Henry Byskata:
Jesus, världens ljus
Predikan vid Grankulla svenska församlings 30-årsjubileumsmässa
i Grankulla kyrka den 6 januari 2008
Matt. 2:1-12
Jesus, världens ljus
Predikan vid Grankulla svenska församlings 30-årsjubileumsmässa
i Grankulla kyrka den 6 januari 2008
Matt. 2:1-12
Katika jina la Baba na Mwana na Roho mtakatifu!
Aj, förstår ni inte österbottniska?! Då måste jag översätta till svenska: I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn!
Och i ärlighetens namn medge, att det nog inte var österbottniska utan kiswahili jag inledde predikan med i dag på Trettondagen, missionens dag, och Grankulla svenska församlings 30-årsjubileumsmässa.
I den församling där jag nu snart i tio års tid har tjänat har vi en vänförsamling i Tanzania, i Morogoro stad, i Mazimbu distrikt. Tillsammans med vår församlings missionssekreterare Martin Sandberg fick jag besöka Tanzania och vår vänförsamling de två sista veckorna i oktober och där predika på engelska och översättas till swahili.
Jag får tacka församlingens kyrkoherde för inbjudan till denna jubileumsmässa och till att predika vid den! Jag var kyrkoherde den första fjärdedelen av församlingens historia, Lars-Henrik Höglund har varit kyrkoherde de därpåföljande tre fjärdedelarna av församlingens historia hittills. Imponerande! Vilken uthållighet!
- Två män som de två första kyrkoherdarna. Två ”vise” män, ni må döma själva.
Dagens prediotext och budskap handlar om tre vise män, stjärntydarna. De kom från Österlandet och de kunde mycket väl ha kommit från Östafrika. De blev mycket glada, när de såg stjärnan, därför att den för dem var en symbol för bättre tider, vilka nu skulle randas.
Stjärnan fyllde dem med hopp. Hoppet stod som en symbol för allt det som hade med glädje, lovsång och frid att göra, med befrielse från allt det som tyngde och plågade dem.
Det är förresten ganska märkligt dethär med de vise männen. Texten i Matt. 2 är det enda ställe, där de omnämns i hela Nya testamentet. Markus, Lukas och Johannes säger ingenting om dem. Matteus säger inte heller hur många de var. Antalet har man kommit fram till av gåvornas antal: guld, rökelse och myrra, alltså tre. Allt det andra måste man utläsa ur de apokryfiska skrifterna, som ju är av mera legendärt material; detta t.ex. att de hette Kaspar, Melkior och Baltasar.
Den franske författaren Michel Tournier har skrivit en roman, som han på franska kallat just Gaspard, Melchior & Baltazar. Översatt till finska, den version jag har läst, heter boken Kolmen kuninkaan kumarrus. På svenska skulle det väl bli något i stil med Tre konungars tillbedjan. I Trefaldighetskyrkan i Vasa finns Albert Edelfelts underbara altartavla med Jesusbarnet i Marias famn. Den heter Herdarnas tillbedjan, Paimenten kumarrus.
Jag tänkte, att vi för en stund med hjälp av Tourniers fantasi litet kunde fundera kring dessa stjärntydare. Romanen lär oss en hel del om vad det är att vara människa. Dessutom utlägger den på ett intressant sätt trettondagens budskap !
1. Kaspar var kung och härskare i Meroe i Afrika, vid Nilens stränder. Han var alltså mörk till sin hudfärg. Kanske just därför blev han så tragiskt förälskad i en vit slavinna, Biltine, från Fenicien. Vitheten trängde in i hans liv och hotade att förgöra det. Kaspars chefsastrolog Barka Mai berättade för honom om kometen Aster, en stjärna, som skulle dyka upp från söder och vandra mot norr, hoppande i en osäker och till synes planlös bana.
Kaspar älskade föremål, djur och människor, och han tyckte om att röra sig ute bland folk. Han hade också en ofantligt stor hunger efter kunskap och efter att upptäcka nya saker. Han filosoferade över sammanhanget mellan avbild och likhet. Var det att människan var skapad till Guds avbild detsamma som att hon hade likhet med Gud ? Likheten omfattar väl människans hela väsen, kropp och själ, medan bilden bara är ytlig, en mask som bedrar.
Kaspar trodde, att Adam varit svart till hudfärgen. Han begav sig iväg på sin resa till Betlehem för att utreda, om den nyfödde judakonungen möjligen var svart till färgen ! Så ville han med sin färd lovprisa den svarta hudfärgen !
2. Mecenatkonungen Baltasar från Nippur älskade skönhet och grekisk konst. Han hade en lång väg att gå, både bildligt och bokstavligt, innan han kunde möta sin afrikanske kollega och broder. Baltasar har på sin färd med sig ett stycke mirra, som han fått en gång av sin spåman Malek. Han hade skapat åt sig ett helt museum fyllt med konstverk och dyrbarheter från medelhavsländerna och den övriga världen. Han kallade muséet för Baltasareum.
Men en gång, när han var ute på resa, förstördes det och alla dess konstskatter av de semitiska prästerna och deras hantlangare, därför att de höll hårt på Gamla testamentets bildförbud, att man inte får göra någon som helst bild av Gud.
Baltasar hade funnit evigheten i den grekiska konsten och kulturen och han sörjde mycket sitt museums undergång. Nu anade han, att han skulle få uppleva den försvinnande mänskliga sanningen och Guds sanning sammansmälta i en och samma bild - i Honom som väntade i Betlehem ! Därför begav sig också Baltasar iväg.
3. Den tredje konungen var prins Melkior från Palmyra. Han hade störtats från tronen av sin ondskefulle farbror och fått bege sig i landsflykt. Tillsammans med sin gamle medhjälpare vandrar han nu omkring ensam och trasig bärande med sig ett enda tecken på sin kungliga härstamning och sin värdighet: ett guldmynt, bärande hans fars bild, kung Thodenius. Myntet har han insytt i sin mantelfåll.
Dessa tre furstar eller konungar sammanstrålar nu i Hebron, söder om Jerusalem. De mottogs sedan av kung Herodes den store i hans palats i Jerusalem.
4. Om Herodes den store har vi rätt många historiskt tillförlitliga uppgifter. Han utropades av romarna till judisk lydkonung och satt vid makten år 40 f.Kr. till år 4 f.Kr. Hänvisningen till honom i Matt. 2 innebär alltså, att Jesus egentligen måste ha blivit född före år 0, förmodligen år 6 f.Kr. Det beror på ett räknefel hos den munk, som tog i bruk vår nuvarande tideräkning någon gång på 500-talet e.Kr. Många tillförlitliga uppgifter om kung Herodes finner vi hos den judiske historieskrivaren Josefus, som levde 37-100 e.Kr.
I Tourniers roman ges en mycket levande och grym bild av Herodes. Och beläggen finns ju också mycket tydligt i Matteusevangeliet. Makten skapar förfall. Herodes lät döda flera av sin bröder och egna söner, sin egen hustru Mariamma, för att inte tala om alla andra som kom i hans väg. Maktens lag var för Herodes denna: slå till först - utan att tveka !
Tournier låter Herodes säga: ”Jag är Österlandets äldsta, rikaste och för sitt folk nyttigaste kung. Och på samma gång är jag världens olyckligaste människa, historiens mest bedragna vän, mest hånade äkta man, i historien den far som trotsats mest av sina barn, den förhatligaste envåldshärskare som någonsin levat.”
Herodes tar emot Kaspar, Melkior och Baltasar och skickar iväg dem att söka efter den nyfödde judafursten - för att så kunna komma åt honom och hemligen döda honom. Baltasar ger sig iväg och funderar: ”Hur kan man dyrka det som redan av naturen har bestämts att vara obetydligt och försvinnande ringa ? Hur kan man förena det stora och det lilla, makten och oskulden, överflödet och bristen ?” På något sätt kände han, att han skulle få svaret i Betlehem.
Tournier bygger upp en väsentlig del av sin roman kring legenden i de apokryfiska skrifterna utanför Bibelns kanon om en fjärde konung, som begav sig iväg till Betlehem så långt ifrån, ända från Indien till, att han kom fram för sent till stallet, när Maria och Josef med barnet redan flytt iväg till Egypten undan Herodes´ barnmassaker.
