Karl af Hällström:
Gudsfolket
Predikan i Mariagården (Borgå) 19.5.2002
Gudsfolket
Predikan i Mariagården (Borgå) 19.5.2002
Pingst. Själva ordet kommer från grekiskans pentekonta, som betyder ”femtio”. Det syns tydligare i t.ex. engelskans ”pentecost”, som alltså också betyder ”pingst”. Att ordet pingst kommer från ett ord som betyder femtio kommer sig helt enkelt av att pingsten infaller femtio dagar efter påsk.
Pingsten var från början en judisk skördefest, som senare fick drag av att man då också firade att lagen gavs genom Mose på Sinai. Den kristna pingsten förändrade festens karaktär, eftersom den firas till minne av det som hände under pingsthelgen det år som Jesus dog och uppstod – nämligen den helige Andes utgjutande, som vi hörde om ur episteltexten. Den dagen kan med rätta kallas ”Kyrkans födelsedag”, för det var då den första församlingen uppstod.
Det finns förstås många aspekter man kunde ta upp angående pingsten – andedop, tungotal, den helige Andes arbete genom Kyrkan o.s.v. – men jag vill idag se lite på skillnaden mellan den judiska och den kristna pingsten.
Som jag nämnde firades den judiska pingsten till minne av att Israels folk fick lagen på Sinai. Det israeliska folket hade egentligen uppstått som folk kort innan, genom uttåget från Egypten, men Mose lag hjälpte israelerna att sätta upp gränser för vem som hörde till folket. Den som följde lagen hörde till folket, medan om någon överskred lagen på ett tillräckligt grovt sätt, kunde han ”utplånas ur folket”, som det heter, alltså avrättas. Vi skall inte blanda in den moderna diskussionen om dödsstraffets berättigande här, för det skulle föra oss alltför långt bort från dagens tema. Det räcker med att konstatera att lagen satte upp vissa gränser och föreskrev vissa straff för den som överskred gränserna.
De kristna, däremot, uppstod som grupp genom pingsten. Då Anden utgöts över lärjungarna, kom flera tusen personer till tro, inte bara palestinska judar, utan folk från hela den då kända världen. Genom pingsten blev alla dessa människor med olika etnisk bakgrund förenade med varandra genom tron på Jesus Kristus. Ett nytt Gudsfolk hade uppstått, baserat inte på en nationalreligion, utan på en tro som utgav sig för att vara universell.
Och den här skillnaden syns ännu idag, Den judiska tron är nationell, medan kristendomen är internationell. Det judiska folket blev nationalistiskt och försvarade sin nationella identitet – liksom så många andra folk, förstås – medan Kyrkan är multikulturell, åtminstone om man ser till den världsvida kyrkan.
Här har vi en av poängerna med pingsten. Vi som tror på Jesus förenas endast av just denna tro på Jesus, inte av någon annan faktor. Jesus är den minsta gemensamma nämnaren för alla kristna. Inom det kristna gudsfolket finns det sedan olika grupperingar – katoliker och kineser, lutheraner och libyer, pingstvänner och peruaner – och alla dessa grupper har sådant som förenar dem sinsemellan och sådant som skiljer dem från andra grupper. Inte desto mindre utgör de – vi! – ett enda folk, som grundar sig på det som skedde på Jesu kors, och som grundades på pingsten femtio dagar senare.
Vilka följder får detta för oss idag? Alla som finns inom ett folks gränser bör behandlas på samma sätt. Vi bör se till att det finns ”en framtid och ett hopp” för alla som hör till vårt folk. Men vilka gränser har Gudsfolket? Jag tror att det är ”jordens yttersta gräns”, m.a.o. att det inte finns några fysiska gränser alls. Överallt där det finns människor finns det åtminstone potentiella medlemmar av Gudsfolket. Följaktligen bör vi som kristna se till att de potentiella medlemmarna känner till det erbjudande om medborgarskap och barnaskap som Gud kommer med.
En av pingstens följder är alltså missionen. Vi bör minnas att det budskap vi för ut inte är västerländskhetens, utan Kristi budskap. I kyrkohistorien ser vi ibland hur missionen har använts som verktyg för kolonialism, imperialism eller nationalism – även om det i allmänhet är andra än missionärerna själva som har gjort sig skyldiga till detta – men dagens missionsarbete har lärt sig av sina historiska misstag. Dagens missionärer försöker förmedla en nepalesisk Jesus i Nepal och en indiansk Jesus i Amazonas – och det är så det skall vara.
