31 december 2007

Predikan: Nyårsaftonen

Karin Långström Vinge:
Nyårstankar
Nyårsbön S:ta Helena kyrka 31 dec 2007
Johannes 1:1-5
Nyårsafton igen. För dom flesta i vårt land en kväll av fest, god mat, vänner, Grevinnan och Betjänten på teve, och så tolvslaget med Jan Malmsjö, fyrverkerier och "Ring, klocka, ring".
För en del av oss är dom där skälvande minutrarna en stund av eftertanke. Vad har hänt det här året? Vad kommer jag att ta med mig av personliga händelser? Vad försöker jag släppa och glömma?
Somligt mörker och somligt ljus. En känd filmkaraktär, Forrest Gump spelad av Tom Hanks, myntade uttrycket "Life is like a box of chocolate. You never know what your gonna get". Livet är som en chokladkartong. Du vet aldrig vad du får."
Jag skulle tro att de flesta av oss i kyrkan i dag har varit i närheten av en rödvit aladdinask de senaste veckorna. Ni vet, två lager med blandade chokladpraliner, ljusa och mörka. Själv föredrar jag de ljusa chokladbitarna med nougatfyllning. Och det verkar de flesta andra göra också, för det är ofta så att de där mörka bitarna med likörfyllning blir kvar till sist.
Så är det upp till vars och ens samvete att börja på lager två innan lager ett är färdigt. Det finns dock de luriga medmänniskor som börjar på lager två utan att lyfta bort lager ett och mellanpappret först. Så när vän av ordning börjar på lager 2 är Gräddnougat, nöttryffel och trillingnöt redan väck.
Nu är livet inte en chokladask. Precis som Forrest Gump säger, så plockar vi godbitar och besvikelser ur livet. Slumpartat? Eller går det att hoppa över de mörka bitarna och bara ta det goda?
De flesta av oss skulle nog ändå svara nej på den frågan. De flesta människor på vår jord verkar inte ha något val, ens.
Också år 2007 drabbades människor av naturkatastrofer, krig och fattigdom. När jag sätter in mitt eget liv i årskrönikornas nationella och internationella perspektiv konstaterar jag att jag har det oerhört bra jämfört med de flesta andra människor Och vilken tur att mina misstag inte hamnar på kvällstidningarnas löpsedlar.
Vi minns rubrikerna. Vi minns människorna. Vi minns oroligheterna, det ständiga hotet mot demokratin, det ständiga hotet mot människovärdet.
Det finns verkligen anledning att be Gud förbarma sig.
Så infinner sig ändå frågan: är det inte bra med lite mörker också? Annars märker vi ju inte att det är ljust?
Mmm, men så tänker nog inte den som just mist en anhörig, som just fått ett sjukdomsbesked, som lever i fattigdom och förtryck.
Men kanske ljuset finns någonstans där ändå? Kanske ljuset kan anas långt borta vid horisonten?
Var rädd om livet, det ska glädja dig, var rädd om ljuset, det ska leda dig. Var rädd om mörkret, det ska skydda dig, var rädd om slutet, det ska rädda dig! (Bo Setterlind)
"I ordet var liv, och livet var människornas ljus", skriver evangelisten Johannes. Han talar om det sanna ljuset, som skulle komma in i världen och ge alla människor ljus.
Ordet som var liv, som var människornas ljus, är ingen mindre än Jesus Kristus, barnet som föddes, sann Gud och sann människa.
Ty Gud hade inte glömt bort sin skapelse. Och gör det heller inte år 2008.
I profeten Jesajas bok konstaterar Sion att Herren har övergett henne. Gud har glömt bort henne. Men Gud svarar genom profeten:
"Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, så glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar. "
Gud glömmer inte heller dig och mig. Men tillvaron, hur ljus eller mörk den må vara, vilar ytterst i en god Guds händer. Det onda mörkret vill han inte. Han vill inte depressionen, våldet eller meningslösheten men är mitt i det.
Han ska aldrig överge oss. Och han ger oss nya chanser, nya möjligheter.
Vid midnatt börjar ett nytt år. 2008 års livschokladask öppnas. Vet att Gud är med i det som är gott, men också i det som är svårt och smärtsamt.
För Gud är alltid närvarande, även om det inte alltid känns så. Hans närvaro är inte knuten till vår känsla, utan till hans löfte.
I kyrkan ges förutsättningar för ett möte med Gud, i musik och ord, i bön och stillhet. I de utmaningar som ges oss i Bibeln, i den kraft och i det liv som ett Gudsmöte kan innebära.
Här finns kanske inte alltid trösten. Inte tvärsäkerheten, och absolut inte förklaringarna. De får vi i himlen en gång.
Men här finns närvaron av Gud, en närvaro som kan lindra. En närvaro som omsluter. Ljusen som vi tänder ger näring åt våra själar och andras, och när våra egna tankar inte kan eller orkar formuleras får vi ta vår tillflykt till Guds ord.
Och Gud låter tron födas, hoppet spira och kärleken växa. Gud har tänt världens ljus och skyddar det sannerligen, även om många försöker blåsa ut det. Nej, Det knäckta strået bryter han inte av,den tynande lågan släcker han inte.
"Gud själv har sagt: Jag ska aldrig överge dig." "Ditt namn är skrivet på mina händer."
"Mörker är brist på ljus. När ljuset kommer tar mörkret slut. Så var inte rädd, var inte rädd! Var ljus!" (Margareta Melin)
Amen.
Psalmer 744 och 509

Inga kommentarer: