Karl af Hällström:
Helig – jag?
Högmässa i Lilla kyrkan och
konfirmationsmässa i Mariagården, Borgå 8.7.2007
Ef 2:19-22
Helig – jag?
Högmässa i Lilla kyrkan och
konfirmationsmässa i Mariagården, Borgå 8.7.2007
Ef 2:19-22
Ordet "kyrka" har egentligen tre olika betydelser. En är kyrkan som byggnad, t.ex. Borgå domkyrka. En annan betydelse är kyrkan som en organisation eller ett samfund, som exempelvis Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Den tredje innebörden är "en helig, allmännelig kyrka, de heligas gemenskap," som trosbekännelsen uttrycker saken. I denna betydelse stavar man ofta "Kyrka" med stort K.
En av dagens episteltexter talar just om detta. (Ordet epistel betyder helt enkelt "brev". Det är alltså inte så som en konfirmand en gång försökte hävda, att en epistel är hustrun till en apostel.) I den epistel, alltså det brev, som aposteln Paulus skrev till de kristna i staden Efesos i Mindre Asien, står det alltså bl.a. (2:20-22): Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.
Den bildliga byggnad som Paulus talar om är den Kyrka där alla troende kristna är byggstenar, men där apostlarna är grundstenar och Kristus själv är hörnstenen. Av det här lär vi oss två saker. För det första är alla troende kristna byggstenar eller medlemmar i denna Kyrka. Det är alltså inte så att bara vi lutheraner skulle vara delar av Kyrkan med stort K, utan alla som tror på Kristus är det. Kyrkan är uppbyggd av lutheraner, katoliker, pingstvänner, baptister, ortodoxa och allt vad det finns av olika kyrkor och samfund. Det finns naturligtvis olikheter, men de förbleknar i jämförelse med den stora likheten oss kristna emellan, nämligen att Kristus har dött för just oss.
Att vara med i "de heligas gemenskap" låter kanske pretentiöst eller rent av skrämmande och avskräckande, men det är inte så krävande som det kanske låter. När vi tänker på helgon så associerar vi i allmänhet till felfria, fromma och ofta asketiska personer, vilkas liv inte har just någonting gemensamt med vårt. Men det är en orealistisk glansbild som vi i så fall målar upp för oss. Vi kan ju se på de första och största helgonen, nämligen apostlarna. Var de felfria och extra fromma? Knappast. De grälade sinsemellan, de tävlade om den ledande ställningen inom gruppen. När det kom till kritan övergav de alla sin ledare Jesus, och den främste aposteln, Petrus, förnekade t.o.m. att han kände honom.
Det här visar oss att apostlarna inte var heliga i sig själva. De var vanliga människor som kan kallas heliga endast för att de höll sig till Jesus – åtminstone så gott de kunde. Och detta kriterium kan var och en av oss försöka sig på. Vi har alla möjlighet till helighet, precis som apostlarna och helgonen. Därför kan vi, bristfälliga och syndiga människor, också bli heliga. Det sker inte av oss själva, utan av Guds nåd; det sker inte genom prestationer, utan genom tro.
Vi kan visa vår tro bl.a. genom att höra till kyrkan och gå i kyrkan. Å andra sidan hjälper det inte så mycket att vara engagerad i de två första betydelserna av ordet kyrka om man inte är medlem i den tredje. Att sitta av en gudstjänst i Lilla kyrkan i Borgå eller vara medlem av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland räcker alltså inte till om man inte också tror på Kristus. Endast genom tron blir vi frälsta.
Dopet är inte oviktigt i detta sammanhang; genom dopet blir vi medlemmar av Kyrkan med stort K, Gudsfolket, Guds familj, Kristi kropp – kärt barn har många namn. Men fast vi blir medlemmar genom dopet, är det genom tron som vi förblir medlemmar – och det är ändå det viktigaste.
Därför kan också aposteln Paulus konstatera (v 19): Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Vi som hör till den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan har vårt hem hos Gud. Jag vill uppmana dig som hör mig idag att tänka efter om du är medlem bara av kyrkan med litet k eller också av Kyrkan med stort K. Kanske det vore bra att vara medlem också av de heligas gemenskap?
En av dagens episteltexter talar just om detta. (Ordet epistel betyder helt enkelt "brev". Det är alltså inte så som en konfirmand en gång försökte hävda, att en epistel är hustrun till en apostel.) I den epistel, alltså det brev, som aposteln Paulus skrev till de kristna i staden Efesos i Mindre Asien, står det alltså bl.a. (2:20-22): Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.
Den bildliga byggnad som Paulus talar om är den Kyrka där alla troende kristna är byggstenar, men där apostlarna är grundstenar och Kristus själv är hörnstenen. Av det här lär vi oss två saker. För det första är alla troende kristna byggstenar eller medlemmar i denna Kyrka. Det är alltså inte så att bara vi lutheraner skulle vara delar av Kyrkan med stort K, utan alla som tror på Kristus är det. Kyrkan är uppbyggd av lutheraner, katoliker, pingstvänner, baptister, ortodoxa och allt vad det finns av olika kyrkor och samfund. Det finns naturligtvis olikheter, men de förbleknar i jämförelse med den stora likheten oss kristna emellan, nämligen att Kristus har dött för just oss.
Att vara med i "de heligas gemenskap" låter kanske pretentiöst eller rent av skrämmande och avskräckande, men det är inte så krävande som det kanske låter. När vi tänker på helgon så associerar vi i allmänhet till felfria, fromma och ofta asketiska personer, vilkas liv inte har just någonting gemensamt med vårt. Men det är en orealistisk glansbild som vi i så fall målar upp för oss. Vi kan ju se på de första och största helgonen, nämligen apostlarna. Var de felfria och extra fromma? Knappast. De grälade sinsemellan, de tävlade om den ledande ställningen inom gruppen. När det kom till kritan övergav de alla sin ledare Jesus, och den främste aposteln, Petrus, förnekade t.o.m. att han kände honom.
Det här visar oss att apostlarna inte var heliga i sig själva. De var vanliga människor som kan kallas heliga endast för att de höll sig till Jesus – åtminstone så gott de kunde. Och detta kriterium kan var och en av oss försöka sig på. Vi har alla möjlighet till helighet, precis som apostlarna och helgonen. Därför kan vi, bristfälliga och syndiga människor, också bli heliga. Det sker inte av oss själva, utan av Guds nåd; det sker inte genom prestationer, utan genom tro.
Vi kan visa vår tro bl.a. genom att höra till kyrkan och gå i kyrkan. Å andra sidan hjälper det inte så mycket att vara engagerad i de två första betydelserna av ordet kyrka om man inte är medlem i den tredje. Att sitta av en gudstjänst i Lilla kyrkan i Borgå eller vara medlem av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland räcker alltså inte till om man inte också tror på Kristus. Endast genom tron blir vi frälsta.
Dopet är inte oviktigt i detta sammanhang; genom dopet blir vi medlemmar av Kyrkan med stort K, Gudsfolket, Guds familj, Kristi kropp – kärt barn har många namn. Men fast vi blir medlemmar genom dopet, är det genom tron som vi förblir medlemmar – och det är ändå det viktigaste.
Därför kan också aposteln Paulus konstatera (v 19): Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Vi som hör till den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan har vårt hem hos Gud. Jag vill uppmana dig som hör mig idag att tänka efter om du är medlem bara av kyrkan med litet k eller också av Kyrkan med stort K. Kanske det vore bra att vara medlem också av de heligas gemenskap?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar