25 december 2007

Predikan: Julmorgonen

Karl af Hällström:
Linbanan
Julotta i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka (Borgå) 25.12.2007
Luk 2:1-20
Vi kan berättelsen. Vi har hört den många gånger. Josef och Maria i stallet i den överfulla staden Betlehem, Jesus i krubban, herdarna på ängen som får en änglavision och sedan beger sig för att kolla upp saken... Ofta får vi glansbildsaktiga sentimentala känslor av den, ibland hör vi utläggningar som får oss att rysa av obehag över den heliga familjens hårda öde, men framför allt: det här kan vi ju. Det här har i hört många gånger.
Ändå är det värt att höra julevangeliet en gång till. Det är en av världslitteraturens största berättelser och en av de centralaste berättelserna inom den kristna tron. Det finns så mycket att ta fasta på i den.
Idag vill jag fundera kring den heliga familjens situation. Den var inte lätt. Redan de yttre omständigheterna var förstås betryckande - fattigdomen, den långa och ansträngande resan från Nasaret, den förödmjukande upplevelsen av att vara tvungen att sova med djuren, förlossningen under ytterst primitiva förhållanden. Men till detta kommer att alla tre huvudpersonerna på något sätt också i sin inre värld råkar ut för något slag av förödmjukelse.
Vi börjar med Josef, han som snart försvinner ur berättelsen. Vart han försvinner vet vi inte, men sannolikt avlider han någon gång mellan Jesu tolfte och trettionde levnadsår. Han var på sätt och vis en hanrej. Det ordet är kanske obekant för någon. Hanrej är ett mycket gammalt, nedlåtande skällsord för en man vars hustru är honom otrogen. Ordet härstammar från tyskans Hanrei, som betecknar en kastrerad hane. Det ansågs att en man, vars hustru bedrog honom, var ytterst svag och föraktlig - en hanrej.
Och om vi granskar situationen, ser vi att det var just det som Josef var. Hans blivande hustru väntade barn, men barnet var inte hans. I den situationen fanns egentligen inget annat alternativ än skilsmässa. I början av Matt (1:19) berättar evangelisten att Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över [Maria], tänkte […] skilja sig från henne i tysthet när han fick reda på att hon var gravid. Det rättfärdiga i detta kommer alltså in i att han inte skulle skilja sig från Maria i en förödmjukande offentlig process, utan skulle göra det i tysthet, alltså i bara två vittnens närvaro.
Men efter en uppenbarelse från Gud ändrar han sig och besluter att i alla fall ödmjuka sig - eller låta sig förödmjukas, om man så vill - genom att gifta sig med henne som bär en annans barn. Han går alltså med på att bli hanrej, för att Guds vilja och plan skall uppfyllas. Detta var en stor uppoffring från Josefs sida.
Marias uppoffring är kanske bättre behandlad i litteraturen. Att bli gravid utom äktenskapet var en katastrof. Flickans sociala anseende gick förlorat, hon skulle inte ha möjlighet att gifta sig, och hennes möjligheter till någon form av utkomst fanns därmed närmast inom prostitutionen. Dessutom var ju graviditet och förlossning ingalunda riskfria företag på den tiden; risken för att kvinnan skulle dö i barnsäng kunde man inte ta med en axelryckning. När Gud kallade Maria, och hon riskerade allt detta, gick hon ändå med på Guds kallelse, för att Guds vilja och plan skulle uppfyllas. Detta var en stor uppoffring från Marias sida.
Den största uppoffringen av alla gjorde kanske ändå Gud själv. Paulus skriver i Fil (2:6-8): [Kristus Jesus] ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Att Gud, Allhärskaren, blir ett litet, svagt och fattigt människobarn i Jesus, är en förödmjukelse större än vad någon av oss egentligen ens kan tänka sig! Men han gör det ändå för att hans vilja och plan skulle uppfyllas. Detta var en stor uppoffring från Guds sida.
Dessa uppoffringar - att bli hanrej, att bli ogift mor och att bli människa - leder till något gott, inte för den heliga familjen själv utan för oss andra. Efter att förgäves ha försökt få människorna att komma tillbaka till sig, kommer Gud med en ny plan: han skall själv komma till människorna - ja, han skall bli människa! I Jesus sker detta. Varje födelse är ett under, men denna är ett ännu större under. Genom att Gud blir människa, genom att Maria föder det barn som är Gud, kommer något avgörande nytt in i skapelsen.
Låt mig använda en bild. Tänk er ett brant berg. Den som når toppen har kommit till Gud. Olika religioner och filosofiska system närmar sig berget från olika håll. En del försöker klättra upp från den branta nordsidan, andra vandrar lugnt uppför den flacka sydsluttningen, medan en del är nöjda med att bara vara på väg och strövar omkring i den vackra skogen vid foten av berget. Gemensamt för alla dessa är att ingen någonsin kommer att komma ända fram. Strävan efter Gud är gemensam, men gemensam är också hopplösheten i uppdraget. Just före krönet kommer ett avsnitt som är fullständigt omöjligt att komma förbi, oberoende av från vilken sida man försöker.
Därför kommer Gud till oss. Genom Jesus bygger han en linbana från sluttningen till toppen av berget, till det annars ouppnåeliga målet. Tron på Jesus är biljetten som behövs för att komma med på linbanan, men sedan behövs inget mer. Gud har gjort allt som är nödvändigt för att vi skall kunna nå honom.
När vi åter hör julevangeliet, denna stora berättelse, och tänker på de uppoffringar som huvudpersonerna gjorde - frivilligt, utan tvång - för att den bildliga linbanan skulle byggas och vi skulle kunna lösa biljett till den ... när vi hör den berättelsen får vi instämma i änglarnas sång: "Ära i höjden åt Gud!" Och vi får säga med herdarna: "Låt oss gå in till Betlehem!"
Det är i Betlehems stall som tidsåldrarna byts, från tiden före till tiden efter Kristus. Ära i höjden åt Gud! Amen.

1 kommentar:

MoPG sa...

Hej Kalle! Din predikan Linbanan, har en struktur som gör att jag minns den, efteråt.

Andra jultexter här på bloggen, som också är uppbyggda på ett sätt som fastnar, är Gud i mänsklighetens knä. samt Gud - medmänniskan.

Kanske det handlar om en viss avklädnad och påklädnad av budskap... att besluta vad som är viktigt och att säga det med rytm.

God Fortsättning!