28 oktober 2007

Predikan: Reformationsdagen

Karl af Hällström:
Guds rustning
Högmässa i Kullo bykyrka, Borgå 28.10.2007
Ef 6:10-18
Idag på Reformationsdagen är det meningen att vi skall behandla reformationen, alltså den på 1500-talet, men i ännu högre grad tänka på begreppet "reformation", som är något som vi i hög grad behöver också idag. En latinsk sentens säger att Ecclesia semper reformanda, vilket betyder "kyrkan bör ständigt reformeras," alltså förnyas.
Att det skulle finnas både ett och annat att förnya i dagens kyrka är det säkert många som är överens om. Vad som bör reformeras råder det däremot olika åsikter om. Jag tänker inte gå in på någon kyrkopolitisk debatt här, så detaljerna får vara denna gång. Jag vill ändå peka på i vilken ända vi måste börja. Det lönar sig nämligen inte att reformera strukturerna, om inte kyrkans medlemmar, den enskilda kristna, förnyas först - eller åtminstone samtidigt. Om vi tänker fortsätta med samma gamla fel och orättvisor, är varje strukturförändring bortkastad.
Här kommer vi in på det som vi hörde Paulus säga i Ef 6, när han talar om det han kallar "Guds rustning".
Paulus använder ofta vardagliga bilder när han vill illustrera en poäng. Detta har han dessutom gemensamt med sin och vår herre Jesus, som ju var en mästare på liknelser. Paulus jämför Kyrkan med människokroppen (t.ex. Rom 12; 1Kor 12; Ef 5) ; han jämför sig själv med en idrottsman, som bör träna målmedvetet för att klara sig i tävlingen (1Kor 9); och så tar han bilden av den romerska legionärens utrustning för att förmedla tanken om en andlig kamp. Samtidigt är han noga med att visa vem det är som skall utkämpa den kampen - alltså i sista hand inte vi, utan Gud.
Den första del av utrustningen som han nämner är sanningen som bälte. I våra dagar använder man bälte närmast för att hålla byxorna uppe, och det är klart att bilden fungerar så också: Om man inte håller sig till sanningen, kan man bli överraskad med byxorna nere... på bar gärning, så där bokstavligen...
Men på Pauli tid använde man inte byxor. Bältet hade en annan funktion. Den tidens kläder var - om man lite generaliserar - långa flaxande schabrak av olika slag, och att ge sig ut i strid med sådana var förstås riskabelt. Man visste aldrig när vinden skulle svepa ett tygstycke över ögonen och hindra sikten, eller över armen och hindra ett strategiskt svärdshugg eller en parering med skölden. Sådant kunde ha ödesdigra följder. Man använde alltså bältet för att hålla kläderna på plats.
Om vi ska ha sanningen som bälte, som Paulus säger, är funktionen den samma. Sanningen håller ihop vår tillvaro; utan den flödar vi över åt alla håll. Med sanningen som bälte hålls vårt kristna liv ihop.
Rättfärdighetens pansar är följande som Paulus nämner. Pansaret täckte bålen, från halsen till skrevet ungefär (det fanns lite olika modeller). Soldater och poliser har än idag ett motsvarande skydd när de använder skottsäkra västar. Den tekniska utvecklingen har varit betydande t.ex. vad gäller material, men funktionen är den samma - det är de inre organen man vill skydda. Det viktigaste inre organet är väl hjärtat. Om vi blir hjärtlösa, kan vi knappast längre göra skäl för namnet "kristen", eller ens för namnet "människa".
Rättfärdigheten är något som vi människor inte kan uppnå på egen hand. Vi bör naturligtvis sträva till den; det är en god strävan och gör oss till bättre människor och världen till en bättre plats - och det är ju bra. Vi skall ändå inte förvänta oss att vi kan uppnå rättfärdigheten med egna krafter, utan den är något som bara Gud kan ge. Det är endast Gud som kan göra den syndige syndfri och den orättfärdige rättfärdig, och det sker genom Kristi död och uppståndelse.
Genom den rättfärdighet som Gud ger skyddas vårt hjärta från att förhärdas och hårdna i självrättfärdighet. Därför behövs rättfärdighetens pansar.
Som kristna är vi kallade att gå ut med budskapet om fred. Vi skall berätta om det som Gud har gjort för oss. Detta kan ske på många olika sätt, beroende på vår personlighet och våra talanger, men det är en kallelse som varje kristen har fått.
De romerska soldaterna var kända för att snabbt kunna marschera långa sträckor. Detta berodde till stor del på det utmärkta vägnät som romarna byggde. Trots de goda vägarna hade det naturligtvis varit dårskap att marschera barfota t.ex. från Gallien till Rom. Fötterna hade tagit stor skada, och soldaten hade helt enkelt aldrig kommit fram.
Om vi kristna har kallelsen att gå ut med budskapet om fred, såsom soldaten fick sin marschorder, måste vi, som han, utrusta oss. Han skulle se till att marschkängorna satt ordentligt och inte skavde, medan vi skall ta på oss villigheten att gå ut med budskapet om fred. Att gå ut ovilligt är som att marschera barfota - det kan ställa till med större skada än nytta.
