre. Det var den gamla översättningen. En helt annan sak är sedan att jag inte funderade så mycket på vad som riktigt berättades i julevangeliet. Ni har alla säkert också sett en julkrubba. Vad hör dit? Josef och Maria och Jesus barnet förstås, men också en samling djur och kanske också tre vise män. Och så stjärnan förstås, den som ledde de vise männen till rätt plats.
Hur kom det sig att vi överhuvudtaget sätter fram en krubba till julen? Vad var det som riktigt hände den första julen? Det har vi anledning att fundera på varje jul.
Den heliga familjen var långt borta hemifrån. De övernattade på ett främmande ställe, bland främmande människor. De hade inte annat sällskap än djur, till att börja med. De blev inte välkomnade bland människor. Det fanns inte rum för dem. Därför minns vi speciellt dem, under julen, som är långt hemifrån och som är ensamma. Julen är en tid av gemenskap. En tid då man inte skall behöva vara ensam om man inte vill.
Till julen hör också stjärnan. Den ledde alltså de tre vise männen till Jesus. Stjärnan berättar för oss att julens händelse inte är något som bara hände där i stallet i Betlehem. Julen har en världsvid betydelse, en kosmisk betydelse. Jesu födelse förebådades Det var andra än de som såg Marias mage växa och kände barnet sparka, som visste att det var en baby på kommande. Det sågs tecken på himlen, som berättade att en baby fötts, men inte vilken baby som helst, utan Jesus, Messias Guds son. När vi fira Jesu födelsedagsfest, så gör vi det i Jesu sällskap. Vi bjuder in Jesus till vår fest. Det är klart. Inte kan vi fira födelsedag utan att bjuda jubilaren. När vi gör det, så blir julen också en fest då vi bryr oss om dem som inte har någon som bryr sig.
Behöver julen ha ett budskap? Den frågan har vi hört ställas inför denna jul. Kan man eller får man tala om Jesus när man firar julfest? Kan man inte bara fira? Jo klart man bara kan fira. Man kan fira vad som helst och säkert är också att det finns så mycket olycka och elände i vår värld att vi skall ta vara på varje tillfälle att fira. Man kan säkert också fira utan orsak. Det är inget fel med det. Men om vi inte talar om Jesus när vi firar jul, är det jul då? Julen är Jesu födelsedagsfest. Jag hör inte till dem som brukar fira födelsedagar hemskt mycket, men om någon skulle hitta på att fira min födelsedag och inte bjuda mig, så skulle det nog vara ganska förvånande. Man kan fråga sig vad de då firar riktigt.
Låt oss fira jul och bjuda julens gäst till våra hem och till våra hjärtan och så skapa fred och gemenskap och glädje.
Amen