Karl af Hällström:
Att fasta – att avstå
Predikan i Nordsjö kyrka och i Matteuskyrkan (Helsingfors) 17.2.2002
Att fasta – att avstå
Predikan i Nordsjö kyrka och i Matteuskyrkan (Helsingfors) 17.2.2002
Idag är det den första söndagen i fastan. Fastan började redan i onsdags – eller kanske jag borde säga ”i askonsdags”, eftersom det är så den första dagen i fastan heter. (Askonsdagen är alltså inte dagen före skärtorsdagen, som man ibland tror – den dagen heter ”dymmelonsdag”. ”Dymmel” eller ”dymbel” är ett gammalt ord för ”träkäpp”, och under stilla veckan användes träkäppar i stället för kläppen i kyrkklockorna, så att klockklangen dämpades. Men det får vi återkomma till om en sex veckor sådär.)
Fastan är kanske ett av de mest missförstådda begreppen i kristendomen. Ordet ”fasta” betyder väl idag i allmänhet att låta bli att äta, ofta med motivet att rena kroppen från slaggämnen eller helt enkelt att gå ner i vikt. Den kristna fastetiderna – också adventstiden är ju egentligen en fastetid – är däremot tider då man bör tänka igenom vad som är viktigt i livet, och kanske avstå från något som är mindre viktigt, för att på det sättet bereda sig på det som skall komma, alltså i det här fallet påsken.
Fasta kan man göra på många olika sätt. Å ena sidan har vi dem som verkligen vill hålla fast vid fastan med alla medel. De gör upp listor på vad man får och inte får äta och dricka under fastetiden, hur man skall vara klädd och vilka riter man skall utföra. Risken är att allt detta yttre betonas på bekostnad av den inre fastan.
Å andra sidan har vi dem som reagerar mot denna yttre fasta och förkastar allt sådant. De hänvisar till Bergspredikan där Jesus säger: ... när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader som ser i det fördolda (Mt 6:17f). Risken är att man förkastar allt det yttre så ivrigt att man inte vill fasta ens invändigt av fruktan för att det skall synas utåt.
Jag tror att sanningen, som vanligt, ligger någonstans emellan dessa två extrempositioner. Det viktiga är den inre fastan, alltså att vi bemödar oss om att handla på det sätt som Gud vill. I en av askonsdagens texter skriver profeten Jesaja (58:6f) på Herrens befallning: ... detta är den fasta som jag vill ha: att ni lossar orättfärdiga bojor och löser okets band, att ni ger de förtryckta fria och krossar sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla husrum, att du klär den nakne var du än ser honom, och ej drar dig undan för den som är ditt kött och blod. När vi hör texter av det här slaget blir vi inte förvånade av att märka att det är just nu som insamlingen Gemensamt ansvar pågår, för den har ju som mål just att hjälpa alla dem som Herren här talar om genom Jesaja.
Men trots att det alltså är den inre fastan som är den viktiga, betyder det inte att den yttre fastan skulle vara oviktig, den är bara mindre viktig. Vi behöver inte alla bli asketer och avstå från allt som är trevligt i livet; inte alls. Däremot har vi alla sådant som vi inte skulle ta skada av att avstå ifrån, sådant som kanske har fått en oproportionerligt viktig plats i våra liv. Om det är meningen att vi skall älska Gud över allting annat, är det kanske inte så bra att låta annat tävla med honom. Vad det är som vi kan avstå från beror helt på oss själva.
Ta rökning som exempel. Någon kämpar med att låta bli att röka, för personen ifråga tycker att tobaken har en alltför stor dragningskraft på honom och hotar att ta Guds plats i hans liv. Någon annan kanske inte har något problem med att behärska sin rökning, trots att han röker dagligen. Det är inte rökningen i sig själv som är frestelsen eller synden, utan den plats som den upptar i våra tankar och i vårt liv. (Härmed inte sagt att rökning är bra; vi känner alla till den stora hälsorisk som rökningen medför. Men det att det är dumt att röka innebär inte automatiskt att det är syndigt.)
När vi inser vad det viktiga är i livet, och när vi därför avstår från någonting annat, löper vi ständigt risken att bli frestade att återigen börja syssla med detta mindre viktiga på bekostnad av det som är mest centralt för oss.