Den fjärde vise mannen och konungen är prins Taor från Mangalore. Taor var en prins, som tyckte om godsaker och allt som var sött. En gång hade han som gåva - inlagd i ett vackert skrin - fått en bit socker indränkt i pistagenötchoklad. Namnet på den söta produkten, som det fanns bara en enda bit av, var rahat lokum. Taor får för sig, att han kan finna mera av detta underbara ämne, om han beger sig iväg och följer den stjärna som hans teckentydare och astrologer upptäckt på himlen i väster. Han åker iväg med sitt folk och fem elefanter på fartyg och kommer efter en seglats på 29 dygn till Röda havet och Akabaviken - två elefanter och många män fattigare. Taor och hans män möter de tre andra konungarna vid trakten av Döda havet efter att dessa redan har besökt Betlehem och återvänt en annan väg än den Herodes bett dem ta.
”Såg ni honom ?” löd Taors första fråga. ”Vi såg honom”, svarade Kaspar, Melkior och Baltasar med en mun. ”Var han en prins, en kung, en kejsare med sitt ståtliga följe ?” ville Taor ännu veta. ”Han var en liten baby och var född i ett stall i en krubba med halm mellan en oxe och en åsna.” - Melkior berättar mera om deras besök i Betlehem: ”ärkeängeln Gabriel, som vakade vid krubban, berättade för mig om den hemlighet som låg gömd i krubban: styrkan i svagheten, godheten hos de maktlösa, förlåtelsens lag, som inte avlägsnar hämndens lag, men som höjer den till ett högre andligt plan. Guds rike ges inte slutligt varken här eller där. Dess nyckel skall man smida långsamt på. Den nyckeln är vi själva.”
Melkior lade ner sitt enda guldmynt vid barnets fötter: ”Genom att avstå från myntet, avstod jag från mitt förra kungadöme för att kunna bege mig iväg att söka det rike som Frälsaren lovade mig.”
Kaspar berättar: ”Jag lade ner asken med rökelse vid barnets fötter, ty Han är den ende som är värdig helig tillbedjan. Sedan knäböjde jag. Jag tryckte läpparna mot mina fingrar och sände iväg en slängkyss mot Barnet. Han smålog. Han sträckte ut sin hand mot mig. Då fattade jag vad ett fullständigt möte mellan den älskande och den älskade är, omskakande tillbedjan, lovprisning, hänförelse”.
”BARNET I KRUBBAN uppmanar oss att förändras i riktning mot de människor som vi älskar, att se med deras ögon, att tala deras modersmål, att högakta dem och deras hudfärg, att respektera dem - och ordet respektera betyder ju att se två gånger, att se tillbaka, se på nytt än en gång. Se ur deras synvinkel och inte bara ur min.”
”Betlehem är bara en genomfartsort. Dit kommer man och därifrån beger man sig iväg igen.”
Prins Taor beger sig med sitt följe iväg till Betlehem. Han kommer för sent till stallet. Men han besluter sig för att utanför staden anordna en fest för alla barn över två år i Betlehem, en fest med alla de sötsaker och bakverk han och hans kockar har med sig. Barnen i byn kommer alla - de större tar hand om de mindre - och de festar och har roligt, så högljutt, att de inte hör spädbarnens och mammornas skrin, när Herodes´ bödlar anställer blodbad med dem inne i staden.
- Tournier drar på dethär stället i boken en djärv parallell mellan sötsaksfesten och barnmordet och Jesu instiftelse av nattvarden och hans korsdöd !
Men prins Taor kom liksom Herodes för sent. Jesusbarnet är med sin föräldrar redan på väg till Egypten - i säkerhet. Taor beger sig efter till Egypten, men han tar vägen via Jordandalen och Döda havet för att vinna tid. I Sodom, det som är kvar av staden efter dess förstörelse, blir han tillfångatagen. Han bevittnade nämligen en rättegång, där en familjefar anklagades för att inte kunna betala sin skuld. Taor, som tror att hans tjänare och kassaförvaltare har pengar kvar, lovar betala mannen fri, men vet inte att barnfesten i Betlehem slukat nästan alla hans pengar ! Då gör han det dramatiska, att han ställer sig själv i mannens ställe och får honom fri. Själv får Taor betala genom att avtjäna 33 års straffarbete nere i Sodoms saltgruvor under jorden ! Äntligen hade han förstått någonting av hemligheten med barnet i Betlehem !
Taor klarar av straffet och blir alltså fri efter 33 år. Han beger sig iväg till Jerusalem och kommer igen en gång för sent ! Han har nämligen nere i gruvan mött en fiskare, som har sett och hört mannen från Nasaret predika och bota sjuka och vet, att han nu befinner sig i Jerusalem med sina lärjungar. Taor kommer till huset med en större sal i övre våningen, där Jesus skall befinna sig med sina lärjungar. Men han kommer för sent. Rummet är tomt ! Jesus har just gett sig iväg för att gripas och utlämnas.
På bordet finns ännu kvar tretton bägare. Och där på bordet finns smulor och bitar av osyrat bröd. Taor lyfter en bägare till sina läppar. Han tar en bit osyrat bröd och äter.
”Då vacklade han till, men föll inte. Stödd av de två änglarna, som följt honom allt sedan frigivningen. De skyddade honom med sina stora vingar - och i det att natthimlen öppnade sig i ett ofantligt ljus, förde de med sig mannen, som efter att alltid varit den siste, den som alltid kommer för sent, nu var den förste, som efter instiftelsen fått ta emot den heliga nattvarden”!
Så slutar Tourniers roman byggd på Bibeln och apokryferna. Trettondagsberättelsen har fått kött och blod, blivit fyra, ja, fem människoöden. Människoöden i en rad av många. Också vi finns med där. Vad ser vi i barnet ? Vad leder vårt möte med honom fram till för konsekvenser ? Var och en av oss kan och skall svara på den frågan för egen del - och med hela livet på sig !
Ordet om Honom får vi ta till oss och den måltid Han instiftade, kan vi var och när vi vill ta del i. Också här i Grankulla kyrka idag. Där har vi vår möjlighet. Det är ingen roman, ingen saga, ingen legend. Det är vår verklighet.
Där finns Han med: Barnet i Betlehem, Frälsaren på Golgata, den Uppståndne vid Galileiska sjön. - Vi märker väl det ?
Amen. Låt oss bekänna vår gemensamma kristna tro.
Aj, förstår ni inte österbottniska?! Då måste jag översätta till svenska: I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn!
Och i ärlighetens namn medge, att det nog inte var österbottniska utan kiswahili jag inledde predikan med i dag på Trettondagen, missionens dag, och Grankulla svenska församlings 30-årsjubileumsmässa.
I den församling där jag nu snart i tio års tid har tjänat har vi en vänförsamling i Tanzania, i Morogoro stad, i Mazimbu distrikt. Tillsammans med vår församlings missionssekreterare Martin Sandberg fick jag besöka Tanzania och vår vänförsamling de två sista veckorna i oktober och där predika på engelska och översättas till swahili.
Jag får tacka församlingens kyrkoherde för inbjudan till denna jubileumsmässa och till att predika vid den! Jag var kyrkoherde den första fjärdedelen av församlingens historia, Lars-Henrik Höglund har varit kyrkoherde de därpåföljande tre fjärdedelarna av församlingens historia hittills. Imponerande! Vilken uthållighet!
- Två män som de två första kyrkoherdarna. Två ”vise” män, ni må döma själva.
Dagens prediotext och budskap handlar om tre vise män, stjärntydarna. De kom från Österlandet och de kunde mycket väl ha kommit från Östafrika. De blev mycket glada, när de såg stjärnan, därför att den för dem var en symbol för bättre tider, vilka nu skulle randas.
Stjärnan fyllde dem med hopp. Hoppet stod som en symbol för allt det som hade med glädje, lovsång och frid att göra, med befrielse från allt det som tyngde och plågade dem.
Det är förresten ganska märkligt dethär med de vise männen. Texten i Matt. 2 är det enda ställe, där de omnämns i hela Nya testamentet. Markus, Lukas och Johannes säger ingenting om dem. Matteus säger inte heller hur många de var. Antalet har man kommit fram till av gåvornas antal: guld, rökelse och myrra, alltså tre. Allt det andra måste man utläsa ur de apokryfiska skrifterna, som ju är av mera legendärt material; detta t.ex. att de hette Kaspar, Melkior och Baltasar.