Skölden använde en soldat i främsta hand till försvar, även om man också kunde slå och skuffa med den i trängda lägen. Till skillnad från rustningens övriga delar, är skölden ett aktivt försvar; de andra sitter där de är fastspända, medan skölden är rörlig. Man hade den på vänster arm och kunde därmed flytta den så att den täckte de flesta vinklar som anfall kunde komma från, liksom också olika höjdvinklar, från huvudet till fötterna. Genom att haka fast sköldarna i varandra kunde de romerska legionerna dessutom forma ett slags rörliga fästningar, pansarvagnar på fötter, så att säga, så att de kunde anfalla en mindre organiserad fiende utan större fara för sig själva. Formationen kallades "sköldpadda".
När Paulus talar om trons sköld, med vilken vi skall få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, är det just detta aktiva försvar som han åsyftar. Vi vet inte alltid varifrån vi kommer att bli anfallna. Plötsligt kommer det en brinnande pil flygande, och om den träffar oss kan den ställa till med mycken smärta och skada. Men genom att ta den på skölden kan vi avvärja skadan; genom tron kan vi besegra otron. Pilen kommer flygande: Livet är meningslöst. Skölden skyddar oss: Gud ger livet mening. En pil till: Du är en ond människa. Men skölden: Genom Jesus är jag förlåten. Ytterligare en pil: Tillvaron är kärlekslös. Och skölden: Gud är kärlek.
Och om vi stannar i den kristna gemenskapen, kan vi tillsammans bilda en "sköldpadda", så att vi kan avvärja också stora hot mot tron. Här har ni en ny bild: Kyrkan som sköldpadda. Nåja...
Om pansaret skyddar hjärtat, skyddar hjälmen hjärnan. Hjälmar finns det ju av olika slag och med olika funktion. Byggarbetare, brandmän, poliser och soldater använder alla hjälm i sina yrken, och den är ju en huvudsak. Motorcykel- och mopedhjälmar ser man allmänt, cykelhjälmar tyvärr inte lika ofta. Till det kan man säga: "Den som inte använder hjälm har ingenting att skydda."
Frälsningens hjälm talar Paulus om. Det är vissheten om att vi är frälsta som skyddar oss när tankarna börjar anklaga oss. När anklagelsen kommer att vi inte har gjort tillräckligt för att vara värda förlåtelse och kärlek, kan vår frälsningsvisshet svara: Det är sant, men det behöver vi inte heller, för Jesus har gjort allt som behövs! Paulus skriver på ett annat ställe något som påminner om detta, då han mot slutet av Fil (4:7) uppmanar oss till glädje, fördragsamhet och bön och så säger: Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. Denna frid är också vi kallade att få. Håll därför frälsningens hjälm på huvudet!
Så kommer vi till det enda offensiva vapnet som Paulus nämner, nämligen Andens svärd, som är Guds ord. Genom att studera Bibeln och umgås med Jesus Kristus, kan vi träna oss i att använda detta svärd. Bibeln och Jesus är ju nämligen de som åsyftas när man använder uttrycket "Guds ord".
Här är något som den kyrkliga reformens udd bör rikta sig mot: den misstolkning av uttrycket "Guds ord" som gör sig gällande och som skadar enskilda personer ända in i märgen, när de blir slagna med lösryckta bibelverser. Det är knappast det som Hebreerbrevets författare menar när han skriver (4:12f): Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
"Guds ord" i denna passage, liksom i NT som helhet, är inte en textsamling (den kallas i allmänhet "Skriften" eller något liknande). Det är inför "Guds ord" som vi skall avlägga räkenskap. "Guds ord" är inte Bibeln, utan Jesus Kristus, Guds levande och verksamma ord som blev kött (Joh 1). Bibeln innehåller ord från Gud då den för fram Kristus, men den innehåller också annat. Exempel på sådant är de judiska kultiska föreskrifter som Jesus gjorde föråldrade. De fyller sin plats i Bibeln genom att måla upp en bakgrund till varför Kristus behövde komma till jorden, men de är inte Guds ord ens på det sätt som uttrycket i allmänhet förstås.
Bibeln är i sig är en mycket god bok och värd att studeras ingående. Men i vår kyrka konkurrerar den med Kristus om vem som är Guds ord. Denna konkurrenssituation bör vi reformera. Det är Kristi kärleksbudskap som är det väsentliga, inte vad vi nu råkar kunna pussla ihop av olika udda bibelverser.
När vi svingar Andens svärd, som är Guds ord, bör vi därför minnas vem det gäller. Svärdet skall inte användas för att skada, utan för att hela. Det handlar mindre om soldatens förstörelsevapen än om mästerkirurgens skalpell. Då vi låter Mästaren leda vår hand kan vi förhoppningsvis få något gott till stånd.
Det som också visar att den strid som vi rustas för inte är en negativ, destruktiv kamp, utan en konstruktiv strävan till något positivt är att vi inte uppmanas att upphäva stridsrop, såsom man oftast gjorde för att skrämma fienden och höja det egna modet. Tvärtom skall vi kämpa under åkallan och bön. Vi skall be Gud om hjälp, be för våra fiender, såsom Jesus uppmanar oss till i Bergspredikan, och hålla koncentrationen på att motverka det onda genom att göra det goda.
Då vi som medlemmar i kyrkan och som kristna lär oss att se mindre på det som skiljer oss från varandra och mer på Honom som förenar, kommer den välbehövliga reformationen att komma nästan omärkligt. Orsaken till vår existens och vår verksamhet blir uppenbar, och rodret läggs om enligt denna nya kurs. Och allt detta då vi lyder Pauli första ord i dagens andra läsning: Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Vi får alltså strida för det goda - men inte vi, utan kärlekens, nådens och fridens Herren genom oss.

