20 januari 2013

Predikan: Andra söndagen efter Trettondagen (MF)


Martin Fagerudd:
Jesus har uppenbarat sin kraft för oss alla
Ekumenisk tvåspråkig gudstjänst 20.1.2013
Helsinge kyrka S:t Lars kl. 10
 Evangelium: Joh. 2:1-11

När vi firar ekumenisk gudstjänst idag så är det bra att minnas att ordet ekumenik kommer från ett ord som för övrigt finns på programbladets första sida, och som betyder hela den bebodda världen. Ordet står i en speciell mening också för den världsvida kristna kyrkans enhet. Den ekumeniska rörelsen vill ytterst betona att vi alla kristna tillhör samma hus och alla har tron på Kristus gemensamt.
Rakkaat ystävät. Sanasta ekumenia juontaa juurensa osuvasti tälle päivälle myös merkitykset talo ja talous. Kaikillahan täytyy olla koti jossa asua. Kun asumme saman katon alla niin kaikkien siinä asuvien täytyy ottaa vastuu kodista. Tämähän on myös taloudenhoitoa.
Tidigare hade denna söndag temat ”Jesus helgar hemmet”. Numera har söndagen temat ”Jesus uppenbarar sin gudomliga kraft”. Det oaktat så kommer evangeliets grundtanke väl fram och då är det inte av en händelse som vi läser i dag om bröllopet i Kana, i Galiléen, dit både Jesus, lärjungarna och Jesu mor Maria var bjudna. Bröllopet har säkert pågått några dagar, eftersom man i allmänhet firade bröllop i sju dagar. Maria hade säkert ingen uppgift där, men i alla fall så märker hon att vinet tagit slut och konstaterar detta för sin son. Att vinet tog slut skulle alla bröllopsgäster skulle minnas som ett snöpligt slut för bröllopsfesten. Även brudparet skulle ha minnats sitt livs största dag med skam, när alla måste gå hem för att det inte fanns något att bjuda på.
Taloudenhoitoon, jonka vastuulla häiden järjestäminen on, kuuluu että tarjottavaa riittää kaikille seitsemälle päivälle jotka israelilaiset häät kestävät. Jeesus, hänen äitinsä ja opetuslapsensa oli kutsuttu Kaanaan hähin. Jeesus oli jo huomioinut äitinsä mainninan että viini oli loppunut. Hän oli jo kehottanut palvelijoita täyttämään astiat vedellä. Sitten hän käski heidän viedä sitä pitojen valvojalle, joka maistoi ja totesi sulhaselle että »Kaikki tarjoavat ensiksi hyvän viinin ja sitten, kun vieraat alkavat juopua, huonompaa. Mutta sinä olet säästänyt hyvän viinin tähän asti.».
Sulhanen oli ollut vähällä joutua häpeään huonojen valmistelujen takia ja oli myös antamaisillaan todella huonon alun avioliitolleen. Mutta hän saa ainoastaan ystävällisen moitteeen pitojen valvojalta joka piti huolen että kukaan ei jäänyt paitsi mistään. Viiniä oli ja hääjuhla sekä uusi koti pelastettiin.
Det berättas inget mer om brudparet, som fick sina första gemensamma dagar nedtecknade i NT. Men man kan säga, att de fick en god och lycklig start, deras samliv blev helgat från början. Alla som tagit del, kunde minnas den underbara bröllopsfesten med värme. 'Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen.' Att Jesus gjorde det här som var det första tecknet betyder att människorna skulle förstå att Kristus hade kommit till sitt folk. Den tiden kännetecknas av överflödets tid liksom också brödundret visar litet senare.
Jeesus toi siunauksen Kaanaan häihin ja uuteen kotiin. Joskus tuntuu siltä että monet kodit tarvitsisivat suurempiakin ihmeitä tai ainakin toisenlasia kuin mitä tapahtui Galilean Kaanaassa. Usein riittäisi että lapset saisivat turvan ja jokapäiväisen leivän joka vaikuttaa puuttuvan yhä useamman kodista, kuten myös rakkautta ja huolenpitoa kun vanhemmat eivät jaksa muitten huoliensa takia. Raskainta on niillä joiden täytyy yksin kantaa kuorma kun ei ole ketää jonka kanssa jakaisi sekä huolet että joskus kohdalleen osuva ilo. Teollaan Kaanaan häisää Jeesus ilmoitti että Kristus oli tullut. Silloin kukaan ei ole yksin. Tästä syystä mainitaan että hänen opetuslapsensa uskoivat häneen. Jeesus Kristus toi luottamuksen ja uskon Jumalaan.
I Kana i Galileen uppenbarade Jesus sin '…sin härlighet.' Ordet härlighet har ett nära samband med det som Jesus uttrycker med orden 'Min stund’. Den stunden hade ännu inte kommit. När stunden är inne, på påskhögtiden, så vet han det. Hans stund är inne när han skulle lämna världen och gå till Fadern. Jesu härlighet betyder döden på korset. Han säger också att när han blivit upphöjd på korset så skall han dra alla till sig.
On helppoa nähdä meitä erottavat asiat kun tänään huomioimme ekumeenisia yhteyksiämme. Silloin on myös hyvä muistaa että on tärkeätä nähdä ihminen uskonnon ja ideologian takaa, jotta muistaisimme että olemme tekemisissä ihmisten kanssa. Silloin on myös helppo ymmärtää eroavaisuudet ja hyväksyä toinen.
När vi tänker på det som förenar så är det bra att komma ihåg att det är människan som funnit Kristus som vi ser och som därmed också funnit Gud. I henne ser vi då ett Guds barn. Vi har alla i tron blivit upptagna i Guds hem och familj och vi hör alla till hans hushåll oberoende till vilket församlingshus vi än hör till och var vi än bor i den bebodda världen. Därför är vi alla systrar och bröder, med en och samme herre.

