Eva-Lotta Blom:
Bön och tro
Lovisa kyrka 4.3.2012
Bön och tro
Lovisa kyrka 4.3.2012
Ånger eller kärlek? kunde rubriken lyda för dagens predikotext.
Berättelsen om synderskan i fariséens hus är bland de vackraste berättelserna i evangelierna. Berättelsen uttrycker Jesu sällskaplighet, hans sympati för dem som ansågs vara på något sätt utanför, och speciellt hans sympati för kvinnor, hans kärlek gentemot syndare och hans makt att förlåta någon människa hans synder.
Poängen med berättelsen är inte varför kvinnan blir förlåten, utan varför hon uttrycker sin kärlek till Jesus. Hennes kärlek och tårar uttrycker inte ånger inför förlåtelsen, utan tacksamhet eftersom hon fått förlåtelse. Ångern i sig själv är ett uttryck för kärlek. Det är kärleken i ångern som hindrar den att bli till förtvivlan.
Den tidiga kristna kyrkans kännetecken var att de kristna älskade Jesus. Att vara kristen betyder i första hand att älska Jesus, i andra hand att tro på honom, fast dessa egentligen går hand i hand. Att älska Jesus är att tro på honom. Kvinnan i berättelsen väter Jesu fötter med sina tårar och torkar dem med sitt hår, kysser hans fötter och smörjer dem med sin balsam – allt detta är ett innerligt uttryck för kärlek och tillbedjan.
I Mark.14:3-9 finns samma berättelse återgiven. Det står att Jesus sade åt dem som blev förargade på kvinnan för att hon slösade dyrbar olja: “Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er…men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen.” Kvinnan hade gjort “vad hon kunde” och gjort något som ingen snart mera kunde göra. Det är kanske nämnvärt att Markusevangeliet avslutas med berättelsen om kvinnorna vid graven som köpt välluktande kryddor och olja för att smörja Jesus; men graven är tom! I Mark. 14:9 står det (Jesus säger:)“Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” Kvinnans gärning stannade kvar som ett minne och den uppskattades bland de första kristna för hennes gärning var på ett ställföreträdande sätt deras egen gärning. Hennes gärning kan även bli en symbol för oss och leda oss till kärleken i den uppståndne Kristus. Den kan uppskattas än mer, för bokstavligt kan kvinnans gärning aldrig upprepas.
Jesus visste vem kvinnan var, fariséen visste – eller trodde sig veta – vilken sort hon var (om man kan uttrycka det så). Fariséen hade klassificerat människorna; denhär kvinnan var en synderska. Han hade regler för hur en viss människa från en viss klass eller rang skulle behandlas och han visste hur denna kvinna skulle behandlas.
Men Jesus klassificerade aldrig människor. Han var intresserad av vem en människa var, inte vilken sort eller vilken samhällsklass de representerade.
Vad vill denna berättelse säga oss idag? Vill den säga oss att den som syndat mycket bättre kan förstå Guds nåd och förlåtelse än den som syndat litet. Att den som syndat mycket och fått mycket förlåtet automatiskt visar större kärlek. Jag tror att berättelsen främst handlar om att kvinnan på ett djupare plan hade förstått innebörden och konsekvenserna av sina synder. Denna kvinna hade mött sig själv och sin synd och vänt sig till Jesus. I liknelsen om den förlorade sonen var inte poängen den att den yngre sonen var en större syndare än den äldre utan som det står: “han kom till besinning” – han såg sin synd utan att skyla över den och då återvände han till sin faders hus.
Med den heliga Birgittas ord får vi instämma: “Jag ber ödmjukt till Gud: Behandla mig inte efter min synd utan efter din barmhärtighet!”
Berättelsen om synderskan i fariséens hus är bland de vackraste berättelserna i evangelierna. Berättelsen uttrycker Jesu sällskaplighet, hans sympati för dem som ansågs vara på något sätt utanför, och speciellt hans sympati för kvinnor, hans kärlek gentemot syndare och hans makt att förlåta någon människa hans synder.
Poängen med berättelsen är inte varför kvinnan blir förlåten, utan varför hon uttrycker sin kärlek till Jesus. Hennes kärlek och tårar uttrycker inte ånger inför förlåtelsen, utan tacksamhet eftersom hon fått förlåtelse. Ångern i sig själv är ett uttryck för kärlek. Det är kärleken i ångern som hindrar den att bli till förtvivlan.
Den tidiga kristna kyrkans kännetecken var att de kristna älskade Jesus. Att vara kristen betyder i första hand att älska Jesus, i andra hand att tro på honom, fast dessa egentligen går hand i hand. Att älska Jesus är att tro på honom. Kvinnan i berättelsen väter Jesu fötter med sina tårar och torkar dem med sitt hår, kysser hans fötter och smörjer dem med sin balsam – allt detta är ett innerligt uttryck för kärlek och tillbedjan.
I Mark.14:3-9 finns samma berättelse återgiven. Det står att Jesus sade åt dem som blev förargade på kvinnan för att hon slösade dyrbar olja: “Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er…men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen.” Kvinnan hade gjort “vad hon kunde” och gjort något som ingen snart mera kunde göra. Det är kanske nämnvärt att Markusevangeliet avslutas med berättelsen om kvinnorna vid graven som köpt välluktande kryddor och olja för att smörja Jesus; men graven är tom! I Mark. 14:9 står det (Jesus säger:)“Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” Kvinnans gärning stannade kvar som ett minne och den uppskattades bland de första kristna för hennes gärning var på ett ställföreträdande sätt deras egen gärning. Hennes gärning kan även bli en symbol för oss och leda oss till kärleken i den uppståndne Kristus. Den kan uppskattas än mer, för bokstavligt kan kvinnans gärning aldrig upprepas.
Jesus visste vem kvinnan var, fariséen visste – eller trodde sig veta – vilken sort hon var (om man kan uttrycka det så). Fariséen hade klassificerat människorna; denhär kvinnan var en synderska. Han hade regler för hur en viss människa från en viss klass eller rang skulle behandlas och han visste hur denna kvinna skulle behandlas.
Men Jesus klassificerade aldrig människor. Han var intresserad av vem en människa var, inte vilken sort eller vilken samhällsklass de representerade.
Vad vill denna berättelse säga oss idag? Vill den säga oss att den som syndat mycket bättre kan förstå Guds nåd och förlåtelse än den som syndat litet. Att den som syndat mycket och fått mycket förlåtet automatiskt visar större kärlek. Jag tror att berättelsen främst handlar om att kvinnan på ett djupare plan hade förstått innebörden och konsekvenserna av sina synder. Denna kvinna hade mött sig själv och sin synd och vänt sig till Jesus. I liknelsen om den förlorade sonen var inte poängen den att den yngre sonen var en större syndare än den äldre utan som det står: “han kom till besinning” – han såg sin synd utan att skyla över den och då återvände han till sin faders hus.
Med den heliga Birgittas ord får vi instämma: “Jag ber ödmjukt till Gud: Behandla mig inte efter min synd utan efter din barmhärtighet!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar