Predikan: 15 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
"Tack för törnet"
Borgå lilla kyrka 24.8.2008

Temat för den här söndagen är "Tacksamhet". Det är ett begrepp som kan vara ganska besvärligt ibland. Jag läste en insändare för ett antal år sedan, där insändarskribenten ondgjorde sig över psalmen "Tack min Gud" (Psb 306). Han citerade raderna "Tack för rosorna vid vägen, tack för törnet ibland dem," och undrade varför i hela friden man ska vara tacksam för törnet. Och det kan man ju fråga sig.

Låt mig vara personlig ett tag. För åtta år sedan, ungefär, avled min far; vi jordfäste honom på min trettiotreårsdag. På min trettiofyraårsdag döptes mitt äldsta barn; pappa fick alltså aldrig se sina barnbarn eller de honom. Pappa hade varit sjuk länge, och under flera år innan han dog var det svårt eller omöjligt att föra ett djupare samtal med honom. Det ledde till att det var åtskilligt som förblev outrett mellan oss när han gick bort. Jag var väldigt sårad och arg över situationen; arg delvis på pappa för att han var så fräck att han dog, delvis på mig själv för att jag kände som jag gjorde. Eftersom ingendera ilskan kunde få något egentligt utlopp, vändes de inåt, och jag insjuknade i en svår depression.
Depressionen behandlades både med mediciner och med terapi, och ett par år senare började jag vara på bättringsvägen - när jag fick en smärtsam och besvärlig tarmsjukdom. Jag åkte in och ut på sjukhus, men läkarna fick inte bukt med sjukdomen, innan ett omfattande kirurgiskt ingrepp gjordes. Under sjukdomstiden tappade jag 36 kilo på sex månader, vilket visar två saker: för det första var jag allvarligt sjuk, och för det andra fanns det en hel del att ta av. Nu, fem år senare, är jag fullt återställd, åtminstone vad vikten beträffar.
Vad har detta med tacksamhet att skaffa? Bör jag vara tacksam för pappas död och mina egna sjukdomar?
Nej. De var hårda slag och tunga tider som det inte finns något gott att säga om.

Gud vill inte att någon skall plågas och dö, det är jag övertygad om. I denna världen finns sorg och lidande, och Gud sörjer med de sörjande och gråter med dem som gråter. I Matt 10:29 säger Jesus: Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Detta verkar ibland tolkas som att Gud skall hindra sparven från att falla, men så står det ju inte. Jesus säger att Gud vet, inte att han hindrar, att sparven faller. Men redan att han vet om det är ju en tröst.
Att försöka trösta en sörjande med att säga att "det var Guds vilja att så skedde" är inte bara osant, utan också grymt mot den som man försöker trösta. Många försök att trösta verkar vara ämnade att trösta tröstaren själv, snarare än den som är drabbad, om de försöken går ut på att den drabbade skall vara lugn och snäll, inte störa andra med känsloutbrott utan underkasta sig det som man påstår vara "Guds vilja". Men vi behöver inte sitta passiva och bara ta emot det värsta som livet ger, utan om något hemskt drabbar oss, så får vi och bör vi sörja, vara arga, visa vår smärta, hur störande det än kan vara för omgivningen.
Ändå finns det en möjlighet till mening i de hårda slagen. Inte så att sjukdom och död i sig skulle vara meningsfulla; det är de inte. Däremot så, att om man lyckas gå vidare från det svåra som en bättre, visare människa, så har man någonting att vara tacksam för. Vi behöver inte tacka för "törnet" som sådant, men kanske nog för det som "törnet" kan lära oss.

Till exempel det där om att trösta. Att trösta någon som sörjer är svårt. Det vet jag efter att ha sett det ur båda hållen. Orden blir så små, vi vet inte vad vi skall säga. Ibland täcker vi vår osäkerhet med att prata på i alla fall, ibland undviker vi den genom att inte våga ens försöka uttrycka vårt deltagande i sorgen. Av dessa reaktioner upplever jag att den förra är bättre, medan den senare är direkt vidrig. Om vi säger någonting kan det någon gång bli fel, men att ignorera någon som sörjer kan aldrig vara rätt.
Men det är på inget sätt nödvändigt att säga så mycket, om man känner sig osäker. Den bästa kondoleansen jag fick var av en av mina kolleger som helt enkelt sade: "Jag hörde om din far" - och så gav mig ett varmt handslag och såg mig i ögonen. Det värmde oerhört - han visade sitt deltagande och att han brydde sig om mig, utan att trampa in på smärtsamma och sårbara områden.
Något som är besvärligt i tider av sorg och sjukdom är den känsla av skuld som man ofta kan dras med. Vi tenderar alltför ofta att fundera på vad vi har gjort för att vara förtjänta av det som har hänt och på vad i kunde ha gjort annorlunda. Naturligtvis finns det i vissa fall en koppling mellan våra handlingar och de sjukdomar vi får - t.ex. en rökare som får lungcancer - men i de flesta fall finns det inget sådant samband. Och framför allt finns det i allmänhet inget samband mellan våra handlingar och en anhörigs död. Barnet som är argt på sin pappa förorsakar inte att pappa blev under en bil och dog, även om barnet kan dra en sådan slutsats. Liknande felaktiga slutsatser kan vuxna dra, och sedan bära på skuldkänslor för sådant som de inte är skyldiga till. Reaktionen är inte onaturlig, men nog onödig och ofta skadlig. Det vi borde fråga oss är inte "Vad har jag gjort för att förtjäna detta?", utan "Hur skall jag kunna göra det bästa av denna hemska situation?" Och så kanske vi kan lära oss något av "törnet", och får något att vara tacksamma för trots allt.

Ofta (om än inte alltid) är frånvaron av tacksamhet ändå en fråga om perspektivförskjutning. Jag menar att vi koncentrerar oss så på allt det som har gått snett på något vis att vi inte ser det som står väl till. Vi skall inte glömma allt det goda som vi får av Gud. Han ger oss tröst i sorgen, glädje i den mänskliga gemenskapen, kläder på kroppen och mat på bordet - och mycket annat gott som vi alltför ofta bara tar för givet. Och "givet" är det ju, men givet av Gud, och därför är han värd vår tacksamhet. Som aposteln skriver i dagens andra läsning (2Kor 9:15): Gud vare tack för hans oerhörda gåva. Amen.