Predikan: Reformationsdagen

Ben Thilman:
I Jesu närhet
Karabacka kapell 28.10.2007
Joh 4:46-53
Kungens ämbetsmans son var sjuk. Han hade hög feber. Vad skulle man göra. Det fanns antagligen inte så mycket som kunde göras, annat än att vänta och de om febern skulle sjunka eller om sjukdomen hade dödlig utgång. Men att sitta och vänta var inte ämbetsmannens plan. Han skulle söka hjälp. Men varifrån? Nå, eftersom båda var från Kafarnaum, så var det inte så långsökt att be Jesus om hjälp. Säkert hade ämbetsmannen stött på Jesus tidigare. Kanske sett honom bota, kanske hört honom förkunna.
Och vad tänker Jesus: Jaha, ännu en som vill se tecken och under. Är det, det enda som får er att tro? Men i detta möte mellan Jesus och kungens ämbetsman sker något, som får den följden att Jesus skickar hem mannen med ett löfte om att sonen skall bli frisk, och det löftet finner han infriat när han kommer hem.
Vad var det som fick mannen att söka upp Jesus? Det var hans nöd. I nöden skapas denna kontakt och in i nöden kommer Jesus med ett hopp.
Vi vet inte om han var någon Jesus-fan förut, men vi kan anta att det inte hörde till en tjänsteman att umgås med andra än de officiellt godkända religionsutövarna. Men detta möte ledde också till något nytt i ämbetsmannens liv. Han och hans familj kom till tro, berättar evangelisten Johannes.
Vi firar i dag reformationsdagen. Vad var det som i tiden drev reformatorerna till det arbete som blev ett omdanande av kyrkan? Det var nöden. De drabbades av nöd för kyrkan och människorna. I denna nöd, så skedde ett möte. Det berättas om Martin Luther att han under sin tid i kloster började söka efter en nådig Gud. Vd han än gjorde och hur kan än sökte, så föreföll Gud allt annat än nådig. Tvärtom föreföll Gud sträng och obarmhärtig och snarstucken. Men Martin Luther sökte på rätt ställe. Han sökte inte i andliga övningar eller askesen. Han sökte i bibeln, i kontakten med Jesus. Där fann han det som under alla tider hade stått där, men som inte hade öppnat sig för honom. Tro är ett möte med Jesus. Detta möte räddar oss.
Detta möte med Jesus, som Martin Luther upplevde, gav upphov till en hel del händelser som utmynnade i reformationen och en precisering av vad den kristna trons grundvalar riktigt är. Detta finns bevarat i de lutherska bekännelseskrifterna och naturligtvis, framför allt i bibeln.
Men vad det vidare gav upphov till vad att kyrkan, såg sig nödgad att se sig om och reformera sig. Utan att noggrannare gå in på kyrkans historia, så kan vi ändå notera att kyrkan efter reformationen, alltså den katolska kyrkan, genomförde en egen reformation, där många missbruk, som hade rotat sig, avskaffades. Det som den lutherska reformationen förorsakade, var inte bara en splittring. Det var en maning till en återgång till det bibliska, som uppmärksammades i hela kyrkan. Och det var inte första gången det hände och skulle inte bli den sista. Vi firar inte heller reformationsdag, för att minnas ett historiskt skeende. Vi firar denna dag för att påminnas om att vi lever i en reformations tradition, där vi i vår nöd, får söka oss i gemenskap med Jesus och där vi hela tiden bör vara beredda till förnyelse.
Bibelns budskap är tidlöst. Reformationerna kommer och går. Vi skall söka oss nära Jesus. Han håller oss samman.
Amen.

Sermon: The Day of the Reformation

Henry Byskata:
"The Foundations of the Faith"
Sermon at the Service in Mazimbu parish (Tanzania), Sunday the 28th of October 2007
Matth. 5:13-16
Injili kama alivyoiandika Mathayo Mtakatifu 5:13-16
Jesus said:
13. "You are the salt of the earth. But if the salt loses its saltiness, how can it be made salty again? It is no longer good for anything, except to be thrown out and trampled by men.
14. You are the light of the world. A city on a hill cannot be hidden.
15. Neither do people light a lamp and put it under a bowl. Instead they put it on its stand, and it gives light to everyone in the house.
16. In the same way, let your light shine before men, that they may see your good deeds and praise your Father in heaven."
13 Ninyi ni chumvi ya dunia; lakini chumvi ikiwa imeharibika itatiwa nini hata ikolee? Haifai tena kabisa, ila kutupwa nje na kukanyagwa na watu.
14 Ninyi ni nuru ya ulimwengu. Mji hauwezi kusitirika ukiwa juu ya mlima.
15 Wala watu hawawashi taa na kuiweka chini ya pishi, bali juu ya kiango; nayo yawaangaza wote waliomo nyumbani.
16 Vivyo hivyo nuru yeno na iangaze mbele ya watu, wapate kuyaona matendo yenu mema, wamtukuze Baba yenu aliye mbinguni.

Habari za asubuhi?
Asante sana.
Ninyi ni chumwi ya dunia. You are the salt of the earth.
Ninyi ni nuru ya ulimwengu. You are the light of the world.

Dear Christian sisters and brothers, in Finland we have four seasons of the year: autumn, winter, spring and summer. The summer time by us is the most lightful one with the midnight sun up in Lapland, where the sun then never sets. Imagine that. Now we have up there in Finland and in Vasa the autumn time and the evenings are getting darker and darker.
One of our famous writers is Tove Jansson. She has created the Moomins. In a poem Song of the autumn she writes:
Only one thing is important, that is the desire of our heart
and to be able to be together with each others.
Hurry, my dear, hurry to love
The days are groving darker minute for minute,
Light our candles, the night is near,
Soon is the flowering summer over.
The candle gives light in the darkness. Its flame is trenching upon the darkness and casting it aside. The flame is very sensitive. It is changing direction, leans hither and thither. It is always striving upwards. Nothing else we can see does so. The gravity is pressing everything down and so it must be lifted not to fall to the ground.
I remember ten years ago when princess Diana from England who died in a car crash in Paris was buried in Westminster Cathedral in London. Elton John sang a song called Candle in the Wind where the words told about the princess's work for children and those in pain:
Goodbye England's rose
May you ever grow in our hearts
You were the grace that placed itself
Where lives were torn apart
You called out to our country
And you whispered to those in pain
Now you belong to heaven
And the stars spell out your name.
And it seems to me you lived your life
Like a candle in the wind
Never fading with the sunset
When the rain set in
And your footsteps will always fall you
Along England's greenest hills
Your candle's burned out long before
Your legend never will.
The flame of the candle is striving upwards. With its delicate design, with its warm shine, with its sparkling colours, it is lifting itself upwards like coupled hands. It is the symbol that unites earth with heaven. It is seen in the boundaries of material and spirit.
It may often seem to us like most things of life are pressing us downwards. There are so much both at home and in the municipality that wants to take away from us the delight and the bravery. No news are good news, they say. But nowadays we have in our media so many news all the time that they mostly are bad news. All too few news are good, that lifts us up and bring us joy. At least they are not given much space.
The greek word for symbol comes from the verb symballo that means throw, take together, create a wholeness that describes something. The greek word for devil, diabolos, means the opposite: the one who scatters things and destroys them, tears them down and is decreating everything.
So we have in a certain way all the time now been discussing the text of the Reformation day, the words of Jesus in his Sermon of the Mount, Matthew chapter 5:
You are the light of the world. Ninji ni nuru ya ulimwengu.
A city on a hill cannot be hidden. Mji hauwezi kusitirika ukiwa juu ya mlima.

Certainly Jesus was thinking of his native town Nasareth, which is situated high up on a hill in Galilee in the north of Israel.
In John 8:12 Jesus has said the same about himself:
I am the light of the world. Whoever follows me will never walk in darkness, but will have the light of life. Basi Yesu akawaambia tena akasema, Mimi ndimi nuru ya ulimwengu, yeye anifuataye hatakwenda gizani kamwe, bali atakuwa na nuru ya uzima.
He is preaching to his disciples and listeners on the Mount, that they are the light of the world. In spite of them being poor, disguised and belonging to the lowest caste of people, to them belongs the future and they are given a new task to fulfil the will of God here on earth. The Kingdom of God will come one day if they only are perpetually working for it to come. And they will do so for the whole world, globally. Mungu ni pendo ulimwengu.
What is the task? What is our task as christians today – throughout the world? God needs people with a flame inside, with hearts burning of love for their neighbours. Someone has to light the candle that will shine faithfully in the darkness! Someone has to stay awake in the night helping others to wait for the dawn. The fire that burns and emanates flames is provided by the Father and the Son. We only need to put our candle ready for service. No difference how young or how old we are.
We can say the same about the saints. A Martin Luther King Jr, Mother Teresa, the Church fathers and mothers of the first centuries. They were men and women with a fire burning inside, filled with love and though suffering.
God needs us christians to suffer, to make sacrifices, to fight injustice and rottenness in the world, all that is represented by the darkness in our existence. The evil and the obscure, even the death.
Nathan Söderblom, an archbishop lang ago of Sweden, said once: "The saints are those people who with their lives shows that God is alive."
The holiness, the saintlike, is a gift from eternity, from God himself. It does not come from human efforts. It is not seen in our faces, but it is seen from the suffering face of Jesus Christ. It is a wounded face, the face of Christ there upon his cross. Together with him we can work for the life itself to come, for changing the fear of the future into hope concerning the future, the future of the Kingdom of God still to come. Life has a meaning among all the sufferings and life is worth to live here on earth to the very last breath!
"In the same way, let your light shine before men, that they may see your good deeds and praise your Father in heaven."
Vivyo hivyo nuru yenu na iangaze mbele ya watu, wapate kuyaona matendo yenu mema, wamtukuze Baba yenu aliye mbinguni.
But, wait a minute! Did I forget the beginning of the text, the words about the salt? "Ninyi ni chumvi ya dunia; lakini chumvi ikiwa imeharibika itatiwa nini hata ikolee? Haifai tena kabisa, ila kutupwa nje na kukanyagwa na watu."
It has been explained that the salt could have another function than only that of conservation. Plates of salt from the area of the Death Sea could be used in those days as a bottom in the primitive stoves that were kept on fire with the dried bricks of camel dung. Chemically the plate of salt worked as a catalyzer. It helped the burning. But the salt could lose its saltiness. The plate of salt in the stove was more and more overfallen by ashes and coalbed. It could no longer work as a catalyzer. So its fate was to be dashed out on the very bad roads as a kind of asphalt and macadam. There it was literally trod down by the wayfarers. So Jesus spoked very logically. His listeners understood what he meant. They should not fail in their mission, not miss the target.
"You are the salt of the earth. You are the light of the world."
"Ninyi ni chumwi ya dunia. Ninyi ni nuru ya ulimwengu."

It is a challenge for us. Jesus believes in us and he gives us the strength that is needed. Let us have the will to do so.
Amen.
Let us pray:
Basi, utujulishe kuzihesabu siku zetu,
Tujipatie moyo wa hekima.
Ee BWANA urudi, hata lini?
Uwahurumie watumishi wako.
Utushibishe asubuhi kwa fadhili zako,
Nasi tutashangilia na kufurahi siku zetu zote.
Zaburi 90:12-14 (Kitabu cha nne)
Amina na amina.

