Karl af Hällström:
Att få vara i Herrens hus
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka 5.1.2003
Att få vara i Herrens hus
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka 5.1.2003
Varför kommer vi till kyrkan för att fira gudstjänst? Varför går vi inte ut i naturen istället för att finna Gud där, så som många säger sig göra? En orsak till att vi inte går ut är naturligtvis den senaste tidens fruktansvärda köld, men det är (förhoppningsvis) bara tillfälligt.
Är kyrkan Guds hus? Är det överhuvudtaget möjligt för ett hus att rymma Gud? Den frågan ställde redan Salomo i dagens första läsning (1Kung 8). Innan vi går in på frågor av det här slaget skall vi kasta en blick på berättelsen om den tolvårige Jesus i templet.
I vad vi kallar 5Mos var det stadgat att varje judisk man skulle fira gudstjänst i Jerusalems tempel tre gånger om året. Detta skulle dock ha förorsakat långa avbrott i de dagliga rutinerna, vilket gjorde att många i praktiken uteblev. Allmänt sett kan man säga, att de stadgar och lagar som vi läser i Moseböckerna inte någonsin efterföljdes av hela Israels folk på en gång. Israeliterna var lite som dagens finländare: De hade väl oftast en viss tro på fädernas Gud, men de lät inte religionen störa den dagliga rutinen och hade ingenting emot att låta främmande inslag ge vad de upplevde som en pikant krydda åt den fäderneärvda tron.
Detta innebär att det var ett tecken på allvarlig gudsfruktan och fromhet, när Jesu föräldrar varje år firade påsk i Jerusalem, speciellt eftersom de stannade alla de sju högtidsdagarna, vilket inte var föreskrivet. En sådan resa måste ha tagit åtminstone närmare tre veckor i anspråk för en familj från Galileen.
På den speciella resa som Lukas berättar om i dagens evangelium tappade Jesu föräldrar bort sin son. De började söka efter honom i ett Jerusalem där stadens normalt kanske 50.000 invånare hade mångdubblats under högtiden. Främlingar trängdes överallt och ingen fäste sig vid en tolvåring som var ensam bland alla spännande äventyr som den jämfört med Nasaret stora staden kunde erbjuda. Så trodde åtminstone föräldrarna. Men när de har sökt på många för en tolvåring intressantare ställen, kommer de till slut till tempelområdet.
Inom tempelområdet fanns en synagoga, och där undervisade rabbinerna, Israels lärare. Man skilde inte så noga åt undervisning och förkunnelse, och båda skedde i form av samtal. Rabbinerna satt tillsammans och hjälptes åt att belysa ett ställe i Skriften. Det ställdes frågor och gavs svar.
Vid tretton års ålder blev en judisk pojke en bar mitzva, en ”lagens son”, som räknades som myndig i religiösa ärenden och skyldig att hålla lagens bud. Men Jesus är endast tolv år gammal, alltså omyndig, när händelserna i texten utspelar sig. Därför är bestörtningen och häpnaden stor, när föräldrarna finner honom sittande bland Israels lärare och får höra om åhörarnas förvåning över Jesu vishet.
Maria förebrår sin son att han har berett dem oro, men han svarar förvånat: Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte var ni skulle söka? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader? De orden visar oss två saker: för det första hur självklart det var för Jesus att templet verkligen var Guds hus; och för det andra att han hade ett gudsförhållande sådant som ingen from jude dittills hade gjort anspråk på. Gud kunde nog kallas Israels Fader, men att en enskild människa kallade honom "min fader" var något oerhört – och här skedde det med barnslig självklarhet! Det är inte underligt att hans föräldrar häpnade och inte kunde förstå vad han menade.
På basen av det här uttalandet kunde det ju vara frestande att dra slutsatsen att Gud hus skulle vara templet i Jerusalem, för där bor ju Gud, Jesu fader. Riktigt så enkelt är det ändå inte. Redan Salomo konstaterar ju att Gud skulle bli en smula trångbodd i en mänsklig byggnad. Himlarna och himlarnas himmel rymmer dig ju inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! Här kommer vi också in på det här med att hitta Gud i naturen. Det är klart att naturen – eller varför inte musik eller något annat – kan ge upplevelser av religiös karaktär. Vi måste dock minnas att detta inte direkt är upplevelser av Skaparen, utan endast av skapelsen. Det betyder inte att dessa upplevelser skulle vara dåliga, tvärtom – men det betyder ändå att de är begränsade. Genom naturupplevelser kan vi nå fram till en tro på en högre skapande makt, men det väsentliga steget därifrån till tron på vår Frälsare klarar vi inte av annat än med hjälp av biblisk undervisning och den helige Ande.
Men om inte hela jorden kan rymma Gud, och därmed inte heller en enskild byggnad, vad menas då med begreppet "Guds hus"? En antydan ges oss i dagens andra läsning, där Hebr:s författare skriver: [Guds] hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet som vårt hopp ger oss.
Det finns ingen standardmodell för en kristen, utan vi är alla olika. Det var så Gud tänkte det, han har en mening med olikheten. Paulus säger i Rom 12 att vi alla är lemmar i Kristi kropp, och för att kroppen skall fungera, måste lemmarna vara olika. Hjärtat kan inte likna en stortå och armen kan inte vara likadan som mjälten. Paulus använder andra exempel, men vill ha fram samma budskap: trots att vi verkar vara så olika, hör vi ändå alla ihop i Kristus. Vi är till för varandra och skall tjäna varandra. Utgående från den idén har man utvecklat tanken om "den osynliga Kyrkan", dvs en Kyrka som består inte av byggnader eller institutioner, utan av de troendes gemenskap.
Här tycks nu föreligga en viss motsättning mellan Jesus å ena sidan och Salomo, Paulus och Hebr:s författare å den andra. Lk verkar återge ett Jesus-citat som säger att Jerusalems tempel är Guds helgedom. Salomo hävdar att hela jorden är för liten för att vara ett Guds hus, medan Rom och Hebr innehåller något som har tolkats som en hänsyftning till tanken på den osynliga Kyrkan.
Jag kan inte motstå frestelsen att komma med en liten exegetisk kommentar. Det sker inte så ofta, så jag hoppas att ni orkar. Jag anser nämligen att både Folkbibeln och Bibel 2000 översätter Jesu svar till sin mor orätt. Bibel 2000, som handboken med rätta använder, översätter som vi hörde: Visste ni inte att jag måste vara hos min fader? Folkbibeln återger annorlunda, nämligen: Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min fader? Det uttryck som översätts på dessa sätt betyder ordagrant "jag måste vara i dem [m/n pl!] som är min Faders". Denna pluralis kan möjligen innefatta också templet, men det är troligare att den stöder Pauli tanke: Kristus finns i dem som tillhör Gud.
Vad är alltså Guds hus? Inte ett hus, inte Jerusalems tempel eller Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka i sig, utan de som befinner sig i huset, alltså Kristi kropp – de heligas samfund – vi. Vi syndiga människor är naturligtvis inte heliga i oss själva, utan endast som medlemmar i Kristus, som delaktiga i hans frälsargärning på korset. På samma sätt kommer sig inte kyrkorummets helighet av någon egenskap hos huset, utan av det faktum att Kristi kropp befinner sig här.
Vem är då med-lem i Kristi kropp? På den frågan varierar svaren. Det är min tro att varje döpt kristen är potentiell medlem. För att använda en liknelse, kan man säga att vi vid dopet fick ett snyggt inpackat paket som innehöll Faderns nåd och kärlek, frälsningen genom Jesus Kristus och alla de gåvor som den helige Ande vill ge oss. Detta paket är Guds gåva till oss, och motsvarar ett medlemskort i Kristi kropp. Men paketet är till ingen nytta om vi lägger in det, oöppnat, i en bordslåda, och sedan glömmer bort det, utom vid vissa högtider då vi öppnar bordslådan för att kunna beundra det vackra omslagspapperet. Vi måste tvärtom öppna paketet för att kunna bruka gåvorna.
Vi lever fortfarande i jultiden. Julens spädbarn i krubban har nu vuxit upp till en tolvåring som själv söker hemligheten med sin kallelse. Det får också vi göra. Vi får, liksom Jesus, söka oss till gemenskapen både med Gud och men andra människor. Vi får komma till gudstjänsten i Guds hus, som är Guds hus därför att Kristi kropp firar gudstjänst där. Gudstjänsten är inte det tillfälle under veckan då vi får tjäna Gud; det får vi tvärtom göra varje dag. Gudstjänsten är det tillfälle då Gud får tjäna oss, så att vi får kraft att gå vidare, söka vår kallelse och arbeta med vårt kall. Då får vi uppfylla Guds vilja med vårt liv och så höra till Guds hus. Detta kanske psalmisten menar när han i Ps 27 önskar att få vara i Herrens hus varje dag av mitt liv.
Ännu en sista aspekt. När vi läser trosbekännelsen i gudstjänsten, så som vi alldeles strax kommer att göra, så är det inte vår egen individuella tro som vi bekänner, vilket är en vanlig missuppfattning. Trosbekännelsen uttrycker inte den tro som vi måste producera för att vi skall kunna kalla oss kristna. Nej, kristna blir vi i dopet, och troende och frälsta kan vi kalla oss om vi vill förlita oss på Guds nåd genom Jesus Kristus. Trosbekännelsens funktion är att vara ett dogmatiskt uttryck för Kristi kyrkas gemensamma tro. Det är alltså inte den enskilda kristna som säger: "Jag tror ...", utan detta "jag" är Kristi Kyrka. "Jag, Kyrkan, tror ..." Och i det får var och en som hör till Kyrkan, var och en som är ett Guds barn, stämma in.
Om vi kan läsa med i trosbekännelsen hänger alltså inte direkt på om vi kan tro t.ex. på jungfrufödelsen eller på kroppens uppståndelse, utan på om vi vill leva i gemenskap med Gud. Tröskeln finns där, visst – men hög kan man nog inte kalla den. Det är inte dogmatiken som avgör, utan Guds nåd.
Bröder och systrar i Kristus Jesus! Kära lemmar i Kristi Kyrka! Låt oss resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.
Är kyrkan Guds hus? Är det överhuvudtaget möjligt för ett hus att rymma Gud? Den frågan ställde redan Salomo i dagens första läsning (1Kung 8). Innan vi går in på frågor av det här slaget skall vi kasta en blick på berättelsen om den tolvårige Jesus i templet.
I vad vi kallar 5Mos var det stadgat att varje judisk man skulle fira gudstjänst i Jerusalems tempel tre gånger om året. Detta skulle dock ha förorsakat långa avbrott i de dagliga rutinerna, vilket gjorde att många i praktiken uteblev. Allmänt sett kan man säga, att de stadgar och lagar som vi läser i Moseböckerna inte någonsin efterföljdes av hela Israels folk på en gång. Israeliterna var lite som dagens finländare: De hade väl oftast en viss tro på fädernas Gud, men de lät inte religionen störa den dagliga rutinen och hade ingenting emot att låta främmande inslag ge vad de upplevde som en pikant krydda åt den fäderneärvda tron.
Detta innebär att det var ett tecken på allvarlig gudsfruktan och fromhet, när Jesu föräldrar varje år firade påsk i Jerusalem, speciellt eftersom de stannade alla de sju högtidsdagarna, vilket inte var föreskrivet. En sådan resa måste ha tagit åtminstone närmare tre veckor i anspråk för en familj från Galileen.
På den speciella resa som Lukas berättar om i dagens evangelium tappade Jesu föräldrar bort sin son. De började söka efter honom i ett Jerusalem där stadens normalt kanske 50.000 invånare hade mångdubblats under högtiden. Främlingar trängdes överallt och ingen fäste sig vid en tolvåring som var ensam bland alla spännande äventyr som den jämfört med Nasaret stora staden kunde erbjuda. Så trodde åtminstone föräldrarna. Men när de har sökt på många för en tolvåring intressantare ställen, kommer de till slut till tempelområdet.
Inom tempelområdet fanns en synagoga, och där undervisade rabbinerna, Israels lärare. Man skilde inte så noga åt undervisning och förkunnelse, och båda skedde i form av samtal. Rabbinerna satt tillsammans och hjälptes åt att belysa ett ställe i Skriften. Det ställdes frågor och gavs svar.
Vid tretton års ålder blev en judisk pojke en bar mitzva, en ”lagens son”, som räknades som myndig i religiösa ärenden och skyldig att hålla lagens bud. Men Jesus är endast tolv år gammal, alltså omyndig, när händelserna i texten utspelar sig. Därför är bestörtningen och häpnaden stor, när föräldrarna finner honom sittande bland Israels lärare och får höra om åhörarnas förvåning över Jesu vishet.
Maria förebrår sin son att han har berett dem oro, men han svarar förvånat: Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte var ni skulle söka? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader? De orden visar oss två saker: för det första hur självklart det var för Jesus att templet verkligen var Guds hus; och för det andra att han hade ett gudsförhållande sådant som ingen from jude dittills hade gjort anspråk på. Gud kunde nog kallas Israels Fader, men att en enskild människa kallade honom "min fader" var något oerhört – och här skedde det med barnslig självklarhet! Det är inte underligt att hans föräldrar häpnade och inte kunde förstå vad han menade.
På basen av det här uttalandet kunde det ju vara frestande att dra slutsatsen att Gud hus skulle vara templet i Jerusalem, för där bor ju Gud, Jesu fader. Riktigt så enkelt är det ändå inte. Redan Salomo konstaterar ju att Gud skulle bli en smula trångbodd i en mänsklig byggnad. Himlarna och himlarnas himmel rymmer dig ju inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! Här kommer vi också in på det här med att hitta Gud i naturen. Det är klart att naturen – eller varför inte musik eller något annat – kan ge upplevelser av religiös karaktär. Vi måste dock minnas att detta inte direkt är upplevelser av Skaparen, utan endast av skapelsen. Det betyder inte att dessa upplevelser skulle vara dåliga, tvärtom – men det betyder ändå att de är begränsade. Genom naturupplevelser kan vi nå fram till en tro på en högre skapande makt, men det väsentliga steget därifrån till tron på vår Frälsare klarar vi inte av annat än med hjälp av biblisk undervisning och den helige Ande.
Men om inte hela jorden kan rymma Gud, och därmed inte heller en enskild byggnad, vad menas då med begreppet "Guds hus"? En antydan ges oss i dagens andra läsning, där Hebr:s författare skriver: [Guds] hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet som vårt hopp ger oss.
Det finns ingen standardmodell för en kristen, utan vi är alla olika. Det var så Gud tänkte det, han har en mening med olikheten. Paulus säger i Rom 12 att vi alla är lemmar i Kristi kropp, och för att kroppen skall fungera, måste lemmarna vara olika. Hjärtat kan inte likna en stortå och armen kan inte vara likadan som mjälten. Paulus använder andra exempel, men vill ha fram samma budskap: trots att vi verkar vara så olika, hör vi ändå alla ihop i Kristus. Vi är till för varandra och skall tjäna varandra. Utgående från den idén har man utvecklat tanken om "den osynliga Kyrkan", dvs en Kyrka som består inte av byggnader eller institutioner, utan av de troendes gemenskap.
Här tycks nu föreligga en viss motsättning mellan Jesus å ena sidan och Salomo, Paulus och Hebr:s författare å den andra. Lk verkar återge ett Jesus-citat som säger att Jerusalems tempel är Guds helgedom. Salomo hävdar att hela jorden är för liten för att vara ett Guds hus, medan Rom och Hebr innehåller något som har tolkats som en hänsyftning till tanken på den osynliga Kyrkan.
