28 mars 2002

Skriftetal: Skärtorsdagen

Karl af Hällström:
Nattvarden – en förkunnelsemåltid
Skriftetal i Nordsjö kyrka och Matteuskyrkan 28.3.2002
1Kor 11:23-29.
Den heliga nattvarden är någonting mycket mångsidigt. Den har många aspekter, som olika personer i olika situationer och olika tider betonar på olika sätt. De finns ändå alla med var gång som vi firar nattvard. Nattvarden är det nya förbundets måltid och syndaförlåtelsens måltid. Den är en åminnelsemåltid där vi firar minnet av vad Jesus har gjort för oss. Den är en förkunnelsemåltid och en bekännelsemåltid, för genom att delta i nattvarden förkunnar och bekänner vi också vår tro på honom som har instiftat den och som är närvarande i den. Nattvarden innehåller tacksägelse och glädje, den gemenskap som det brutna brödet skapar och väntan på den himmelska glädjefesten. Listan blev lång, och ändå är detta inte alla exempel på de olika sidor som nattvarden har.
Vi kan naturligtvis inte här fördjupa oss i alla dessa aspekter. Därför vill jag idag meditera kring nattvarden som förkunnelsemåltid.
I morgon, på långfredagen, får vi begrunda Jesu död på korset. Vi får tränga in i vilken betydelse den har för oss och för hela världen. Genom Jesu död har vi, som inte kan låta bli att synda hur vi än försöker, möjlighet att få förlåtelse för våra synder och felsteg. Detta är en av de mest centrala tankarna i kristendomen. Mer om det i morgon här på samma plats.
Om Jesu offerdöd på korset är något av det mest centrala för oss kristna, så är det naturligt att vi också vill dela med oss av det till dem som vi kommer i kontakt med. Alla vill väl ändå inte tala om saken och förklara teologiska poänger för sina vänner och grannar, inte för att de är någonting att skämmas för, utan helt enkelt för att man inte upplever att man har talets gåva. Inställningen är ungefär: ”Låt prästerna sköta predikandet, så försöker jag leva ett kristet liv.”
Här – vid nattvardsbordet – har ändå varje kristen fått en möjlighet att predika och förkunna på ett sätt som inte kräver någon teologisk examen eller något välsmort munläder. Vi hörde aposteln Paulus säga: Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni … Herrens död, till dess han kommer. I nattvardsliturgin har vi möjlighet att använda orden: Din död förkunnar vi, Herre. Din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.
Oberoende av vilka ord vi använder, är det helt enkelt så här: Den som kommer till nattvardsbordet för att ta emot Kristi verkliga kropp i brödet och i vinet ta emot Kristi verkliga blod, visar samtidigt att nattvarden betyder något för honom. Bara genom att gå de några stegen fram till altarringen utför han en förkunnelsehandling. Denna rätt enkla handling talar starkare än någon professionell röst kan göra. Utan ord säger nattvardsgästen till dem som ser honom och till dem som hör om detta: ”Kristi kropp offrades för min skull, och för min skull utgöts Kristi blod. Detta är viktigt för mig. Jag vill ha gemenskap med honom, och den gemenskapen finner jag i nattvarden.”
Ingen kan förklara nattvarden på ett allt uttömmande sätt. Jag inbillar mig inte att detta beredelsetal kan göra det. Ändå går det att förstå något av nattvardens innebörd, men speciellt på ett djupare plan än det rent intellektuella. Det är nämligen bara den som ofta och gärna kommer till nattvarden som kan förstå och uppleva vad den betyder.
Låt oss bereda oss för att fira denna förkunnelsemåltid genom att bekänna våra synder för den levande Herren.