Predikan
Tomasmässa 21.10.2009
Ben Thilman
Joh 7:40-52
Tomasmässa 21.10.2009
Ben Thilman
Joh 7:40-52
Jesus väcker känslor och tankar. Han gjorde det bland de människor han vandrade med. Han gör det ännu i dag. Han väckte mycket positiva känslor och mycket negativa känslor. Jag tror att det beror och berodde på att han berörde något mycket väsentligt i människor. Det var svårt att förhålla sig likgiltigt till Jesus.
Vi behöver kanske inte fråga oss, samma frågor som de som hörde honom i städerna och byarna på Galileens landsbygd. Vi har facit i handen. Vi har en tradition att bygga vår uppfattning på. Bibeln vittnar för oss att Jesus är Guds son och vi kan ta emot detta vittnesbörd i tro, eller vi kan lämna det obeaktat. Vi kan också förhålla oss positivt likgiltiga.
För en tid sedan kunde man stöta på en reklamtext på stadsbussarna. Där stod det ungefär så att: Gud finns knappast, så sluta bekymra dig och njut av livet. Om jag nu får säga vad jag tycker, så var kampanjen rätt naiv. Den sköt förbi målet rätt så ordentligt. Orsaken var att den innehöll ett påstående som inte alls är väsentligt. Guds existens är inte en fråga som så många kristna överhuvudtaget diskuterar. Vad vi kan göra av vårt gudsförhållande är däremot något som är betydligt mera väsentligt.
Under kampanjens gång så såg jag någonstans en broschyr där det stod: Gud finns! Fråga fast buss chauffören.
Det uppstod ju onekligen en liten diskussion om själva kampanjen. Där diskuterade de som aldrig hade haft en Gudsupplevelse, med dem som hade haft det och de förstod inte varandra och talade förbi varandra.
Det är säkert ganska naturligt att det finns människor som ägnar tid (och pengar) till att försöka övertyga andra om att det inte är någon ide att fundera över Gud. Men för en människa som har upplevt Gud, som har en relation till Gud, är frågan: Vad skall jag göra av den här relationen? Vad har jag för plats i Guds sinne och vad har Gud för plats i mitt liv?
Det är den grundläggande frågan för en troende människa.
Jag tänkte flere gånger på de sjöfarare som jag arbetar med. Att det nog är en lycka att de inte förstår finska, för de skulle ha blivit ganska fundersamma över den intellektuella standard, som den här kampanjen visade på.
I stället hörde jag berättelser om de katastrofer som drabbat, bl.a. Filippinerna och flere filippinska sjömän sade. Vi måste ge upp. Naturen är starkare än vi. Men… Gud är ännu starkare. Vi måste vända oss till honom. Så talar en människa, som inser sin egen litenhet, men som inte förlorat sitt hopp.
Amen.
Vi behöver kanske inte fråga oss, samma frågor som de som hörde honom i städerna och byarna på Galileens landsbygd. Vi har facit i handen. Vi har en tradition att bygga vår uppfattning på. Bibeln vittnar för oss att Jesus är Guds son och vi kan ta emot detta vittnesbörd i tro, eller vi kan lämna det obeaktat. Vi kan också förhålla oss positivt likgiltiga.
För en tid sedan kunde man stöta på en reklamtext på stadsbussarna. Där stod det ungefär så att: Gud finns knappast, så sluta bekymra dig och njut av livet. Om jag nu får säga vad jag tycker, så var kampanjen rätt naiv. Den sköt förbi målet rätt så ordentligt. Orsaken var att den innehöll ett påstående som inte alls är väsentligt. Guds existens är inte en fråga som så många kristna överhuvudtaget diskuterar. Vad vi kan göra av vårt gudsförhållande är däremot något som är betydligt mera väsentligt.
Under kampanjens gång så såg jag någonstans en broschyr där det stod: Gud finns! Fråga fast buss chauffören.
Det uppstod ju onekligen en liten diskussion om själva kampanjen. Där diskuterade de som aldrig hade haft en Gudsupplevelse, med dem som hade haft det och de förstod inte varandra och talade förbi varandra.
Det är säkert ganska naturligt att det finns människor som ägnar tid (och pengar) till att försöka övertyga andra om att det inte är någon ide att fundera över Gud. Men för en människa som har upplevt Gud, som har en relation till Gud, är frågan: Vad skall jag göra av den här relationen? Vad har jag för plats i Guds sinne och vad har Gud för plats i mitt liv?
Det är den grundläggande frågan för en troende människa.
Jag tänkte flere gånger på de sjöfarare som jag arbetar med. Att det nog är en lycka att de inte förstår finska, för de skulle ha blivit ganska fundersamma över den intellektuella standard, som den här kampanjen visade på.
I stället hörde jag berättelser om de katastrofer som drabbat, bl.a. Filippinerna och flere filippinska sjömän sade. Vi måste ge upp. Naturen är starkare än vi. Men… Gud är ännu starkare. Vi måste vända oss till honom. Så talar en människa, som inser sin egen litenhet, men som inte förlorat sitt hopp.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar