21 augusti 2007

Doptal: Vad är det?

Dop av Nikolai Arsène Wilhelm Brummer
den 21 augusti 2007 på Finlands riddarhus
pastor Karl af Hällström
Kära vänner. Vi har samlats här för att inför Gud föra fram denne pojke till det heliga dopet. Vi får överlämna honom i Guds hand och låta honom, allas vår Fader, ta del i fostrarbördan. I detta sammanhang kan det vara bra att tänka på vad dopet egentligen är.
Vi börjar med vad dopet inte är, nämligen en namngivningsceremoni. Barnet får inte sitt namn i dopet. Barnet får sitt namn i det ögonblick då föräldrarna besluter vad det skall heta, och att barnet oftast registreras i folkbokföringen först efter dopet är en bisak som inte har med själva dopet att skaffa.
Vid dopet säger prästen: "NN, jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn," inte "Jag döper dig till NN ...", såsom man ofta tror. Från den missuppfattningen härstammar också bruket att "döpa" fartyg - och där är det en namngivningsceremoni. En annan skillnad är också det att när vi döper människor använder vi vatten i stället för att slå dem i huvudet med champagneflaskor.
Men om det här med dopet skulle gälla bara sådant som det inte är, skulle det förstås inte vara någon vits med det hela. Det finns ändå en hel del som dopet är.
Dopet är en adoptionsrit. I dopet adopterar Gud oss; vi blir hans barn och han blir vår Far (eller Himmelske förälder, om ni föredrar det). Det är klart att Gud älskar oss redan innan vi döps, precis som han älskar alla sina skapade varelser - men barnaskapet hos Gud har sin grund just i dopet. Det här har långtgående följder.
Vi får alltid stanna i Guds fadersfamn, om vi önskar. Men också om vi hoppar ner ur famnen, visar långfinger åt Gud och går våra egna vägar, gör det inte att han slutar älska oss, även om det naturligtvis bedrövar honom. Precis som vi inte kan undvika att vara våra föräldrars barn, kan vi inte heller låta bli att vara Guds barn. Och när vi märker att vi har klåpat och gjort fel, får vi alltid vända tillbaka till Gud. Som Guds barn har vi möjlighet att be om och få förlåtelse för våra synder och felsteg - alltså det som kallas bikt.
I dopet får vi ju faktiskt ett namn, även om det inte är vårt eget. Vi får vår adoptivfars namn, nämligen namnet "kristen" (som kommer från "Kristus"). Genom att vi blir Guds barn, blir vi också medlemmar i hans familj och får Guds Son till storebror och alla hans andra barn till bröder och systrar. Därmed blir vi också kristna och medlemmar i Kyrkan, som är en sammanslutning av alla Guds barn här i världen. Kyrkan är fördelad på många olika organisationer, som t.ex. den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Genom dopet kan vi också bli medlemmar i någon av dessa organisationer, men det är alltså sekundärt.
I dopet använder vi vatten, därför att dopet är en reningsrit. Vi tvättas förstås inte rena från fysisk smuts; antagligen har detta barn tvättats flera gånger tidigare, även om det säkert oftare har varit i andra ändan. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följder.
Arvsynden är den tendens som vi som människor har i oss att göra sådant som är orätt, och den leder alltså till orätta handlingar, vilket kallas verksynd (verk med e, alltså, även om det också kan göra ont). Ibland hör jag folk protestera mot tanken på arvsynd med att småbarn inte kan synda. Det stämmer att spädbarn inte syndar, men bara därför att de inte är i stånd att göra någonting alls; så fort de blir kapabla till självständiga handlingar börjar de också göra sådant som de inte borde göra. Se bara på barnen i sandlådan - ingen behöver lära dem att puckla på varandra med ämbarna i huvudet; det kan de helt av sig själva.
I dopet blir vi tyvärr inte av med arvsynden; det skulle vara praktiskt och bra. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följd, nämligen den skuld som vi bär med oss p.g.a. att vi är syndiga varelser (ansvaret för våra egna handlingar kvarstår dock). Man kunde jämföra dopet med en storstädning. Efter storstädningen är allt rent och fint och varje sak är på sin plats. Det enda som sedan behövs är lite dammtorkning emellanåt, så är allt rent och fint igen. Och den dammtorkning som jag talar om är bikten, som möjliggörs av att vi i dopet har blivit Guds barn och kan få del av förlåtelsen genom vår broder Kristus - bara vi ber om den.
Allt detta vill vi förmedla åt denne lille pojke, då vi om en stund döper honom i den treenige Gudens namn.
Till er föräldrar vill jag säga: Stöd er son i hans kristna liv, då han härefter vill leva ut allt det som hans dop innebär. Bed för honom, och framför allt: älska honom.
På er faddrar vilar den tunga hedersuppgiften att stöda er gudson i hans andliga utveckling. Visa honom med ert eget exempel vad den kristna tron innebär. Bed för honom och med honom. Var hans vänner. Må Gud hjälpa er att bära ert ansvar!

3 kommentarer:

Henry Byskata sa...

Tack, Kalle, för inblicken i hur du exempelvis håller ett doptal! Själv har jag med de flesta av de aspekter du här inflikar, undervisning, förmaning, tacksägelse osv. Litet humor skadar inte heller: att denna gång göra rent "i andra ändan"! ;-) Du fick bra med dethär med möjligheten till bikt, fint så!

Marika och Andreas sa...

Det var intressant att läsa doptalet till min systerson Nikolai. Jag och min äkta hälft kunde tyvärr inte närvara vid dopet. Vi är därför glada att vi på det här sättet kunnat ta del av en del av dopet. Vi ber om Guds rika välsignelse och beskydd över Nikolai och hans familj.

Wilhelm Brummer sa...

Som far till Nikolai är jag kanske jävig att uttala mig om doptalet. Jag kan emellertid inte låta bli att glädjas för att Du Kalle liksom mejslade in Guds glada budskap genom doptalet. Alla ingredienser för tron på vår Himmelske Fader finns med, i den formen att var och en som har öron att höra kan ta till sig det och omfatta det i sitt praktiska dagliga liv.