22 juli 2007

Predikan: Kristi förklarings dag

Karl af Hällström:
På härlighetens berg
Skriftskolgudstjänst i Karijärvi lägergårds kapell, Borgå 22.7.2007
Matt 17:1-8
Ni konfirmander fick igår ställa frågor utgående från evangelietexten, och jag ska nu försöka besvara dem. Jag tänker inte läsa upp dem alla, utan jag behandlar dem mera i klump.
Den händelse som Matteus berättar om inträffar under andra hälften av Jesu predikoverksamhet. Först blir han döpt av Johannes döparen och börjar sedan predika att folk skall omvända sig. Han gör under mest för att hjälpa människor, men också för att visa att hans förkunnelse inte bara är ord, utan också har kraft bakom sig. Men längs vägen förändras hans förkunnelse, och han börjar förutsäga att han skall lida, dö och uppstå. Sådant tyckte inte lärjungarna om att höra, för de ville ju förstås att allt skulle vara bra. Men Jesus säger till dem att också de måste "ta sitt kors och följa honom" (Mt 16:24), alltså vara färdiga att lida och dö för sin tro. Sedan tillägger han (v. 28): "Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike." Och det är just det som sker sex dagar senare på härlighetens berg.
Vilket berg det är frågan om, vet man inte riktigt. Två berg som man har gissat på är Tabor och Hermon, som båda ligger i norra delen av det heliga landet, men också det är alltså bara gissningar. Det som ändå är klart är att härlighetens berg är en motsvarighet till andra berg i Bibeln. På Sinai berg fick Mose ta emot lagens stentavlor av Gud, på berget Horeb uppenbarade sig Gud för Elia i en stilla susning, och på härlighetens berg får lärjungarna veta att Jesus är Guds son.
Petrus, Jakob och Johannes var en slags "inre cirkel" bland de tolv lärjungarna. Det var dem som Jesus tog med sig, bort från folkmassorna. Det här är inte den enda gången som det händer. Uppe på berget kunde de vara ensamma, och Jesus kunde lära dem någonting viktigt.
Den här gången är det extra viktigt. Jesus visar sig för sina lärjungar som den Guds son som han är. Det är därför han förvandlas och börjar lysa med ett himmelskt sken. Liknande berättas om andra stora gudsmän i Bibeln, t.ex. Mose när han kom ner från Sinai med stentavlorna (2Mos 24:29-35), men det finns en skillnad. Moses ansikte lyste därför att han hade talat med Gud. Hela Jesus lyste, därför att han var Gud.
Det var någon av er som frågade ungefär så här: Jesus har ju vita kläder, säger man. Hur kunde Jesu kläder bli vita när han förvandlades, när de redan var vita? Nu är det ju så att när konstnärerna målar Jesus med vita kläder gör de det för att visa att det var något extra med honom, alltså för att få honom att synas bland människorna runt honom. I verkligheten använde Jesus nog vanliga kläder - en del plagg var kanske vita, men andra hade andra färger. Dessutom, när det talas om Jesu vita kläder i det här sammanhanget, använder Matteus ett ord som kan betyda "vit", men som också kan betyda "skinande". Liksom Jesu ansikte lyste som solen, så var hans kläder skinande vita som ljuset. Det är alltså inga vanliga vita kläder det är frågan om här.
Det här med Mose och Elia funderade många av er över. Vem är de? Varifrån kom de plötsligt på berget? Vad gjorde de överhuvudtaget där? Saken är den, att Mose och Elia är de två största profeterna i GT. Mose ledde folket ut ur slaveriet i Egypten och förmedlade lagen på Sinai; honom känner ni säkert till. Elia kanske är okändare, fast jag läste om honom för er vid lägrets första aftonandakt i tisdags - "Varför är du här, Elia?", ni minns (1Kung 19).
Elia kämpade för Gud i en tid då de flesta, med kungen i spetsen, tillbad guden Baal. Han gjorde stora under - precis som Jesus uppväckte han bl.a. en person som hade dött - och slutade enligt Bibeln sitt jordeliv genom att åka upp till himlen i en eldvagn. Det viktigaste är ändå inte alla under som Gud gjorde genom Elia, utan den relation som Elia hade med Gud. Det var den som var det största undret i hans liv. Ni minns att när Elia var på berget Horeb, uppenbarade sig Gud för honom. Först kom en stormvind, sedan en jordbävning och därefter en eld, men Gud var inte i någon av dessa. Det var i en stilla susning som Elia fick höra Guds röst uppe på berget i ensamheten.
Poängen med att Mose och Elia är med på berget att Jesus talar med dem på ett jämbördigt plan. Alla tre var mycket viktiga gestalter, alla tre hade kommit med viktiga lärdomar, alla tre hade gjort stora under, och alla tre var dessutom knutna till olika berg - Mose till Sinai, Elia till Horeb och Jesus till härlighetens berg. Petrus är som vanligt den av lärjungarna som reagerar snabbast - och som så ofta talar han innan han hinner tänka efter. Han föreslår att lärjungarna skall bygga hyddor åt de tre gudsmännen, så att de kan stanna kvar där för alltid. Men det är inte det som är Guds plan med detta.
Gud själv uppenbarar sig för dem som en röst i ett moln, och rösten säger samma sak som vid Jesu dop (Mt 3:17): "Detta är min älskade son, han är min utvalde." Inte nog, alltså, att Jesus talade som en jämbördig med GT:s två största profeter - Gud själv kallar honom för sin son, och ställer honom alltså främst bland dessa höga herrar.
Lärjungarna blir helt överväldigade. Den här upplevelsen var mer än de hade väntat sig och mer än de egentligen klarade av. Jesus lyser starkt som solen, Mose och Elia visar sig, och nu får de dessutom höra Guds egen röst! De vågar inte se upp, utan kastar sig på marken och är lamslagna av skräck.
Men så försvinner visionen. Jesus talar vänligt med dem och allt blir normalt igen. De andra är borta, och bara Jesus är kvar. Lärjungarna går tillbaka ner från berget tillsammans med sin Mästare. Jesus uppmanar dem att inte berätta något om det här förrän efter uppståndelsen. Jesus visste att lärjungarna inte ännu förstod vad de hade varit med om, och deras försök att förklara det skulle bara ha varit förvirrande, både för dem själva och för dem som hörde dem. Efter Jesu död och uppståndelse skulle bitarna falla på plats, och då kunde de tala också om den här upplevelsen.
Det finns intressanta paralleller mellan de tre gudsmännen och deras upplevelser på sina berg. Alla tre levde nära Gud, och alla tre fick uppdrag uppe på sina berg. Men också när de kom ner från bergen fortsätter parallellerna. När Mose kommer med lagens tavlor, har folket redan gjort sig en guldkalv som de tillbad som avgud. När Elia kommer från berget har kung Achav syndat så svårt att Elia på Guds uppdrag utser en ny kung, Jehu. När Jesus kommer ner, står de nio kvarvarande lärjungarna inför problem som de inte klarar av utan hans hjälp.
Vad det här visar oss är följande. Vi kan vara uppe på ett "berg" tillsammans med Gud - och "berget" kan vara t.ex. ett kristet läger som det här - men i något skede måste vi komma ner igen och återvända till vardagen. Och de problem och svårigheter som vi lämnade bakom oss när vi gick upp på berget, väntar på oss när vi kommer ner igen; de har inte försvunnit någonstans.
Men vi har en fördel. När lärjungarna skräckslagna kastar sig ner på marken, finns Jesus där för att trösta och stöda dem. När vi möter svårigheter, får vi bära med oss det vi har lärt oss på berget och minnas att Jesus är med oss också i problemen. Han ger oss inte alltid problemens lösning, men han kan ge oss kraft så att vi själva kan hitta lösningen.
"Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom." Så säger Gud om Jesus på berget, och så säger han till oss idag. Lyssna till Jesus, håll dig nära honom, och det löser sig nog - på sätt eller annat...

08 juli 2007

Predikan: Apostladagen

Karl af Hällström:
Helig – jag?
Högmässa i Lilla kyrkan och
konfirmationsmässa i Mariagården, Borgå 8.7.2007
Ef 2:19-22
Ordet "kyrka" har egentligen tre olika betydelser. En är kyrkan som byggnad, t.ex. Borgå domkyrka. En annan betydelse är kyrkan som en organisation eller ett samfund, som exempelvis Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Den tredje innebörden är "en helig, allmännelig kyrka, de heligas gemenskap," som trosbekännelsen uttrycker saken. I denna betydelse stavar man ofta "Kyrka" med stort K.
En av dagens episteltexter talar just om detta. (Ordet epistel betyder helt enkelt "brev". Det är alltså inte så som en konfirmand en gång försökte hävda, att en epistel är hustrun till en apostel.) I den epistel, alltså det brev, som aposteln Paulus skrev till de kristna i staden Efesos i Mindre Asien, står det alltså bl.a. (2:20-22): Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.
Den bildliga byggnad som Paulus talar om är den Kyrka där alla troende kristna är byggstenar, men där apostlarna är grundstenar och Kristus själv är hörnstenen. Av det här lär vi oss två saker. För det första är alla troende kristna byggstenar eller medlemmar i denna Kyrka. Det är alltså inte så att bara vi lutheraner skulle vara delar av Kyrkan med stort K, utan alla som tror på Kristus är det. Kyrkan är uppbyggd av lutheraner, katoliker, pingstvänner, baptister, ortodoxa och allt vad det finns av olika kyrkor och samfund. Det finns naturligtvis olikheter, men de förbleknar i jämförelse med den stora likheten oss kristna emellan, nämligen att Kristus har dött för just oss.
Att vara med i "de heligas gemenskap" låter kanske pretentiöst eller rent av skrämmande och avskräckande, men det är inte så krävande som det kanske låter. När vi tänker på helgon så associerar vi i allmänhet till felfria, fromma och ofta asketiska personer, vilkas liv inte har just någonting gemensamt med vårt. Men det är en orealistisk glansbild som vi i så fall målar upp för oss. Vi kan ju se på de första och största helgonen, nämligen apostlarna. Var de felfria och extra fromma? Knappast. De grälade sinsemellan, de tävlade om den ledande ställningen inom gruppen. När det kom till kritan övergav de alla sin ledare Jesus, och den främste aposteln, Petrus, förnekade t.o.m. att han kände honom.
Det här visar oss att apostlarna inte var heliga i sig själva. De var vanliga människor som kan kallas heliga endast för att de höll sig till Jesus – åtminstone så gott de kunde. Och detta kriterium kan var och en av oss försöka sig på. Vi har alla möjlighet till helighet, precis som apostlarna och helgonen. Därför kan vi, bristfälliga och syndiga människor, också bli heliga. Det sker inte av oss själva, utan av Guds nåd; det sker inte genom prestationer, utan genom tro.
Vi kan visa vår tro bl.a. genom att höra till kyrkan och gå i kyrkan. Å andra sidan hjälper det inte så mycket att vara engagerad i de två första betydelserna av ordet kyrka om man inte är medlem i den tredje. Att sitta av en gudstjänst i Lilla kyrkan i Borgå eller vara medlem av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland räcker alltså inte till om man inte också tror på Kristus. Endast genom tron blir vi frälsta.
Dopet är inte oviktigt i detta sammanhang; genom dopet blir vi medlemmar av Kyrkan med stort K, Gudsfolket, Guds familj, Kristi kropp – kärt barn har många namn. Men fast vi blir medlemmar genom dopet, är det genom tron som vi förblir medlemmar – och det är ändå det viktigaste.
Därför kan också aposteln Paulus konstatera (v 19): Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Vi som hör till den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan har vårt hem hos Gud. Jag vill uppmana dig som hör mig idag att tänka efter om du är medlem bara av kyrkan med litet k eller också av Kyrkan med stort K. Kanske det vore bra att vara medlem också av de heligas gemenskap?