10 mars 2013

Predikan: 4 söndagen i fastan [Midfastosöndagen (MF)]


Martin Fagerudd
Livets bröd räcker till åt alla
St Martins kapell, Myrbacka kyrka kl. 12
Evangelium: Joh 6:1-5

Redan i början av fastan påminde Jesus att människan inte lever endast av bröd. Det gjorde han efter en 40 dagars fasta, när han själv var nära svältdöden. Gud räddade honom när änglar kom och betjänade honom i öknen. Det gjorde han inför djävulens ögon, som med egna ögon fick bevis för varifrån livet kommer.
Senaste vecka kunde vi höra i nyheterna att hälften av värdens matproduktion går till spillo. Senaste söndag berättade Hbl att i medeltal går ca 100 kg mat till spillo per person och år i vårt land. Hushållen står för 40% av den bortkastade maten. Siffrorna är chockerande, när det fortfarande finns i vårt land hungrande landmän och hundratals miljoner människor som lever under svältgränsen i världen.
Om fem bröd och två fiskar räckte till för att mätta femtusen män och därutöver kvinnor och barn, hur mycket skulle inte världens överflöd kunna göra det. Det skulle vara lätt att säga, att pojken med de fem bröden och två fiskarna gjorde det lättare för de andra öppna sina matpåsar så att ingen behövde gå hungrig. Evangeliet har en litet annorlunda utgångspunkt, men med syftet visserligen att mätta.
När Jesus mättar de femtusen just med de få bröden och fiskarna vid galileiska sjön, så pekar händelsen förbi sig själv. Bröden och fiskarna är bara en liten aning om någonting ännu vidare och större, fastän människorna är alldeles häpna över undret, så att de följer Jesus nästa dag, just för att de blev mätta, som annars Jesus anmärker dem för. När vi närmare betraktar brödundret finner vi också ett annat mycket ovanligt drag i berättelsen. Den är egentligen en maktdemontration av Jesus.
Människorna reagerade mycket starkt på detta under, när de märker hur mycket det blir över. Det påminner mycket om brödundret i GT när profeten Elisha mättade 100 man (2 Kon 4:42-44).
Nu förstår människorna att Messias tid är inne, som är lika med överflödets tid. Det är fest när han kommit och då måste fastan avbrytas. Eftersom Jesus är det levande vattnet och livets ljus så säger han också: "Jag är livets bröd. Ingen som fått ta emot det brödet behöver hungra eller törsta mer."
Berättelsen om de fem bröden och två fiskarna utvidgas i sin betydelse, först var det en berättelse som var lik den när Gud mättade sitt folk i öknen. Kännetecknande för den händelsen, var att alla fick det de behövde för dagen, så att de fick nytt varje dag och att de varken kunde eller behövde spara till nästa dag. Det påminner om ett slags ransonering.
Ransonering förknippas med dåliga tider, med krig, i vars fotspår följer hungersnöd och humanitära kriser. Så var det under kriget i vårt land. Alla hade sina kuponger och fick en del av grundförnödenheter så att man klarade sig en viss tid.
En liknande kris handlar berättelsen om Josef och hungersnöden i Egypten om. Det var Josef som såg i drömmen att den kommer, sju hungersår efter sju goda år. Det var Josef som hade visionen, som också fick ansvaret för att förbereda sig för nödåren. När det var goda år ordnade Josef med att samla in i förråd, så att det sedan fanns förråd när de sju dåliga åren kom med sin nöd.
Sju nödår är en lång tid. I vårt land på artonhundratalet under nödåren, som bara räckte två år, dog över 100.000 av våra landsmän. Man måste planera noggrant, för både insamlingen och utdelningen, så att alla får vad de behöver. Josef ordade den första folkförsörjningen i världen och under hans visa förvaltning dog ingen i svält. Det var endast ett regionalt försörjningssystem, inte ett globalt som ofta våra hungerkriser är, men nog så att det krävde de yttersta insatserna av alla.
När det är nöd någonstans i världen så finns det globala organisationer som på kort varsel kan rycka in med hjälp. Det finns krislager världen runt. Det är också det bästa med globalt samarbete. Jorden är allas gemensamma hem. Det finns också fina organisationer som t.ex. i Tyskland, vilka arbetar lokalt t.ex. i Berlin. Där betjänas 125.000 nödställda personer per år.
Vi har haft många goda år, vilket inneburit att de flesta kan skaffa sig mer än var och en behöver. Därför blir det inte bara över, utan mycket går också i spill. Det beror ofta på de moderna bestämmelserna om bäst före datum, med grundtanken att människor skall få färsk föda, vilket är förstås bra. Men det har lett till industriellt tillverkad föda, som inte behöver tillredas hemma, utan sättes bara i pannan eller in ugnen. Ett sådant system har också medfört tillsatsämnen och konserveringsmedel, vilka gjort människor, om inte sjuka så i alla fall förorsakat åkommor och allergier. Man kan med andra ord säga om det här systemet, att människan inte vet vad hon stoppar i sig samt att det oftast inte är bra.
Jag har tänkt att det borde finnas en Josef i varje land. Han tog ju hand om överflödet som ingen behövde så att det inte förfors och gick i spill, utan kom var och en till nytta. Han tog allt till vara, så att det fanns när det behövdes, så att ingen dog av svält under hungersnöden. När varken Jakob eller hans familj och släkt dog av svält, så dog inte heller Guds folk av svält. När de hade ätit sig mätta säger Jesus också i dag om det överblivna brödet "Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars."
Världsordning som Gud har planerat från begynnelsen har fått komma i uttryck endast när han själv ingripit. Det finns fortfarande hungrande och fattiga, som påminner om att det finns skillnader mellan människor, mellan rika och fattiga, mellan förtryckta, fångna och fria i hela världen.
I vår värld blir det ändå alltid över, men det går ofta i spill och blir inte till nytta för någon människa. Vi vet också att ingen av oss kan heller förlänga vårt liv med att samla i lador. Endast Gud kan trygga livet, efterom han gett det. Det är just det som befrielsen i Jesus innebär. Gud har befriat oss till att räcka ut i vårt överflöd en hjälpande hand till vår nödställda medmänniska, eftersom vi vet och tror att Gud räckt oss ut sin hjälpande hand i Jesus, och inte glömt någon enda av oss.

03 mars 2013

Predikan: Tredje söndagen i fastan

Karl af Hällström:
Kyrkan och demonerna
Predikan i Lovisa kyrka 3.3.2013
Luk. 11:14-23

Demoner och onda andar är inte ett alltför vanligt tema i kyrkans förkunnelse idag, trots att det förekommer i dagens heliga evangelium. Under veckan steg det ändå upp till ytan genom en dokumentär om förebedjaren och lekmannapredikanten Pirkko Jalovaara, som gjorde uppmärksammade påståenden som vi skall återkomma till lite senare. Först kan det ändå vara värt att se på frågan om demoner ur ett teologiskt perspektiv. Jag stöder mig här på docent Kari Latvus.
För det första: Demoner hörde inte till det forna Israels tro. Den som har läst sitt Gamla testamente vet att goda och onda andar inte strider med varandra. Samme Gud sänder såväl en god som en ond ande till t.ex. kung Saul för att glädja honom eller göra honom nedstämd.
För det andra: Demonologin, läran om demoner, härstammar från den persiska religionen. Zarathustra grundade en religion där den goda och den onda makten på lika villkor strider med varandra. Denna uppdelning mellan gott och ont, ljus och mörker, sanning och lögn o.s.v. kallas dualism och förekommer i zoroastrismen, som är uppkallad efter Zarathustras grekiska namn Zoroaster. I judendom och kristendom är den däremot främmande. Visst förekommer en strid mellan gott och ont också i vår världsbild, men inte på lika villkor, utan vi anser att Gud och det goda är starkare än mörkret och ondskan. Den zoroastriska dualismen fick inflytande i judiskt (och därmed kristet) tänkande först efter den babyloniska fångenskapen, då judar från väster träffade zoroastrier från öster.
Däremot, för det tredje, var demonerna ett allmängods under NT:s tid. Olika sjukdomar, såsom feber, epilepsi eller schizofreni, förklarade man gärna med demoner i brist på en bättre förklaring. Det är tydligt att den historiske Jesus var helare och exorcist, förutom sin andra verksamhet, det kan vi klart läsa ut ur evangeliernas berättelser.
För det fjärde är det knappast överraskande att NT:s bilder, som baserar sig på den antika världsbilden, stannade kvar i kyrkan i sekel efter sekel. Ännu under reformationstiden var det naturligt att uttrycka sig på detta sätt. Det syns bl.a. på det dopformulär som Martin Luther skapade, där det ingår ett inslag av exorcism.
Inom kyrkan brukar vi inte göra snabba kast. Därför är det klart att språkbruket och tankesättet ibland förändras väldigt långsamt. Men, och detta är det femte, i och med en ökande förståelse av mekanismerna i människans fysiologi och psyke kan vi märka att talet om demoner inte beskriver människans verklighet på ett korrekt sätt. Demon-hypotesen har blivit meningslös och småningom trängts undan inom medicin och psykologi, och därmed också inom det vanliga sättet att tänka.
Ändå, för det sjätte, finns det ibland människor som begår så stor ondska – folkmord, pedofili och andra brott mot mänskligheten är exempel på detta – att vi gärna vill tänka att de är besatta av onda andar. Vi har svårt att acceptera att en människa, likadan som vi, kunde göra något så hemskt, och skyller därför hellre på yttre inflytande, såsom just demoner. Men det är nog att smita från sitt ansvar både för sig själv och för andra.

Ondskans existens kommer vi inte ifrån. Lidande och sjukdomar är vanliga i vår värld. Därför är det gott att veta att det finns en god makt att vända sig till, nämligen Gud, allas vår himmelske förälder. Han kan hjälpa oss på många olika sätt. När vi ber till honom i vår oro och ångest kan vi få hjälp och kraft att bära våra bördor vidare. Han sänder vänner och hjälpare i vår väg. Men han tar också bördorna av oss när problemen löser sig, när sjukdomar blir botade, när vår sorg över någon avliden med tiden lättar.
De under som Gud gör idag är vi så vana vid att vi ofta inte inser hur underbara de egentligen är. Tänk att två människor i sin kärlek till varandra kan framställa ännu en människa att älska! Tänk att någon som har lidit svårt av smärta kan bli av med smärtan när medicinerna biter, när operationen lyckas! Ändå är både barnafödande och skolmedicin någonting som de flesta tar med en axelryckning – ända tills någonting går fel, alltså. Då skriker man nog om hur orättvis världen eller Gud eller ödet är. Det är som mannen som sade: ”Visst åt jag den medicin som doktorn gav mig, men inte hjälpte den någonting – jag blev frisk helt oberoende av den!”

För att då återgå till Pirkko Jalovaara och den skandal som har blossat upp kring henne, vill jag till att börja med konstatera att en dokumentär som den i måndags kan vara hårt vinklad för att föra fram ett visst synsätt. Jag påstår alltså inte att den var det, bara att möjligheten finns. Jalovaara själv har försökt komma med rättelser, men en del av hennes rättelser har visat sig vara falska. Det är alltså svårt att veta vad som är sant i denna härva. Därför tar jag inte ställning till Jalovaaras förkunnelse eller verksamhet som helhet, bara till det som kom fram i programmet. Helheten kräver mer efterforskning.
I programmet hör man Jalovaara säga att sjukdomar orsakas av demoner och att mediciner är en port till Satan. Inför Berghälls kyrkas fullsatta bänkar säger hon att de som länge ätit mediciner borde se över bruket eftersom demoner bara kan fördrivas med Guds kraft.
Det som syns i programmet är horribelt, speciellt om allt är sant. Påståendet att medicinering är djävulskt är fruktansvärt. Det tar jag avstånd från. Det är fruktansvärt att manipulera folk att avstå från hjälp som de kan få i skolmedicinen.
I princip ser jag ingen konflikt mellan skolmedicin och gudstro. Att be för folk som är sjuka är bara bra, medan skolmedicinen är ett verktyg för Gud. Gud har gett människan förstånd att använda den. Och skolmedicinen är det vanligaste sättet som Gud helar människor på i dag.
Att någon sedan uppmanar folk att sluta ta sina mediciner för att det är Gud som helar ser jag som förkastligt. Naturligtvis finns det felaktig medicinering. Men man ska absolut inte sluta med den utan att tala med läkaren. Man ska inte göra det på eget bevåg.
Här i Lovisa kyrka har vi också länge haft månatliga förbönsmöten, de s.k. Ordets och Bönens kväll under ledning av Ulla-Christina Sjöman. Nästa gång blir det den 14 mars. Där ges inga löften om att Gud helar de sjuka. Underliga påståenden som Jalovaaras kommer inte fram. Här är skolmedicinen en bakgrundsfaktor. Ulla-Christina säger ibland: ”Gud har två händer. Den ena är bön, den andra är kirurgens kniv.”
Vi ska inte låta Jalovaara-skandalen svärta vår bild av det som Ulla-Christina Sjöman gör.
Jag ställer mig själv öppen till att Gud helar. Gud kan verka på många olika sätt, för det mesta genom skolmedicin, men det finns exempel på att han verkar genom andra metoder. Det finns ändå ingen automatik eller något magiskt i detta. Jag tror att de flesta läkare har sett hopplösa fall som har blivit friska. Vad det beror på har sedan medicinen svårt att förklara, men i och med att vi har bett för det så är det per definition ett bönesvar.
Men som Ulla-Christina säger, har Gud två händer. Den ena skall inte hindra den andra, utan de skall få verka för människors bästa antingen var för sig eller tillsammans, vilket som bara är effektivast.

Dagens heliga evangelium tar sin utgångspunkt i en exorcism som Jesus utför, men handlar egentligen inte om demoner som sådana. I stället handlar den om vem som kan göra gott, och slutsatsen blir att den Onde inte kan göra gott utan att strida mot sig själv. På motsvarande sätt kan den Gode inte göra ont.
Av detta följer att den som gör ont skadar Kristi kyrka, även om (och särskilt om) handlingen sker i Kristi namn. Den som hindrar en sjuk från att ta en medicin som han behöver, skadar den sjuka och handlar alltså mot Guds vilja.
Den som däremot ber för den sjuka parallellt med att han får läkarhjälp, handlar enligt Guds vilja. Likaså handlar läkare och annan sjukvårdspersonal enligt Guds vilja när de strävar efter att på bästa sätt utföra sin uppgift. De utför Guds vilja, oberoende av om de personligen erkänner eller förnekar detta.
Som Jesus säger: Den som inte samlar med mig, han skingrar. Och parallellt med detta naturligtvis: den som samlar med Jesus och arbetar för det goda, han skingrar inte, han handlar inte ont.