Predikan: 16 söndagen efter pingst

Ben Thilman:
Allting har sin tid
Karabacka kapell och Esbo domkyrka 31.8.2008
Luk 10:38-42

Berättelsen om Marta och Maria är en väl känd berättelse och det som dessa två systrar visar prov på, har blivit ett föredöme för många. I grund och botten handlar det om att Marta bjöd in en gäst och som värdinna var hon också ansvarig för att gästen skulle betjänas. Maria upplevde att hon fick Jesus på besök och tog tillfället i akt och lyssnade på honom när han var där.
Det är inte heller så att Jesus skulle förebrå någondera av syskonen, men Marta förebrår nog sin syster, för hon hade givetvis tänkt at hon inte ensam skulle behöva ställa i ordning allting.
Men vi har alltså två människor som upplever Jesu närhet på två olika sätt.
Ofta gör man det så, att man gör dessa handlingar till karaktärsdrag. Så blir Maria drömmaren och Marta handlingens kvinna. Men lika litet som jag tror att Thomas tvivlade på allting, så tror jag att Marta alltid jobbade och Maria alltid satt stilla. Så var det säkert inte.
I stället så påminner jag mig om vad Predikaren skriver i sin bok i GT. Han skriver så här:

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

Det som Jesus såg och uttryckte var att Maria faktiskt hade sett stunden värde. Hon insåg att nu hade hon Jesus på besök. Hon ville ta vara på det ögonblicket.
Det är något vi kunde ta vara på också i vår tid. Att leva för stunden och leva i nuet. Att inse allt allting har sin tid, och inte, när man sörjer, känna ångest för att det finns så mycket att glädjas över, eller inte i en stund av närhet tänka att man borde gå. Det skulle lindra stressen. Men det som Jesus här menar, förutom att vi kanske stressar för mycket, är att inse stundens värde. Det gjorde Maria. Hon insåg att denna stundens värde var att lyssna på Jesus.
Vi kan också se på den här berättelsen med frågeställningen: Vad gör vi i Jesu närhet? Är Jesu närhet för oss krav eller vila? När vi närmas oss Gud, får vi en känsla av att det ställs krav på oss, eller får vi en känsla av att vi är trygga, hemma, välkomna?
Jag har en känsla av att vi kan läsa berättelsen om Marta och Maria som en uppmaning att stilla oss och ta emot kravlösheten. Ta emot tron som en gåva och vilan i Gud som en källa till kraft och vishet.