Betraktelse i Bbl: Inte bra att vara ensam

Bibeln beskriver Adam som den första människan. Det är rent av det som namnet Adam betyder - människa. Eftersom Adam var en man, har mången tyckt att denna ”skapelseordning” (mannen först, sedan kvinnan) skall kunna omsättas också till vårt dagliga liv. Damerna först - så de råkar ut för eventuella faror och deras herrar och män klarar sig oskadda. Artighet mot ”det täcka könet” praktiserar jag gärna, men helst utan mansgrisiga baktankar.
Men om vi ser på skapelseberättelserna i början av Bibeln, märker vi att förhållandet mellan könen inte så mycket är frågan om den ena partens dominans, utan om ett gemensamt partnerskap (särskilt om vi översätter den hebreiska texten korrekt). Enligt den första skapelseberättelsen skapades ”människan” till Guds avbild (1Mos 1:27), och det specificeras dessutom att detta gäller både man och kvinna. I den andra skapelseberättelsen säger Gud: ”Det är inte bra att människan [hebr. Adam] är ensam,” (1Mos 2:18) varpå Gud ger Adam förslag på en hjälpare (djur av olika slag). När ingen av dem duger åt Adam, skapar Gud ännu en människa, en kvinna den här gången.
Våra svenska bibelöversättningar av vers 18 är inexakta. De talar om att ”mannen” inte skall vara ensam, medan den rätta översättningen vore ”människa”, eftersom grundtexten använder ordet adam. Att det är frågan om en man kommer fram först i vers 23, där Adam säger att han är en man (ish), och detta är en kvinna (ishá). Lite av ”Me Tarzan, you Jane”, alltså. Av denna korrekta översättning ser vi förresten att också annan än heterosexuell kärlek kan motiveras med skapelseordningen.

”Det är inte bra att människan är ensam”, säger Herren. I vårt samhälle sprider sig ensamheten som en farsot. Det handlar inte (endast) om kärleksförhållanden, utan alla kontakter med andra människor.
Vi verkar bli mer och mer isolerade från varandra, mitt bland alla förbättrade kommunikationer. Att vi när som helst kan ringa upp varandra eller skicka e-post och SMS tycks betyda att vi avbryter umgänget med den vi är tillsammans med för att umgås med någon som är långt borta. Vår närvaro i umgänget blir allt ytligare.
Jag vill utmana mig själv - och om någon annan känner sig utmanad passar det också bra - till att våga låta mobilen vara avstängd på semester och lediga dagar och vänta med att läsa e-posten tills jag är i tjänst igen. I stället skall jag vara med familjen, med släkten, med vännerna, med alla dem som jag har nära mig.

Det är inte bra att vara ensam, och särskilt inte när man är i sällskap. Låt oss ta hand om varandra!

Karl af Hällström

Andra tidningsbetraktelser: Ser du ljuset?

Commentaire biblique : Job

Pendant ma lecture quotidienne de la Bible, je viens de finir le Livre de Job. Il y en a des points d’interêt, surtout la question de l‘énigme de la douleur.

L’ouvrage se divise nettement en cinq parties distinctes :

1. Un prologue en prose, où le héros, Job, homme pieux et riche, est soudain frappé de calamités inexplicables, et cependant garde toute sa confiance dans le Seigneur.
   
2. Un dialogue en vers, qui met aux prises Job, homme fier et révolté, et trois de ses amis - Elifaz de Témân, Bildad de Shouah, et Çofar de Naama - sages typiques de l’orient antique. Ce dialogue se poursuit de façon lente et sollennelle, au cours de trois séries de discours poétiques, encadrés par deux monologues du héros.
   
3. Une série de discours en vers, qui représente l’intervention imprévue d’un quatrième ami ; Elihou, fils de Barakéel, le Bouzite.
   
4. Un dialogue en vers, entre le Seigneur et Job.
   
5. Un épilogue en prose, où le héros retrouve sa santé, sa richesse et sa réputation ainsi que des nouveaux enfants. Comme les patriarches, il meurt rassasié de jours.

Dans la deuxième partie, le poète jobien parle á l’humanité de tous les temps car non seulement il a affronté le scandale de l’existence et de la mort, mais il a encore dépeint l’homme de foi qui, dans son agonie, frôle le blasphème et recherche au même instant la présence d’un Dieu qui aime.
Les trois amis qui sont vénus pour lui consoler sont choqués : tout l’histoire de la théologie jusqu’au temps actuel était pleine de l’idée de la vengeance - un pêcheur sera puni, ou par l’homme, ou par Dieu. Si quelqu’un souffre, c’est à cause de ses transgressions ; si, par contre, quelqu’un ne souffre pas, il devrait être un homme juste. Je voudrais dire que les amis, Elifaz de Témân, Bildad de Shouah, et Çofar de Naama, sont des intégristes (ou, avec un terme anglisant, des fondamentalistes), qui veulent rester au seins des pensées théologiques de ses pères, même quand c’est évident que ces pensées ne fonctionnent pas dans un temps changeant.

Job affirme qu’il est innocent, et il parle les mots centrales pour nous, les Chrétiens (19.25-26) :

Je sais bien, moi, que mon rédempteur est vivant,
que le dernier, il surgira sur la poussière.
Et après qu’on aura détruit cette peau qui est la mienne,
c’est bien dans ma chair que je contemplerai Dieu.
C’est moi qui le contemplerai, oui, moi !
Mes yeux le verront, lui, et il ne sera pas étranger.
Mon coeur en brûle au fond de moi.

Andakt: Johanniternas riddaredag

Johanniter Ridderskapet i Finland
Inledningsbetraktelse vid riddaredagen den 11 maj 2006
ordenskapellan Karl af Hällström

I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn. Kära bröder och systrar i Kristus!

Johanniternas symbol har sedan urminnes tider varit det åttaspetsiga korset. Den viktigaste och vanligaste kristna symbolen, korset, som påminner oss om grunden för vår tillvaro, nämligen Kristi död och uppståndelse, kombineras med de åtta spetsarna, som kan stå för de åtta ridderliga dygderna eller för de åtta saligprisningar som Jesus kommer med i början av sin Bergspredikan i Matteusevangeliet.

Saligprisningarna är citerade i formuläret för dagens andakt, om ni behöver påminna er om hur de låter. De följer alla formeln "Saliga är de och de människorna, ty det skall gå så och så för dem." Idag ska vi se lite närmare på en av dessa saligprisningar.

Den fjärde saligprisningen lyder: Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ty de skall bli mättade.

Rättfärdighet är ett ord med många betydelser. Rättvisa är en del av rättfärdigheten. Som kristna och som riddare bör rättvisan i alla våra gärningar vara ett rättesnöre. Vi bör vara rättvisa mot andra och rättvisa mot oss själva.

Men rättfärdighet innebär inte bara rättvisa handlingar, utan att vi också inför Gud kan stå upprätta i förvissningen om att vi aldrig har handlat, sagt eller tänkt något som är orätt eller underlåtit att göra, säga eller tänka det som är rätt. Och där blev det genast kinkigare. Vem av oss kan med rent samvete påstå något sådant?

Vår smala lycka är att Herren Jesus inte säger "Saliga är de rättfärdiga", utan Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten - vilket är något helt annat. Den som hungrar och törstar efter något, strävar med all kraft och med alla medel efter att få hungern stillad och törsten släckt.

"Med alla medel" kan naturligtvis innebära de mest ofruktsamma försök att själv åstadkomma rättfärdighet, och tyvärr också ibland en inbillning om att man skulle ha lyckats, alltså det som kallas "självrättfärdighet". Men den enda väg som leder ända fram, den enda möjligheten för oss att få vår hunger mättad, det är att ta emot den rättfärdighet som Gud erbjuder oss. På korset dog Kristus för att befria oss från självrättfärdighetens krav, och från graven uppstod han för att föra in oss i den enda rättfärdighet som håller, den som vi får av Guds nåd, av nåd allena.