Syndafallsberättelsen från 1Mos 3, som var dagens första läsning, berättar om hur ormen (alltså djävulen) frestar människan med något som låter bra, nämligen att hon skall förstå sådant som hon inte tidigare har förstått. Men det var inte förståelsen och de etiska avgörandena som var det viktiga för människan i Edens lustgård, utan det viktiga var att människan skulle få leva i Guds närhet, i ett kärleksfullt lydnadsförhållande till honom.
Och därför gick det som det gick när människan föll för frestelsen. Hon kunde inte längre se oskyldigt på allt omkring sig, utan förstod sakernas sammanhang, och fick skuld i sitt hjärta. Därför ser människans värld också ut som den gör idag. Vi förmår inte längre i oskyldig glädje se på det som Gud gör för oss, utan vi måste också själva skapa gudalika planer för vår omgivning, för våra medmänniskor och för oss själva. Och när våra planer kommer i konflikt med andra människors eller Guds planer föds det ödesdigra, ödeläggande konflikter. Och allt detta för att vi föll för frestelsen.
I evangelietexten (från Mt 16) blir Jesus i sin tur frestad av Petrus. Petrus är en intressant filur. Jag tycker att jag känner igen mig i honom. Han trampar i klaveret både grovt och regelbundet, både på grund av sin impulsiva natur och av att han talar först och tänker sedan. Till slut, när det verkligen gäller, förnekar och överger han rent av sin Herre. Ändå kan Jesus använda honom som grundstenen i sin kyrka (Matt 16:18)!
Petrus var långt ifrån perfekt. Men det var inte heller perfektion som Jesus begärde av honom och de andra lärjungarna. Jesus sade inte åt dem: ”Var perfekta”, utan: ”Följ mig!” Vilket glädjebudskap för oss andra, som inte heller vi är fullkomliga!
Samtidigt visar Petrus oss på att också den som vill följa Jesus kan tänkas komma i vägen för hans verk. Det viktiga i Jesu gärning var ju inte hans undervisning, utan hans död och uppståndelse. När Jesus på förhand berättar detta för lärjungarna tycker Petrus inte alls att det är någon god idé att Jesus skall dö, utan förebrår Jesus och försöker få honom på bättre tankar.
Då säger Jesus åt Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan.” Jesus kallar Petrus med ett namn som normalt brukar vara reserverat för den Onde – och det bara fem verser efter att han har utnämnt Petrus till Klippan som han skall bygga sin kyrka på och anförtrott himmelrikets nycklar (makten att förlåta synder) åt honom! Vad beror det här på? Kan inte Jesus bestämma sig?
Båda utnämningarna – Klippa och Satan – får Petrus efter att han har sagt något till Jesus. Först bekänner han att Jesus är Messias, den levande Gudens son (v. 16). Då är det bra. Det är det som Jesus har som uppgift; Petrus har förstått rätt. Dessutom betyder Petrus’ bekännelse att han vill följa Jesus, Messias, den utlovade befriaren.
Men när det går upp för Petrus en hurudan Messias Jesus egentligen är, stämmer detta inte längre överens med hans förutfattade meningar. Det går inte ihop med den teologiska syn som Petrus har fått lära sig i den dåtida motsvarigheten till söndagsskola och skriftskola. Då tycks han försöka förklara för Jesus hurudan Messias egentligen borde vara – en triumferande kung som driver ut de främmande förtryckarna ur det heliga landet.
Jesus sätter honom på plats, och det ordentligt. Han kallar honom för Satan, Frestaren som vill få honom på fall. Petrus’ teologi är inte från Gud, utan är bara människotankar.
Vi teologer blir ibland (liksom varje annan människa) så förtjusta i våra egna tankebyggen att det är riktigt nyttigt för oss att läsa en text som denna. Vi måste hela tiden vara på vår vakt, så att vi inte slutar tala om Gud och börjar tala om teologin. Teologin har utan tvivel sin plats, men som ett hjälpmedel, inte som det centrala i tron.
