Predikan: Första advent

Karin Långström Vinge:
Bära och bli buren
Predikan 2.12.2007

Det var en figur den här dagen som fick uppdraget att bära. Hon blev kallad och hämtad för att utföra det här uppdraget, och hon accepterade. Kanske inte utan protester, det låg kanske i hennes natur att möta utmaningar med en viss skepsis, men envis var hon och det blev ändå som Herren sagt.
Det var inte vem som helst hon skulle bära. En människa som behövde hjälp att ta sig fram, men så mycket mer än så, egentligen.
Det var ett budskap från Gud som hon skulle bära. Att Gud inte alls är långt borta. Att Gud låtit sitt eget barn födas i den här världen. För visst är det barnen som är närmast verkligheten? Budskapet att Gud är nära, att Gud bryr sig. Budskapet att ljuset är starkare än mörkret. Att den mänskliga närvaron är starkare än icke självvald ensamhet.
Och att Guds närvaro på jorden blev synlig i honom som behövde henne, det vill säga åsnan.

Nu är det vår tur att bära. Vi själva bär adventets och julens budskap om barnet, Kristus, genom att vi är här i kyrkan idag. Genom att vi lyssnar på bibeltexterna om dotter Sion och om intåget i Jerusalem.
Vi bär Kristus genom att tända ljusen. I varje fönster adventsljusstakar och adventsstjärnor, därför att vi fördriver vintermörkret med ljus. Så kan det också vara - symboliskt - i våra liv när själva livet känns mörkt och dystert.
Så blir det också att ljuset bär oss. Att vi får kraft från ljuset, får glädje av våra traditioner - som ju faktiskt betyder något för oss! Annars skulle vi ju inte hålla på med adventsstök och förberedelser inför julen. Julskyltningar och ljusgirlanger över våra gator kommer tidigare för varje år, tycker jag, och det är väl ett tecken på vår längtan efter ljuset?
Traditionerna bär oss, själva barnet Jesus bär oss. Han som lovade att förkunna befrielse för oss fångna, syn för oss blinda, ge oss förtryckta frihet och bära fram glädje till oss betryckta.
Och om vi bara lugnar oss litegrann kan vi kanske på djupet känna det som kallas lugn och ro. Känslor av mening och mål med tillvaron. En förståelse för vad som gör dig och mig unik.

Så vi borde kanske ta tillfälle i akt den här adventstiden att boka in ett möte med oss själva. Nersjunken i favoritfåtöljen med en mugg varm glögg och en god chokladpralin från en smygöppnad alladinask kanske jag hinner med att prata med mig själv en stund - och med Gud. Eller en stund i kyrkan - där vi både samtidigt bär Kristus - och blir burna.

Och vi får bära andra. Dom vi har runt omkring oss till vardags. Dom som lever i fattigdom och förtryck. Svenska kyrkans julkampanj inleddes igår på världsaidsdagen och temat i år är just hiv och aids. Idag lever omkring 40 milj människor med hiv
40% av dem som infekterades 06 var mellan 15 och 24 år.
Antalet barn som mist sina föräldrar i aids uppskattas till tolv miljoner.
Och nu talar vi inte bara afrikanska kontinenten, utan också östra Asien, Sydamerika, Baltikum och flera centralasiatiska länder. I Sverige beräknas idag omkring 4000 personer leva med hiv, varav omkring 50 i Skaraborg. Hela vår mänsklighet är en kropp, ett sammanhang. Därför kan vi egentligen inte tala om "dom som drabbas", utan om oss som drabbas. Lider en kroppsdel, så lider hela kroppen.
Kyrkor i världen runt vårdar sjuka, utbildar ungdomar om hiv, tar hand om föräldralösa barn och arbetar för att ingen ska stötas bort på grund av sin sjukdom. Var med och stöd arbetet för en bättre värld - tillsammans med andra goda krafter.

Bär vi barnet i vårt hjärta
Blir vi bot för världens plåga
Gud är hos oss, ljus i natten
För att hjälpa oss att våga
Ljuset bär oss, Gud är nära
I ett litet barn som ser oss
Ljuset bär oss. Gud är nära
I ett litet barn som ser oss.
(Text: Ylva Eggehorn)
Amen.