16 november 2003

Predikan: Uppbrottets söndag

Karl af Hällström:
Allt är inte Gud som glimmar
Predikan i Emsalö kapell 16.11.2003
Under de gångna tio-femton åren har en klar rörelse i andlig riktning varit skönjbar. Att det var en reaktion mot det materialistiska 1980-talet är rätt klart, men det konstaterandet är ändå gammal skåpmat, så det lämnar vi åt sitt öde. Betydligt mer intressant vore att betrakta vad som kommer att ske under det kommande decenniet, men framtiden är alltid betydligt svårare att förutse än det förflutna. Vad sker nästa år? Gud vet – men Han har inte informerat mig. Jag lär väl få reda på det – nästa år.
Om vi en stund skulle se på nittiotalets andliga trender, så är vi ändå på betydligt säkrare vatten. I sig är det bra att man har börjat ta hänsyn till det faktum att verkligheten och människors liv också har en religiös aspekt. Problemet är att denna religiositet kan vara vilken sorts andlighet som helst ─ och de s.k. österländska religionerna tycks vara populära.
Något som syns tydligt är att många som upptäcker och blir intresserade av den andliga dimensionen i livet inte i första hand söker sig till sina rötter, alltså t.ex. till den kyrka där de har vuxit upp. Det handlar inte om ett sökande bara efter andlighet, utan också efter nya upplevelser, och gärna exotiska sådana. Lutheraner som har konverterat till den ortodoxa kyrkan stöter jag på allt emellanåt, men det är det inget större fel på, för ortodoxerna är ju också kristna. Om man däremot plockar in element från, säg, buddhismen, hinduismen, shamanismen eller satanismen – och till råga på allt kallar sin blandning för kristendom – då har man nog spårat ur.
En av skriftskolans uppgifter är, anser jag, att undervisa konfirmanderna i vilka deras religiösa och varför inte kulturella rötter är. Detta sker inte för att vi skulle vilja tvångsomvända eller hjärntvätta konfirmanderna – vi tror nog att deras hjärnor är rätt rena i alla fall. Däremot vill vi visa på våra gemensamma rötter för att de skall känna till dem sedan när de stöter på något andligt fenomen som de upplever vara häftigt. Var och en är naturligtvis fri att välja, men vi bör vara medvetna om inte bara vad vi säger ja till, utan också vad vi väljer bort, d.v.s. vår egen bakgrund.
Om någon undrar när pastorn skall sluta tala om andliga trender och börja tala om predikotexten (Matt 25:1-13), så sker det nu. Tio unga flickor gick ut för att möta brudgummen. Tio personer inser att livet har en religiös dimension. Fem är oförståndiga och fem är kloka. De oförståndiga söker i en allmän andlighet som låter alla blommor blomma, och plockar lite härifrån och lite därifrån på det religiösa smörgåsbordet. Särskilt plockar de sådant som är sött och gott, men som tyvärr saknar näringsvärde. De kloka har Guds olja med sig till sina facklor.
Mitt i allt, när ingen väntar sig det, inträffar Kristi återkomst. De oförståndiga märker plötsligt att de har satsat orätt, och börjar febrilt söka hjälp genom att begära olja av de kloka. Det kan innebära att de försöker förlita sig på de klokas tro och deras gudsförhållande. Men det är endast deras egen tro som kan frälsa dem. Så när Jesus kommer, slipper de som tror på honom in i himmelriket, men de som bara tror i allmänhet blir utanför. Jesu liknelse slutar med en uppmaning att vi skall hålla oss vakna.
Det kan verka som om det här skulle vara ett hårt och intolerant budskap. Har inte alla rätt att tro så som de själva vill? Är inte religionsfriheten tryggad i republiken Finlands grundlag? Visst är religionsfriheten tryggad. Ingen får ─ eller kan, för den delen ─ tvinga någon annan att tro eller att inte tro på något visst sätt ─ åtminstone så länge som tron inte skadar någon annan. Jag måste ha respekt för en annan människas tro, också när denna tro verkar som mest absurd och idiotisk. Samtidigt kan jag kräva respekt för mitt eget sätt att tro, också när det sättet verkar absurt och idiotiskt i någon annans ögon. Vår religionstillhörighet ─ eller avsaknaden av en sådan ─ får inte påverka vår likhet inför lagen, våra medborgerliga rättigheter eller för den delen våra möjligheter att få anställning. Detta är religionsfrihetslagen satt att garantera.
Men vi måste minnas att detta är en mänsklig lag, en samhällelig lag, som visserligen är god, men som vi inte skall blanda ihop med Guds lag. Trots att ingen människa kan eller får döma vår religiositet, så kan Gud göra det ─ och han kommer också att göra det.
Det är därför som Jesus uppmanar oss att hålla oss vakna. Vi vet varken när vi själva kommer att dö eller när Jesus kommer tillbaka. Det finns många som har försökt och försöker att räkna ut ett datum för domedagen, men Bibeln säger klart att det inte går att räkna ut, att vi inte kan veta när det kommer att ske. Därför måste vi alltid vara beredda på att nästa andetag kan vara vårt sista. Vi måste alltid vara beredda på att bryta upp.
Det finns en risk att vi tröttnar, att vi blir likgiltiga, att vi tänker att eftersom det inte har hänt någonting hittills, så händer det knappast något i framtiden heller. Men det faktum att vi inte ännu har brutit upp från denna värld betyder inte att vi aldrig kommer att göra det, utan tvärtom att vårt uppbrott aldrig har varit så här nära.
Min mening är ju inte att skrämma er med det här. Lite ruska om er kanske, men inte skrämmas. Jag har sagt att vi måste hålla oss vakna. Men den här vakan är inte en energikrävande ångestfylld fruktan för vad som kommer att ske. Trots att vi skall vaka och inte får somna, så får vi ändå vila i Gud. Vi får tryggt lita på, att Gud tar hand om oss. Han har kallat oss till sina barn när vi döptes, och han kommer inte att överge oss. Vad vi än har gjort, hur långt bort från Gud vi än har kommit, så får vi ändå alltid vända tillbaka till honom, så länge vi är kvar i detta liv. När uppbrottets dag kommer, förändras allt. Då är det för sent att stiga tidigt upp.
Det är bra om vi har det andliga livets facklor med oss när vi vakar. Problemet är att dessa facklor kommer att slockna om vi inte har Guds och Kristi olja i dem. Därför måste vi hålla ett öga på vad vi gör och vad vi tror, vad vi tar intryck av och vilka intryck vi får.
Det viktigaste är inte hur religiösa vi är, eller egentligen ens hur vi är religiösa. Det viktigaste är vårt förhållande till Jesus Kristus. Allt är inte Gud som glimmar.
Låt oss så resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.

06 juli 2003

Predikan: 4 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Fariseer och andra syndare
Predikan i Borgå domkyrka 6.7.2003
I dagens heliga evangelium (Mt 9:9-13) kommer Jesus i konflikt med fariseerna. Det är en gruppering som vi upprepade gånger stöter på i evangelierna, men den negativa bild som vi där får av dem är nog en smula onyanserad. Därför kan det vara på sin plats att inleda denna predikan med att kommentera detta religiösa parti.
Benämningen fariseer betyder ”de avskilda”. Detta namn kom i användning först under mackabeertiden på 200-talet f.Kr., men rörelsen kan ha varit äldre. I de gammaltestamentliga böckerna Esra (6:21) och Neh (9:2; 10:28–29) läser vi om en andlig väckelse där israeliter bekände sina synder, avskilde sig från allt hedniskt och lovade att hålla Guds lag. Detta kan ha varit fariseismens begynnelse.
Esra, som betecknas som skriftlärd och mycket kunnig i Moses lag (Esra 7:6; Neh. 8:9), var en förgrundsgestalt och ett föredöme för fariseerna. Dessa fortsatte hans arbete med att försöka tolka och förstå varje detalj i de heliga skrifterna. De skriftlärda var deras andliga ättlingar.
Fariseerna stod mestadels i opposition både mot den politiska makten och de officiella religiösa ledarna. De ansåg att både prästerna och sadduceerna var förvärldsligade och icke renläriga. Paulus, som själv var farisé, betecknade dem som den strängaste riktningen inom judarnas gudsdyrkan (Apg 26:5).
