Griftetal: Tiden ett fängelse

Monica Heikel-Nyberg:
Griftetal

Vi har samlats för att ta avsked av Nisse, för att hedra honom och ge honom en värdig begravning.
Ett sätt att beskriva vad det betyder då en människa har avlidit är att säga att han har gått ur tiden. Ni har kanske t.o.m. använt uttrycket om Nisse - nu har han gått ur tiden - nu är han inte längre bunden av mänskliga villkor, av tidens begränsningar. Han är fri - han har fått frid.
Tid är ett märkligt begrepp. Det är inte så långt till nyår. Snart väntar oss en ny almanack, med nya, tomma blad att fylla med innehåll. En ny almanack som när året är slut läggs i hyllan eller byrålådan tillsammans med de gamla.
Ett annat sätt är att mäta tiden mellan två årtal, ett födelseår och ett dödsår, men det säger så litet. De årtal som snart skall stå på gravstenen säger så lite om Nisse. Mellan årtalen ryms ett helt liv. Hela hans liv och allt det där som hade beröring med våra liv, med oss som nu har samlats här för att minnas honom.
I minnena och på fotografier finns pojken som så tidigt blev faderlös, den glada sällskapsmänniskan, mannen och pappan. Den unga pojken som växte upp hos släktingar i stället för med mor, och den åldrande mannen som levde en stor del av sitt vuxna liv slagen av sjukdom. I Nisses liv känns tiden, och med den de gränser som kroppen ställer för oss, särskilt som en börda. Nisse var den samme som han alltid hade varit, det var bara hans kropp som under åren efter infarkterna obönhörligt bröts ned. Tiden och kroppen binder den yttre människan, men minnena och den inre människan rör sig fritt genom alla tidsskeden.
Ni som har samlats till Nisses begravning, ni har också nu gått in i en annan tid. Ni har gått in i sorgens tid . Ni kan i minnet gå tillbaka till honom och samtala med honom - fortsätta den inre dialogen med honom. Minnena rör sig fritt genom tiden

I Bibeln talas det enkelt om en människas liv (Psaltarpsalm 103): "En människas dagar är som gräset. Hon blomstrar som ett blomster på marken. När vinden går över det, då är det inte mer, och dess plats vet inte mer av det. Men Herrens nåd varar från evighet till evighet över dem som fruktar honom".
Här finns tanken på en människas liv som växer och grönskar tills det vissnar bort och dör. Men det visar också på ett helt annat perspektiv än det mänskliga. Det är Guds perspektiv som sträcker sig från evighet till evighet. Att gå ur tiden betyder att gå in i evigheten - det är ett sätt att uttrycka det kristna hoppet om ett liv bortom död och grav.
Bortom och innanför det vi kallar för tid och rum, finns en annorlunda verklighet, som vi kallar för evighet, en annan slags dimension än den vi känner till och ännu är bundna av.
Döden är en port till evigheten, till friheten, till ljuset...
I en bön som ofta används vid jordfästningar ber vi: "Gud vi tackar dig för det eviga livet, för ditt ljus som lyser över våra korta dagar och som fyller dem med evighet."
Ibland är gränsen mellan vår värld och himmelriket mycket tunn. Solen som speglas i pölarna på asfalten, de sista trotsiga astrarna och den klara hösthimlen visar bortom sig själva, bortom vår värld, till det eviga ljuset som lyser också i dödsskuggans dal.

Vi skall nu välsigna Nisse till gravens ro. "Låt ditt eviga ljus, O Herre, lysa för honom, och ge honom den eviga friden". Vi reser oss.