13 januari 2013

Predikan: Första söndagen efter trettondagen

Karl af Hällström:
Dopets nåd
Predikan vid kyrkoherdeinstallationen
i Lovisa kyrka 13.1.2013

Vet ni vad det är för likhet mellan en biskop och en elektriker? Båda jobbar med installationer. De största skillnaderna mellan dem är att elektrikern oftast inte jobbar på söndagar, och att biskopen har häftigare arbetskläder.

Att bli installerad som kyrkoherde är något mycket stort för mig. Jag hoppas att jag skall få fungera som en ledning i församlingen – alltså inte i innebörden att det är jag som bestämmer, utan i innebörden att jag skall få förmedla kraft ovanifrån till min församling.
Och vad är en församling? Jag vill påstå att det är en gemenskap för Guds barn, där alla döpta kristna skall få känna sig hemmastadda. Församlingen är en trosgemenskap, där vi tillsammans strävar efter att komma närmare den person vi tror på, den person som har en så central plats också fysiskt här i Lovisa kyrka, nämligen Jesus Kristus, som vi ser representerad exempelvis i vår altarskulptur, Bertel Thorvaldsens Kristus-staty.
Utmärkande för vår trosgemenskap bör ändå vara att den koncentrerar sig på vem vi tror på, mer än på hur eller vad vi tror. Församlingen är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap.
Åsikter kan vi människor ha om snart sagt vad som helst. Så länge våra åsikter inte skadar någon annan, är det helt i sin ordning. Men att kräva att du och jag skall ha en speciell åsikt för att kunna räknas som troende eller som kristen är vilseledande. Vår kristendom hänger inte på vad vi anser om njutningsmedel som mat, dryck och tobak; kulturformer som teater, bio och dans; olika aspekter av den mänskliga sexualiteten; eller hurdana politiska lösningar vi skulle vilja se för att förbättra vårt samhälle. Dessa och andra liknande frågor är inte oviktiga, men de är inte centrala. Alla får komma fram till sin egen åsikt om dem, men den åsikten är inte det som avgör om vi får kalla oss kristna eller inte.
I själva verket är det ingenting som vi gör som avgör om vi får vara kristna. Det som avgör är Guds handlande, och något av det mest centrala där är den nåd som han visar oss i dopet.

Jag brukar säga att dopet är en adoptionsrit. I dopet adopterar Gud oss; vi blir hans barn och han blir vår Far (eller Himmelske förälder, om ni föredrar ett könsneutralt uttryck). Det är klart att Gud älskar oss redan innan vi döps, precis som han älskar alla sina skapade varelser – men barnaskapet hos Gud har sin grund just i dopet. Det här har långtgående följder.
Vi får alltid stanna i Guds fadersfamn, om vi önskar. Men också om vi hoppar ner ur famnen, visar långfinger åt Gud och går våra egna vägar, gör det inte att han slutar älska oss, även om det naturligtvis bedrövar honom. Precis som vi inte kan undvika att vara våra föräldrars barn, kan vi inte heller låta bli att vara Guds barn. Och när vi märker att vi har klåpat och gjort fel, får vi alltid vända tillbaka till Gud. Som Guds barn har vi möjlighet att be om och få förlåtelse för våra synder och felsteg – alltså det som kallas bikt.
Genom att vi blir Guds barn, blir vi också medlemmar i hans familj och får Guds Son till storebror och alla hans andra barn till bröder och systrar. Därmed blir vi också kristna och medlemmar i Kyrkan, som är en sammanslutning av alla Guds barn här i världen. Kyrkan är fördelad på många olika organisationer, som t.ex. den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Genom dopet kan vi också bli medlemmar i någon av dessa organisationer, men det är alltså sekundärt.

I dopet använder vi vatten, därför att dopet är en reningsrit. Vi tvättas förstås inte rena från fysisk smuts; antagligen har dopbarnen tvättats flera gånger tidigare, även om det säkert oftare har varit i andra ändan. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följder.
Arvsynden är den tendens som vi som människor har i oss att göra sådant som är orätt, och den leder alltså till orätta handlingar, vilket kallas verksynd. Ibland hör jag folk protestera mot tanken på arvsynd med att småbarn inte kan synda. Det stämmer att spädbarn inte syndar, men bara därför att de inte är i stånd att göra någonting alls; så fort de blir kapabla till självständiga handlingar börjar de också göra sådant som de inte borde göra. Se bara på barnen i sandlådan – ingen behöver lära dem att puckla på varandra med ämbarna i huvudet; det kan de helt av sig själva.
I dopet blir vi tyvärr inte av med arvsynden; det skulle vara praktiskt och bra. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följd, nämligen den skuld som vi bär med oss p.g.a. att vi är syndiga varelser. Man kunde jämföra dopet med en storstädning. Efter storstädningen är allt rent och fint och varje sak är på sin plats. Det enda som sedan behövs är lite dammtorkning emellanåt, så är allt rent och fint igen. Och den dammtorkning som jag talar om är bikten, som möjliggörs av att vi i dopet har blivit Guds barn och kan få del av förlåtelsen genom vår broder Kristus – bara vi ber om den.

Som kyrkoherde i Lovisa svenska församling vill jag genom den idag installerade ledningen förmedla kraft, nåd, förlåtelse och kärlek från Gud till alla medlemmar i denna församling, till alla Guds barn i Lovisa, oberoende vilken åsikt de har i olika frågor. Sätten att göra detta är många. Det kan ske genom samtal, förbön och bikt, genom att stöda de övriga medarbetarna i församlingen att utföra sina uppgifter väl, genom dop, vigslar och jordfästningar, genom gudstjänst och skriftskola. Ett sätt är också kampanjen "Kristen i Lovisa 2013",<\a> som finns beskriven i det handprogram som ni idag har fått. Om jag på något sätt kan vara till hjälp, hoppas jag att du hör av dig.
Må Gud, den allsmäktige och nådige, välsigna och bevara Lovisa svenska församling. I Jesu namn. Amen.

01 januari 2013

Predikan: Nyårsdagen (MF)


Martin Fagerudd: 
Ett nytt nådens år 
1.1.2013 Helsinge kyrka S:t Lars kl. 10
Evangelium: Luk 13: 6-9


Bakgrunden till liknelsen om fikonträdet som inte bar frukt är en fråga om synd och straff. Man hade frågat Jesus om en olyckshändelse, om de som råkade ut för den var större syndare än alla andra. Jesus säger nej. Det var ju en olycka. Istället vänder han frågan om synd och skuld till en fråga om omvändelse. I liknelsen om fikonträdet som han sedan berättar går han ännu längre, han vänder frågan om omvändelse till en fråga om att bära frukt för himmelriket.
Jesus inleder liknelsen med att berätta att det finns ett fikonträd i en vingård. Det har säkert gått tre år sedan fikonträdet planterades. Fastän det inte ännu burit frukt finns det ändå inte någon orsak till pessimism. De brukar ofta inte bära frukt det första året, för att inte tala om det andra eller tredje året, då det ännu kan vara för litet.
Man frågar sig: Varför är vingårdsägaren då så otålig? Jag kan inte svara på den frågan, jag är inte är en trädgårdsmänniska. På något sätt kan man nog förstå vingårdsägarens otålighet. Trädet tar ju upp mark och står där till ingen nytta.
Liknelsen som Jesus berättar är fylld av symboler. Vi vet att vingården och fikonträdet står för Guds folk och vingårdsägaren är Gud. Att där finns ett träd som inte riktigt motsvarar vingårdens standard, med tanke på frukt och skörd, är förstås vingårdsägarens sak, men hans otålighet och brådska att mycket hastigt göra upp med trädet som inte bär frukt återspeglas också i Johannes döparens förkunnelse vid ett tillfälle, när han talar om synd, straff och omvändelse "Redan är yxan satt till roten på trädet."
Vad vill Jesus säga människorna med liknelsen? Kanske vill Jesus säga sina åhörare, att ni är träd som hör till vingården, Guds trädgård, och ändå bär ni inte frukt. Däremot är ni som träd, som inte hör till vingården, men upptar mark till ingen nytta.
Vingårdsägaren ger order till trädgårdsmästaren att hugga bort det främmande trädet. GT hjälper oss att förstå det här. Där säger Guds ord att hans folk skall vara ett heligt folk, som följer Guds bud, och det som inte är heligt skall förintas. GT berättar om ökenvandringen, under vilken en del av folket gjorde uppror. Då gav Moses order om att döda tretusen upprorsmakare.
Det är ofattbart för vingårdsägaren att fikonträdet inte bär frukt i hans trädgård, liksom jordmånen skulle vara så fattig. Men vingårdsägaren låter sig bevekas av trädgårdsmästarens uppenbart goda vilja att ge trädet tid, omsorg och näring. Det främmande trädet får tid, ett nådens år.
Ett år får trädet på sig att bära frukt. Under det året skänker trädgårdsmästaren trädet all sin tid för att det skall bära frukt. Det året är trädet i trädgårdsmästarens hand, men efter det får vingårdsägaren slutgiltigt göra upp med fikonträdet.
Med ett år menar Jesus naturligtvis att trädet har tid tills nästa skörd kan väntas. Det har sin nådetid som det själv är kanske omedvetet om, men därför är trädgårdsmästaren dess enda räddning.
Av det här förstår vi att Gud inte delar ut timliga straff och belöningar efter människors förtjänst, så att varje olycka vi råkar ut för skulle vara en följd av vår synd eller att någon lycklig händelse skulle följa som belöning för det goda vi gjort. Jesus kallar människor till räddning, oberoende av alla hemskheter, vare sig de är människors fel eller inte.
Den här liknelsen är en liknelse för människor. För oss är nästa skördetid ett bibliskt perspektiv. Det är den dag Jesus enligt löftet kommer tillbaka. Under tiden vill han att vi skall leva som träd i hans gård, som träd som vet att vi hör dit.
Livet är vår nådetid och att bära frukt innebär att vi först tar emot Jesu nåd, som är hans förlåtelse, för att vi inte burit frukt. Nåden är inte med oss bara under året som kommer utan under all tid.
Att bära frukt för himmelriket kan ingen annan än Jesus hjälpa oss till, han är ju trädgårdsmästaren. Att bära frukt är att leva honom så nära att vi får allt vi behöver av honom själv. Han är ju också vinstocken, vinträdet. Och var och en som tror på honom är grenar på det vinträdet. Då lever vi av honom och i honom, som är himmelriket själv.