Karl af Hällström:
Kyrkan och Jesus
Predikan i Lovisa kyrka 11.3.2012
Joh. 8:46-59
Kyrkan och Jesus
Predikan i Lovisa kyrka 11.3.2012
Joh. 8:46-59
I dagens heliga evangelium blir Jesus pressad av de religiösa ledarna. De kallar honom samarier och besatt.
Samarierna var en blandad folkgrupp som hade uppkommit under den babyloniska fångenskapens tid, då den rest av fattiga israeliter som ockupationsmakten hade lämnat kvar beblandades med de folk som babylonierna lät transportera dit för att jorden inte skulle bli obrukad. Samarierna hade anammat en tidigare form av judisk religion, som räknade endast Toran, alltså Moseböckerna, som heliga, inte psalmer, historieböcker och profeter. Dessutom hade samarierna på berget Gerissim ett eget tempel, som upplevdes som en konkurrent till templet i Jerusalem. På Gerissim förekommer förresten fortfarande offergudstjänster enligt gammaltestamentligt mönster, även om offereldarna i Jerusalem har varit släckta i årtusenden.
Judarna ansåg alltså att samarierna var irrläriga och av blandad härkomst, och därför orena. Samarierna tyckte att judarna hade gjort tillägg till de heliga Skrifterna och att judarna därför var orena. Därtill kom naturligtvis en hel del vanligt bigotteri ¬– men i vilket fall som helst var judar och samarier i luven på varandra. Och nu kallade då de religiösa ledarna i Jerusalems tempel Jesus för samarier. Inte för att de kanske ansåg att han följde just den samariska religionen, utan för att de tyckte att han bröt med den judiska. Och helt fel hade de väl inte.
Jesus kallar oss inte till någon viss religion, utan till att bli hans efterföljare. Det är inte templet i Jerusalem som i sig är det viktiga för honom, utan Gud som fyller templet. Han strävar efter att tränga till grunden av de religiösa sederna för att se vad som ligger bakom dem och för att se om de hjälper eller hindrar oss att nå en gemenskap med Gud.
Det är många i dagens värld som kritiserar den kristna kyrkan för t.ex. de övergrepp som har skett under korstågstiden, under inkvisitionen och vid andra tillfällen. Och det är sant att många felsteg har tagits. Vi skall inte förneka dem, utan erkänna dem och sträva efter att inte upprepa dem – lära oss av historien, alltså.
Samtidigt har många av dessa felsteg skett för att folk har velat använda den kristna religionen för att främja sina egna mål – makt, rikedomar, bigotteri eller fanatism – och felstegen är då inte kristendomens som sådan. Vilken annan religion eller ideologi som helst kan också låna sig till sådant missbruk. Vilket naturligtvis inte ursäktar de missbruk som har skett i den kristna kyrkans namn. I den mån jag representerar den kristna kyrkan, vill jag be om ursäkt för dem.
Men kristendomens grundval ligger inte i den organiserade religionen, i den kristna kyrkan. Nej, grundvalen ligger endast och enbart i Jesus. Det är han som är länken mellan människan och Gud, det är han som genom sin död och uppståndelse befriar oss från synd och skuld och bereder plats för oss i evigheten hos Gud. Det är Jesus som förmedlar Guds kärlek till oss och ger oss möjlighet att själva älska både Gud och våra medmänniskor. Det är Jesus som vandrar med oss i medgång och motgång, i gott och i ont, och det är Jesus som bär oss när livsvandringen blir för tung för oss att klara ensamma.
Kyrkans roll är sekundär.
Därmed inte sagt att inte kyrkan skulle ha en roll, alltså. Kyrkan och församlingen är en gemenskap av alla dem som har mött Jesus, alla dem som han har mött i dopet och i tron, alla dem som blir starkare av att tillsammans vandra framåt mot det himmelska målet, snarare än att försöka göra det ensamma.
Vi får älska vår kyrka och vår församling, precis som vi får älska vår hembygd och vårt land. De är alla goda företeelser, som kan hjälpa oss att uppnå bra saker. Så länge vår hembygdskärlek inte blir knutpatriotism, så länge vår fosterlandskärlek inte blir chauvinism och nationalism och så länge vår kärlek till kyrkan inte leder till ett bigotteri som gör att vi förkastar Guds övriga barn bara därför att de kantänka inte har precis samma åsikt som vi. Om så sker, är vi på fel väg.
Men kyrkan, den organiserade religionen som så många finner förkastlig, kan hjälpa oss att följa Jesus. När det är så, fyller kyrkan och församlingslivet sin funktion. Den hindrar oss att gå vilse i individualismens stiglösa vildmark och hjälper oss att ösa ur tidigare kristnas erfarenheter. Samtidigt bör vi dock inse att det centrala inte är kyrkan som organisation eller dess dogmer, utan personen Jesus Kristus. Genom att följa honom kan vi finna vägen till Gud. Utan honom kan vi kanske finna både godhet och vishet, vilket är bra – men vi kan inte finna en väg som når ända fram.
När de judiska ledarna tvistade med Jesus och betonade sin form av religiöst liv, var de säkert uppriktiga. De såg Jesus som ett hot mot den vedertagna ordningen och som ett hot mot det nationella självstyret. Och de var säkert ärliga i detta. Men ändå misstog de sig. De insåg inte att Jesus verkligen var den han påstod sig vara – Guds son, människornas Frälsare. Om de hade insett detta, hade säkert historien sett annorlunda ut.
Men de insåg inte detta, och historien är oförändrad. Denna historia får vi försöka ta till oss och lära oss något av.
Vi skall inte förkasta dem som på ytan ser ut att vara av annan åsikt än vi själva. Inte heller skall vi utgå från att alla Guds barn är av samma åsikt som vi. Tolkningarna är många – och tänk om det är jag som har fel? Jag tror ju inte att jag har det, annars skulle jag byta ståndpunkt – men jag inser möjligheten att jag kan missta mig. Jag har gjort det förr, så jag kan säkert göra det på nytt.
Paulus kommer med ett gott råd när har skriver: Pröva allt. Ta vara på det som är bra (1Th 5:21). De judiska ledarna gjorde inte så, utan de lät sina förutfattade meningar styra och förkastade därför Jesus och hans budskap. Låt oss inte göra så. Låt oss se på allt som finns både i kyrkan och inom samhället, pröva det enligt kärlekens lag och ta vara på det som är bra, det som är uppbyggligt, det som leder till större kärlek, det som leder oss närmare Gud. Det övriga kan vi förkasta. Då kan kyrkan, samhället och vi själva bli förnyade, reformerade, och uppnå en större fullkomning – i Jesu efterföljd. Amen.
Samarierna var en blandad folkgrupp som hade uppkommit under den babyloniska fångenskapens tid, då den rest av fattiga israeliter som ockupationsmakten hade lämnat kvar beblandades med de folk som babylonierna lät transportera dit för att jorden inte skulle bli obrukad. Samarierna hade anammat en tidigare form av judisk religion, som räknade endast Toran, alltså Moseböckerna, som heliga, inte psalmer, historieböcker och profeter. Dessutom hade samarierna på berget Gerissim ett eget tempel, som upplevdes som en konkurrent till templet i Jerusalem. På Gerissim förekommer förresten fortfarande offergudstjänster enligt gammaltestamentligt mönster, även om offereldarna i Jerusalem har varit släckta i årtusenden.
Judarna ansåg alltså att samarierna var irrläriga och av blandad härkomst, och därför orena. Samarierna tyckte att judarna hade gjort tillägg till de heliga Skrifterna och att judarna därför var orena. Därtill kom naturligtvis en hel del vanligt bigotteri ¬– men i vilket fall som helst var judar och samarier i luven på varandra. Och nu kallade då de religiösa ledarna i Jerusalems tempel Jesus för samarier. Inte för att de kanske ansåg att han följde just den samariska religionen, utan för att de tyckte att han bröt med den judiska. Och helt fel hade de väl inte.
Jesus kallar oss inte till någon viss religion, utan till att bli hans efterföljare. Det är inte templet i Jerusalem som i sig är det viktiga för honom, utan Gud som fyller templet. Han strävar efter att tränga till grunden av de religiösa sederna för att se vad som ligger bakom dem och för att se om de hjälper eller hindrar oss att nå en gemenskap med Gud.
Det är många i dagens värld som kritiserar den kristna kyrkan för t.ex. de övergrepp som har skett under korstågstiden, under inkvisitionen och vid andra tillfällen. Och det är sant att många felsteg har tagits. Vi skall inte förneka dem, utan erkänna dem och sträva efter att inte upprepa dem – lära oss av historien, alltså.