Men Jesus utdelar inte bara ett dråpslag mot ”människotankar”, utan visar också på ett sätt att komma rätt igen. ”Håll dig på din plats,” säger han åt Petrus. Grundfelet som Petrus gör är nämligen att han slutar följa Jesus och istället vill gå före honom. Petrus vill visa för Jesus vilken väg han borde välja, i stället för att Jesus skulle visa Petrus på den rätta vägen. ”Håll dig på din plats”, säger Jesus, och fortsätter i följande vers med: ”Om någon vill gå i mina spår …”
Under fastan (och alltid, för den delen) är vår plats inte före Jesus, utan efter honom. Vi får gå i Jesu fotspår på väg till korset och döden. Vi får leva i Jesu efterföljd i kampen mot det onda omkring oss och i oss. Vi får följa Jesus när han visar oss vägen till himmelriket – för om vi försöker visa vägen dit, så kan nog slutmålet bli det motsatta.
När djävulen i syndafallsberättelsen (1Mos 3) lyckades att få Adam och Eva att falla redan för den första frestelsen, får han inte Jesus att falla ens för den tredje, när han frestar honom i öknen (Mt 4). Vi människor har fortfarande samma lätta sätt att klara av frestelser när de kommer: Vi faller vid första försöket. I längden är detta kanske inte så bra, för att uttrycka det milt.
I Hebreerbrevet (4:14-16) läser vi bl.a. att vi inte har en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Det är naturligtvis Jesus som brevskrivaren menar. Och så kommer det vi bör lära oss av detta: Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.
Det viktiga är alltså inte bara att Jesus, till skillnad från oss, aldrig har fallit för frestelserna, utan även att han är villig att hjälpa också oss att motstå dem. Detta kan i praktiken ske på många olika sätt. Vi kan få del av Kristus genom att i nattvarden ta del av hans kött och hans blod, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Vi kan närma oss Gud i bikten, antingen som idag i den allmänna eller i den enskilda. Vi kan i varje situation där vi blir frestade helt enkelt i hjärtat ropa till Jesus om hjälp, och han ger oss sitt förbarmande och sin nåd.
Här har vi något av det viktigaste som vi kan lära oss under fastetiden. Närheten till Gud är det viktigaste i livet. Om någonting hotar att komma i vägen för den närheten, så måste vi kunna avstå från detta något. För Petrus var det ofullständiga teologiska insikter och människotankar, för Adam och Eva var det strävan efter en genväg till helighet och gudomlighet. För någon annan kan det vara någon vardaglig frestelse eller något som verkar vara ett banalt problem. Det kan vara svårt för en utomstående att bedöma vilken plats olika vanor och ovanor har i vårt andliga liv. Därför bör vi själva utnyttja fastetiden till att granska oss själva, vårt förhållande till Gud och vårt förhållande till våra medmänniskor.
Vad finns det i ditt liv som du borde avstå från?
Fastan är kanske ett av de mest missförstådda begreppen i kristendomen. Ordet ”fasta” betyder väl idag i allmänhet att låta bli att äta, ofta med motivet att rena kroppen från slaggämnen eller helt enkelt att gå ner i vikt. Den kristna fastetiderna – också adventstiden är ju egentligen en fastetid – är däremot tider då man bör tänka igenom vad som är viktigt i livet, och kanske avstå från något som är mindre viktigt, för att på det sättet bereda sig på det som skall komma, alltså i det här fallet påsken.
Fasta kan man göra på många olika sätt. Å ena sidan har vi dem som verkligen vill hålla fast vid fastan med alla medel. De gör upp listor på vad man får och inte får äta och dricka under fastetiden, hur man skall vara klädd och vilka riter man skall utföra. Risken är att allt detta yttre betonas på bekostnad av den inre fastan.
Å andra sidan har vi dem som reagerar mot denna yttre fasta och förkastar allt sådant. De hänvisar till Bergspredikan där Jesus säger: ... när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader som ser i det fördolda (Mt 6:17f). Risken är att man förkastar allt det yttre så ivrigt att man inte vill fasta ens invändigt av fruktan för att det skall synas utåt.
Jag tror att sanningen, som vanligt, ligger någonstans emellan dessa två extrempositioner. Det viktiga är den inre fastan, alltså att vi bemödar oss om att handla på det sätt som Gud vill. I en av askonsdagens texter skriver profeten Jesaja (58:6f) på Herrens befallning: ... detta är den fasta som jag vill ha: att ni lossar orättfärdiga bojor och löser okets band, att ni ger de förtryckta fria och krossar sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla husrum, att du klär den nakne var du än ser honom, och ej drar dig undan för den som är ditt kött och blod. När vi hör texter av det här slaget blir vi inte förvånade av att märka att det är just nu som insamlingen Gemensamt ansvar pågår, för den har ju som mål just att hjälpa alla dem som Herren här talar om genom Jesaja.
Men trots att det alltså är den inre fastan som är den viktiga, betyder det inte att den yttre fastan skulle vara oviktig, den är bara mindre viktig. Vi behöver inte alla bli asketer och avstå från allt som är trevligt i livet; inte alls. Däremot har vi alla sådant som vi inte skulle ta skada av att avstå ifrån, sådant som kanske har fått en oproportionerligt viktig plats i våra liv. Om det är meningen att vi skall älska Gud över allting annat, är det kanske inte så bra att låta annat tävla med honom. Vad det är som vi kan avstå från beror helt på oss själva.
Ta rökning som exempel. Någon kämpar med att låta bli att röka, för personen ifråga tycker att tobaken har en alltför stor dragningskraft på honom och hotar att ta Guds plats i hans liv. Någon annan kanske inte har något problem med att behärska sin rökning, trots att han röker dagligen. Det är inte rökningen i sig själv som är frestelsen eller synden, utan den plats som den upptar i våra tankar och i vårt liv. (Härmed inte sagt att rökning är bra; vi känner alla till den stora hälsorisk som rökningen medför. Men det att det är dumt att röka innebär inte automatiskt att det är syndigt.)
När vi inser vad det viktiga är i livet, och när vi därför avstår från någonting annat, löper vi ständigt risken att bli frestade att återigen börja syssla med detta mindre viktiga på bekostnad av det som är mest centralt för oss.
Syndafallsberättelsen från 1Mos 3, som var dagens första läsning, berättar om hur ormen (alltså djävulen) frestar människan med något som låter bra, nämligen att hon skall förstå sådant som hon inte tidigare har förstått. Men det var inte förståelsen och de etiska avgörandena som var det viktiga för människan i Edens lustgård, utan det viktiga var att människan skulle få leva i Guds närhet, i ett kärleksfullt lydnadsförhållande till honom.
Och därför gick det som det gick när människan föll för frestelsen. Hon kunde inte längre se oskyldigt på allt omkring sig, utan förstod sakernas sammanhang, och fick skuld i sitt hjärta. Därför ser människans värld också ut som den gör idag. Vi förmår inte längre i oskyldig glädje se på det som Gud gör för oss, utan vi måste också själva skapa gudalika planer för vår omgivning, för våra medmänniskor och för oss själva. Och när våra planer kommer i konflikt med andra människors eller Guds planer föds det ödesdigra, ödeläggande konflikter. Och allt detta för att vi föll för frestelsen.
I evangelietexten (från Mt 16) blir Jesus i sin tur frestad av Petrus. Petrus är en intressant filur. Jag tycker att jag känner igen mig i honom. Han trampar i klaveret både grovt och regelbundet, både på grund av sin impulsiva natur och av att han talar först och tänker sedan. Till slut, när det verkligen gäller, förnekar och överger han rent av sin Herre. Ändå kan Jesus använda honom som grundstenen i sin kyrka (Matt 16:18)!
Petrus var långt ifrån perfekt. Men det var inte heller perfektion som Jesus begärde av honom och de andra lärjungarna. Jesus sade inte åt dem: ”Var perfekta”, utan: ”Följ mig!” Vilket glädjebudskap för oss andra, som inte heller vi är fullkomliga!
Samtidigt visar Petrus oss på att också den som vill följa Jesus kan tänkas komma i vägen för hans verk. Det viktiga i Jesu gärning var ju inte hans undervisning, utan hans död och uppståndelse. När Jesus på förhand berättar detta för lärjungarna tycker Petrus inte alls att det är någon god idé att Jesus skall dö, utan förebrår Jesus och försöker få honom på bättre tankar.
Då säger Jesus åt Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan.” Jesus kallar Petrus med ett namn som normalt brukar vara reserverat för den Onde – och det bara fem verser efter att han har utnämnt Petrus till Klippan som han skall bygga sin kyrka på och anförtrott himmelrikets nycklar (makten att förlåta synder) åt honom! Vad beror det här på? Kan inte Jesus bestämma sig?
Båda utnämningarna – Klippa och Satan – får Petrus efter att han har sagt något till Jesus. Först bekänner han att Jesus är Messias, den levande Gudens son (v. 16). Då är det bra. Det är det som Jesus har som uppgift; Petrus har förstått rätt. Dessutom betyder Petrus’ bekännelse att han vill följa Jesus, Messias, den utlovade befriaren.
Men när det går upp för Petrus en hurudan Messias Jesus egentligen är, stämmer detta inte längre överens med hans förutfattade meningar. Det går inte ihop med den teologiska syn som Petrus har fått lära sig i den dåtida motsvarigheten till söndagsskola och skriftskola. Då tycks han försöka förklara för Jesus hurudan Messias egentligen borde vara – en triumferande kung som driver ut de främmande förtryckarna ur det heliga landet.
Jesus sätter honom på plats, och det ordentligt. Han kallar honom för Satan, Frestaren som vill få honom på fall. Petrus’ teologi är inte från Gud, utan är bara människotankar.
Vi teologer blir ibland (liksom varje annan människa) så förtjusta i våra egna tankebyggen att det är riktigt nyttigt för oss att läsa en text som denna. Vi måste hela tiden vara på vår vakt, så att vi inte slutar tala om Gud och börjar tala om teologin. Teologin har utan tvivel sin plats, men som ett hjälpmedel, inte som det centrala i tron.
Men Jesus utdelar inte bara ett dråpslag mot ”människotankar”, utan visar också på ett sätt att komma rätt igen. ”Håll dig på din plats,” säger han åt Petrus. Grundfelet som Petrus gör är nämligen att han slutar följa Jesus och istället vill gå före honom. Petrus vill visa för Jesus vilken väg han borde välja, i stället för att Jesus skulle visa Petrus på den rätta vägen. ”Håll dig på din plats”, säger Jesus, och fortsätter i följande vers med: ”Om någon vill gå i mina spår …”
Under fastan (och alltid, för den delen) är vår plats inte före Jesus, utan efter honom. Vi får gå i Jesu fotspår på väg till korset och döden. Vi får leva i Jesu efterföljd i kampen mot det onda omkring oss och i oss. Vi får följa Jesus när han visar oss vägen till himmelriket – för om vi försöker visa vägen dit, så kan nog slutmålet bli det motsatta.
När djävulen i syndafallsberättelsen (1Mos 3) lyckades att få Adam och Eva att falla redan för den första frestelsen, får han inte Jesus att falla ens för den tredje, när han frestar honom i öknen (Mt 4). Vi människor har fortfarande samma lätta sätt att klara av frestelser när de kommer: Vi faller vid första försöket. I längden är detta kanske inte så bra, för att uttrycka det milt.
I Hebreerbrevet (4:14-16) läser vi bl.a. att vi inte har en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Det är naturligtvis Jesus som brevskrivaren menar. Och så kommer det vi bör lära oss av detta: Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.
Det viktiga är alltså inte bara att Jesus, till skillnad från oss, aldrig har fallit för frestelserna, utan även att han är villig att hjälpa också oss att motstå dem. Detta kan i praktiken ske på många olika sätt. Vi kan få del av Kristus genom att i nattvarden ta del av hans kött och hans blod, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Vi kan närma oss Gud i bikten, antingen som idag i den allmänna eller i den enskilda. Vi kan i varje situation där vi blir frestade helt enkelt i hjärtat ropa till Jesus om hjälp, och han ger oss sitt förbarmande och sin nåd.
Här har vi något av det viktigaste som vi kan lära oss under fastetiden. Närheten till Gud är det viktigaste i livet. Om någonting hotar att komma i vägen för den närheten, så måste vi kunna avstå från detta något. För Petrus var det ofullständiga teologiska insikter och människotankar, för Adam och Eva var det strävan efter en genväg till helighet och gudomlighet. För någon annan kan det vara någon vardaglig frestelse eller något som verkar vara ett banalt problem. Det kan vara svårt för en utomstående att bedöma vilken plats olika vanor och ovanor har i vårt andliga liv. Därför bör vi själva utnyttja fastetiden till att granska oss själva, vårt förhållande till Gud och vårt förhållande till våra medmänniskor.
Vad finns det i ditt liv som du borde avstå från?