Jag kan inte motstå frestelsen att komma med en liten exegetisk kommentar. Det sker inte så ofta, så jag hoppas att ni orkar. Jag anser nämligen att både Folkbibeln och Bibel 2000 översätter Jesu svar till sin mor orätt. Bibel 2000, som handboken med rätta använder, översätter som vi hörde: Visste ni inte att jag måste vara hos min fader? Folkbibeln återger annorlunda, nämligen: Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min fader? Det uttryck som översätts på dessa sätt betyder ordagrant "jag måste vara i dem [m/n pl!] som är min Faders". Denna pluralis kan möjligen innefatta också templet, men det är troligare att den stöder Pauli tanke: Kristus finns i dem som tillhör Gud.
Vad är alltså Guds hus? Inte ett hus, inte Jerusalems tempel eller Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka i sig, utan de som befinner sig i huset, alltså Kristi kropp – de heligas samfund – vi. Vi syndiga människor är naturligtvis inte heliga i oss själva, utan endast som medlemmar i Kristus, som delaktiga i hans frälsargärning på korset. På samma sätt kommer sig inte kyrkorummets helighet av någon egenskap hos huset, utan av det faktum att Kristi kropp befinner sig här.
Vem är då med-lem i Kristi kropp? På den frågan varierar svaren. Det är min tro att varje döpt kristen är potentiell medlem. För att använda en liknelse, kan man säga att vi vid dopet fick ett snyggt inpackat paket som innehöll Faderns nåd och kärlek, frälsningen genom Jesus Kristus och alla de gåvor som den helige Ande vill ge oss. Detta paket är Guds gåva till oss, och motsvarar ett medlemskort i Kristi kropp. Men paketet är till ingen nytta om vi lägger in det, oöppnat, i en bordslåda, och sedan glömmer bort det, utom vid vissa högtider då vi öppnar bordslådan för att kunna beundra det vackra omslagspapperet. Vi måste tvärtom öppna paketet för att kunna bruka gåvorna.
Vi lever fortfarande i jultiden. Julens spädbarn i krubban har nu vuxit upp till en tolvåring som själv söker hemligheten med sin kallelse. Det får också vi göra. Vi får, liksom Jesus, söka oss till gemenskapen både med Gud och men andra människor. Vi får komma till gudstjänsten i Guds hus, som är Guds hus därför att Kristi kropp firar gudstjänst där. Gudstjänsten är inte det tillfälle under veckan då vi får tjäna Gud; det får vi tvärtom göra varje dag. Gudstjänsten är det tillfälle då Gud får tjäna oss, så att vi får kraft att gå vidare, söka vår kallelse och arbeta med vårt kall. Då får vi uppfylla Guds vilja med vårt liv och så höra till Guds hus. Detta kanske psalmisten menar när han i Ps 27 önskar att få vara i Herrens hus varje dag av mitt liv.
Ännu en sista aspekt. När vi läser trosbekännelsen i gudstjänsten, så som vi alldeles strax kommer att göra, så är det inte vår egen individuella tro som vi bekänner, vilket är en vanlig missuppfattning. Trosbekännelsen uttrycker inte den tro som vi måste producera för att vi skall kunna kalla oss kristna. Nej, kristna blir vi i dopet, och troende och frälsta kan vi kalla oss om vi vill förlita oss på Guds nåd genom Jesus Kristus. Trosbekännelsens funktion är att vara ett dogmatiskt uttryck för Kristi kyrkas gemensamma tro. Det är alltså inte den enskilda kristna som säger: "Jag tror ...", utan detta "jag" är Kristi Kyrka. "Jag, Kyrkan, tror ..." Och i det får var och en som hör till Kyrkan, var och en som är ett Guds barn, stämma in.
Om vi kan läsa med i trosbekännelsen hänger alltså inte direkt på om vi kan tro t.ex. på jungfrufödelsen eller på kroppens uppståndelse, utan på om vi vill leva i gemenskap med Gud. Tröskeln finns där, visst – men hög kan man nog inte kalla den. Det är inte dogmatiken som avgör, utan Guds nåd.
Bröder och systrar i Kristus Jesus! Kära lemmar i Kristi Kyrka! Låt oss resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.
