Predikan: Annandag jul, Stefanidagen

Henry Byskata:
"Kristi vittnen"
Trefaldighetskyrkan (Vasa) 26 december 2007 kl. 13.00
Apg. 6:8, 11-15, 7:51-60

Likt en levande Kristusikon strålar Stefanos emot oss i den skildring som tar sin början redan i mitten av det sjätte kapitlet i Apostlagärningarna. Även hans hatiska åklagare, Sanhedrins medlemmar, ser med en blandning av chock och förundran hur "hans ansikte var som en ängels" (6:15).
På julafton och igår på juldagen fick vi fira vår Frälsares födelsedagsfest. I dag på annandag jul, Stefanidagen, förefaller det som om all fin julstämning skulle lämnas därhän och ett helt nytt tema komma fram till betraktande. Jesus har lämnat lärjungarna och återvänt till Fadern. Man lever i urförsamlingens tid, om vilken det berättas i Apostlagärningarna. Man har valt sju medhjälpare, diakoner, att leda det hjälp- och understödsarbete den unga församlingen bedriver.

Alla de församlade i urförsamlingen i Jerusalem gillade förslaget om diakoner och de valde bl.a. Stefanos, en man fylld av tro och helig ande. Stefanos lyckas alldeles särskilt väl med sin verksamhet, men han fick också de lärda judarna emot sig. Han ställs inför rådet anklagad för att ha hädat mot Gud och inte högaktat de judiska lagarna. Det visar sig nu att diakonen också är profet - en i raden av profeter av vilka Jesus är den Främste. I mötet med en profet går det inte längre att vara neutral. Man tvingas reagera. Antingen tar man emot profeten och besinnar hans ord eller förkastar honom och sänder honom i döden. "Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt?" (7:52) frågar Stefanos retoriskt inför Stora rådet. Hans ord skulle inom samma timme få en blodig uppfyllelse. Stefanos var på väg att få dela sin mästares öde, den lott som tilldelats profeterna genom seklerna.

Med Stefanos skrivs den kristna martyrhistoriens första kapitel. Den unga kyrkan får sin första martyr, sitt första trosvittne. Så är idag på annandag jul, Stefanidagen, den liturgiska färgen röd, blodets och martyrskapets färg, samtidigt pingstens, Andens färg. Det är ingen tillfällighet att det grekiska ordet för vittne, martys, martyrein, kommit att beteckna dem som gett sitt liv för sin tro. Jesu lidande har på sätt och vis ännu inte nått sitt slut. Det är Kristus som lider när hans lärjungar förföljs. När de stenas känner han smärtan i sin egen kropp - församlingen är ju Kristi kropp!
I fornkyrkan kom blodsmartyriet att liknas vid en kröning. Stefanos namn, som är grekiskt, betyder betecknande nog krona: han var den förste som kröntes med martyriets krona, förstlingsvittnet i martyrernas stora skara.

På julmorgonen har vi framför oss en idyll - den heliga familjen. I dag - annandag jul - rasar folket och förgör den som vittnar, sanningssägaren. På samma sätt som adventstiden var en förberedelse för jultiden, så är den det också på sitt sätt för passionstiden, Jesu lidandes historia. I evangeliet finner vi sida vid sida både glädje och smärta.

Vi sjunger i en psalm, 364,

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman,
medgång och motgång här ständigt följs åt.
Skyar med solsken, och suckar med gamman
skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.
Silver och gull stoft är och mull,
himmelen blott är av salighet full."
"Alla har sitt, hårt eller blitt,
himlen allena är sorgerna kvitt."

Redan under jultiden har vi alltså framför oss Jesusbarnet i Marias famn - och den döde, slagne och pinade Jesus på Marias knän. Denna kontrast återges på ett oefterhärmligt sätt i två av vår kyrkas altartavlor: I mitten Albert Edelfelts "Herdarnas tillbedjan" från år 1894 (väl avbildad i går morse i julmorgonens TV-sända julotta) och till höger Louis Sparres "Jesu gravläggning" från år 1897. Valamo klosters väl utförda restaureringsarbete får dessa konstverk att nu framträda med ett talande budskap.
I Johann Sebastian Bachs juloratorium möts vi likaså av en fantastisk musik, som genomströmmas av himmelsk glädje och fröjd. Men också där ljuder redan i början den koral, som i hans passioner kungör det djupaste lidande, smärtan i Jesu törnbekrönta hjässa.
Redan i början finns alltså slutet med!

De gamla mästarna inom konsten har skildrat Jesu födelse så, att den ägde rum i ruiner eller i en grotta. Så gjorde ofta de bysantinska mästarna. Jesus föddes till ruinernas mörka värld. Han anlände till en värld, som redan var dömd till undergång.
De stora mästarna hade tydligen något de gick efter. Forskarna t.ex. Stephen Pfann och Murphy O'Connor hävdar, att Jesus föddes i en källare. De säger, att sammanhållningen var stark och familjerna levde tillsammans, oftast i stora hus som hade ett eller två rum. Husen byggdes ovanpå någon av de många grottor som fanns uthuggna i den mjuka kalkstenen. Grottutrymmet användes som förråd, men också på vintern för att ge åsnorna skydd. Josefs klan bodde på samma sätt, säger de två forskarna. När Maria och Josef kom till Betlehem för att skattskriva sig enligt det påbud som utgått från Rom, så begav de sig till Josefs hus i Betlehem. Men eftersom det var skattskrivning, så hade många i klanen kommit till Betlehem. Det hade varit opassande, om Maria skulle ha fött omgiven av en massa människor. Det logiska är att hon födde barnet nere i förrådsutrymmet.
Idag anses också en håla, en grotta i Betlehem vara den plats, där Jesus föddes och på platsen finns idag Födelsekyrkan uppförd. Den byggdes på 300-talet. Utgrävningar som har gjorts på platsen visar, att en grotta i anslutning till hålan under kyrkan, varit bebodd redan under det första århundradet.

Det viktigaste är ändå inte platsen, där Jesus föddes, utan att han har fötts hit till vår jord. Att Gud i honom blivit människa och kommit oss så nära!
Julmorgonen talar om för oss att Fridsfursten är född. Stefanidagen igen vittnar om hurudan denhär världen är - trots Jesu födelse och tvåtusen s.k. kristna år!
Här förkunnas fred, men på många håll i världen är det ändå krig och oroligheter. Jag behöver inte räkna upp namn, vi kan bara följa nyheterna i radio, TV och tidningarna.

Abraham, Mose och Stefanos var vittnen för Guds sanning. Att vittna är att ställa sig på sanningens sida. Att komma fram med sanningen kan medföra svåra påföljder både för den som för fram sanningen och för den som lyssnar. Paulus säger: "...allt det som kommer fram i dagen är av ljuset, hör ljuset till."
Genom sitt sätt att läsa historien försöker Stefanos i sitt försvarstal ge sina åhörare nycklar till att tolka sin egen samtid. Ser de inte hur Gud i deras egen generation har besökt dem både en och två gånger? Först: när Jesus framträdde ibland dem med budskapet om Guds rike. Därefter: när han på pingstdagen utgöt sin Ande över apostlarna så att de uppträdde med tecken och under i Jesu namn.

Vågar vi vara vittnen, sanningssägare? Ett synbart resultat av sanningssägandet kan vara det, att någon tar anstöt. Att ta anstöt är ofta någonting kristet!!
Det leder till att världen förändras. Det leder till att den som kanske stampar på stället, blir tvungen att sätta sig i rörelse. Lögnerna kommer oftast fram i dagen förr eller senare. Sanningen kan däremot inge fruktan. Sanningen är alltid av Gud.
Om sanningen vore en idé, en lära eller en formel, då kunde man behärska den genom studier och tankemöda. Sanningen blir en åsikt att debattera i tidningen. Ett ämne för forskning i akademins salar. En uppsats att spara som text i datorn.
Men om sanningen är en person? Då kan vi bara lära känna sanningen genom en långsam tillvänjning vid denne någon. Genom hjärtats förening med den som är sanningen, blir människan ett vittne om sanningen.
Hela vårt liv är vårt vittnesbörd.

I det kristna vittnesbördet är det fråga om barnet, som har lagts i krubbans halm. Det är svagt och hjälplöst, till synes nedbrutet, rentav skrattretande för världens makthavande. Men det är nog så, att nu - med den värld vi har att leva i - det endast är ett sådant brutet vittnesbörd, som gör verkan och vars äkthet man lyssnar till. Det är så som Le Fort i sin novell låter Maria säga om sin förstfödde: "Så liten har är! Och så mäktig!"

Stefanos står inför Stora rådet som ett vittne: "Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida" (7:56).
Jag ser! Han levde mitt i sin egen berättelse. Hans ansikte lyste av den. Hela hans väsen var uppfyllt av den om vilken han berättat. - Detta är varje förkunnares, ja, varje kristens största lycka: när Jesus, som vi berättar om, visar sig för oss medan vi talar!

Peter Halldorf, vars kommentar till Apostlagärningarna jag här har använt, säger om detta att vittna: "Vittna kan vi bara göra om det vi själva sett och hört. Det som fått liv inom oss. Därför är återhållsamhet med orden en kristen dygd, och uppfyllelsen av Helig Ande det kristna livets mål. Inte så att vi måste vänta med att öppna munnen tills Anden kommer över oss. Någon gång kan det hända att Andens ljus faller in i hjärtat medan vi talar, så som det skedde för Stefanos. Varje sådan erfarenhet får predikanten att gå rikare hem efter sin egen predikan. Han fick nytt ljus över Ordet medan han talade! Och när vi talar om det som Anden gjort levande händer något inom dem som lyssnar, även om det inte visar sig omedelbart."
Amen.

Låt oss be:
Vi tackar Dig, helige Gud, för dem som i Jesu efterföljd
med sin död vittnat om sanningen och bekräftat det hopp
som Anden väckt i deras hjärtan.
Styrk dem som nu offrar arbete och hälsa, anseende och frihet,
ja, sitt liv av kärlek till medmänniskor och i tjänst för ditt rike.
Förlåt oss vår svaghet, likgiltighet och skuld till andras lidande.
Bevara oss i gemenskapen med de martyrer och helgon
som har vittnat om dig på jorden och nu får se dig ansikte mot ansikte.
Amen.