Den franske författaren Michel Tournier har skrivit en roman, som han på franska kallat just Gaspard, Melchior & Baltazar. Översatt till finska, den version jag har läst, heter boken Kolmen kuninkaan kumarrus. På svenska skulle det väl bli något i stil med Tre konungars tillbedjan. I Trefaldighetskyrkan i Vasa finns Albert Edelfelts underbara altartavla med Jesusbarnet i Marias famn. Den heter Herdarnas tillbedjan, Paimenten kumarrus.
Jag tänkte, att vi för en stund med hjälp av Tourniers fantasi litet kunde fundera kring dessa stjärntydare. Romanen lär oss en hel del om vad det är att vara människa. Dessutom utlägger den på ett intressant sätt trettondagens budskap !
1. Kaspar var kung och härskare i Meroe i Afrika, vid Nilens stränder. Han var alltså mörk till sin hudfärg. Kanske just därför blev han så tragiskt förälskad i en vit slavinna, Biltine, från Fenicien. Vitheten trängde in i hans liv och hotade att förgöra det. Kaspars chefsastrolog Barka Mai berättade för honom om kometen Aster, en stjärna, som skulle dyka upp från söder och vandra mot norr, hoppande i en osäker och till synes planlös bana.
Kaspar älskade föremål, djur och människor, och han tyckte om att röra sig ute bland folk. Han hade också en ofantligt stor hunger efter kunskap och efter att upptäcka nya saker. Han filosoferade över sammanhanget mellan avbild och likhet. Var det att människan var skapad till Guds avbild detsamma som att hon hade likhet med Gud ? Likheten omfattar väl människans hela väsen, kropp och själ, medan bilden bara är ytlig, en mask som bedrar.
Kaspar trodde, att Adam varit svart till hudfärgen. Han begav sig iväg på sin resa till Betlehem för att utreda, om den nyfödde judakonungen möjligen var svart till färgen ! Så ville han med sin färd lovprisa den svarta hudfärgen !
2. Mecenatkonungen Baltasar från Nippur älskade skönhet och grekisk konst. Han hade en lång väg att gå, både bildligt och bokstavligt, innan han kunde möta sin afrikanske kollega och broder. Baltasar har på sin färd med sig ett stycke mirra, som han fått en gång av sin spåman Malek. Han hade skapat åt sig ett helt museum fyllt med konstverk och dyrbarheter från medelhavsländerna och den övriga världen. Han kallade muséet för Baltasareum.
Men en gång, när han var ute på resa, förstördes det och alla dess konstskatter av de semitiska prästerna och deras hantlangare, därför att de höll hårt på Gamla testamentets bildförbud, att man inte får göra någon som helst bild av Gud.
Baltasar hade funnit evigheten i den grekiska konsten och kulturen och han sörjde mycket sitt museums undergång. Nu anade han, att han skulle få uppleva den försvinnande mänskliga sanningen och Guds sanning sammansmälta i en och samma bild - i Honom som väntade i Betlehem ! Därför begav sig också Baltasar iväg.
3. Den tredje konungen var prins Melkior från Palmyra. Han hade störtats från tronen av sin ondskefulle farbror och fått bege sig i landsflykt. Tillsammans med sin gamle medhjälpare vandrar han nu omkring ensam och trasig bärande med sig ett enda tecken på sin kungliga härstamning och sin värdighet: ett guldmynt, bärande hans fars bild, kung Thodenius. Myntet har han insytt i sin mantelfåll.
Dessa tre furstar eller konungar sammanstrålar nu i Hebron, söder om Jerusalem. De mottogs sedan av kung Herodes den store i hans palats i Jerusalem.
4. Om Herodes den store har vi rätt många historiskt tillförlitliga uppgifter. Han utropades av romarna till judisk lydkonung och satt vid makten år 40 f.Kr. till år 4 f.Kr. Hänvisningen till honom i Matt. 2 innebär alltså, att Jesus egentligen måste ha blivit född före år 0, förmodligen år 6 f.Kr. Det beror på ett räknefel hos den munk, som tog i bruk vår nuvarande tideräkning någon gång på 500-talet e.Kr. Många tillförlitliga uppgifter om kung Herodes finner vi hos den judiske historieskrivaren Josefus, som levde 37-100 e.Kr.
I Tourniers roman ges en mycket levande och grym bild av Herodes. Och beläggen finns ju också mycket tydligt i Matteusevangeliet. Makten skapar förfall. Herodes lät döda flera av sin bröder och egna söner, sin egen hustru Mariamma, för att inte tala om alla andra som kom i hans väg. Maktens lag var för Herodes denna: slå till först - utan att tveka !
Tournier låter Herodes säga: ”Jag är Österlandets äldsta, rikaste och för sitt folk nyttigaste kung. Och på samma gång är jag världens olyckligaste människa, historiens mest bedragna vän, mest hånade äkta man, i historien den far som trotsats mest av sina barn, den förhatligaste envåldshärskare som någonsin levat.”
Herodes tar emot Kaspar, Melkior och Baltasar och skickar iväg dem att söka efter den nyfödde judafursten - för att så kunna komma åt honom och hemligen döda honom. Baltasar ger sig iväg och funderar: ”Hur kan man dyrka det som redan av naturen har bestämts att vara obetydligt och försvinnande ringa ? Hur kan man förena det stora och det lilla, makten och oskulden, överflödet och bristen ?” På något sätt kände han, att han skulle få svaret i Betlehem.
Tournier bygger upp en väsentlig del av sin roman kring legenden i de apokryfiska skrifterna utanför Bibelns kanon om en fjärde konung, som begav sig iväg till Betlehem så långt ifrån, ända från Indien till, att han kom fram för sent till stallet, när Maria och Josef med barnet redan flytt iväg till Egypten undan Herodes´ barnmassaker.
Den fjärde vise mannen och konungen är prins Taor från Mangalore. Taor var en prins, som tyckte om godsaker och allt som var sött. En gång hade han som gåva - inlagd i ett vackert skrin - fått en bit socker indränkt i pistagenötchoklad. Namnet på den söta produkten, som det fanns bara en enda bit av, var rahat lokum. Taor får för sig, att han kan finna mera av detta underbara ämne, om han beger sig iväg och följer den stjärna som hans teckentydare och astrologer upptäckt på himlen i väster. Han åker iväg med sitt folk och fem elefanter på fartyg och kommer efter en seglats på 29 dygn till Röda havet och Akabaviken - två elefanter och många män fattigare. Taor och hans män möter de tre andra konungarna vid trakten av Döda havet efter att dessa redan har besökt Betlehem och återvänt en annan väg än den Herodes bett dem ta.
”Såg ni honom ?” löd Taors första fråga. ”Vi såg honom”, svarade Kaspar, Melkior och Baltasar med en mun. ”Var han en prins, en kung, en kejsare med sitt ståtliga följe ?” ville Taor ännu veta. ”Han var en liten baby och var född i ett stall i en krubba med halm mellan en oxe och en åsna.” - Melkior berättar mera om deras besök i Betlehem: ”ärkeängeln Gabriel, som vakade vid krubban, berättade för mig om den hemlighet som låg gömd i krubban: styrkan i svagheten, godheten hos de maktlösa, förlåtelsens lag, som inte avlägsnar hämndens lag, men som höjer den till ett högre andligt plan. Guds rike ges inte slutligt varken här eller där. Dess nyckel skall man smida långsamt på. Den nyckeln är vi själva.”
Melkior lade ner sitt enda guldmynt vid barnets fötter: ”Genom att avstå från myntet, avstod jag från mitt förra kungadöme för att kunna bege mig iväg att söka det rike som Frälsaren lovade mig.”
Kaspar berättar: ”Jag lade ner asken med rökelse vid barnets fötter, ty Han är den ende som är värdig helig tillbedjan. Sedan knäböjde jag. Jag tryckte läpparna mot mina fingrar och sände iväg en slängkyss mot Barnet. Han smålog. Han sträckte ut sin hand mot mig. Då fattade jag vad ett fullständigt möte mellan den älskande och den älskade är, omskakande tillbedjan, lovprisning, hänförelse”.