Samtidigt har många av dessa felsteg skett för att folk har velat använda den kristna religionen för att främja sina egna mål – makt, rikedomar, bigotteri eller fanatism – och felstegen är då inte kristendomens som sådan. Vilken annan religion eller ideologi som helst kan också låna sig till sådant missbruk. Vilket naturligtvis inte ursäktar de missbruk som har skett i den kristna kyrkans namn. I den mån jag representerar den kristna kyrkan, vill jag be om ursäkt för dem.
Men kristendomens grundval ligger inte i den organiserade religionen, i den kristna kyrkan. Nej, grundvalen ligger endast och enbart i Jesus. Det är han som är länken mellan människan och Gud, det är han som genom sin död och uppståndelse befriar oss från synd och skuld och bereder plats för oss i evigheten hos Gud. Det är Jesus som förmedlar Guds kärlek till oss och ger oss möjlighet att själva älska både Gud och våra medmänniskor. Det är Jesus som vandrar med oss i medgång och motgång, i gott och i ont, och det är Jesus som bär oss när livsvandringen blir för tung för oss att klara ensamma.
Kyrkans roll är sekundär.
Därmed inte sagt att inte kyrkan skulle ha en roll, alltså. Kyrkan och församlingen är en gemenskap av alla dem som har mött Jesus, alla dem som han har mött i dopet och i tron, alla dem som blir starkare av att tillsammans vandra framåt mot det himmelska målet, snarare än att försöka göra det ensamma.
Vi får älska vår kyrka och vår församling, precis som vi får älska vår hembygd och vårt land. De är alla goda företeelser, som kan hjälpa oss att uppnå bra saker. Så länge vår hembygdskärlek inte blir knutpatriotism, så länge vår fosterlandskärlek inte blir chauvinism och nationalism och så länge vår kärlek till kyrkan inte leder till ett bigotteri som gör att vi förkastar Guds övriga barn bara därför att de kantänka inte har precis samma åsikt som vi. Om så sker, är vi på fel väg.
Men kyrkan, den organiserade religionen som så många finner förkastlig, kan hjälpa oss att följa Jesus. När det är så, fyller kyrkan och församlingslivet sin funktion. Den hindrar oss att gå vilse i individualismens stiglösa vildmark och hjälper oss att ösa ur tidigare kristnas erfarenheter. Samtidigt bör vi dock inse att det centrala inte är kyrkan som organisation eller dess dogmer, utan personen Jesus Kristus. Genom att följa honom kan vi finna vägen till Gud. Utan honom kan vi kanske finna både godhet och vishet, vilket är bra – men vi kan inte finna en väg som når ända fram.
När de judiska ledarna tvistade med Jesus och betonade sin form av religiöst liv, var de säkert uppriktiga. De såg Jesus som ett hot mot den vedertagna ordningen och som ett hot mot det nationella självstyret. Och de var säkert ärliga i detta. Men ändå misstog de sig. De insåg inte att Jesus verkligen var den han påstod sig vara – Guds son, människornas Frälsare. Om de hade insett detta, hade säkert historien sett annorlunda ut.
Men de insåg inte detta, och historien är oförändrad. Denna historia får vi försöka ta till oss och lära oss något av.
Vi skall inte förkasta dem som på ytan ser ut att vara av annan åsikt än vi själva. Inte heller skall vi utgå från att alla Guds barn är av samma åsikt som vi. Tolkningarna är många – och tänk om det är jag som har fel? Jag tror ju inte att jag har det, annars skulle jag byta ståndpunkt – men jag inser möjligheten att jag kan missta mig. Jag har gjort det förr, så jag kan säkert göra det på nytt.
Paulus kommer med ett gott råd när har skriver: Pröva allt. Ta vara på det som är bra (1Th 5:21). De judiska ledarna gjorde inte så, utan de lät sina förutfattade meningar styra och förkastade därför Jesus och hans budskap. Låt oss inte göra så. Låt oss se på allt som finns både i kyrkan och inom samhället, pröva det enligt kärlekens lag och ta vara på det som är bra, det som är uppbyggligt, det som leder till större kärlek, det som leder oss närmare Gud. Det övriga kan vi förkasta. Då kan kyrkan, samhället och vi själva bli förnyade, reformerade, och uppnå en större fullkomning – i Jesu efterföljd. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar