Karl af Hällström:
Självständig godhet
Predikan i Lovisa kyrka 19.8.2012
Matt 23:1-12
Självständig godhet
Predikan i Lovisa kyrka 19.8.2012
Matt 23:1-12
Efter en familjegudstjänst i Borgå hälsade jag på gudstjänstdeltagarna. En ung man i fyraårsåldern vägrade hälsa på mig; i stället gav han mig en arg blick och seglade förbi.
Hans föräldrar förklarade generat att han i klubben hade hört liknelsen om den barmhärtige samariern. Där nämner ju Jesus att en präst och en levit gick förbi den misshandlade mannen, innan samariern tar hand om honom. Pojken hade blivit mycket upprörd över deras handlande. Därför vägrade han hälsa på prästen - man vet ju aldrig om alla präster är likadana!
Pojken hade förstås ett vaket socialt samvete, och det är ju verkligen fint. Och det kanske hade varit för mycket begärt att han skulle förstå skillnaden mellan en judisk offerpräst på Jesu tid och en luthersk pastor, som bara bär titeln "präst" p.g.a. historisk tröghet.
Dagens heliga evangelium ger upphov till många intressanta frågor just till oss som är samlade till gudstjänst. Jesus kritiserar den tidens skriftlärda och fariseer och uppmanar sedan sina lärjungar att vara ödmjukare än de. Det gör att det ligger nära till hands att direkt överföra texten till vår tid: "Aha! Här sitter vi i kyrkan – och så får vi höra av Jesus själv att vi inte ska vara som de skriftlärda. Där fick prästuslingen så han teg!"
Nå, det fick jag ju inte, som ni märker. Tolkningen att de skriftlärda och fariseerna skulle motsvara dagens präster är nog lite för enkel. Precis som med fyraåringens missuppfattning. Det som verkar vara för bra för att vara sant, är det i allmänhet också.
Det som Jesus talar om är motiven för våra handlingar. Han uppmanar oss till självprövning. Vi skall inte göra vad det nu är som vi gör för att märkas av vår omgivning, utan för att det är rätt att göra det.
Det som det handlar om är på ett sätt självständighet. För de ungdomar som vi konfirmerade förra veckan är detta säkert ett viktigt begrepp. Personer i deras ålder håller i allmänhet på att utveckla sin självständighet, lösgöra sig från sina föräldrar, gå sina egna vägar. Processen är inte slutförd ännu, men den pågår – och också konfirmationen är ett skede i den processen.
Och det är naturligt att en person på väg mot vuxenhet önskar självständighet och frihet.
Problemet är att det kan gå för långt. Vi blir alltför ivriga i vår strävan efter självständighet. Ingen kan nämligen vara fullständigt självständig från allt och alla runt en. Ingen kan i precis alla situationer handla så som man själv skulle önska, utan det finns nästan alltid andra att ta hänsyn till. Ansvar, alltså.
Och det är det här som är så svårt med att bli vuxen. Å ena sidan frihet, å andra sidan ansvar. Å ena sidan är vi självständiga, å andra sidan måste vi ta hänsyn till andra.
En vanlig grop som unga människor faller i under sin jakt efter självständighet är att man underkastar sig kamratgänget när man försöker kasta av sig föräldrarnas inflytande – och det är lika långt som brett. Det var det här som Jesus kritiserade de skriftlärda och fariseerna för – att söka ära i människors ögon.
Han kallar oss till att pröva och testa oss själva, för att se varför vi gör eller säger det som vi gör eller säger. Är det för att vi vill göra så? Är det för att det är det bästa i den situation som vi är i? Är det för att någon har sagt åt oss att göra så, och vi vill bli respekterade av den personen? Är det kanske för att någon har sagt att vi inte skall göra så, och vi vill visa att vi minsann är oberoende av den personen? Fast i så fall är vi ju inte det...