Psalmisten skriver (145:15-16): Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid. Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger. Kära syskon, vi får lita på att han stillar också vår hunger och törst efter rättfärdighet! Amen.

Andra Johanniterandakter: 2004, 2005

Griftetal: Förgängligt

Pastor Karl af Hällström:
Griftetal i Näsebackens kapell 25.3.2006

Aposteln Paulus skriver: Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. […] Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. (1Kor 15:36-38, 42f)

Vi hörde vad aposteln Paulus skriver om döden och uppståndelsen. Här i livet kan vi vara svaga, föraktade och förgängliga. Vårt jordiska liv kommer att förgås precis som ett frö till synes dör när det läggs i jorden. Det är naturligt och sunt att vi sörjer förlusten av NN. En människa som har skördats av döden är för alltid borta ur vår krets.
NN fick länge leva ibland oss. Gud lånade henne till oss. Nu har han tagit henne tillbaka till sig, men vi får ändå prisa Gud för att vi fick ha henne så länge. Hennes liv präglades långt av hennes sjukdom och hennes besvärliga familjerelationer. Utanför familjen kunde hon ändå knyta långvariga fruktsamma vänskapsförhållanden. Nu har hennes liv slutat i döden, precis som det kommer att gå för var och en av oss.
Att livet slutar i döden är dock inte hela sanningen. Vore detta allt, skulle det vara ganska tröstlöst. Som kristna kan vi nämligen ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.

Jag vill återknyta till det som Paulus skriver. Visserligen lever vi här på alla sätt en ofullständig levnad, i kamp mot sjukdom, svaghet och död. Men precis som fröet som dör i jorden förvandlas till någonting annat, någonting nytt, till en blomma som till synes inte har någonting gemensamt med det frö som försvann – precis på samma sätt går det med oss, säger Paulus. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Därför får vi visserligen sörja och sakna dem som har gått igenom döden – men vi behöver inte mista hoppet. Vårt hopp är att NN har gått före oss till en härligare existens, som vi bara kan få en aning om här, och vi får be vår Herre om en jublande återförening med våra bortgångna kära.
Vi behöver inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till – ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden plötsligt – men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus.

I tro på Gud, den treenige, välsignar vi NN till gravens ro i väntan på uppståndelsens dag. Vi reser oss.
Det som blir sått förgängligt, uppstår oförgängligt. Jesus Kristus är uppståndelsen och livet.

Predikan: 3 söndagen i fastan

Karl af Hällström:
Laodikeia och äran från Gud
Predikan i Mariagården, Borgå 19.3.2006

Uppenbarelseboken är en av de svåraste böckerna i Bibeln. Den innehåller mängder av bilder som är både svårtolkade och mångtydiga. Den är den enda hela boken i NT som är profetisk till sin uppbyggnad. I t.ex. evangelierna förekommer avsnitt som är profetiska, men det är bara Uppenbarelseboken som är det i sin helhet.
En del av oss kristna riskerar ibland att studera Uppenbarelseboken så ivrigt att vi glömmer bort andra böcker i Bibeln. Vi förivrar oss, så att säga. Det här sker om vi börjar tolka Bibeln som helhet utgående från Uppenbarelseboken, i stället för att göra tvärtom. Ändå kan vi inte bara bortse från Uppenbarelseboken, för också då är vår helhetsbild i fara.
Luther ansåg inte att Uppenbarelseboken hade ett lika stort värde som andra böcker i NT, men att den ändå hade en berättigad plats mellan Bibelns pärmar; också den hade ett budskap att komma med. Men Uppenbarelsebokens budskap är kryptiskt och svårförståeligt.
Ta som exempel Odjuret och Antikrist, som förekommer i Uppenbarelseboken. Dessa figurer har genom tiderna fått många olika tolkningar, allt från kejsar Nero via påven och Martin Luther till Michail Gorbatjov – och nya tolkningar uppkommer väl hela tiden. Det är omöjligt att veta vilken tolkning, om någon, som är rätt – men vi får lita på att det kommer fram vid tidens slut.
Jag tror att Uppenbarelsebokens viktigaste budskap är att vi inte skall invagga oss i en falsk trygghet, utan bygga vårt liv på det som verkligen håller. Vi skall inte bara tro att allt är bra mellan Gud och oss, utan vi skall veta det. I trosbekännelsen säger vi att Kristus skall komma från himlen för att döma levande och döda – eller, som en av mina konfirmander en gång påstod, för att döma dödande och leva. Kristus kommer alltså att komma tillbaka för att göra slut på djävulen och hans anhang, och då gäller för oss att inte höra till detta anhang.
Uppenbarelseboken inleds med att aposteln Johannes, Jesu sista kvarlevande lärjunge, berättar att han har fått en uppenbarelse från Jesus. Den inleds med att sju församlingar i Mindre Asien, nuvarande västra Turkiet, får var sitt brev från Kristus. Det sjunde och sista av dessa brev går till församlingen i staden Laodikeia, och det brevet hörde vi i dagens andra läsning.
De flesta av de sju församlingar som fick brev fick åtminstone i någon mån beröm. Församlingarna i Sardes och i Laodikeia är de enda som endast får klander. Till Sardes sades att församlingen är död, till Laodikeia sägs det inte direkt. Den skulle ha protesterat: den tyckte att allt stod väl till, den saknade ju ingenting.
Men den fick höra att något väsentligt saknades, nämligen profil! Församlingen var slätstruken, den hade en oförarglig färglöshet, som inte utmanade, men inte heller väckte eller vann någon människa. Den får höra att det hade varit bättre om den skulle ha tagit ställning mot Kristus. Då skulle ingen kunna luras att tro att detta är rätt kristendom. Det här är mycket hårda ord.
Det råd som församlingen i Laodikeia får är att komma till Kristus och "köpa" det som den inte brytt sig om att ta emot – alltså antagligen "köpa" på bibliskt vis, nämligen att få av nåd, vilket på latin heter gratis.
Detta sägs i mångtydiga bilder om guld, kläder och salva, som anknyter till stadens specialiteter. Laodikeia var en rik handelsstad med tygindustri och en högklassig medicinsk skola. Det finns många sätt att tolka dessa bilder. Men om man håller sig till liknande bilder i Bibeln, kan guldet vara den tro som renas genom lidande, de vita kläderna kan vara Kristi rättfärdighet och ögonsalvan det Andens verk som öppnar våra ögon så att vi ser våra synder.
I brevets inledning kallas Kristus för "Amen". Detta hebreiska ord betyder ungefär "sannerligen". När vi använder det som avslutning på en bön, betyder det att vi håller med om innehållet i bönen. När ordet "Amen" används som en beteckning för Kristus, blir innebörden att Kristus är "den pålitlige", "den som är sanningen". Kristi trofasthet visar sig också här. Den församling som han helst skulle spy ut ur sin mun, som det står, den får trots allt veta att han nu står vid dörren och bultar och är beredd att gå in och ha en djup gemenskap med den som öppnar för honom.
Men det här gäller inte längre församlingen, utan den enskilda människan. Ingen kan ta emot Kristus annat än för egen del. Att göra det innebär att få dela hans seger på korset och hans plats vid Guds sida. Om vi har del i Kristus, så har vi del i allt det som han har vunnit åt oss. Då är vi inte längre med i djävulens anhang, utan kan med tillförsikt se framåt mot en ljus evighet, trots en allt mörkare framtid på jorden.
I dagens heliga evangelium står det om de rådsmedlemmar som kom till tro på Jesus, men inte vågade erkänna det, att de älskade äran från människor högre än äran från Gud. Måtte vi undvika att falla i samma fälla. Måtte vi ha mod att fråga oss om vi lever i ett andligt Laodikeia, och att, om vi gör det, kunna göra något åt saken – höja vår kristna profil och leva i gemenskap med Kristus!