Många goda egenskaper hölls hela tiden vid makt bland fariseerna. De värnade om Guds lag och om de stadgar som de ansåg vara sanna tolkningar av lagen. Ofta har de beskyllts för hyckleri, men det är säkert orätt att bedöma dem som medvetna hycklare. De hade vaken blick för människans svagheter och böjelser, och de var därför mycket observanta också på sig själva när det gällde denna sak.
Mycket gott kan sägas om fariseerna, men de ger oss också ett varnande exempel. De hade sin upprinnelse i en sann andlig väckelse, men de slutade i formalism och andlig blindhet.
Fariseerna var långt ifrån ensamma om den här utvecklingen. Den inträffar ofta i vilken andlig rörelse som helst. Om vi, bara som exempel, ser på väckelserörelserna inom vår kyrka, ser vi hur det som från början var en reaktion på omgivningens (förmenta) oandlighet eller avfall med tiden blev institutionaliserat, så att grundarens tankar tillämpades, ibland oförändrade, på en situation som de aldrig var ämnade för. Detta har uttryckts så, att utvecklingen går från väckelse via väckelserörelse till bara rörelse. Å andra sidan vill jag i ärlighetens namn tillstå att inte heller situationen inom väckelserörelserna på något sätt är svartvit. Också där, liksom i fariseismen och på andra håll, finns mycken ärlig strävan att låta grundarvet från fäderna leva i dagens värld utan att binda sig alltför starkt vid den tolkning som rådde då rörelsen uppkom.
Och det är gott och väl. Ingen människa, ingen mänsklig organisation och ingen mänsklig lära, hur sann den än kan vara, kan göra anspråk på att tala om Gud på ett uttömmande sätt. Paulus utbrister i Rm (11:33): Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.
Här kommer vi in på dagens heliga evangelium. Det är egentligen tudelat: Först får vi bevittna hur Jesus kallar tullindrivaren Matteus till lärjunge, och sedan hur fariseerna tar illa vid sig av att Jesus umgås med sådana som de tyckte vara sämre sortens människor.
Det är intressant att se det sätt på vilket Jesus kallar Matteus. Idag predikar vi ofta en omvändelse som baserar sig på en viss sorts tro. ”Tro på Herren Jesus, så blir du frälst”, kan det heta. Jesus säger inte ett ord om tro eller teologi. Han säger helt enkelt: ”Följ mig!” Varför Matteus och de andra lärjungarna verkligen lämnade allt och följde honom kan man spekulera i, men jag tror att en bidragande faktor är enkelheten och rätlinjigheten i Jesu budskap. Det verkar som om vi hade förlorat något av detta i dagens intellektualiserade s.k. informationssamhälle.
Jag vill citera något som Magnus Malm skriver i senaste nummer av tidskriften Pilgrim: ”Den senaste tidens teologiska debatt visar hur modernismens svallvågor [alltså just denna intellektualisering] sköljer upp på de bägge stränder som uppfattas som varandras motsats. I det liberala lägret gäller det att bryta upp från de gamla formuleringarna och hitta ett nytt språk för tron. I det konservativa lägret gäller det att hålla fast vid kyrkans bekännelse, så att inte evangeliet går förlorat. I båda lägren kan man ana tendensen att gå in i evangeliet med intellektet före – i stället för att gå in med samvetet som ledstjärna. Frågan är hela tiden: ’Tänker jag rätt?’ Inte: ’Lever jag rätt?’ Och så länge frågan ställs på det viset, visar kyrkans samlade erfarenhet att det djupa genombrottet med Gud uteblir.
Detta betyder inte att tänkandet, orden och bekännelsen är oviktiga. Men det betyder att vägen för oss alla måste gå via samvetet, så att våra känslomässiga försvar kan släppa det som hindrar oss att tänka på ett nytt sätt.” Citat slut.
När Jesus alltså kommer med sitt ”Följ mig!” kräver han inte att man skall tro på eller omfatta ett åsiktspaket. Han utmanar sina efterföljare till en livsvandring tillsammans med honom. Vi behöver inte följa en massa regler för att vara kristna, utan det räcker med att hålla blicken fäst vid Jesus, som Heb (12:2) uttrycker det, för att vi gradvis skall lära oss ett riktigt levnadssätt, en livsstil som kännetecknas av kärlek och barmhärtighet.
Det är också därför som Jesus kan ha måltidsgemenskap också med dem som knappt har börjat denna livsvandring. Enligt tidens sätt att se gjorde hans umgänge med korrupta kollaboratörer och andra öppet syndiga personer honom rituellt oren, vilket ingen from människa ville utsätta sig för.