Och också för oss föräldrar är det svårt att se våra små gullepluttar växa upp till självständighet. Å ena sidan är vi förstås stolta, men å andra sidan är det en sorts sorg att allt förändras. Vi får bara hoppas att förändringen är till det bättre.
Viola Renvall skrev en dikt om detta, som jag tänker citera trots allmänhetens begäran:
Vilka handlingar är det då som är störst? Inte de som syns mest – för det är sådant som krig, terrordåd, ja ondska av alla de slag. Det största är inte nödvändigtvis att hjälpa så många som möjligt – såsom statsmakten gör när den höjer pensionerna med några euro, som inte gör just någon gladare. Men bättre det än att sänka pensionerna, förstås.
De handlingar som är störst är de som sker i kärlek. De behöver inte se stora ut eller rikta sig till många för att vara verkligt betydelsefulla. Att besöka en sjuk eller en gammal, att läsa för ett barn, att trösta en sörjande bara genom att vara närvarande – det verkar så lite, men kan betyda så mycket. Moder Teresa sade: ”Om du inte kan ge mat åt hundra svältande, ge då mat åt en.” Det är en god tanke.
När det gäller att pröva oss själva och våra motiv, kan vi fråga oss åt vilket håll vi vill utvecklas. Vill jag bli stor? Vill jag bli känd eller respekterad? Eller – vill jag bli god? De olika alternativen utesluter inte varandra direkt, men det är skäl att sikta på bara ett av dem. Då skulle jag rekommendera det sistnämnda – att bli god. Eller att åtminstone sträva till det. Med Guds hjälp kan vi komma långt på den vägen – självständiga från omvärldens tryck och försök att dra ner oss på sin nivå.
Som Jesus sade: Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.
Hans föräldrar förklarade generat att han i klubben hade hört liknelsen om den barmhärtige samariern. Där nämner ju Jesus att en präst och en levit gick förbi den misshandlade mannen, innan samariern tar hand om honom. Pojken hade blivit mycket upprörd över deras handlande. Därför vägrade han hälsa på prästen - man vet ju aldrig om alla präster är likadana!
Pojken hade förstås ett vaket socialt samvete, och det är ju verkligen fint. Och det kanske hade varit för mycket begärt att han skulle förstå skillnaden mellan en judisk offerpräst på Jesu tid och en luthersk pastor, som bara bär titeln "präst" p.g.a. historisk tröghet.
Dagens heliga evangelium ger upphov till många intressanta frågor just till oss som är samlade till gudstjänst. Jesus kritiserar den tidens skriftlärda och fariseer och uppmanar sedan sina lärjungar att vara ödmjukare än de. Det gör att det ligger nära till hands att direkt överföra texten till vår tid: "Aha! Här sitter vi i kyrkan – och så får vi höra av Jesus själv att vi inte ska vara som de skriftlärda. Där fick prästuslingen så han teg!"
Nå, det fick jag ju inte, som ni märker. Tolkningen att de skriftlärda och fariseerna skulle motsvara dagens präster är nog lite för enkel. Precis som med fyraåringens missuppfattning. Det som verkar vara för bra för att vara sant, är det i allmänhet också.
Det som Jesus talar om är motiven för våra handlingar. Han uppmanar oss till självprövning. Vi skall inte göra vad det nu är som vi gör för att märkas av vår omgivning, utan för att det är rätt att göra det.
Det som det handlar om är på ett sätt självständighet. För de ungdomar som vi konfirmerade förra veckan är detta säkert ett viktigt begrepp. Personer i deras ålder håller i allmänhet på att utveckla sin självständighet, lösgöra sig från sina föräldrar, gå sina egna vägar. Processen är inte slutförd ännu, men den pågår – och också konfirmationen är ett skede i den processen.
Och det är naturligt att en person på väg mot vuxenhet önskar självständighet och frihet.
Problemet är att det kan gå för långt. Vi blir alltför ivriga i vår strävan efter självständighet. Ingen kan nämligen vara fullständigt självständig från allt och alla runt en. Ingen kan i precis alla situationer handla så som man själv skulle önska, utan det finns nästan alltid andra att ta hänsyn till. Ansvar, alltså.
Och det är det här som är så svårt med att bli vuxen. Å ena sidan frihet, å andra sidan ansvar. Å ena sidan är vi självständiga, å andra sidan måste vi ta hänsyn till andra.
En vanlig grop som unga människor faller i under sin jakt efter självständighet är att man underkastar sig kamratgänget när man försöker kasta av sig föräldrarnas inflytande – och det är lika långt som brett. Det var det här som Jesus kritiserade de skriftlärda och fariseerna för – att söka ära i människors ögon.
Han kallar oss till att pröva och testa oss själva, för att se varför vi gör eller säger det som vi gör eller säger. Är det för att vi vill göra så? Är det för att det är det bästa i den situation som vi är i? Är det för att någon har sagt åt oss att göra så, och vi vill bli respekterade av den personen? Är det kanske för att någon har sagt att vi inte skall göra så, och vi vill visa att vi minsann är oberoende av den personen? Fast i så fall är vi ju inte det...
Och också för oss föräldrar är det svårt att se våra små gullepluttar växa upp till självständighet. Å ena sidan är vi förstås stolta, men å andra sidan är det en sorts sorg att allt förändras. Vi får bara hoppas att förändringen är till det bättre.
Viola Renvall skrev en dikt om detta, som jag tänker citera trots allmänhetens begäran:
Jag talar till mina vuxna barns änglar:Men vi återgår till evangelietexten. Jag sade, att det som Jesus talar om är motiven för våra handlingar, och att han uppmanar oss till självprövning. Vi skall inte göra det vi gör för att märkas av vår omgivning, utan för att det är rätt att göra.
Följer ni dem fortfarande?
Bär ni deras önskningar i era händer?
Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet?
Och när de förnekar er och livet,
vänder ni er bort och gråter,
men stannar kvar?
De behöver er,
mer än då de var små,
de behöver er förtvivlat,
för ungdomen är den svåraste tiden.
Allting skall avgöras på egen hand,
man skall rycka sig lös,
tänka igenom allt själv,
vill inte veta av änglar.
O, mina vuxna barns änglar!
En mor får inte längre ingripa,
men ni får.
En mor kan inte längre råda,
men er visdom är Guds.
Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!
Hjälp dem att vandra i snårskogen,
att finna den rätta vägen,
deras enda väg!
Vilka handlingar är det då som är störst? Inte de som syns mest – för det är sådant som krig, terrordåd, ja ondska av alla de slag. Det största är inte nödvändigtvis att hjälpa så många som möjligt – såsom statsmakten gör när den höjer pensionerna med några euro, som inte gör just någon gladare. Men bättre det än att sänka pensionerna, förstås.
De handlingar som är störst är de som sker i kärlek. De behöver inte se stora ut eller rikta sig till många för att vara verkligt betydelsefulla. Att besöka en sjuk eller en gammal, att läsa för ett barn, att trösta en sörjande bara genom att vara närvarande – det verkar så lite, men kan betyda så mycket. Moder Teresa sade: ”Om du inte kan ge mat åt hundra svältande, ge då mat åt en.” Det är en god tanke.
När det gäller att pröva oss själva och våra motiv, kan vi fråga oss åt vilket håll vi vill utvecklas. Vill jag bli stor? Vill jag bli känd eller respekterad? Eller – vill jag bli god? De olika alternativen utesluter inte varandra direkt, men det är skäl att sikta på bara ett av dem. Då skulle jag rekommendera det sistnämnda – att bli god. Eller att åtminstone sträva till det. Med Guds hjälp kan vi komma långt på den vägen – självständiga från omvärldens tryck och försök att dra ner oss på sin nivå.
Som Jesus sade: Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar