Predikan: Kristi förklarings dag

Karl af Hällström:
Samvaro med Herren
Predikan i Kullo bykyrka, Borgå domkyrka och Liljendals kyrka 25.7.2004

Jesus och hans tre närmaste lärjungar gick upp på ett högt berg. Bara de fyra. Petrus, Jakob och Johannes fick vara ensamma tillsammans med Jesus.
Då inträffar en omvälvande händelse: Jesu gudomliga natur uppenbaras för dem. Mose och Elia, som representerar lagen och profeterna, alltså GT, samtalar med Jesus, men försvinner sedan. Det är Jesus som är viktigast – och det är Jesus som blir kvar med lärjungarna. Det är samvaron med honom som är det centrala.

När jag gick i skriftskolan, lärde vår skriftskolpräst oss en definition på bön, som jag sedan i min tur har fört vidare till mina egna konfirmander. Denna definition lyder: Bön är hjärtats samtal med Gud, vår käre himmelske Fader.
På senare år har jag ändå kommit till insikt om att denna definition inte är fullständig. Den är i sig korrekt, för hjärtats samtal med Gud är ju verkligen bön, men bönen är också mycket annat. Särskilt i ljuset av Bergspredikan, där Jesus lär oss att inte rabbla tomma ord (Mt 6:7), blir det här med ”samtal” en smula besvärligt. Jag vill därför hävda att en bättre definition vore följande: Bön är hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader. Vi behöver inte räkna upp alla våra behov eller önskningar för att informera Gud om dem, för, som Jesus säger i sin Bergspredikan, [vår] fader vet vad [vi] behöver redan innan [vi] har bett honom om det (Mt 6:8). Bönens informationsvärde kan vi bortse från. Det som är viktigt är inte så mycket innehållet i kommunikationen med Gud, utan själva kommunikationen som sådan.
Vi kan jämföra detta med kommunikation och samvaro människor emellan. När vi sitter tillsammans med dem vi älskar, må det vara våra föräldrar, våra barn, vår äkta hälft eller någon annan, så är inte det viktigaste att samtalet flyter utan avbrott, utan det viktigaste är att vi är tillsammans. Vi behöver inte ens nödvändigtvis säga någonting alls; tystnaden kan tala för oss.
På samma sätt fungerar det med bönen. Samtalet med Gud är utan tvivel en viktig form av bön. Ändå kan tystnaden, gemenskapen, vara mer talande än de ord vi säger; vi blir mer uppbyggda av att tystna och lyssna än av att hopa ord på ord.
I vårt samhälle och i vår lutherska kyrka gör vi ofta just detta fel. Orden, de rätta formuleringarna, blir så viktiga, att budskapet fördunklas. Vi har så många träd omkring oss att vi inte ser en hurudan skog de bildar. Och att tänka sig att någon gång försöka sig på tystnad – inga ord, ingen musik, inga ljud – den tanken är direkt skrämmande för en del av oss, har jag märkt.
Ändå är stillheten och tystnaden så viktiga för oss. Det gäller inte bara för vårt andliga liv, utan också direkt för vår mentala hälsa. Vår hälsa är i fara både om vi aldrig får ha det tyst och stilla omkring oss och om vi aldrig får uppleva annat än stillhet. I vårt samhälle är förstås den förra faran betydligt mer överhängande.
Jag har en tydlig minnesbild från första klassen i folkskolan, nämligen vår klasslärares undervisning om bönen. Förutom att vi t.ex. fick lära oss Fader vår utantill, lärde tant Heddi oss, att då man ber skall man hålla händerna stilla. Hon menade förstås att man inte skall syssla med en massa annat på samma gång som man ber, men lilla Kalle, 7 år, uppfattade inte hennes nyans, utan gjorde ett experiment när vi nästa gång hade rast. Jag sprang över skolgården och försökte samtidigt hålla händerna stilla så att jag skulle kunna be. Som alla förstår misslyckades jag; det går ännu att hålla armarna någorlunda orörliga när man går, men det är mycket svårt att göra det när man springer.
Till saken hör förstås att tant Heddi inte hade orätt. Hennes undervisning om bönen var korrekt i samma mån som min skriftskolprästs definition var det. Naturligtvis kan man be medan man gör någonting annat. Det skadar inte alls att be om man t.ex. kör sin bil i diket. Men om detta är det enda tillfälle då man ber, blir bönen rätt ensidig. Det var säkert det som tant Heddi menade: i vårt regelbundna böneliv bör vi hitta ett stilla ställe där vi inte sysslar med annat utan verkligen kan lyssna och inte bara rabbla ord. Gå … in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda, som Jesus uttrycker saken (Mt 6:6).

Gospelkören His Master’s Noice sjunger en sång som börjar: Every time I – feel the Spirit – moving in my heart – I will pray. Ni har kanske hört den; det är en trevlig sång. Men också dess budskap är bristfälligt. Texten betyder fritt översatt: ”Jag ber varje gång som jag känner Anden röra sig i mitt hjärta.” Återigen är det bra att be när Anden leder en till det – men det är inte tillräckligt.
Det är lite som att säga: Varje gång jag känner mig hungrig, går jag till matbutiken. Problemet är att om jag är hungrig när jag går till butiken, så köper jag sådant som går snabbt att tillreda, så att min hunger snabbt släcks. Det leder till att den mat jag äter knappast är tillräckligt mångsidig och närande. Dessutom köper jag ofta för mycket mat om jag inspireras av min hunger, och det är inte heller nyttigt. Det jag istället borde göra är att planera mina uppköp och min matlagning, så att jag äter mångsidig mat i lagom mängder, och så att jag tillreder min mat i rätt tid, så att den är färdig när jag har behov av att äta den.
På samma sätt, och av motsvarande orsak, bör vi planera vårt böne- och andaktsliv. Om vi ber bara då vi känner Anden röra vid oss – då blir vår kontakt med Gud beroende av vårt eget känslotillstånd. Dessutom bortser vi helt från det faktum att vi har som mest behov av att be då när vi inte känner någonting alls, då när det verkar som om allt skulle vara hårt och kallt och stelt och stumt – för det finns också sådana tider i det andliga livet.
Regelbundenhet är nödvändig för vår andliga tillväxt – och då menar jag inte att vi skall läsa Bibeln och be regelbundet varannan skottdag, om det råkar vara en torsdag. Lite oftare än så får nog regelbundenheten infalla. Om vi vill vara i kontakt med vår Herre också vid andra tider än de regelbundna, är det ju bara att ta kontakt med honom, men den regelbundna ofta återkommande kontakten är den som Gud önskar, eftersom det är den som är bäst för oss.
Hur skall man då lägga upp sitt böne- och andaktsliv? Någon generell regel är svår att ge, eftersom vi är så olika. Det berättas att Luther brukade stiga upp tidigt på morgonen för att be innan dagens värv började, och ju mer han hade att göra, desto tidigare behövde han stiga upp, tyckte han. Jag har någon gång försökt mig på det här. Jag steg tidigt upp och försökte be när det var tyst och stilla i huset och det inte fanns några distraktioner, men det var så tyst och stilla att jag somnade där jag satt. Jag är ingen morgonmänniska så som Luther tydligen var, så hans system var inte till för mig. Själv har jag märkt att kvällen passar mig bäst. En stunds samvaro med Herren hjälper mig att varva ner efter dagens ståhej, så att jag sedan snabbt somnar när jag väl kommer i säng. Men för någon kanske lunchtid eller eftermiddagen är lämpligast – var och en måste själv pröva sig fram.
Det kan också vara bra att ibland komma bort från det vanliga invanda vardagliga hemlivet och pröva på en retreat – gå upp på berget tillsammans med Jesus, så att säga. Att få satsa på tystnad och gudskommunikation i några dagars tid kan ge en kraftig vitaminspruta åt det andliga livet. Samtidigt vill jag komma med ett varningens ord: På en retreat kan man upptäcka saker och ting om sig själv som man helst inte hade velat upptäcka. Därför ges det tillfälle både till enskilda samtal med retreatledaren och till bikt. Ändå kan en retreat inte erbjuda någon terapi i egentlig mening, så den som inte är i någorlunda balans med sig själv skall inte fara på retreat, utan hellre först gå i terapi. Vilket inte heller är skamligt – eller åtminstone inte borde vara det.
Bön finns det alltså lika många former av som det finns individer. Det viktigaste är inte vilka ord vi använder, utan den gudsgemenskap vi har. Bön är nämligen inte så mycket hjärtats samtal som hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader.

Uppe på förklaringsberget trampar Petrus, sin vana trogen, i klaveret. Han håller på att prata sönder situationen, och föreslår dessutom att de skall stanna kvar där uppe på berget i hyddorna som lärjungarna skall bygga. Men precis som Jesus har lett sina lärjungar upp på berget, leder han dem ner tillbaka igen, tillbaka till vardagen, tillbaka till problemen – där samvaron med Herren också får fortsätta.

Andakt: Johanniternas riddaredag

Johanniter Ridderskapet i Finland
Inledningsbetraktelse vid riddaredagen den 6 maj 2004
ordenskapellan Karl af Hällström

I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn. Kära bröder och systrar i Kristus!
I det grekiska språket finns två ord, ett motsatspar, som vi använder också i svenskan. Orden är symballo och diaballo. Slutdelen, ballo, betyder ”att kasta”. Prefixet sym- betyder ”samman, tillsammans,” medan prefixet dia- betyder ”omkring”. Symballo, ”att kasta samman, att samla,” har vi i svenskan i formen ”symbol”, medan diaballo, ”att kasta omkring, att skingra,” genom participformen diabolos har gett oss ordet ”djävul”, som alltså är ”den som skingrar”.
Ursäkta denna grammatikaliska inledning. Jag ville med den visa att vi behöver en symbol, en sammanhållande faktor, för att kunna motstå den Ondes skingrande verksamhet. Och en sådan symbol har ju Johanniter Ridderskapet. Fäderna har låtit oss ärva johanniterkorset, ett kors med fyra armar och åtta spetsar.
Korset påminner oss om herren Jesu död och uppståndelse, som vi rätt nyligen har fått minnas då vi firade påsk. Korset är en symbol för allt det som Gud har gjort för oss när han har frälst oss och gett oss sitt namn, namnet ”kristen”. Korset, i alla dess olika utföranden, är den viktigaste sammanhållande faktorn, den viktigaste symbolen, för hela kristenheten.
Johanniterkorset har ytterligare symbolik. Dess åtta spetsar påminner oss bl.a. om Jesu saligprisningar, dem som han kommer med i Bergspredikan. Dessa saligprisningar är åtta till antalet: 1. De fattiga i anden. 2. De som sörjer. 3. De ödmjuka. 4. De som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. 5. De barmhärtiga. 6. De renhjärtade. 7. De som håller fred. 8. De som förföljs för rättfärdighetens skull. Dessa grupper prisar Jesus saliga. Vi hinner inte gå in på dessa grupper i detalj här. Jag vill bara konstatera att det rör sig om sådana som på olika sätt är utsatta eller föraktade i världens ögon. Dem ger Jesus ett värde och en välsignelse genom saligprisningarna.
Vi som är här idag berörs på två sätt av saligprisningarna. För det första hör också vi till en del av de saliga grupperna – eller vill åtminstone höra. Vi sörjer ibland, vi söker barmhärtighet och rättfärdighet, vi vill gärna hålla fred. För det andra vill också Johanniterriddarna arbeta för dem som Jesus nämner – och för alla andra nödlidande.
Jag tror att det är viktigt att vi håller båda dessa beröringspunkter i minnet. Om vi vill hjälpa andra utan att minnas att vi själva ibland behöver hjälp, löper vi risk att bli arroganta eller skenheliga. Om vi å andra sidan minns endast våra egna behov och stänger vårt hjärta för de nödlidande, blir vår tro och vår frälsning något inåtvärmande och egoistiskt som fjärmar oss från denna ordens ideal.
Därför är det viktigt att vi i vårt liv och i vår verksamhet bibehåller balansen mellan ödmjukhet och självkännedom, och mellan vårt personliga trosliv och vår utåtriktade karitativa verksamhet. Tillsammans har de ett betydligt större värde än om man skiljer dem åt. Symbolon – i vårt fall det åttaspetsade korset – bör övervinna diabolos, honom som förskingrar.

Andra Johanniterandakter: 2005, 2006

Predikan: Annandag påsk

Karl af Hällström:
Till Emmaus med den gode herden
Predikan i Adventkyrkan, Borgå 17.4.2004

Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden!
Detta är den traditionella påskhälsningen i den östra kyrkan, alltså den tradition som vi ofta kallar för ”ortodox”, renlärig. Ingenting hindrar ändå också oss i den västra kyrkan från att använda den, för vi delar ju den historiska kristna tron på herren Jesu uppståndelse från de döda med våra ortodoxa bröder.
Det är två frågor som uppkommer utgående från påståendet om Kristi uppståndelse. Den första är om påståendet är sant, och i så fall på vilket plan det är sant. Det är kanske den fråga som i vår tid är den mest debatterade. Den andra frågan är vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig och för vårt trosliv och vårt vardagsliv.

Inför påsk blir ofta universitetsteologer intervujade i olika tidningars påsknummer. Intervjuoffren säger kanske någonting i stil med att det på vetenskapliga grunder är osannolikt att någon uppståndelse skulle ha ägt rum, varpå tidningarna med stora rubriker skriker ut att den och den förnekar uppståndelsen. Men i allmänhet har så inte varit fallet. Mina teologkolleger har t.o.m. haft rätt om de påstår att uppståndelsen är osannolik. Någon annan slutsats kan man inte komma till om man bedömer vad som skedde då utgående från vad som sker idag. Eftersom folk inte uppstår från de döda idag, är det ytterst osannolikt att det skulle ha skett för tvåtusen år sedan heller.
Men att på en sannolikhetskalkyl basera påståendet att det skulle vara omöjligt för Gud att uppväcka Jesus från de döda, är att lämna det sunt vetenskapliga och ge sig in på de subjektiva åsikternas område. Vi kristna påstår ju inte att det skulle vara sannolikt att Kristi uppståndelse ägde rum; vi påstår att den ägde rum – oberoende av vilken sannolikhet en sådan händelse kan ha haft. Vi säger ju: ”Kristus är sannerligen uppstånden,” inte ”Kristus är sannolikt uppstånden.”
I vissa lärosystem har man behandlat uppståndelsen som en filosofisk, mytologisk eller kanske kosmisk händelse vars historiska sanningshalt är av underordnad betydelse, eftersom dess existentiella sanningshalt inte är beroende av något så krasst. Religionsfriheten i vårt land ger väl var och en rätt att se det så om man vill, men det är inte ett kristet sätt att se på uppståndelsen. Kristendomen är en historisk religion, där Gud verkar i världen genom att ingripa i historiens gång – exempelvis genom att sända Jesus till oss. Jag vill alltså påstå att Jesu uppståndelse är ett historiskt faktum, att uppståndelsen är historiskt sann.

Så kommer vi till frågan om vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig. Här har aposteln Paulus något att säga (1Kor 15:12-22).
Hela det långa femtonde kapitlet av 1Kor behandlar frågan om uppståndelsen, både Kristi och vår egen. Paulus visar att de är sammanlänkade. Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått, skriver han i vers 13. Varför skulle det inte finnas någon uppståndelse? Jo, det baserar sig på den gamla grekiska missuppfattningen om att själen skulle vara odödlig, vilket många i Korinth trodde, och vilket många i den dag som idag är tror är en grundläggande kristen lära. Det är det inte; själens odödlighet är en grekisk filosofisk tanke som har smugit sig bakvägen in i kristet tänkande. Någon biblisk grund för den är det mycket svårt att påvisa.
Problemet bland de första kristna i Grekland var att det var så självklart för dem att själen var odödlig att kroppen inte tillmättes någon dess vidare betydelse. Hela tanken om att kroppen ens skulle behöva uppstå var för dem långsökt. Detta lärosystem vände sig kyrkofäderna starkt emot, vilket kommer till synes också i den apostoliska trosbekännelsen: vi bekänner uttryckligen kroppens uppståndelse, och inte bara själens. Om vi skulle översätta denna del av trosbekännelsen med de dödas uppståndelse, som man gör i Sverige, skulle denna betoning svepas bort.
Eftersom korinthierna alltså ansåg att själen var odödlig, tyckte de att det inte behövdes någon uppståndelse. Paulus påpekar (vv 16-19): …om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Hårda ord? Må så vara. Men att Kristus på korset betalade vår skuld räckte inte ännu till Guds fullständiga seger över ondskan. Det var först genom att besegra den sista fienden, döden, som Guds seger blev fullständig. Genom att uppstå visade Kristus att uppståndelsen är möjlig; genom sin uppståndelse visade han vägen för oss genom döden till livet.
Någon kanske invänder att det onda fortfarande har ett starkt grepp om vår värld. Det stämmer inte riktigt. Det onda i vår värld för mycket oljud och försöker upprätthålla en bild av styrka och makt, men i verkligheten är det frågan om den Ondes sista desperata försök att få så många som möjligt på sin sida – med beklagligt stor framgång, kan det tilläggas. Den Onde kommer aldrig att besegra Gud, men för oss enskilda människor är han nog ändå alltför stark.
Därför är det också farligt att ge sig i kast med den Onde, vare sig det sker i fascination, som satanisterna, i aningslöshet, som det stora flertalet av dagens människor, eller med ett överdrivet självförtroende, som de som sysslar med s.k. andlig krigföring. Som kristna, ja, som människor i största allmänhet, är det inte vår uppgift att försöka besegra den Onde. Vår uppgift är att söka Gud och att efter bästa förmåga sprida godhet i världen, men låta Gud ta hand om den Onde. Jakob uttrycker det så här i sitt brev (4:7f): Böj er … under Gud. Stå emot djävulen, och han skall fly för er. Närma er Gud, och han skall närma sig er.
Varför förgör då Gud inte allt det onda i vår värld med ett enda slag, kanske någon frågar. I all korthet vill jag svara: det beror på att Gud inte vill att någon enda skall gå förlorad. Så länge det finns hopp om att rädda ytterligare en människa till livet, väntar Gud. Och det har vi all orsak att vara glada över, för kan vi vara säkra på att stå på rätt sida, om domens dag skulle komma idag?
Den Onde vill gärna förleda oss till att tro att det inte finns någon uppståndelse, för han vet att Paulus hade rätt: Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men Gud vill leda oss till den tro som frälser, den tro som leder till att också vi får följa i Kristi fotspår från döden till det eviga livet. Detta sker inte genom att någon enskild del av oss – må det vara mjälten, själen eller högra stortån – skulle i sig vara evig och odödlig, utan det sker genom att vi i tro på Kristus når fram till uppståndelsen från de döda.
I evigheten får vi se Gud ansikte mot ansikte. I evigheten får vi uppleva den fullkomliga godheten och lyckan. I evigheten får vi återförenas med våra bortgångna kära. Detta är vårt hopp. Evighetshoppet. Uppståndelsehoppet. Det hopp som bygger på att vi har en vägvisare, Kristus, som har gått före oss.

Nu kommer vi in på berättelsen om Emmausvandrarna, vårt evangelium för idag [Lk 24:13-35]. Det har många poänger; jag vill nämna några av dem.

• Gud är med oss också då vi anar det minst. Emmausvandrarna var bedrövade, de hade mist sin vän och mästare ─ men främlingen de talar med är han själv.
• Vi söker oss ofta till massmöten, konferenser el. dyl. för att söka Gud och söka gemenskap med våra kristna syskon. Emmausvandrarna hade varit i Jerusalem under påsken. Men Gud är med oss (också) efter och utanför mötena och högtiderna.
• Kristus diskuterade med männen, som ändå inte kände igen honom (trots att Kleopas var Josefs bror, Jesu jordiska farbror). Det vi kan lära oss av detta är att vi borde bete oss mot andra som om de vore Kristus. Heb 13:2 säger: Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.

En tematik i texten vill jag särskilt lyfta fram. Det temat är, kanske lite överraskande: Ekumenik. Grekiskans ord oikoumene kommer från oikos, som betyder ”hus”. Ekumenik är alltså att Guds husfolk, Guds stora familj arbetar och lever tillsammans och söker det som är gemensamt.
I vår värld finns det omkring 20.000 olika kristna samfund och kyrkor. Dessa olika grupperingar har uppstått av olika orsaker: "ärliga" dogmatiska skillnader, problem i personkemin mellan ledarna, kulturella skillnader, skillnader i upplevelser etc.
I evangeliet hörde vi följande: De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ’Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.’ Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet (vv. 33-35). Redan då kunde det ha uppstått olika grupperingar ("kleopanerna" och "petriderna" eller något dylikt), men de delade sina erfarenheter med varandra.
Också vi, dagens kristna, är kallade att dela erfarenheter med varandra över samfundsgränserna – och andra eventuella gränser, för den delen. Likheterna är större än skillnaderna.
Den stora grundläggande likhet som alla kristna delar är ju nämligen att Kristus har dött för oss och uppstått för oss. Vi är Guds barn och Kristi bröder (inkl. systrar!).
Jag upplever att det i den apostoliska trosbekännelsen, som vi lutheraner oftast använder i våra gudstjänster, nämns allt som är grundläggande i den kristna läran. Det som inte nämns är kanske inte oviktigt, men det är mindre viktigt. Det är sådant som kan diskuteras.
Men varför bör det diskuteras? Varför bör man föra ekumeniska diskussioner? Är det inte bra att konstatera att "vi är vi, ni är ni, och därmed basta. Vi har olika åsikter, och behöver inte diskutera mer."
Det är klart att man bör acceptera att vi har olika åsikter på vissa punkter. Men diskussionen måste fortsätta, liksom gemenskapen. Varför? Det visar berättelsen om Emmausvandringen visar det. Hur kände Kleopas &co till slut igen Jesus?
När han sedan låg till bords med dem, tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ’Brann inte våra hjärtan i oss när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?’ (vv. 30-32)
Här hittar vi två saker, nämligen skriftutläggning och nattvard. Detta bygger vår gemensamma uppståndelsetro på. Den tomma graven var i sig ett faktum, men det bevisar ännu inget, eftersom möjligheten av stöld eller något sådant alltid finns där. Jesus sökte upp lärjungarna, men mer behövdes för att de skulle känna igen honom och tro på hans seger. Biskop Bo Giertz säger ungefär: "Tron på uppståndelsen är tron på den levande Herren som kommer till oss i Ordet och nattvarden."
Här har vi den största uppgift som den ekumeniska rörelsen har: att undanröja hindren för kristna från olika samfund att fira nattvard tillsammans!
På mitt ansvar som präst ligger att "förvalta sakramenten" (hos oss lutheraner alltså dopet och nattvarden). Vi präster ställer sakramenten till förfogande för den som behöver dem. Jag kan inte stå vid nattvardsbordet och bedöma vem som är värdig (möjligen med undantag för någon asberusad som inte vet vad den gör). Vid den första nattvarden var också Judas Iskariot närvarande. Det är Guds sak att bedöma vad vi har i hjärtat, inte min.
Jag kan inte heller se på folk vilket samfund de hör till, om de är troende, vad de anser om nattvarden osv. Jag kan bara förmedla Kristi budskap: ”Välkomna, bordet är dukat!”
Olika kyrkor ser förstås på detta på olika sätt. De katolska och ortodoxa kyrkorna vill t.ex. inte att deras medlemmar går annanstans. Men också därför viktigt att diskutera och försöka undanröja hindren för gemenskapen. Vi är alla syskon i Kristus. Vi hör alla till den gode herdens hjord.

Bilden av den gode herden kan eventuellt upplevas som förlegad, gammaldags eller lantlig av oss urbaniserade nutidsmänniskor. Särskilt fjärran kan det kännas att själv bli jämförd, inte med en herde, utan med ett får i herdens hjord. Vi ser framför oss en herde som bestämmer över fårens liv och död, en herde som enväldigt besluter vart hjorden skall gå, kort sagt en mycket auktoritär figur som vi individualister inte vill underkasta oss. Det finns ett alltför nära samband både mellan begreppen ”herde”, ”herre” och ”härskare” och mellan begreppen ”får” och ”fårskalle” för att vi skall känna oss hemma i denna bild.
Denna begreppsförvirring är beklaglig, i den mån den förekommer. En god herde är nämligen inte denna enväldiga auktoritet som med stöd av något hierarkiskt beslut plötsligt får stor makt över fårens väl och ve. Herde kan väl vem som helst bli, men på en god herde ställs höga krav. Det gäller inte bara att fatta beslut och ta ansvar, utan också att skydda fåren från alla rovdjur som vill riva och förstöra. Priset för detta skyddande kan bli mycket högt. Den gode herden ger sitt liv för fåren, som Jesus säger i Joh 10:11.
Urbilden för den gode herden är herren Jesus själv. Han fick ge sitt liv för sina får, alltså för dig och mig. Var och en som strävar efter någon ledande position måste därför också försöka leva upp till Jesu exempel. Vi måste inte alla låta korsfästa oss, men vi måste vara medvetna om att det kan komma tider då någonting motsvarande begärs också av oss.
Det här kan möjligen låta som en uppmaning till självdestruktivt beteende, men det är förstås inte min mening. Vi behöver inte söka efter uppoffringen, den kommer nog till oss i alla fall – och i det skedet bör vi vara beredda att väga för- och nackdelar och fatta det beslut som leder till det högsta goda.

Men vi behöver inte alla bli herdar. Det är inte en väg som lämpar sig för alla. Däremot måste var och en av oss ställa sig samma fråga som konfirmanderna får vid konfirmationen. Den frågan är: Vill du med Guds hjälp visa [den kristna] tron i ditt liv? Annorlunda uttryckt: Går du med på att vara ett av den gode herdens får, eller vill du vandra din egen väg?
Den individualism som så ofta kommer till synes i dagens samhälle manar oss att gå vår egen väg. Få av oss lyckas väl fullständigt med det – vilket förstås är tur, eftersom samhället då skulle kollapsa – men för många är det ändå idealet. En fullständig frihet. Dessutom gärna samtidigt en fullständig frihet från allt ansvar. Denna ekvation går förstås inte ihop. Den som tar sig en fullständig frihet att göra som han vill har samtidigt fått ett fullständigt ansvar för allt som han gör. Frihet utan ansvar leder till fullständig anarki och stora tragedier.
Att i kontrast till detta vara ett av den gode herdens får är inte så dumt. Mången kan finna tröst och stöd i att få riktlinjer och vägvisare serverade, och i att forma sitt beteende efter ett godtaget mönster. För den som vill ge sig in i det här är det säkert ett gott system – naturligtvis under förutsättning att de riktlinjer, vägvisare och mönster som man följer verkligen kommer från den gode herden själv och inte från ens egna medfår.
Men det finns också en tredje väg, vid sidan av fullständig individualism och fullständigt underkastande. I samma sammanhang i Joh 10, där Jesus talar om sig själv som den gode herden, säger han också: Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.
Vad innebär då detta? Den som vill följa Jesus, men göra det på sitt eget sätt, är ett av de får, som inte hör till den här fållan. Fållan är den kristna gemenskapen, var man än finner den. Det bästa stället att söka en kristen gemenskap är naturligtvis församlingen, men det kan tänkas att man hittar den på annat håll. Den kristna gemenskapen, fållan, fyller en stor funktion som stöd för den enskilda kristna och hans trosliv. Fållan är viktig. Men fållan är inte grunden för den kristna tron. Trons grund är personen Jesus och vårt förhållande till honom. Det viktigaste är alltså inte att höra till fållan – även om det inte är oviktigt – utan att följa den gode herden. Även den som inte hör till fållan kan höra till hjorden, för, som Jesus säger, det skall bli en hjord och en herde.

Det finns mycket som kan skapa missförstånd oss kristna emellan. Det största, mest tragiska missförstånd som vi som kristna kan råka ut för är ändå att vi behöver inte varandra, att det är OK att bygga murar mellan kristna syskon.
Vi måste fortsätta ha gemenskap med varandra och med andra kristna över gränserna. Vi behöver inte riva alla murar på en gång, men vi bör i alla fall sträva till att bygga dörrar i dem.
Hur följer vi då i praktiken den gode herden? Det måste var och en avgöra. Det bör inte finnas några listor på synder, alltså handlingar som i sig är orätta. Saker som dans, teater, hårspännen och läppstift får sin syndighet eller syndfrihet utgående från vilken betydelse de får för oss och från vilken plats de tar i vårt liv. Om de blir viktigare än Gud eller våra medmänniskor, är de antagligen synd, men om vi kan gå på dans och ändå älska Gud över allting och vår nästa som oss själva, så är det inget problem. Var och en måste avgöra det själv, vilket också betyder att det som är rätt för en person kan vara orätt för en annan. Vi kan inte fördöma eller förakta någon på basen av hur känsligt samvete han har.
Det är ett stort privilegium och en stor glädje att kunna säga att Herren är min herde. Jag upplever själv att det ger mig ett mål och en struktur i livet som jag annars skulle sakna. Framför allt vet jag att jag aldrig behöver vara ensam, för min herde är alltid med mig.
Jag kan alltså av hela mitt hjärta instämma i det som David skriver i den s.k. Herdepsalmen, Ps 23 i Psaltaren, som i Bibel 2000 översätter så vackert:

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.

Predikan: Nyårsdagen

Karl af Hällström:
Välsignelsen
Predikan i Borgå domkyrka 1.1.2004

En av de bibeltexter som flitigast används av oss präster i olika sammanhang är säkert den s.k. aronitiska välsignelsen (4Mos 6:24-26), som vi idag fick höra i den första läsningen. Vi är vana vid den äldre översättningens konjunktivform (alltså ”Herren välsigne dig”), men fick nu höra den indikativform som Bibel 2000 använder: Herren välsignar dig… Vi får återkomma till det grammatikaliska lite senare – och jag förstår att ni väntar på det med spänning. Först skall vi fundera lite allmännare kring det här med välsignelse.
Välsignelse av personer och deras relationer, av platser och saker har blivit allt vanligare under de senaste åren även i vår kyrka. Den nya förrättningshandbok som kommer att tas i bruk senare i år innehåller en starkt utökad mängd av formulär för olika välsignelseakter. De har alltså nu blivit officiellt sanktionerade, om man uttrycker det så, men de har nog förekommit redan tidigare. Särskilt välsignelse av hem har visat sig vara populärt, trots att folk ofta inte känner till möjligheten till en sådan förrättning. När jag i olika sammanhang har informerat om dess existens, är det många som har blivit intresserade.
Angående förrättningshandboken kan jag ju notera, att det som finns där är de officiella formulär som vi präster förväntas följa mer eller mindre troget. Däremot finns det inget som säger att vi inte kan skapa egna formulär till sådana förrättningar som inte förekommer i handboken. Det som finns i handboken är tillåtet, men det som inte finns är inte förbjudet, åtminstone inte automatiskt. Ett aktuellt exempel på något som inte ännu är tillåtet, men som inte heller ännu är förbjudet, är välsignelser av registrerade parförhållanden, eller homovigslar, som de vulgärt kallas.
Som ni minns från nyheterna, behandlade kyrkomötet i november två motioner, där den ena var för en liberalisering av kyrkans linje gentemot sina homosexuella medlemmar, medan den andra efterlyste en skärpning av linjen. Kyrkomötet kunde inte i detta skede ta ställning, utan gjorde som man ofta i sådana fall gör, nämligen begärde ytterligare utredningar. Det betyder att vi fortfarande saknar en enhetlig linje – och jag misstänker att en sådan inte kommer att uppnås på mycket länge – och det i sin tur betyder att förrättningar av det tidigare nämnda slaget fortfarande varken är tillåtna eller förbjudna. Varje präst måste alltså själv ta ställning i frågan ifall han blir tillfrågad. Vi kan dock inte förpliktigas att förrätta en välsignelse av ett registrerat parförhållande, till skillnad från heterosexuella vigslar. Dem är församlingen pliktig att sköta, även om det finns exempel på hur man har smitit undan sin plikt t.ex. genom att hänvisa till att kontrahenterna är frånskilda. Vilket inte är ett lagligt skäl.

Men välsignelser var det vi skulle behandla. Låt mig citera det sista kapitlet i 1999 års katekes, som behandlar just välsignelsen. Så här står det i Katekesen 43:
Vårt liv är varje dag beroende av Guds välsignelse. Herren bevarar vårt liv, även om vi inte alltid förstår de vägar som han i sin godhet leder oss på. Han ger oss en inre frid, som bär oss genom allt det som är bristfälligt och söndertrasat i livet. Också när vi skall dö är vi omslutna av Guds välsignelse och beskydd.
När vi välsignar varandra och ber om välsignelse för egen del, kan vi lita på att Gud, den Treenige, vänder sig till oss och är oss nära.
I Bibeln beskrivs Herrens välsignelse ofta som en direkt gåva av honom själv. I GT innebär den en kraft vars yttring är välgång på livets alla områden, t.ex. hälsa, rikedom och många barn. Men välsignelsens källa är alltid Gud, och dess yttersta villkor är ett gott förhållande till honom. Ändå kan den förmedlas av människor (t.ex. föräldrar, präster eller profeter) genom en högtidligt utsagd försäkran. Det är en sådan vi har exempel på i den aronitiska välsignelsen, vår predikotext för idag. I sin renaste form består en sådan försäkran av maktord med ofrånkomlig verkan, inte av önskningar eller böner.
Nu kommer vi in på det grammatikaliska som jag lovade (eller hotade med) i början. Skillnaden mellan indikativ och konjunktiv i detta sammanhang är just den som jag nämnde nyss: I indikativ fungerar den aronitiska välsignelsen som ”maktord”, alltså ett konstaterande att Herren verkligen välsignar dig. I konjunktiv, som alltså är den äldre och allmännare formen, blir det frågan om en önskan eller bön om välsignelse. Vilket förstås inte heller är illa. Men eftersom olika modus inte förekommer i hebreiskan, utan allt så att säga är indikativ, är den språkligt korrektaste översättningen nog den som finns i våra nya biblar. Vad man föredrar att använda i böne- och gudstjänstlivet är sedan en annan sak.
Välsignelsens formulering kan variera stort. En text kan vara en välsignelse utan att själva ordet används. Så är fallet med den s.k. apostoliska välsignelsen, som avslutar 2Kor. I den nya översättningen lyder den: Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla. Vi märker att fastän det helt klart är frågan om en välsignelse, nämns aldrig det ordet; Paulus talar bara om nåd, kärlek och gemenskap. Vilket förstås inte heller är så ”bara”.
Förmedlingen av välsignelse och kraft markeras ofta i Bibeln med en yttre gest: den som välsignar lägger handen på mottagarens huvud. Denna gest åskådliggör att välsignelsen är ett kraftflöde som inte kan återkallas. Handpåläggning av det här slaget förekommer både i alla delar av Bibeln. Sammanhanget kan variera – ibland handlar det om ren välsignelse, ibland om botande och helande, om dop eller om invigning till tjänst i den kristna kyrkan. Alla dessa förekommer fortfarande också i vår kyrka; som exempel kan nämnas att vi om tio dagar här i domkyrkan får bevittna hur handpåläggning används vid en prästvigning. Den liturgiska gesten med upplyfta händer och framåtvända handflator är en variant av handpåläggningen – i en gudstjänstsituation blir det i praktiken besvärligt för prästen att lägga sina händer på femtio eller femhundra huvuden, åtminstone samtidigt, och därför gör han det s.a.s. på distans. Men innebörden är den samma.

Vi har nu inlett ett nytt kalenderår. Det är alltid lika hoppfullt, på något sätt – en ny tidsperiod börjar, och ingen har förstört den för oss. Ännu. Oberoende av om vi nu har avslutat ett gott år eller ett på något sätt tragiskt år, så kan vi hoppas på att det nya året blir bättre än det gamla. Men i bokslutet av det gångna året märker vi sanningen i det som jag tidigare citerade ur katekesen (43): Vårt liv är varje dag beroende av Guds välsignelse.
Vidare får man hoppas att var och en får uppleva hur Herren bevarar vårt liv, även om vi inte alltid förstår de vägar som han i sin godhet leder oss på. I mitt eget personliga bokslut för år 2003 ingår över fem månader av sjukledighet, men katekesen formulerar väl det som jag fick uppleva under den tunga tiden: Han ger oss en inre frid, som bär oss genom allt det som är bristfälligt och söndertrasat i livet.
Under det år som nu har börjat, och under alla kommande år, får vi be om Guds välsignelse för oss själva och dem som står oss nära. När vi välsignar varandra och ber om välsignelse för egen del, kan vi lita på att Gud, den Treenige, vänder sig till oss och är oss nära.
Jag vill därför avsluta denna predikan med att säga: Må fridens Gud utrusta er med sina goda gåvor, så att ni kan uppfylla hans vilja. Må Gud den allsmäktige och barmhärtige, Fadern, (+) Sonen och den heliga Anden, välsigna och bevara er. Amen.

Predikan: Uppbrottets söndag

Karl af Hällström:
Allt är inte Gud som glimmar
Predikan i Emsalö kapell 16.11.2003

Under de gångna tio-femton åren har en klar rörelse i andlig riktning varit skönjbar. Att det var en reaktion mot det materialistiska 1980-talet är rätt klart, men det konstaterandet är ändå gammal skåpmat, så det lämnar vi åt sitt öde. Betydligt mer intressant vore att betrakta vad som kommer att ske under det kommande decenniet, men framtiden är alltid betydligt svårare att förutse än det förflutna. Vad sker nästa år? Gud vet – men Han har inte informerat mig. Jag lär väl få reda på det – nästa år.
Om vi en stund skulle se på nittiotalets andliga trender, så är vi ändå på betydligt säkrare vatten. I sig är det bra att man har börjat ta hänsyn till det faktum att verkligheten och människors liv också har en religiös aspekt. Problemet är att denna religiositet kan vara vilken sorts andlighet som helst ─ och de s.k. österländska religionerna tycks vara populära.
Något som syns tydligt är att många som upptäcker och blir intresserade av den andliga dimensionen i livet inte i första hand söker sig till sina rötter, alltså t.ex. till den kyrka där de har vuxit upp. Det handlar inte om ett sökande bara efter andlighet, utan också efter nya upplevelser, och gärna exotiska sådana. Lutheraner som har konverterat till den ortodoxa kyrkan stöter jag på allt emellanåt, men det är det inget större fel på, för ortodoxerna är ju också kristna. Om man däremot plockar in element från, säg, buddhismen, hinduismen, shamanismen eller satanismen – och till råga på allt kallar sin blandning för kristendom – då har man nog spårat ur.
En av skriftskolans uppgifter är, anser jag, att undervisa konfirmanderna i vilka deras religiösa och varför inte kulturella rötter är. Detta sker inte för att vi skulle vilja tvångsomvända eller hjärntvätta konfirmanderna – vi tror nog att deras hjärnor är rätt rena i alla fall. Däremot vill vi visa på våra gemensamma rötter för att de skall känna till dem sedan när de stöter på något andligt fenomen som de upplever vara häftigt. Var och en är naturligtvis fri att välja, men vi bör vara medvetna om inte bara vad vi säger ja till, utan också vad vi väljer bort, d.v.s. vår egen bakgrund.

Om någon undrar när pastorn skall sluta tala om andliga trender och börja tala om predikotexten (Matt 25:1-13), så sker det nu. Tio unga flickor gick ut för att möta brudgummen. Tio personer inser att livet har en religiös dimension. Fem är oförståndiga och fem är kloka. De oförståndiga söker i en allmän andlighet som låter alla blommor blomma, och plockar lite härifrån och lite därifrån på det religiösa smörgåsbordet. Särskilt plockar de sådant som är sött och gott, men som tyvärr saknar näringsvärde. De kloka har Guds olja med sig till sina facklor.
Mitt i allt, när ingen väntar sig det, inträffar Kristi återkomst. De oförståndiga märker plötsligt att de har satsat orätt, och börjar febrilt söka hjälp genom att begära olja av de kloka. Det kan innebära att de försöker förlita sig på de klokas tro och deras gudsförhållande. Men det är endast deras egen tro som kan frälsa dem. Så när Jesus kommer, slipper de som tror på honom in i himmelriket, men de som bara tror i allmänhet blir utanför. Jesu liknelse slutar med en uppmaning att vi skall hålla oss vakna.
Det kan verka som om det här skulle vara ett hårt och intolerant budskap. Har inte alla rätt att tro så som de själva vill? Är inte religionsfriheten tryggad i republiken Finlands grundlag? Visst är religionsfriheten tryggad. Ingen får ─ eller kan, för den delen ─ tvinga någon annan att tro eller att inte tro på något visst sätt ─ åtminstone så länge som tron inte skadar någon annan. Jag måste ha respekt för en annan människas tro, också när denna tro verkar som mest absurd och idiotisk. Samtidigt kan jag kräva respekt för mitt eget sätt att tro, också när det sättet verkar absurt och idiotiskt i någon annans ögon. Vår religionstillhörighet ─ eller avsaknaden av en sådan ─ får inte påverka vår likhet inför lagen, våra medborgerliga rättigheter eller för den delen våra möjligheter att få anställning. Detta är religionsfrihetslagen satt att garantera.
Men vi måste minnas att detta är en mänsklig lag, en samhällelig lag, som visserligen är god, men som vi inte skall blanda ihop med Guds lag. Trots att ingen människa kan eller får döma vår religiositet, så kan Gud göra det ─ och han kommer också att göra det.

Det är därför som Jesus uppmanar oss att hålla oss vakna. Vi vet varken när vi själva kommer att dö eller när Jesus kommer tillbaka. Det finns många som har försökt och försöker att räkna ut ett datum för domedagen, men Bibeln säger klart att det inte går att räkna ut, att vi inte kan veta när det kommer att ske. Därför måste vi alltid vara beredda på att nästa andetag kan vara vårt sista. Vi måste alltid vara beredda på att bryta upp.
Det finns en risk att vi tröttnar, att vi blir likgiltiga, att vi tänker att eftersom det inte har hänt någonting hittills, så händer det knappast något i framtiden heller. Men det faktum att vi inte ännu har brutit upp från denna värld betyder inte att vi aldrig kommer att göra det, utan tvärtom att vårt uppbrott aldrig har varit så här nära.
Min mening är ju inte att skrämma er med det här. Lite ruska om er kanske, men inte skrämmas. Jag har sagt att vi måste hålla oss vakna. Men den här vakan är inte en energikrävande ångestfylld fruktan för vad som kommer att ske. Trots att vi skall vaka och inte får somna, så får vi ändå vila i Gud. Vi får tryggt lita på, att Gud tar hand om oss. Han har kallat oss till sina barn när vi döptes, och han kommer inte att överge oss. Vad vi än har gjort, hur långt bort från Gud vi än har kommit, så får vi ändå alltid vända tillbaka till honom, så länge vi är kvar i detta liv. När uppbrottets dag kommer, förändras allt. Då är det för sent att stiga tidigt upp.
Det är bra om vi har det andliga livets facklor med oss när vi vakar. Problemet är att dessa facklor kommer att slockna om vi inte har Guds och Kristi olja i dem. Därför måste vi hålla ett öga på vad vi gör och vad vi tror, vad vi tar intryck av och vilka intryck vi får.

Det viktigaste är inte hur religiösa vi är, eller egentligen ens hur vi är religiösa. Det viktigaste är vårt förhållande till Jesus Kristus. Allt är inte Gud som glimmar.
Låt oss så resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.