Det är bakgrunden till fariseernas förvåning över att Jesus kunde äta tillsammans med dessa människor. Som svar kommer Jesus med ett citat som GT:s profeter upprepade gånger kommer med, och som också fariseerna bör ha känt till: Barmhärtighet vill jag se och inte offer.
Vi protesterar ibland mot GT:s beskrivningar av blodiga krig, folkmord och andra grymheter, och tycker att Gud i GT skiljer sig så mycket från Jesu Fader i NT, att det inte kan vara frågan om samma Gud. Vi måste ändå komma ihåg, att GT inte i första hand beskriver oss människor så som vi borde vara, utan så som vi är. Vi är fortfarande ofta själviska, intoleranta, mordiska – ja, syndare i största allmänhet. Vi behöver bara slå upp dagens tidning för att konstatera att skillnaden mellan nu och då inte är så stor – och finns det skillnader, så består de i allmänhet av de effektivare metoder som vi idag har att skada våra medmänniskor.
Profeten Hosea (6:6) kommer med budskapet: … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer. Barmhärtighet och kärlek är alltså bättre än offer.
Då måste vi fråga oss hur vi kan omsätta detta till dagens situation. Vad är det ”offer” som skall placeras på en mera undanskymd plats? Det som i vår tid till formen närmast motsvarar brännoffer är väl när man tar en köttbit och placerar den på glödande kol. Men det är väl inte riktigt samma sak, för det är inte frågan om offer, utan om grillning.
”Offer” är sådana handlingar som man anser sig behöva göra för att stå på god fot med Gud, och som dessutom går ut över någon annan. På GT:s tid gick offren naturligtvis ut över offerdjuren. Idag är det oftare våra medmänniskor som blir lidande. Det finns naturligtvis många sätt att göra detta på, men ett par exempel kanske klargör vad jag menar.
Under historiens gång, och också under vår tid, har folk gett sig ut i s.k. ”heliga krig”, där man utmålar fienden som djävulens hantlangare och fråntar honom hans mänsklighet. Detta rättfärdigar, anser man, att man efter bästa förmåga försöker ta livet av honom. Den här sortens argumentation är väl i allmänhet menad att maskera det faktum att kriget eventuellt kunde ha undvikits, men att viljan saknades. Det är lättare att motivera den egna krigsviljan med att demonisera motståndaren än genom att säga: ”Han var dum mot mig! Han slog till mig, bara för att jag stal hans leksak! Jag vill inte att han är här i sandlådan mera!” Dessutom har man då glömt att Jesus uppmanar oss att be för våra fiender.
Det andra exemplet på vad offer i våra dagar kunde vara är moralism. Fariseism, kunde man också kalla det. Det är här som de största missförstånden och den största tragiken gömmer sig för oss som vill vara kristna. En moralist kan nämligen bete sig som om kristendomen skulle vara en samling moralregler, som om det kunde finnas någon specifikt kristen moral. Det finns det inte, lika lite som det finns t.ex. kristen musik eller kristen politik. Det som finns är ett kristet liv. Och det går inte ut på att följa någon moral, utan på att följa Jesus, alltså leva i ett kärleksförhållande till Gud.
Det som man ofta tänker sig som kristen moral och kristna levnadsregler, t.ex. tio Guds bud, är inte specifikt kristna. De är allmänmänskliga regler som vem som helst kan hålla med om oberoende av om han tror på Gud eller inte. Också en ateist kan hålla med om att det är orätt att stjäla eller att mörda. Det är inte så att buden är goda därför att vi har fått dem av Gud, och att vi därför är tvungna att följa dem för att vara kristna, oberoende av om vi förstår dem eller inte. Tvärtom är det så att vi har fått buden av Gud därför att de är goda, och vi bör sträva till att följa dem, inte för att bli kristna, utan för att försöka vara goda människor. Någon kristen moral finns alltså inte.
Ändå är det ju många som försöker hävda att det finns det, och ofta dessutom dra hem politiska poäng på köpet. Då sänder vi ett ödesdigert budskap, nämligen att kyrkans och kristendomens viktigaste uppgift skulle vara samhällets moraliska upprustning. Utan att någon egentligen menar det sker då en nästan omärklig glidning från moral till moralism, och det är en glidning bortåt från evangeliet. Trots att vi fortsätter att predika från dess texter lyckas vi med konststycket att missa det uppenbara, nämligen att det inte är moraliska pekpinnar som Jesus använder sig av när han möter människor i akut behov av en förändrad livsstil. Det ser vi i dagens heliga evangelium. Jesu behandling av dem som har stukat och stött sig på moralen, alla dem som inte har lyckats leva upp till idealen, utgör ett besvärande rundningsmärke för alla fariseer som är på marsch för en kristen moral, ett kristet samhälle. … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, säger Gud genom Hosea.
Om det inte finns någon specifikt kristen moral, vad finns det då som är specifikt kristet? Nåden. Möjligheten till syndernas förlåtelse.
Den som är stark vill försöka klara sig själv, vill följa buden på egen hand – och ser dessutom ofta ner på den som inte klarar det. Detta är inte kristendom, utan kunde närmast kallas stoicism, den filosofiska inriktning som Zenon grundade kring år 300 f.Kr. När stoicismen förenas med kristendomen blir resultatet en elitism som ytterst dåligt passar ihop med tanken om Guds nåd som räcks till alla människor. Men den som är stark behöver ingen nåd – ”bra karl reder sig själv”, eller hur. Rättare sagt: Den som tror sig vara stark tror att han klarar sig på egen hand – men förtränger eller nedvärderar därmed sina egna misslyckanden, sin egen svaghet. Ingen vet ju vad framtiden för med sig. Plötsligt kan man råka ut för t.ex. en sjukdom – och så är man inte längre stark.
För den som inser sin egen begränsning, för den som har upplevt hur små möjligheterna är att på egen hand uppnå det goda, för den som utbrister som Paulus: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag (Rm 7:19) – för den är det omöjligt att lita på sin egen kraft. För den svaga tar kraften snabbt slut, för den starka räcker kraften längre, men oberoende räcker kraften inte ända fram. Den räcker inte till moralisk perfektion, och den räcker helt säkert inte ända fram till himlen.
Det är här som nåden kommer in. Om vi slutar att planera vår framtid i varje detalj och i stället tar emot det som Gud vill ge oss av nåd, kan livet bli lugnare, solidare, mer överraskande och spännande, men samtidigt mindre fyllt av besvikelse än annars. Det samma gäller naturligtvis också vår hemväg – den som leder hem till Gud.
Jesus säger: Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare. Tack, Herre, för denna stora nåd!

05 januari 2003

Predikan: 2 söndagen efter jul

Karl af Hällström:
Att få vara i Herrens hus
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka 5.1.2003
Varför kommer vi till kyrkan för att fira gudstjänst? Varför går vi inte ut i naturen istället för att finna Gud där, så som många säger sig göra? En orsak till att vi inte går ut är naturligtvis den senaste tidens fruktansvärda köld, men det är (förhoppningsvis) bara tillfälligt.
Är kyrkan Guds hus? Är det överhuvudtaget möjligt för ett hus att rymma Gud? Den frågan ställde redan Salomo i dagens första läsning (1Kung 8). Innan vi går in på frågor av det här slaget skall vi kasta en blick på berättelsen om den tolvårige Jesus i templet.
I vad vi kallar 5Mos var det stadgat att varje judisk man skulle fira gudstjänst i Jerusalems tempel tre gånger om året. Detta skulle dock ha förorsakat långa avbrott i de dagliga rutinerna, vilket gjorde att många i praktiken uteblev. Allmänt sett kan man säga, att de stadgar och lagar som vi läser i Moseböckerna inte någonsin efterföljdes av hela Israels folk på en gång. Israeliterna var lite som dagens finländare: De hade väl oftast en viss tro på fädernas Gud, men de lät inte religionen störa den dagliga rutinen och hade ingenting emot att låta främmande inslag ge vad de upplevde som en pikant krydda åt den fäderneärvda tron.
Detta innebär att det var ett tecken på allvarlig gudsfruktan och fromhet, när Jesu föräldrar varje år firade påsk i Jerusalem, speciellt eftersom de stannade alla de sju högtidsdagarna, vilket inte var föreskrivet. En sådan resa måste ha tagit åtminstone närmare tre veckor i anspråk för en familj från Galileen.
På den speciella resa som Lukas berättar om i dagens evangelium tappade Jesu föräldrar bort sin son. De började söka efter honom i ett Jerusalem där stadens normalt kanske 50.000 invånare hade mångdubblats under högtiden. Främlingar trängdes överallt och ingen fäste sig vid en tolvåring som var ensam bland alla spännande äventyr som den jämfört med Nasaret stora staden kunde erbjuda. Så trodde åtminstone föräldrarna. Men när de har sökt på många för en tolvåring intressantare ställen, kommer de till slut till tempelområdet.
Inom tempelområdet fanns en synagoga, och där undervisade rabbinerna, Israels lärare. Man skilde inte så noga åt undervisning och förkunnelse, och båda skedde i form av samtal. Rabbinerna satt tillsammans och hjälptes åt att belysa ett ställe i Skriften. Det ställdes frågor och gavs svar.
Vid tretton års ålder blev en judisk pojke en bar mitzva, en ”lagens son”, som räknades som myndig i religiösa ärenden och skyldig att hålla lagens bud. Men Jesus är endast tolv år gammal, alltså omyndig, när händelserna i texten utspelar sig. Därför är bestörtningen och häpnaden stor, när föräldrarna finner honom sittande bland Israels lärare och får höra om åhörarnas förvåning över Jesu vishet.
Maria förebrår sin son att han har berett dem oro, men han svarar förvånat: Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte var ni skulle söka? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader? De orden visar oss två saker: för det första hur självklart det var för Jesus att templet verkligen var Guds hus; och för det andra att han hade ett gudsförhållande sådant som ingen from jude dittills hade gjort anspråk på. Gud kunde nog kallas Israels Fader, men att en enskild människa kallade honom "min fader" var något oerhört – och här skedde det med barnslig självklarhet! Det är inte underligt att hans föräldrar häpnade och inte kunde förstå vad han menade.
På basen av det här uttalandet kunde det ju vara frestande att dra slutsatsen att Gud hus skulle vara templet i Jerusalem, för där bor ju Gud, Jesu fader. Riktigt så enkelt är det ändå inte. Redan Salomo konstaterar ju att Gud skulle bli en smula trångbodd i en mänsklig byggnad. Himlarna och himlarnas himmel rymmer dig ju inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! Här kommer vi också in på det här med att hitta Gud i naturen. Det är klart att naturen – eller varför inte musik eller något annat – kan ge upplevelser av religiös karaktär. Vi måste dock minnas att detta inte direkt är upplevelser av Skaparen, utan endast av skapelsen. Det betyder inte att dessa upplevelser skulle vara dåliga, tvärtom – men det betyder ändå att de är begränsade. Genom naturupplevelser kan vi nå fram till en tro på en högre skapande makt, men det väsentliga steget därifrån till tron på vår Frälsare klarar vi inte av annat än med hjälp av biblisk undervisning och den helige Ande.
Men om inte hela jorden kan rymma Gud, och därmed inte heller en enskild byggnad, vad menas då med begreppet "Guds hus"? En antydan ges oss i dagens andra läsning, där Hebr:s författare skriver: [Guds] hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet som vårt hopp ger oss.
Det finns ingen standardmodell för en kristen, utan vi är alla olika. Det var så Gud tänkte det, han har en mening med olikheten. Paulus säger i Rom 12 att vi alla är lemmar i Kristi kropp, och för att kroppen skall fungera, måste lemmarna vara olika. Hjärtat kan inte likna en stortå och armen kan inte vara likadan som mjälten. Paulus använder andra exempel, men vill ha fram samma budskap: trots att vi verkar vara så olika, hör vi ändå alla ihop i Kristus. Vi är till för varandra och skall tjäna varandra. Utgående från den idén har man utvecklat tanken om "den osynliga Kyrkan", dvs en Kyrka som består inte av byggnader eller institutioner, utan av de troendes gemenskap.
Här tycks nu föreligga en viss motsättning mellan Jesus å ena sidan och Salomo, Paulus och Hebr:s författare å den andra. Lk verkar återge ett Jesus-citat som säger att Jerusalems tempel är Guds helgedom. Salomo hävdar att hela jorden är för liten för att vara ett Guds hus, medan Rom och Hebr innehåller något som har tolkats som en hänsyftning till tanken på den osynliga Kyrkan.
Jag kan inte motstå frestelsen att komma med en liten exegetisk kommentar. Det sker inte så ofta, så jag hoppas att ni orkar. Jag anser nämligen att både Folkbibeln och Bibel 2000 översätter Jesu svar till sin mor orätt. Bibel 2000, som handboken med rätta använder, översätter som vi hörde: Visste ni inte att jag måste vara hos min fader? Folkbibeln återger annorlunda, nämligen: Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min fader? Det uttryck som översätts på dessa sätt betyder ordagrant "jag måste vara i dem [m/n pl!] som är min Faders". Denna pluralis kan möjligen innefatta också templet, men det är troligare att den stöder Pauli tanke: Kristus finns i dem som tillhör Gud.
Vad är alltså Guds hus? Inte ett hus, inte Jerusalems tempel eller Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka i sig, utan de som befinner sig i huset, alltså Kristi kropp – de heligas samfund – vi. Vi syndiga människor är naturligtvis inte heliga i oss själva, utan endast som medlemmar i Kristus, som delaktiga i hans frälsargärning på korset. På samma sätt kommer sig inte kyrkorummets helighet av någon egenskap hos huset, utan av det faktum att Kristi kropp befinner sig här.
Vem är då med-lem i Kristi kropp? På den frågan varierar svaren. Det är min tro att varje döpt kristen är potentiell medlem. För att använda en liknelse, kan man säga att vi vid dopet fick ett snyggt inpackat paket som innehöll Faderns nåd och kärlek, frälsningen genom Jesus Kristus och alla de gåvor som den helige Ande vill ge oss. Detta paket är Guds gåva till oss, och motsvarar ett medlemskort i Kristi kropp. Men paketet är till ingen nytta om vi lägger in det, oöppnat, i en bordslåda, och sedan glömmer bort det, utom vid vissa högtider då vi öppnar bordslådan för att kunna beundra det vackra omslagspapperet. Vi måste tvärtom öppna paketet för att kunna bruka gåvorna.
Vi lever fortfarande i jultiden. Julens spädbarn i krubban har nu vuxit upp till en tolvåring som själv söker hemligheten med sin kallelse. Det får också vi göra. Vi får, liksom Jesus, söka oss till gemenskapen både med Gud och men andra människor. Vi får komma till gudstjänsten i Guds hus, som är Guds hus därför att Kristi kropp firar gudstjänst där. Gudstjänsten är inte det tillfälle under veckan då vi får tjäna Gud; det får vi tvärtom göra varje dag. Gudstjänsten är det tillfälle då Gud får tjäna oss, så att vi får kraft att gå vidare, söka vår kallelse och arbeta med vårt kall. Då får vi uppfylla Guds vilja med vårt liv och så höra till Guds hus. Detta kanske psalmisten menar när han i Ps 27 önskar att få vara i Herrens hus varje dag av mitt liv.
Ännu en sista aspekt. När vi läser trosbekännelsen i gudstjänsten, så som vi alldeles strax kommer att göra, så är det inte vår egen individuella tro som vi bekänner, vilket är en vanlig missuppfattning. Trosbekännelsen uttrycker inte den tro som vi måste producera för att vi skall kunna kalla oss kristna. Nej, kristna blir vi i dopet, och troende och frälsta kan vi kalla oss om vi vill förlita oss på Guds nåd genom Jesus Kristus. Trosbekännelsens funktion är att vara ett dogmatiskt uttryck för Kristi kyrkas gemensamma tro. Det är alltså inte den enskilda kristna som säger: "Jag tror ...", utan detta "jag" är Kristi Kyrka. "Jag, Kyrkan, tror ..." Och i det får var och en som hör till Kyrkan, var och en som är ett Guds barn, stämma in.
Om vi kan läsa med i trosbekännelsen hänger alltså inte direkt på om vi kan tro t.ex. på jungfrufödelsen eller på kroppens uppståndelse, utan på om vi vill leva i gemenskap med Gud. Tröskeln finns där, visst – men hög kan man nog inte kalla den. Det är inte dogmatiken som avgör, utan Guds nåd.
Bröder och systrar i Kristus Jesus! Kära lemmar i Kristi Kyrka! Låt oss resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.