21 oktober 2007

Predikan: 21 söndagen efter pingst (4 böndagen)

Henry Byskata:
"Jesu sändebud"
Predikan vid högmässa i Trefaldighetskyrkan (Vasa) 21 oktober 2007
(Sondo-mässa, Mazimbu veckoslut)
Matt. 22:1-14

1. Än en gång talade Jesus till dem i liknelser:
2. "Med himmelriket är det som när en kung höll bröllop för sin son.
3. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma.
4. Då skickade han ut andra tjänare och lät dem säga till de inbjudna: 'Jag har ordnat för måltiden, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet.'
5. Men de brydde sig inte om det. En gick bort till sina åkrar och en till sina affärer.
6. De andra tog fast tjänarna, skymfade dem och slog ihjäl dem.
7. Då greps kungen av vrede, skickade ut sina soldater och lät döda mördarna och bränna ner deras stad.
8. Sedan sade han till sina tjänare: 'Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga.
9. Gå ut och ställ er där vägarna skiljs och bjud alla ni ser till bröllopet.'
10. Och då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
11. När kungen kom in för att se sina gäster, upptäckte han en man som inte var klädd i bröllopskläder.
12. Han sade: 'Min vän, hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?' Mannen kunde inte svara.
13. Då sade kungen till tjänarna: 'Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder.'
14. Många är bjudna, men få är utvalda."


Jag har resfeber! Tillsammans med församlingens missionssekreterare Martin Sandberg har vi resväskorna packade för avresa i kväll via Helsingfors och Amsterdam till Dar es Salaam i Tanzania för ett knappa två veckors besök i Morogoro och vår vänförsamling där, Mazimbu.
Då passar det ju bra, att vi i vår församling firar ett Mazimbu-veckoslut och dessutom idag får inleda den Ekumeniska Ansvarsveckan, som i år firas för 30:e gången, nu liksom i fjol med rubriken: "Fred och rättvisa." Veckan firas under tiden 21-28 oktober. I kväll kl.18 är det en ekumenisk festgudstjänst i Joensuu, där ärkebiskop Jukka Paarma predikar och en ortodox kyrkokör medverkar. Gudstjänsten radieras i Yle - liksom vår högmässa i dag går ut i radio Vasa.

För ganska exakt ett år sedan höll jag på denna plats min avskedspredikan från kyrkoherde-tjänsten i Vasa svenska församling och samtidigt firade jag min 60-årsdag. I samband med den hölls en insamling för anskaffande av en kyrkklocka till församlingen i Mazimbu. Tack vare offervilliga församlingsbor och andra vänner gav insamlingen hela 2.750 euro, vilket precis var klockans pris. Via flygtransport för ytterligare 400 euro är den nu lyckligt framme i Mazimbu. Tack för det! Ytterligare insatser behövs ännu för färdigställande av församlingens sociala centrum för kvinnor och barn och den gudstjänstlokal, som finns i samma hus. Dessutom har församlingsrådet beviljat medel för ett par högstadieelevers skolgång i privat skola; kostnaderna för en elev är ca 800 dollars per år och eftersom en månadsinkomst kan vara ca 100 euro, är det ingalunda lätt för föräldrarna att bekosta sina barns skolgång!

I dagens predikotext handlar det om en liknelse av Jesus. Ofta sägs det i NT om det judiska folket, att det "fick allt i liknelser för att det med seende ögon inte skulle se och med hörande öron inte förstå". Ett problem för Jesus - och evangelisterna – var att det egna judiska folket inte förstod att ta till sig Jesu predikan och honom själv som Messias.
Är det så mycket bättre med oss, som är hans lärjungar idag - eller med oss som skall föra hans predikan vidare? Biskop Erik Vikström berättar om en händelse han hade under sina missionärsår i Tanzania. Erik och hans hustru Kerstin befinner sig förresten just nu på nytt i Tanzania för tre månader, när Erik undervisar vid Makumira teologiska seminarium och Kerstin deltar i arbetet bland de tanzanianska kvinnorna och barnen. Vi kommer under vår resa att ha möjlighet att besöka Vikströms i Makumira.
- En kväll, när Erik trött och ganska uppgiven inför de avsaknade resultaten av sitt arbete, vandrade över till det ganska enkla biblioteket vid prästseminariet där han undervisade, råkade han i sina händer få en svensk bok av lundateologen Gustaf Wingren. Han slog upp ett ställe i boken, där Wingren konstaterade det märkliga faktum, att Guds rike och kyrkan har bestått århundrade efter århundrade trots att det förkunnats och förvaltats av lärjungar, som mer eller mindre missförstått sin Herres budskap!
- En annan liknande händelse fick jag mig berättad, när jag som ung kaplan i Dalsbruk var med som notarie och protokollskrivare vid en biskopsvisitation på Hitis. Assessor Erik Wentin - senare kontraktsprost i Pedersöre prosteri - berättade vid kvällssamlingen i församlingshemmet om hur han som ung pastor just i Dalsbruk, när han lade märke till hur svårt det var att nå ortsbefolkningen och fabriksarbetarna med tillfällen de kunde komma med till och höra predikan av Guds ord, hur resultaten tycktes utebli. Han råkade en gång beklaga sig för den person som skötte om eldningen vid stålverkets ångkraftverk. "Hör du", sade han till den unge pastorn, "jag har arbetat här vid ångpannan i trettio år och hela tiden har jag fått se resultatet av mitt arbete gå upp i rök, men inte hänger jag läpp för det!"

"Med himmelriket är det som när en kung höll bröllop för sin son..."
Himmelriket är det centrala frälsningsbegreppet i Matteusevangeliet. Det är någonting, som redan nu är verksamt i och med Jesu ankomst och gärning. Här avses med himmelriket den framtida, slutliga frälsningen. Den jämförs med en festmåltid, till på köpet en bröllopsmåltid. Med en festmåltid, i all synnerhet en bröllopsmåltid, förknippar vi föreställningar om en myckenhet mänsklig glädje, gemenskap och trivsel i ordets djupaste bemärkelse. Det oväntade inträffar, att de redan kallade säger nej till kungens inbjudan till bröllopet. Ingen tvekan råder om att liknelsen avser Israels folk, närmare bestämt dess ledande skikt, de människor som bäst hade kunskap om Guds kallelse genom förbundet med Israel.

"Många är bjudna, men få är utvalda."
Evangeliet har via missionen gått ut till alla världsdelar inklusive Afrika. För Finska Missionssällskapets del sedan år 1859, när Martti Rautanen kom till Ambolandet i nuvarande Namibia. Avsaknad av fred och rättvisa är fortfarande hinder för evangeliet i Afrika. All strävan efter fred bör stödas och de mänskliga rättigheterna behöver omvärnas. De ekonomiska satsningarna behöver också bli mera räntabla. Gerd-Peter Löcke säger i tidningen Fredsposten, att "i en värld (han avser Afrika), där hundra miljoner dollar utvecklingshjälp inte lämnat några större spår, där nya politiska system endast skapat nya katastrofer och inga samhällskoncept hållit i längden, är det endast personliga kontakter och gemensamma individuella projekt som kan ha framgång." Förutom kontakterna med Mazimbu har vår församling två missionärer i Afrika: Arla Ljungqvist i Mali och Heidi Nygård i Kenya.
Ulf Särs, informatör vid Kyrkans utlandshjälp, säger i samma tidning, att FN:s milleniemål var att halvera fattigdomen och minska olika dimensioner av den fram till år 2015, men detta kan nås "endast om man också ställer upp som mål att halvera den orimliga rikedomen till år 2015". "Det går inte att kombinera en ökad välfärd hos oss med ökad rättvisa och ekologisk hållbarhet." Endast 1,3 % av den totala världsekonomin i dag skapas i Afrika!
Det är intressant, att det tycks behövas individuell insatser av personer som Bill Gates eller Bono och popbandet U2, för att man skall komma igång med nya idéer. Bono påpekar, att de rika blir allt rikare och att de är Afrikas enda reella hopp. Bono håller med miljardären Andrew Carnegie som anser att det är en synd att dö rik. Liksom Carnegie – Vasa kyrkliga samfällighet har också placeringar i Carnegie-fonder – finns det i dag 946 miljardärer runtom i världen. För tio år sedan var de endast 447! Mera än en dubblering alltså!
- Vad vi behöver är att kunna komma från egoism till generositet. De kristna församlingarna utmanas att bli gemenskaper för en enkel, solidarisk och ekologiskt hållbar livsstil. Är en sådan livsstilsförändring möjlig? Är en generös politik möjlig? frågar Ulf Särs.
Men steget från ord till handling är inte lätt. "Av frukten känner man trädet..."

Vad säger Jesu liknelse i vår text? Inbjudan går nu ut till en ny kategori. I första hand avses väl alla människor i den tidens Israel, alla de som stod utanför det religiösa etablissemanget, t.o.m. prostituerade, tullindrivare och andra religiöst och socialt brännmärkta räknas här med på fullt allvar! "Bjud alla ni ser till bröllopet!" Och de kom, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
Där upptäcktes dock en man, som inte var iklädd bröllopskläder. Hur hade han kommit in? Här avses den kristna församlingens situation vid Herrens återkomst. Budskapet är riktat mot kyrkan, mot oss. Se till att du har bröllopskläder! Var redo för Kristi återkomst!
Allt är inte gott och väl bara för att du och jag har kommit in i den bröllopssal som medlemskapet i kyrkan, församlingen innebär. Frågan är om vi hör hemma där, om vi har bröllopskläder. Det som m.a.o. efterfrågas är om vårt lärjungaskap har eller skall ha konsekvenser.
Syns det någon frukt? Saltet visar sin kraft, ljuset lyser med sitt sken och den som verkligen hör Jesu ord och handlar efter dem, han/hon befinner sig med sitt hus på hälleberget.
Jesu liknelse slutar med varningens ord, en varning för falsk säkerhet. En förtröstan som är byggd på egen förträfflighet. "Allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig." "Allt vad ni inte har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni inte heller gjort mot mig."

Idag får du och jag gå till en festmåltid här i kyrkan i vår Sondo-mässa, till nattvardens sakrament, som är den styrka som räcker till för allt som möter oss här i livet. Gud inbjuder oss i sitt evangelium till sin fest. Jag och du har att säga ja eller nej. Det är vår frihet. Gud tvingar sig inte på oss. Jag kan utesluta mig själv, om jag vill. Men Gud inbjuder - därför är både du och jag inbjudna. Inbjudan är fortlöpande. Om svar anhålles! Amen.

Låt oss be:
O Gud, med många namn, som älskar hela världen, vi ber om fred i våra hjärtan, i våra hem, i vårt land, i vår värld. Där kärleken förvägras, låt din kärlek bryta fram. Där rättvisan bryts ner, låt din rättfärdighet råda. Där hoppet korsfästs, låt tron härda ut. Där freden bryts, låt livet hålla ut. Där lögnen råder, låt sanningen segra.
Amen.

20 oktober 2007

Griftetal: Tiden ett fängelse

Monica Heikel-Nyberg:
Griftetal
Vi har samlats för att ta avsked av Nisse, för att hedra honom och ge honom en värdig begravning.
Ett sätt att beskriva vad det betyder då en människa har avlidit är att säga att han har gått ur tiden. Ni har kanske t.o.m. använt uttrycket om Nisse - nu har han gått ur tiden - nu är han inte längre bunden av mänskliga villkor, av tidens begränsningar. Han är fri - han har fått frid.
Tid är ett märkligt begrepp. Det är inte så långt till nyår. Snart väntar oss en ny almanack, med nya, tomma blad att fylla med innehåll. En ny almanack som när året är slut läggs i hyllan eller byrålådan tillsammans med de gamla.
Ett annat sätt är att mäta tiden mellan två årtal, ett födelseår och ett dödsår, men det säger så litet. De årtal som snart skall stå på gravstenen säger så lite om Nisse. Mellan årtalen ryms ett helt liv. Hela hans liv och allt det där som hade beröring med våra liv, med oss som nu har samlats här för att minnas honom.
I minnena och på fotografier finns pojken som så tidigt blev faderlös, den glada sällskapsmänniskan, mannen och pappan. Den unga pojken som växte upp hos släktingar i stället för med mor, och den åldrande mannen som levde en stor del av sitt vuxna liv slagen av sjukdom. I Nisses liv känns tiden, och med den de gränser som kroppen ställer för oss, särskilt som en börda. Nisse var den samme som han alltid hade varit, det var bara hans kropp som under åren efter infarkterna obönhörligt bröts ned. Tiden och kroppen binder den yttre människan, men minnena och den inre människan rör sig fritt genom alla tidsskeden.
Ni som har samlats till Nisses begravning, ni har också nu gått in i en annan tid. Ni har gått in i sorgens tid . Ni kan i minnet gå tillbaka till honom och samtala med honom - fortsätta den inre dialogen med honom. Minnena rör sig fritt genom tiden
I Bibeln talas det enkelt om en människas liv (Psaltarpsalm 103): "En människas dagar är som gräset. Hon blomstrar som ett blomster på marken. När vinden går över det, då är det inte mer, och dess plats vet inte mer av det. Men Herrens nåd varar från evighet till evighet över dem som fruktar honom".
Här finns tanken på en människas liv som växer och grönskar tills det vissnar bort och dör. Men det visar också på ett helt annat perspektiv än det mänskliga. Det är Guds perspektiv som sträcker sig från evighet till evighet. Att gå ur tiden betyder att gå in i evigheten - det är ett sätt att uttrycka det kristna hoppet om ett liv bortom död och grav.
Bortom och innanför det vi kallar för tid och rum, finns en annorlunda verklighet, som vi kallar för evighet, en annan slags dimension än den vi känner till och ännu är bundna av.
Döden är en port till evigheten, till friheten, till ljuset...
I en bön som ofta används vid jordfästningar ber vi: "Gud vi tackar dig för det eviga livet, för ditt ljus som lyser över våra korta dagar och som fyller dem med evighet."
Ibland är gränsen mellan vår värld och himmelriket mycket tunn. Solen som speglas i pölarna på asfalten, de sista trotsiga astrarna och den klara hösthimlen visar bortom sig själva, bortom vår värld, till det eviga ljuset som lyser också i dödsskuggans dal.
Vi skall nu välsigna Nisse till gravens ro. "Låt ditt eviga ljus, O Herre, lysa för honom, och ge honom den eviga friden". Vi reser oss.

07 oktober 2007

Predikan: 18 söndagen efter trefaldighet

Jonatan Mattsson:
Predikan i Mariakyrkan, 7/10-2007.
Även om det sägs så - både i Bibeln själv och upprepat ofta i kristen förkunnelse - så är Bibelns bud inte nedfaxade till oss från Himlen. Buden är vare sig ofelbara, eviga eller gudomliga: de är vad man får, när fromma och säkerligen välmenande människor, utifrån sin upplevelse av verkligheten, sin gudsbild och sin tids idéer och förhållande försöker ge en "livsinstruktion", skriva en "handbok för livet" - sätta på pränt vad som är bra, vad som är dåligt, hur man ska göra i olika situationer. Resultatet är vad det är: både bra och dåligt. En del bud är direkt frånstötande i sitt barbari, ohyggligt brutala, grymma - de återspeglar en primitiv beduinkulturs hårdkokta syn på livet. Andra bud är goda och framhåller frikostighet, barmhärtighet, rättvisa och rättrådighet. Alla bud är mänskliga. Och sedan tiden då moseböckerna skrevs har vår värld, våra värderingar och vårt tänkande om Gud förändrats i grund - och det måste vi acceptera. Vi kan inte låtsas som att det är ofelbara, eviga lagar som ges oss direkt ur Guds mun i Bibeln: det är en svunnen tids regler - och vi ska vara väldigt glada, för att Bibeln inte är "lagbok" i dag.
På Jesu tid hade man för länge sedan insett skrifternas otillräcklighet - att man inte bara kan "läsa som det står" och enkelt ordna sitt liv efter torah. För att försöka lösa detta problem byggde de skriftlärda upp väldiga kommentarsamlingar, volymer med tolkningar och kompletteringar: det som i senare judendom kallas talmud.
Otillräcklig är emellertid inte det samma som oanvändbar och i dagens evangelietext får vi ett exempel på hur Jesus använder lagen - buden - men samtidigt går vidare. En man kommer fram och frågar vad han skall göra för att vinna evigt liv.
Frågan i sig är intressant - för vad menar han egentligen? "Evig" för oss betyder väl närmast "oändlig tid" - men som ordet evig används i Bibeln har det oftast en innebörd som mer handlar om kvalitet än kvantitet: det mannen är ute efter är troligen inte ett svar på frågan vad han skall göra för att få existera i oändlighet, utan vad han skall göra för att nå det sanna, äkta, verkliga livet - ett liv fyllt av mening, sanning och kraft: ett gudomligt liv.
Jesus svarar: "Du kan budorden: du skall inte dräpa, du skall inte begå äktenskapsbrott, du skall inte stjäla… osv".
Mannen svarar: "Allt detta har jag gjort sedan jag var ung."
Och det har han säkert. Jesus säger i vilket fall inte emot honom. Han säger inte "du ljuger, din hycklare - ingen kan hålla alla buden" eller något sådant. Istället ser han på mannen med kärlek och säger: "Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga. Då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig."
Men så står det faktiskt inte lagen. Det finns inget bud som säger att man "måste" eller att det ens är "bra" att göra sig av med egendom. Snarare säger torah att rikedom, egendom, är en välsignelse från Gud - något man ska ta väl hand om och vara tacksam för. Man ska förvisso vara generös och givmild mot de fattiga, man ska betala sin tempelskatt och sitt tionde - och tionden är alltså inte en "församlingsavgift" som det är kristna kyrkor idag, fast vi har kyrkoskatt istället i SvK, utan tiondet är en föreskrift att man ska lägga undan pengar så att familjen har råd att fira de religiösa högtiderna ordentligt. Men att ge bort allt och göra sig själv fattig - det finns det inget som helst bud om.
Inte heller är det något som Jesus kräver av alla han möter. Lärjungarna verkar inte ha några individuella ägodelar längre - bortsett från att Petrus tydligen har ett hus och någon äger visst fortfarande båt - utan liksom i ett kloster eller kollektivboende har de en gemensam kassa. Det kunde säkert vara en vacker slant i den, det vet vi inget om. Men i vilket fall: "Sälj allt du äger och ge till de fattiga" (-gör dig fattig själv-) är inget "nytt bud" från Jesus, för det är ju faktiskt ingen allmän regel som han ålägger alla, utan en uppmaning till just den frågande mannen.
Lagen räcker alltså inte till. Den är otillräcklig. Mannen med frågan har följt den gudomliga lagen sedan han var ung, men ändå har han inte uppnått det verkliga, sanna livet. Jesus ser honom och förstår vad det är som står mellan mannen och pånyttfödelsen till ett sant, gudstillvänt liv. I mannens fall är det pengar. I mångas fall är det pengar och materialism. Mångas förhållande till pengar är mycket osunt; det vet vi alla. Det som står mellan mannen och Gud, är pengarna. Pengarna och ägodelarna har mer makt än Gud över hans liv och han förmår inte konfrontera penningens avgud: det står att han mörknade och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket - och egendomarna var tydligen viktigare än det sanna livet, när allt kom omkring.
Vad som står mellan en människa och ett sant liv i Gud kan vara många olika saker. En osund relation till pengar är en. Snedvriden eller frustrerad sexualitet en annan. En skev självkänsla - självförakt eller storhetsvansinne - en tredje, osv, osv. Med lite fantasi tror jag vi alla här skulle kunna göra en riktigt, riktigt lång lista över alla tänkbara saker som hamnar i vägen mellan oss, och det liv som bär en evighetsmening i sig.
Faktiskt är det så att Bibeln, eller kyrkan, eller Gud - rättare sagt våra mänskliga föreställningar och vanföreställningar om Gud - kan hamna ivägen mellan oss det eviga livet. I många kristna samfund tycks man ha skrivit om "Och ordet blev kött och tog sin boning ibland oss" till "och ordet blev Bibel och i den finns varken fel eller brist". Men Jesus är ingen bibelfundamentalist. Han använder Bibeln mycket, men går ofta långt utöver den, tolkar om saker, relativiserar dess budskap - kanske därför att hans mål inte är att göra folk "superreligiösa" utan till fria, frimodiga, sanna och kärleksfulla människor. Och han ser till den enskilda människan, till hennes behov - och drar sina egna slutsatser angående vad som behöver sägas och göra.
Om vi frågar efter Guds vägledning, efter hur ska vi leva våra liv för att de skall bli "eviga" - fyllda av mening, sanning, kraft och den där djupa glädjens grundton som inte är glättig och påklistrad, men ändå finns där i botten hur eländigt det än kan bli - så är det faktiskt inte bara att slå upp bibeln och kolla manualen. Naturligtvis kan man slå upp skriften och hitta texter som är inspirerande, vägledande och som känns som ett direkt tilltal från Gud: "Hej! Det här handlar om mig!". Men du kan precis lika gärna hitta något som tar musten ur dig totalt, dumheter och tokigheter som du inte alls bör tillämpa i ditt eget liv.
Men vi kan ställa oss frågan: "Vad skulle Jesus säga till mig? Vad är det som står mellan mig och det riktiga livet med stort L, fetstil och dubbel understrykning? Är jag rätt person att svara på den frågan eller behöver jag hjälp för att komma underfund med det - som mannen som frågade Jesus? Och vad gör jag med svaret? Vill jag förändras, ifall det är vad som krävs av mig? Är jag beredd till ansträngning, att tänka om, kanske göra upp med mig själv och mina värderingar - eller är jag sådan att jag ’är som jag är och det finns inget att göra åt saken’?"
Regler, bud och traditioner som får folk att krympa, som krossar individualitet och självständigt tänkande, som gör oss inskränkta, anti-intellektuella, småsinta och hatiska, som gör oss fega, grymma och intoleranta leder inte till Gud.
Jag tror det är teologen Hans Küng som sagt "Guds vilja är människans väl" - alltså inte "det vi gillar är guds vilja" utan det som är det bästa för oss, det är Guds vilja. Det som får oss att växa, som gör oss mer, bättre, klokare, barmhärtigare, omtänksammare, rättvisare, mer kärleksfulla - det är Guds vilja; det fyller våra liv med Guds liv.