På tal om missionens historiska misstag kan jag inte låta bli att nämna en sång som lever kvar också idag med förvånande ihärdighet, nämligen sången om ”lilla svarta Sara”. Hon lever i en negerby i mörkaste Afrika och ligger på sin dödsbädd, trots att hon bara är ett barn. Eftersom hon av den goda vita missionären har fått höra om Jesus, så kommer hon till himlen när hon dör. Den här sången var inspirerande när den skrevs för hundra år sedan sådär, men den ur modern synvinkel sett avskyvärda rasism som genomsyrar sången gör att det är bäst att låta bli att använda den mera. Den motverkar nog sitt eget syfte. Lilla svarta Sara har blivit vit och ren i Lammets blod, slutar sången. Att renas genom Jesu blod är förstås fortfarande en relevant och god tanke, men när Saras svarta hudfärg kombineras med uttrycket ”vit och ren”, så föder sången nog andra än teologiska associationer. Så här tänkte man för hundra år sedan, men idag är det med all rätt oacceptabelt.
Nu har vi redan kommit in på en annan poäng som kommer genom pingsten. Om alla människor i världen åtminstone potentiellt är medlemmar av samma folk som vi, Gudsfolket, så har vi ingen orsak att se ner på någon annan, oberoende av hudfärg, språk, kultur – eller ens religion! En muslim eller en buddhist har lika stora möjligheter att bli medborgare i Gudsriket som en palestinsk jude på Jesu tid. Det som krävs är att han omvänder sig och tar emot syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus. Vi som sitter i kyrkan idag kan inte heller gratulera oss själva alltför mycket till vårt medborgarskap, för också vi behöver omvända oss från det som är orätt i vårt liv och ta emot förlåtelsen för våra synder. Omvändelsen är ingenting som sker en gång för alla, utan vi måste omvända oss varje dag. Och ingenting som ens liknar rasism passar in i detta pingstbudskap!
För att kunna omvända oss behöver vi hjälp, annars går det inte. Därför har Gud sänt oss Hjälparen, den helige Ande, som Jesus lovar i dagens evangelietext. Och endast genom att ta emot den hjälp han erbjuder kan vi få det som Jesus lovar när han säger: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.”
Pingsten var från början en judisk skördefest, som senare fick drag av att man då också firade att lagen gavs genom Mose på Sinai. Den kristna pingsten förändrade festens karaktär, eftersom den firas till minne av det som hände under pingsthelgen det år som Jesus dog och uppstod – nämligen den helige Andes utgjutande, som vi hörde om ur episteltexten. Den dagen kan med rätta kallas ”Kyrkans födelsedag”, för det var då den första församlingen uppstod.
Det finns förstås många aspekter man kunde ta upp angående pingsten – andedop, tungotal, den helige Andes arbete genom Kyrkan o.s.v. – men jag vill idag se lite på skillnaden mellan den judiska och den kristna pingsten.
Som jag nämnde firades den judiska pingsten till minne av att Israels folk fick lagen på Sinai. Det israeliska folket hade egentligen uppstått som folk kort innan, genom uttåget från Egypten, men Mose lag hjälpte israelerna att sätta upp gränser för vem som hörde till folket. Den som följde lagen hörde till folket, medan om någon överskred lagen på ett tillräckligt grovt sätt, kunde han ”utplånas ur folket”, som det heter, alltså avrättas. Vi skall inte blanda in den moderna diskussionen om dödsstraffets berättigande här, för det skulle föra oss alltför långt bort från dagens tema. Det räcker med att konstatera att lagen satte upp vissa gränser och föreskrev vissa straff för den som överskred gränserna.
De kristna, däremot, uppstod som grupp genom pingsten. Då Anden utgöts över lärjungarna, kom flera tusen personer till tro, inte bara palestinska judar, utan folk från hela den då kända världen. Genom pingsten blev alla dessa människor med olika etnisk bakgrund förenade med varandra genom tron på Jesus Kristus. Ett nytt Gudsfolk hade uppstått, baserat inte på en nationalreligion, utan på en tro som utgav sig för att vara universell.
Och den här skillnaden syns ännu idag, Den judiska tron är nationell, medan kristendomen är internationell. Det judiska folket blev nationalistiskt och försvarade sin nationella identitet – liksom så många andra folk, förstås – medan Kyrkan är multikulturell, åtminstone om man ser till den världsvida kyrkan.
Här har vi en av poängerna med pingsten. Vi som tror på Jesus förenas endast av just denna tro på Jesus, inte av någon annan faktor. Jesus är den minsta gemensamma nämnaren för alla kristna. Inom det kristna gudsfolket finns det sedan olika grupperingar – katoliker och kineser, lutheraner och libyer, pingstvänner och peruaner – och alla dessa grupper har sådant som förenar dem sinsemellan och sådant som skiljer dem från andra grupper. Inte desto mindre utgör de – vi! – ett enda folk, som grundar sig på det som skedde på Jesu kors, och som grundades på pingsten femtio dagar senare.
Vilka följder får detta för oss idag? Alla som finns inom ett folks gränser bör behandlas på samma sätt. Vi bör se till att det finns ”en framtid och ett hopp” för alla som hör till vårt folk. Men vilka gränser har Gudsfolket? Jag tror att det är ”jordens yttersta gräns”, m.a.o. att det inte finns några fysiska gränser alls. Överallt där det finns människor finns det åtminstone potentiella medlemmar av Gudsfolket. Följaktligen bör vi som kristna se till att de potentiella medlemmarna känner till det erbjudande om medborgarskap och barnaskap som Gud kommer med.
En av pingstens följder är alltså missionen. Vi bör minnas att det budskap vi för ut inte är västerländskhetens, utan Kristi budskap. I kyrkohistorien ser vi ibland hur missionen har använts som verktyg för kolonialism, imperialism eller nationalism – även om det i allmänhet är andra än missionärerna själva som har gjort sig skyldiga till detta – men dagens missionsarbete har lärt sig av sina historiska misstag. Dagens missionärer försöker förmedla en nepalesisk Jesus i Nepal och en indiansk Jesus i Amazonas – och det är så det skall vara.
På tal om missionens historiska misstag kan jag inte låta bli att nämna en sång som lever kvar också idag med förvånande ihärdighet, nämligen sången om ”lilla svarta Sara”. Hon lever i en negerby i mörkaste Afrika och ligger på sin dödsbädd, trots att hon bara är ett barn. Eftersom hon av den goda vita missionären har fått höra om Jesus, så kommer hon till himlen när hon dör. Den här sången var inspirerande när den skrevs för hundra år sedan sådär, men den ur modern synvinkel sett avskyvärda rasism som genomsyrar sången gör att det är bäst att låta bli att använda den mera. Den motverkar nog sitt eget syfte. Lilla svarta Sara har blivit vit och ren i Lammets blod, slutar sången. Att renas genom Jesu blod är förstås fortfarande en relevant och god tanke, men när Saras svarta hudfärg kombineras med uttrycket ”vit och ren”, så föder sången nog andra än teologiska associationer. Så här tänkte man för hundra år sedan, men idag är det med all rätt oacceptabelt.
Nu har vi redan kommit in på en annan poäng som kommer genom pingsten. Om alla människor i världen åtminstone potentiellt är medlemmar av samma folk som vi, Gudsfolket, så har vi ingen orsak att se ner på någon annan, oberoende av hudfärg, språk, kultur – eller ens religion! En muslim eller en buddhist har lika stora möjligheter att bli medborgare i Gudsriket som en palestinsk jude på Jesu tid. Det som krävs är att han omvänder sig och tar emot syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus. Vi som sitter i kyrkan idag kan inte heller gratulera oss själva alltför mycket till vårt medborgarskap, för också vi behöver omvända oss från det som är orätt i vårt liv och ta emot förlåtelsen för våra synder. Omvändelsen är ingenting som sker en gång för alla, utan vi måste omvända oss varje dag. Och ingenting som ens liknar rasism passar in i detta pingstbudskap!
För att kunna omvända oss behöver vi hjälp, annars går det inte. Därför har Gud sänt oss Hjälparen, den helige Ande, som Jesus lovar i dagens evangelietext. Och endast genom att ta emot den hjälp han erbjuder kan vi få det som Jesus lovar när han säger: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.”
