Karl af Hällström:
Fariseer och andra syndare
Predikan i Borgå domkyrka 6.7.2003
Fariseer och andra syndare
Predikan i Borgå domkyrka 6.7.2003
I dagens heliga evangelium (Mt 9:9-13) kommer Jesus i konflikt med fariseerna. Det är en gruppering som vi upprepade gånger stöter på i evangelierna, men den negativa bild som vi där får av dem är nog en smula onyanserad. Därför kan det vara på sin plats att inleda denna predikan med att kommentera detta religiösa parti.
Benämningen fariseer betyder ”de avskilda”. Detta namn kom i användning först under mackabeertiden på 200-talet f.Kr., men rörelsen kan ha varit äldre. I de gammaltestamentliga böckerna Esra (6:21) och Neh (9:2; 10:28–29) läser vi om en andlig väckelse där israeliter bekände sina synder, avskilde sig från allt hedniskt och lovade att hålla Guds lag. Detta kan ha varit fariseismens begynnelse.
Esra, som betecknas som skriftlärd och mycket kunnig i Moses lag (Esra 7:6; Neh. 8:9), var en förgrundsgestalt och ett föredöme för fariseerna. Dessa fortsatte hans arbete med att försöka tolka och förstå varje detalj i de heliga skrifterna. De skriftlärda var deras andliga ättlingar.
Fariseerna stod mestadels i opposition både mot den politiska makten och de officiella religiösa ledarna. De ansåg att både prästerna och sadduceerna var förvärldsligade och icke renläriga. Paulus, som själv var farisé, betecknade dem som den strängaste riktningen inom judarnas gudsdyrkan (Apg 26:5).
Många goda egenskaper hölls hela tiden vid makt bland fariseerna. De värnade om Guds lag och om de stadgar som de ansåg vara sanna tolkningar av lagen. Ofta har de beskyllts för hyckleri, men det är säkert orätt att bedöma dem som medvetna hycklare. De hade vaken blick för människans svagheter och böjelser, och de var därför mycket observanta också på sig själva när det gällde denna sak.
Mycket gott kan sägas om fariseerna, men de ger oss också ett varnande exempel. De hade sin upprinnelse i en sann andlig väckelse, men de slutade i formalism och andlig blindhet.
Fariseerna var långt ifrån ensamma om den här utvecklingen. Den inträffar ofta i vilken andlig rörelse som helst. Om vi, bara som exempel, ser på väckelserörelserna inom vår kyrka, ser vi hur det som från början var en reaktion på omgivningens (förmenta) oandlighet eller avfall med tiden blev institutionaliserat, så att grundarens tankar tillämpades, ibland oförändrade, på en situation som de aldrig var ämnade för. Detta har uttryckts så, att utvecklingen går från väckelse via väckelserörelse till bara rörelse. Å andra sidan vill jag i ärlighetens namn tillstå att inte heller situationen inom väckelserörelserna på något sätt är svartvit. Också där, liksom i fariseismen och på andra håll, finns mycken ärlig strävan att låta grundarvet från fäderna leva i dagens värld utan att binda sig alltför starkt vid den tolkning som rådde då rörelsen uppkom.
Och det är gott och väl. Ingen människa, ingen mänsklig organisation och ingen mänsklig lära, hur sann den än kan vara, kan göra anspråk på att tala om Gud på ett uttömmande sätt. Paulus utbrister i Rm (11:33): Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.
Här kommer vi in på dagens heliga evangelium. Det är egentligen tudelat: Först får vi bevittna hur Jesus kallar tullindrivaren Matteus till lärjunge, och sedan hur fariseerna tar illa vid sig av att Jesus umgås med sådana som de tyckte vara sämre sortens människor.
Det är intressant att se det sätt på vilket Jesus kallar Matteus. Idag predikar vi ofta en omvändelse som baserar sig på en viss sorts tro. ”Tro på Herren Jesus, så blir du frälst”, kan det heta. Jesus säger inte ett ord om tro eller teologi. Han säger helt enkelt: ”Följ mig!” Varför Matteus och de andra lärjungarna verkligen lämnade allt och följde honom kan man spekulera i, men jag tror att en bidragande faktor är enkelheten och rätlinjigheten i Jesu budskap. Det verkar som om vi hade förlorat något av detta i dagens intellektualiserade s.k. informationssamhälle.