”BARNET I KRUBBAN uppmanar oss att förändras i riktning mot de människor som vi älskar, att se med deras ögon, att tala deras modersmål, att högakta dem och deras hudfärg, att respektera dem - och ordet respektera betyder ju att se två gånger, att se tillbaka, se på nytt än en gång. Se ur deras synvinkel och inte bara ur min.”
”Betlehem är bara en genomfartsort. Dit kommer man och därifrån beger man sig iväg igen.”
Prins Taor beger sig med sitt följe iväg till Betlehem. Han kommer för sent till stallet. Men han besluter sig för att utanför staden anordna en fest för alla barn över två år i Betlehem, en fest med alla de sötsaker och bakverk han och hans kockar har med sig. Barnen i byn kommer alla - de större tar hand om de mindre - och de festar och har roligt, så högljutt, att de inte hör spädbarnens och mammornas skrin, när Herodes´ bödlar anställer blodbad med dem inne i staden.
- Tournier drar på dethär stället i boken en djärv parallell mellan sötsaksfesten och barnmordet och Jesu instiftelse av nattvarden och hans korsdöd !
Men prins Taor kom liksom Herodes för sent. Jesusbarnet är med sin föräldrar redan på väg till Egypten - i säkerhet. Taor beger sig efter till Egypten, men han tar vägen via Jordandalen och Döda havet för att vinna tid. I Sodom, det som är kvar av staden efter dess förstörelse, blir han tillfångatagen. Han bevittnade nämligen en rättegång, där en familjefar anklagades för att inte kunna betala sin skuld. Taor, som tror att hans tjänare och kassaförvaltare har pengar kvar, lovar betala mannen fri, men vet inte att barnfesten i Betlehem slukat nästan alla hans pengar ! Då gör han det dramatiska, att han ställer sig själv i mannens ställe och får honom fri. Själv får Taor betala genom att avtjäna 33 års straffarbete nere i Sodoms saltgruvor under jorden ! Äntligen hade han förstått någonting av hemligheten med barnet i Betlehem !
Taor klarar av straffet och blir alltså fri efter 33 år. Han beger sig iväg till Jerusalem och kommer igen en gång för sent ! Han har nämligen nere i gruvan mött en fiskare, som har sett och hört mannen från Nasaret predika och bota sjuka och vet, att han nu befinner sig i Jerusalem med sina lärjungar. Taor kommer till huset med en större sal i övre våningen, där Jesus skall befinna sig med sina lärjungar. Men han kommer för sent. Rummet är tomt ! Jesus har just gett sig iväg för att gripas och utlämnas.
På bordet finns ännu kvar tretton bägare. Och där på bordet finns smulor och bitar av osyrat bröd. Taor lyfter en bägare till sina läppar. Han tar en bit osyrat bröd och äter.
”Då vacklade han till, men föll inte. Stödd av de två änglarna, som följt honom allt sedan frigivningen. De skyddade honom med sina stora vingar - och i det att natthimlen öppnade sig i ett ofantligt ljus, förde de med sig mannen, som efter att alltid varit den siste, den som alltid kommer för sent, nu var den förste, som efter instiftelsen fått ta emot den heliga nattvarden”!
Så slutar Tourniers roman byggd på Bibeln och apokryferna. Trettondagsberättelsen har fått kött och blod, blivit fyra, ja, fem människoöden. Människoöden i en rad av många. Också vi finns med där. Vad ser vi i barnet ? Vad leder vårt möte med honom fram till för konsekvenser ? Var och en av oss kan och skall svara på den frågan för egen del - och med hela livet på sig !
Ordet om Honom får vi ta till oss och den måltid Han instiftade, kan vi var och när vi vill ta del i. Också här i Grankulla kyrka idag. Där har vi vår möjlighet. Det är ingen roman, ingen saga, ingen legend. Det är vår verklighet.
Där finns Han med: Barnet i Betlehem, Frälsaren på Golgata, den Uppståndne vid Galileiska sjön. - Vi märker väl det ?
Amen. Låt oss bekänna vår gemensamma kristna tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar