Predikan: 3 söndagen efter påsk

Karl af Hällström:
Livets trasor i Guds väv
Predikan i Nordsjö kyrka och i Matteuskyrkan (Helsingfors) 21.4.2002

”Vi är i världen, men inte av världen.” Det är ett uttryck som sammanfattar det som Jesus säger i dagens heliga evangelium. Vi kristna lever i världen, och upplever de sorger och glädjeämnen som finns i världen. Ändå har vi vårt hemland i himlen, inte i världen. Målet för vår livsvandring är där, vägen som vi måste vandra finns här.
Det här betyder att vi som vill vara kristna inte nödvändigtvis behöver anpassa oss till alla trender som rör sig i vår omgivning. Det är redan flera veckor sedan jag i butikskön såg en veckotidning som tutade ut att det är hög tid att komma i form för stranden. Jag tycker själva tanken är lite lustig. Jag anser nämligen inte att stranden har något att säga om min form, för jag tycks hela tiden närma mig den perfektaste av alla former, nämligen sfären, klotet. Det är klart att det kan finnas hälsoskäl att gå ner i vikt, men om jag trivs med mig själv som jag är, så är det inget estetiskt fel på mitt omfång heller. Det är jag och ingen annan som skall trivas i min jordiska hydda. Krav på magerhet, evig ungdom och sexighet är en destruktiv trend, som vi har all orsak att ta avstånd från. Jag, med hela mitt omfång, har fått en son; varför skulle jag behöva vara sexigare än så?
Ibland stöter jag på inställningen att om man är kristen, är livet perfekt: inga bekymmer, inga sorger, inga svårigheter. Av egen erfarenhet kan var och en av oss förstås säga att detta inte är sant. Vi lever i slitningen mellan världens trender och vår hemlängtan till himlen.
Alla människor gör sina planer framåt. Vi funderar ut hur vi vill att vårt liv skall te sig, och syr ihop en framtid åt oss som om den vore en vacker festdräkt. Men plötsligt märker vi att allt inte går som vi har tänkt det. Vi möter oförutsedda motgångar. Vi kanske insjuknar själva, eller så kanske någon vi älskar blir sjuk eller dör. Vi drabbas av äktenskapskriser eller rent av skilsmässa, eller så kanske vi aldrig träffar någon att dela livet med. Föräldraskapet kanske tröttar ut oss på ett sätt som vi inte hade väntat, eller så blir vi kanske aldrig föräldrar, trots många tappra försök. Vi kan oförhappandes drabbas av kriser och konflikter på arbetet.
Det finns så mycket vi kan råka ut för. Plötsligt märker vi att det av den stiliga klädedräkt som vårt liv skulle bli bara finns trasor kvar. Där står vi med vårt livs trasor i händerna och tänker: ”Vad har hänt? Hur gick det så här? Hur kan jag komma vidare?”

Analysen av orsakerna till det inträffade går jag inte in på här; den bör var och en själv ta itu med. Däremot vill jag peka på att det väl egentligen finns tre möjliga vägar längs vilka vi kan gå vidare. En är att ta trasorna och kasta dem i elden. Det är uppgivenhetens, förtvivlans och hopplöshetens väg, och den kan inte leda till något gott. Ändå är det den som många väljer.
En annan väg är att försöka sy ihop trasorna igen och så försöka åstadkomma någonting som påminner om den klädedräkt som vi hade planerat från början. Det här är den egna styrkans, de egna möjligheternas väg. I de fall tyget har rivits upp längs sömmarna har vi kanske en möjlighet att tråckla ihop det igen, men alltför ofta är det själva tyget som har gett vika. Det leder till att den ihopsydda dräkten blir missformad, sned och vind och har sömmar på de mest underliga och ofta opassande ställen. Likheten med ursprunget kanske finns där, men i en förvriden, näranog oanvändbar form.
Det är förresten här som de största missförstånden och den största tragiken gömmer sig för oss som vill vara kristna. På denna andra väg kan man nämligen bete sig som om kristendomen skulle vara en samling moralregler, som om det kunde finnas någon specifikt kristen moral. Det finns det inte, lika lite som det finns t.ex. kristen musik eller kristen politik. Det som finns är ett kristet liv. Och det går inte ut på att följa någon moral, utan på att leva i ett kärleksförhållande till Gud.
Det som man ofta tänker sig som kristen moral och kristna levnadsregler, t.ex. tio Guds bud, är inte specifikt kristna. Det är allmänmänskliga regler som vem som helst kan hålla med om oberoende av om han tror på Gud eller inte. Också en ateist kan hålla med om att det är orätt att stjäla eller att mörda. Det är inte så att buden är goda därför att vi har fått dem av Gud, och att vi därför är tvungna att följa dem för att vara kristna, oberoende av om vi förstår dem eller inte. Tvärtom är det så att vi har fått buden av Gud därför att de är goda, och vi bör sträva till att följa dem, inte för att bli kristna, utan för att försöka vara goda människor. Någon kristen moral finns alltså inte.
Ändå är det ju många som försöker hävda att det finns det, och ofta dessutom dra hem politiska poäng på köpet. Då sänder vi ett ödesdigert budskap, nämligen att kyrkans och kristendomens viktigaste uppgift skulle vara samhällets moraliska upprustning. Utan att någon egentligen menar det sker då en nästan omärklig glidning från moral till moralism, och det är en glidning bortåt från evangeliet. Trots att vi fortsätter att predika från dess texter lyckas vi med konststycket att missa det uppenbara, nämligen att det är inte moraliska pekpinnar som Jesus använder sig av när han möter människor i akut behov av en förändrad livsstil. Hans behandling av dem som har stukat och stött sig på moralen, alla dem som inte har lyckats leva upp till idealen, utgör ett besvärande rundningsmärke för dem som är på marsch för en kristen moral, ett kristet samhälle.

Om det inte finns någon specifikt kristen moral, vad finns det då som är specifikt kristet? Nåden. Möjligheten till syndernas förlåtelse.
Den som är stark vill försöka klara sig själv, vill följa buden på egen hand – och ser dessutom ofta ner på den som inte klarar det. Detta är inte kristendom, utan kunde närmast kallas stoicism, den filosofiska inriktning som Zenon grundade kring år 300 f.Kr. När stoicismen förenas med kristendomen blir resultatet en elitism som ytterst dåligt passar ihop med tanken om Guds nåd som räcks till alla människor. Men den som är stark behöver ingen nåd – bra karl reder sig själv. Rättare sagt: den som tror sig vara stark tror att han klarar sig på egen hand – men förtränger eller nedvärderar därmed sina egna misslyckanden, sin egen svaghet.
För den som inser sin egen begränsning, för den som har upplevt hur små möjligheterna är att på egen hand uppnå det goda, för den som utbrister som Paulus: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag (Rm 7:19) – för den är det omöjligt att lita på sin egen kraft. För den svaga tar kraften snabbt slut, för den starka räcker kraften längre, men oberoende räcker kraften inte ända fram. Den räcker inte till moralisk perfektion, och den räcker helt säkert inte ända fram till himlen.

Det är här som nåden kommer in. Den är den tredje vägen att gå vidare, vid sidan av förtvivlans väg och den egna styrkans väg. På nådens väg, den kristna vägen, tar vi trasorna av vårt liv och ger dem till Gud, så att han kan väva någonting vackert av dem. Livet ser inte alls ut så som vi tänkte det från början, men det gör inte så mycket. Livet är inte en ständig fest, så som vi hade tänkt det med vår festdräkt; livet är i stället fyllt av vardag – ljus, lugn, glädjefull vardag. Klädedräkten har blivit en trasmatta. Det som vi hade tänkt pynta oss med har i stället blivit någonting som är praktiskt användbart. Det som vi hade tänkt framhäva oss själva med har i stället blivit något som alla trampar under fötterna; divan har blivit tjänare.
Kort sagt: om vi slutar att planera vår framtid i varje detalj och i stället tar emot det som Gud vill ge oss av nåd, kan livet bli lugnare, solidare, mer överraskande och spännande, men samtidigt mindre fyllt av besvikelse än annars. Det samma gäller naturligtvis också vår hemväg – den som leder hem till Gud.