16 december 2007

Predikan: 3 söndagen i advent

Henry Byskata:
Bered väg för konungen
Högmässa 16 december 2007 i Sundom kyrka kl. 10.00
och i Trefaldighetskyrkan (Vasa) kl. 13.00
Jes. 51:3-5

3. Herren tröstar Sion, ger tröst åt hennes ruiner. Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens lustgård. Fröjd och glädje skall råda där, lovsångens toner ljuda.
4. Lyssna på mig, alla folk, ni folkslag, hör noga på ! Från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken. Snabbt
5. nalkas min rättfärdighet, min hjälp är på väg, med mäktig arm skipar jag rätt bland folken. Fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt.
"Varje människas ansikte uppenbarar det mänskliga, djupast lidande eller heligt levande, eller båda: det finns ingen blick, ingen fåra, ingen munnens rörelse utan förbindelse med födelsen, lyckan, smärtan, och dödens skugga. Det nyfödda barnet, den gamla i sin säng, den ensamma på sitt hotellrum, den uppblåsta talaren som stryker svetten ur pannan, den älskande, den hatfulla: alla slungas de ut ur samma födelses centrum, skrikande eller stumma, byggande eller raserande sina egna öden. Du samlar den sista kraft du har för att vidröra en älskad hand. Du samlar den sista kraft du har för att slå upp ett sår i den du hatar, inom dig. Vi går genom oss själva som vore vi på flykt, anklagade för något vi inte känner till; vi stannar upp och ser skönheten omkring oss, mänsklig godhet och vishet, mänsklig godhet och vishet krossad, vi fylls av lycka som fördunklas och förflyktigas; den mörka natten omger oss, och vi försöker tända ett ljus för att finna ett motvärn. Vad driver oss oseende genom livet ? Vad hindrar oss att stanna, betrakta vinterhimlens kalla stjärnor, söka oss till människors värme, berikas och berika ?"
Jag har här citerat tankar av författaren Bo Carpelan i hans Finlandia-prisbelönade roman "Urwind" från år 1993. År 2005 blev Carpelan den första författaren att för andra gången motta Finlandia-priset, nu med romanen "Berg". Carpelans romaner är språkliga äventyr av stor intensitet och lyskraft. Jag läste "Berg" ganska snart efter att den utkommit. Stina Riska på Svenska bokhandeln/Gros bokhandel sade att hon läst den två gånger. Första gången bara igenom och andra gången enbart för att njuta av det underbara språket. Jag gjorde sedan detsamma på hennes uppmaning. För språkets skull.
Hos Carpelan tycks gränsen mellan dröm och verklighet bli upphävd. Det vardagliga bär fantasins och fantasin det vardagligas drag. Bo Carpelan kämpar helt enkelt med frågan vad det är att vara människa, vi kunde också kalla det livets mening.
Tredje söndagen i advent hade tidigare rubriken "Herrens vägröjare" och då avsågs Johannes döparen. Nu är rubriken: "Bered väg för konungen". Profeterna före Johannes och den siste i raden av dem, Johannes döparen, hade profeterat och förkunnat, att Messias skulle komma. Jag har valt en av de gamla profettexterna, Jes. 51:3-5, till vår predikotext för idag: [texten läses]
Här finns i profeten Jesajas ord från Herren en liknande skildring av människolivet som i Carpelans "Urwind": spänningen mellan hat och kärlek, smärta och lycka, krossade förväntningar och framtidstro, djupt lidande och heligt liv. Vilka möjligheter erbjuds inte vi människor - och vad allt har vi inte ställt till med ?
Jesaja-texten talar till människor som är landsförvisade, deporterade. På dagens språk kallar vi dem för flyktingar, invandrare. Herren skall förbarma sig över dem och deras hem som de har varit tvungna att lämna i ruiner. Öknen skall bli lik ett Eden och ödemarken skall bli liken Herrens lustgård. Det är alltså fråga om ord, som är fyllda av hopp !
I romanen Berg minns Carpelan som berättelsens Mattias Bergmark händelser och stämningar från den heta krigssommaren 1944, när han femtiofem år senare, alltså 1999, återvänder till den gamla släktgården Berg. Genom Åke Lindmans film Tali-Ihantala 1944, som nu till självständighetsdagen visats på biografen Adams här i Vasa, påminns vi också om detta för Finlands självständighet så betydelsefulla år.
Romanen slutar med att Mattias återvänder till nuet och Helsingfors, det havsomflutna.
"Jag är på väg hem. Jag har talat med Nan, jag närmar mig min stad, den är vindsvept och havsomfluten och har ett rum för varje dröm, en lya, ett skydd, en fast punkt, ett bord, en stol, ett block, en penna, en säng, och genom fönstret trädet. Har det redan tagit färg av hösten ? Av mitt kommande liv: mognad, tvekan, osäkerhet, mörker, förnyade försök, allt i en stor mångfald av känslor och bilder som bygger nya rum för framtiden ?
Är jag hemma ? Nyss såg jag Berg. Jag ser hur det rivs, hur bjälkar dånande faller i tystnaden.
De dödas röster är vit rök i vinden. Nya rum reser sig, i varaktig sten. Jag tvekar, jag väntar, själv ett rum, en främmande stad. Jag tvekar, i rädsla, ser mig omkring. Jag går till dörren, jag står i trappan, den tunga trappan, tar mig upp till hennes dörr. Så mörkt det är ! Hon öppnar, bländad står jag i ett utströmmande ljus."
Så slutar Carpelans prisbelönta roman.
"Så säger Herren !" Det är ord som profeterna i Gamla testamentet på nytt och på nytt upprepar. Det de säger, har de inte själva hittat på. De har fått det av Herren. Hur har exegeterna frågat sig i alla tider. Orden måste ut snabbt, annars bränner de som en het potatis i munnen. Oftast handlar det profetiska budskapet om rätt och rättfärdighet. Det är ingalunda fråga om allmänna teologiska principer. Rättfärdigheten från Gud är verksam i historien, alldeles som tyngdlagen i naturen. De statsmakter som trotsar denna historielag, de är inte endast gudlösa eller barbariska, utan de arbetar helt enkelt på sin egen undergång. Rättfärdigheten hör till de kosmiska makter som består, när generationer och stormakter avlöser varandra som myggsvärmar: "Himlen skall lösas upp som rök, jorden slitas ut som en klädnad och dess invånare dö som flugor", heter det i sjätte versen, Jes. 51.
Vi kommer aldrig ifrån de svåra frågorna om rätten på jorden, "ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord" heter det redan i Jes. 2:3. Om nu den kristna kyrkan övertar löftena till Sion, då övertar hon/vi också rättfärdighetens sak här på jorden ! Löftena är ljuvliga att lyssna till: "Fröjd och glädje skall råda där, lovsångens toner ljuda."
I bästa fall blir det här verklighet också denna advent och jul med livligt deltagande i tillfällen som "De vackraste julsångerna", julböner och julottor. 9 och 15 december har sångerna sjungits i Sundom kyrka och i Trefaldighetskyrkan med rikligt deltagande. I kväll kl.18 finns ännu möjlighet att i Dragnäsbäcks kyrka sjunga "De vackraste julsångerna".
Den verkliga livsfrågan för den kristna kyrkan är ändå inte hur hon skall klara sig ekonomiskt eller hur välbesökta församlingens tillfällen kommer att vara. Livsfrågan blir i enlighet med det som förs fram här hos Jesaja hur det skall gå för de rättslösa på vår jord. Evangeliet är aldrig likgiltigt för hur människorna har det på jorden. "När Jesus såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, eftersom de var misshandlade och övergivna som får som inte har någon herde", står det i evangelierna. Skall kyrkan/vi kunna vara efterföljare till vår Herre, då bör hon/vi vara en genomgångsort för hans barmhärtighet. Var och en som kommer i hennes/vår väg, blir då oerhört viktig ! Så länge en enda förtryckt och misshandlad människa finns på jorden, så länge går det inte bra för kyrkan, trots att hon måhända vill vara populär och vinna gehör för sig själv. Evangeliet är här omutligt !
Handlar denhär predikan nu för mycket om kyrka, myndigheter och rättfärdighetspolitik ? Gäller det inte att föra orättfärdiga och orättmätiga människor till rätta, så att de kan ta emot syndernas förlåtelse och personlig gudsgemenskap ? Förvisso. Också det. Det finns en individuell dimension här hos Jesaja: "Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker Herren", Jes. 51:1. Varken stormakter, politiska opinioner eller kyrkliga makter - inte ens djävulen själv - har makt att skilja en enda betryckt människa från Guds barmhärtighet, när hon söker honom ! Men nu har inte Guds barmhärtighet stannat bland lagar och principer och dogmer. Den har kommit hit till oss, som konungen vi inte så lätt känner igen. Om detta handlar adventstidens allvarsamma budskap - med en djup underton av glädje. Guds barmhärtighet blev människa i vår Broder: Kristus. Han gjorde de dömdas sak till sin, också de med rätta dömdas. Det att Gud förbarmar sig och ömkar sig över oss, gör inte halt vid gränserna - varken vid landsgränser eller vid gränser vi sätter upp för lag, rätt och ordning. Barmhärtigheten går omkring i folkskarorna, i flykting- och invandrarskarorna, och söker det och de förlorade.
Det hela stannar inte i en andlig sfär. Guds barmhärtighet och nåd omfattar den personliga situationen i dess helhet, det yttre och det inre ! Deportation och fångenskap är inte liknelser om synden. Också som kroppsliga och sociala, politiska fakta hör de till det främlingskap och flyktingskap, där Kristus hälsar oss från det hem som skall bli vårt rätta hem en gång - och han predikar frihet för de fångna.
"Fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt." Här har vi det klara adventsbudskapet: håll ut, vänta, hoppas - det finns en utväg, det finns en lösning, det finns en framtid !
Profetian säger, att en ny maktfördelning i världen förr eller senare kommer. Rättfärdighetens kvarnar må kanske mala långsamt, men Guds förbarmande dröjer inte.
"Det är en ros utsprungen av Isais rot och stam, av fäderna besjungen, den står i tiden fram, en blomma skär och blid, mitt i den kalla vinter, i midnatts mörka tid.
Om denna ros allena ljöd förr Jesajas ord, att född av jungfrun rena han frälsa skall vår jord. Av Herrens nåd och makt oss detta under skedde som oss profeten sagt."
Bo Carpelan skall få sista ordet i "Urwind":
"Och efter ett ögonblick, som när man kommer över ett vägkrön, fylldes jag av någonting. Av vad ? Av en slags nåd ? Jag har så grubblat på ordet nåd. 'Ingen tar ditt ord till sig om han ej får din nåd', står det visst i en gammal psalm jag kommer ihåg från barndomen. 'Nåde', stavades det då. Nåd, det kan utspädas till välsignelse och barmhärtighet, men jag ser det strängare, så som ett ansikte blir strängare när det åldras. Och strängast i döden. 'Om än höjderna vackla, så skall min nåd icke vika ifrån dig.' Kallelse och pånyttfödelse, inte heller de säger mig som ord vad ordet nåd säger mig. Och allt detta världsliga, att leva på nåder, synda på nåden, alla dessa ynnestbevis, nej. Syndernas förlåtelse ? Nådevedermälen ? Nej. Kanske då närmast barmhärtighet, trots allt.
Men där finns i ordet nåd en blixtlik kraft, ett ljusgenomdränkt ögonblick, en vision som fyller dig och stannar hos dig även när du skenbart glömt den."
Amen.
Låt oss bekänna vår gemensamma kristna tro.

1 kommentar:

Kerstin Lindén sa...

"Evangeliet är aldrig likgiltigt för hur mänskorna har det på jorden. Evangeliet är omutligt. Guds barmhärtighet blev människa i vår broder: Kristus."

Tack, Henry för din ord om Guds barmhärtighet och nåd och frihet för de fångna!