Jag vill citera något som Magnus Malm skriver i senaste nummer av tidskriften Pilgrim: ”Den senaste tidens teologiska debatt visar hur modernismens svallvågor [alltså just denna intellektualisering] sköljer upp på de bägge stränder som uppfattas som varandras motsats. I det liberala lägret gäller det att bryta upp från de gamla formuleringarna och hitta ett nytt språk för tron. I det konservativa lägret gäller det att hålla fast vid kyrkans bekännelse, så att inte evangeliet går förlorat. I båda lägren kan man ana tendensen att gå in i evangeliet med intellektet före – i stället för att gå in med samvetet som ledstjärna. Frågan är hela tiden: ’Tänker jag rätt?’ Inte: ’Lever jag rätt?’ Och så länge frågan ställs på det viset, visar kyrkans samlade erfarenhet att det djupa genombrottet med Gud uteblir.
Detta betyder inte att tänkandet, orden och bekännelsen är oviktiga. Men det betyder att vägen för oss alla måste gå via samvetet, så att våra känslomässiga försvar kan släppa det som hindrar oss att tänka på ett nytt sätt.” Citat slut.
När Jesus alltså kommer med sitt ”Följ mig!” kräver han inte att man skall tro på eller omfatta ett åsiktspaket. Han utmanar sina efterföljare till en livsvandring tillsammans med honom. Vi behöver inte följa en massa regler för att vara kristna, utan det räcker med att hålla blicken fäst vid Jesus, som Heb (12:2) uttrycker det, för att vi gradvis skall lära oss ett riktigt levnadssätt, en livsstil som kännetecknas av kärlek och barmhärtighet.
Det är också därför som Jesus kan ha måltidsgemenskap också med dem som knappt har börjat denna livsvandring. Enligt tidens sätt att se gjorde hans umgänge med korrupta kollaboratörer och andra öppet syndiga personer honom rituellt oren, vilket ingen from människa ville utsätta sig för.
Det är bakgrunden till fariseernas förvåning över att Jesus kunde äta tillsammans med dessa människor. Som svar kommer Jesus med ett citat som GT:s profeter upprepade gånger kommer med, och som också fariseerna bör ha känt till: Barmhärtighet vill jag se och inte offer.
Vi protesterar ibland mot GT:s beskrivningar av blodiga krig, folkmord och andra grymheter, och tycker att Gud i GT skiljer sig så mycket från Jesu Fader i NT, att det inte kan vara frågan om samma Gud. Vi måste ändå komma ihåg, att GT inte i första hand beskriver oss människor så som vi borde vara, utan så som vi är. Vi är fortfarande ofta själviska, intoleranta, mordiska – ja, syndare i största allmänhet. Vi behöver bara slå upp dagens tidning för att konstatera att skillnaden mellan nu och då inte är så stor – och finns det skillnader, så består de i allmänhet av de effektivare metoder som vi idag har att skada våra medmänniskor.
Profeten Hosea (6:6) kommer med budskapet: … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer. Barmhärtighet och kärlek är alltså bättre än offer.
Då måste vi fråga oss hur vi kan omsätta detta till dagens situation. Vad är det ”offer” som skall placeras på en mera undanskymd plats? Det som i vår tid till formen närmast motsvarar brännoffer är väl när man tar en köttbit och placerar den på glödande kol. Men det är väl inte riktigt samma sak, för det är inte frågan om offer, utan om grillning.
”Offer” är sådana handlingar som man anser sig behöva göra för att stå på god fot med Gud, och som dessutom går ut över någon annan. På GT:s tid gick offren naturligtvis ut över offerdjuren. Idag är det oftare våra medmänniskor som blir lidande. Det finns naturligtvis många sätt att göra detta på, men ett par exempel kanske klargör vad jag menar.
Under historiens gång, och också under vår tid, har folk gett sig ut i s.k. ”heliga krig”, där man utmålar fienden som djävulens hantlangare och fråntar honom hans mänsklighet. Detta rättfärdigar, anser man, att man efter bästa förmåga försöker ta livet av honom. Den här sortens argumentation är väl i allmänhet menad att maskera det faktum att kriget eventuellt kunde ha undvikits, men att viljan saknades. Det är lättare att motivera den egna krigsviljan med att demonisera motståndaren än genom att säga: ”Han var dum mot mig! Han slog till mig, bara för att jag stal hans leksak! Jag vill inte att han är här i sandlådan mera!” Dessutom har man då glömt att Jesus uppmanar oss att be för våra fiender.
Det andra exemplet på vad offer i våra dagar kunde vara är moralism. Fariseism, kunde man också kalla det. Det är här som de största missförstånden och den största tragiken gömmer sig för oss som vill vara kristna. En moralist kan nämligen bete sig som om kristendomen skulle vara en samling moralregler, som om det kunde finnas någon specifikt kristen moral. Det finns det inte, lika lite som det finns t.ex. kristen musik eller kristen politik. Det som finns är ett kristet liv. Och det går inte ut på att följa någon moral, utan på att följa Jesus, alltså leva i ett kärleksförhållande till Gud.
Det som man ofta tänker sig som kristen moral och kristna levnadsregler, t.ex. tio Guds bud, är inte specifikt kristna. De är allmänmänskliga regler som vem som helst kan hålla med om oberoende av om han tror på Gud eller inte. Också en ateist kan hålla med om att det är orätt att stjäla eller att mörda. Det är inte så att buden är goda därför att vi har fått dem av Gud, och att vi därför är tvungna att följa dem för att vara kristna, oberoende av om vi förstår dem eller inte. Tvärtom är det så att vi har fått buden av Gud därför att de är goda, och vi bör sträva till att följa dem, inte för att bli kristna, utan för att försöka vara goda människor. Någon kristen moral finns alltså inte.
Ändå är det ju många som försöker hävda att det finns det, och ofta dessutom dra hem politiska poäng på köpet. Då sänder vi ett ödesdigert budskap, nämligen att kyrkans och kristendomens viktigaste uppgift skulle vara samhällets moraliska upprustning. Utan att någon egentligen menar det sker då en nästan omärklig glidning från moral till moralism, och det är en glidning bortåt från evangeliet. Trots att vi fortsätter att predika från dess texter lyckas vi med konststycket att missa det uppenbara, nämligen att det inte är moraliska pekpinnar som Jesus använder sig av när han möter människor i akut behov av en förändrad livsstil. Det ser vi i dagens heliga evangelium. Jesu behandling av dem som har stukat och stött sig på moralen, alla dem som inte har lyckats leva upp till idealen, utgör ett besvärande rundningsmärke för alla fariseer som är på marsch för en kristen moral, ett kristet samhälle. … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, säger Gud genom Hosea.
Om det inte finns någon specifikt kristen moral, vad finns det då som är specifikt kristet? Nåden. Möjligheten till syndernas förlåtelse.
Den som är stark vill försöka klara sig själv, vill följa buden på egen hand – och ser dessutom ofta ner på den som inte klarar det. Detta är inte kristendom, utan kunde närmast kallas stoicism, den filosofiska inriktning som Zenon grundade kring år 300 f.Kr. När stoicismen förenas med kristendomen blir resultatet en elitism som ytterst dåligt passar ihop med tanken om Guds nåd som räcks till alla människor. Men den som är stark behöver ingen nåd – ”bra karl reder sig själv”, eller hur. Rättare sagt: Den som tror sig vara stark tror att han klarar sig på egen hand – men förtränger eller nedvärderar därmed sina egna misslyckanden, sin egen svaghet. Ingen vet ju vad framtiden för med sig. Plötsligt kan man råka ut för t.ex. en sjukdom – och så är man inte längre stark.
För den som inser sin egen begränsning, för den som har upplevt hur små möjligheterna är att på egen hand uppnå det goda, för den som utbrister som Paulus: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag (Rm 7:19) – för den är det omöjligt att lita på sin egen kraft. För den svaga tar kraften snabbt slut, för den starka räcker kraften längre, men oberoende räcker kraften inte ända fram. Den räcker inte till moralisk perfektion, och den räcker helt säkert inte ända fram till himlen.
Det är här som nåden kommer in. Om vi slutar att planera vår framtid i varje detalj och i stället tar emot det som Gud vill ge oss av nåd, kan livet bli lugnare, solidare, mer överraskande och spännande, men samtidigt mindre fyllt av besvikelse än annars. Det samma gäller naturligtvis också vår hemväg – den som leder hem till Gud.
Jesus säger: Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare. Tack, Herre, för denna stora nåd!
Benämningen fariseer betyder ”de avskilda”. Detta namn kom i användning först under mackabeertiden på 200-talet f.Kr., men rörelsen kan ha varit äldre. I de gammaltestamentliga böckerna Esra (6:21) och Neh (9:2; 10:28–29) läser vi om en andlig väckelse där israeliter bekände sina synder, avskilde sig från allt hedniskt och lovade att hålla Guds lag. Detta kan ha varit fariseismens begynnelse.
Esra, som betecknas som skriftlärd och mycket kunnig i Moses lag (Esra 7:6; Neh. 8:9), var en förgrundsgestalt och ett föredöme för fariseerna. Dessa fortsatte hans arbete med att försöka tolka och förstå varje detalj i de heliga skrifterna. De skriftlärda var deras andliga ättlingar.
Fariseerna stod mestadels i opposition både mot den politiska makten och de officiella religiösa ledarna. De ansåg att både prästerna och sadduceerna var förvärldsligade och icke renläriga. Paulus, som själv var farisé, betecknade dem som den strängaste riktningen inom judarnas gudsdyrkan (Apg 26:5).
Många goda egenskaper hölls hela tiden vid makt bland fariseerna. De värnade om Guds lag och om de stadgar som de ansåg vara sanna tolkningar av lagen. Ofta har de beskyllts för hyckleri, men det är säkert orätt att bedöma dem som medvetna hycklare. De hade vaken blick för människans svagheter och böjelser, och de var därför mycket observanta också på sig själva när det gällde denna sak.
Mycket gott kan sägas om fariseerna, men de ger oss också ett varnande exempel. De hade sin upprinnelse i en sann andlig väckelse, men de slutade i formalism och andlig blindhet.
Fariseerna var långt ifrån ensamma om den här utvecklingen. Den inträffar ofta i vilken andlig rörelse som helst. Om vi, bara som exempel, ser på väckelserörelserna inom vår kyrka, ser vi hur det som från början var en reaktion på omgivningens (förmenta) oandlighet eller avfall med tiden blev institutionaliserat, så att grundarens tankar tillämpades, ibland oförändrade, på en situation som de aldrig var ämnade för. Detta har uttryckts så, att utvecklingen går från väckelse via väckelserörelse till bara rörelse. Å andra sidan vill jag i ärlighetens namn tillstå att inte heller situationen inom väckelserörelserna på något sätt är svartvit. Också där, liksom i fariseismen och på andra håll, finns mycken ärlig strävan att låta grundarvet från fäderna leva i dagens värld utan att binda sig alltför starkt vid den tolkning som rådde då rörelsen uppkom.
Och det är gott och väl. Ingen människa, ingen mänsklig organisation och ingen mänsklig lära, hur sann den än kan vara, kan göra anspråk på att tala om Gud på ett uttömmande sätt. Paulus utbrister i Rm (11:33): Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.
Här kommer vi in på dagens heliga evangelium. Det är egentligen tudelat: Först får vi bevittna hur Jesus kallar tullindrivaren Matteus till lärjunge, och sedan hur fariseerna tar illa vid sig av att Jesus umgås med sådana som de tyckte vara sämre sortens människor.
Det är intressant att se det sätt på vilket Jesus kallar Matteus. Idag predikar vi ofta en omvändelse som baserar sig på en viss sorts tro. ”Tro på Herren Jesus, så blir du frälst”, kan det heta. Jesus säger inte ett ord om tro eller teologi. Han säger helt enkelt: ”Följ mig!” Varför Matteus och de andra lärjungarna verkligen lämnade allt och följde honom kan man spekulera i, men jag tror att en bidragande faktor är enkelheten och rätlinjigheten i Jesu budskap. Det verkar som om vi hade förlorat något av detta i dagens intellektualiserade s.k. informationssamhälle.
Jag vill citera något som Magnus Malm skriver i senaste nummer av tidskriften Pilgrim: ”Den senaste tidens teologiska debatt visar hur modernismens svallvågor [alltså just denna intellektualisering] sköljer upp på de bägge stränder som uppfattas som varandras motsats. I det liberala lägret gäller det att bryta upp från de gamla formuleringarna och hitta ett nytt språk för tron. I det konservativa lägret gäller det att hålla fast vid kyrkans bekännelse, så att inte evangeliet går förlorat. I båda lägren kan man ana tendensen att gå in i evangeliet med intellektet före – i stället för att gå in med samvetet som ledstjärna. Frågan är hela tiden: ’Tänker jag rätt?’ Inte: ’Lever jag rätt?’ Och så länge frågan ställs på det viset, visar kyrkans samlade erfarenhet att det djupa genombrottet med Gud uteblir.
Detta betyder inte att tänkandet, orden och bekännelsen är oviktiga. Men det betyder att vägen för oss alla måste gå via samvetet, så att våra känslomässiga försvar kan släppa det som hindrar oss att tänka på ett nytt sätt.” Citat slut.
När Jesus alltså kommer med sitt ”Följ mig!” kräver han inte att man skall tro på eller omfatta ett åsiktspaket. Han utmanar sina efterföljare till en livsvandring tillsammans med honom. Vi behöver inte följa en massa regler för att vara kristna, utan det räcker med att hålla blicken fäst vid Jesus, som Heb (12:2) uttrycker det, för att vi gradvis skall lära oss ett riktigt levnadssätt, en livsstil som kännetecknas av kärlek och barmhärtighet.
Det är också därför som Jesus kan ha måltidsgemenskap också med dem som knappt har börjat denna livsvandring. Enligt tidens sätt att se gjorde hans umgänge med korrupta kollaboratörer och andra öppet syndiga personer honom rituellt oren, vilket ingen from människa ville utsätta sig för.
Det är bakgrunden till fariseernas förvåning över att Jesus kunde äta tillsammans med dessa människor. Som svar kommer Jesus med ett citat som GT:s profeter upprepade gånger kommer med, och som också fariseerna bör ha känt till: Barmhärtighet vill jag se och inte offer.
Vi protesterar ibland mot GT:s beskrivningar av blodiga krig, folkmord och andra grymheter, och tycker att Gud i GT skiljer sig så mycket från Jesu Fader i NT, att det inte kan vara frågan om samma Gud. Vi måste ändå komma ihåg, att GT inte i första hand beskriver oss människor så som vi borde vara, utan så som vi är. Vi är fortfarande ofta själviska, intoleranta, mordiska – ja, syndare i största allmänhet. Vi behöver bara slå upp dagens tidning för att konstatera att skillnaden mellan nu och då inte är så stor – och finns det skillnader, så består de i allmänhet av de effektivare metoder som vi idag har att skada våra medmänniskor.
Profeten Hosea (6:6) kommer med budskapet: … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer. Barmhärtighet och kärlek är alltså bättre än offer.
Då måste vi fråga oss hur vi kan omsätta detta till dagens situation. Vad är det ”offer” som skall placeras på en mera undanskymd plats? Det som i vår tid till formen närmast motsvarar brännoffer är väl när man tar en köttbit och placerar den på glödande kol. Men det är väl inte riktigt samma sak, för det är inte frågan om offer, utan om grillning.
”Offer” är sådana handlingar som man anser sig behöva göra för att stå på god fot med Gud, och som dessutom går ut över någon annan. På GT:s tid gick offren naturligtvis ut över offerdjuren. Idag är det oftare våra medmänniskor som blir lidande. Det finns naturligtvis många sätt att göra detta på, men ett par exempel kanske klargör vad jag menar.
Under historiens gång, och också under vår tid, har folk gett sig ut i s.k. ”heliga krig”, där man utmålar fienden som djävulens hantlangare och fråntar honom hans mänsklighet. Detta rättfärdigar, anser man, att man efter bästa förmåga försöker ta livet av honom. Den här sortens argumentation är väl i allmänhet menad att maskera det faktum att kriget eventuellt kunde ha undvikits, men att viljan saknades. Det är lättare att motivera den egna krigsviljan med att demonisera motståndaren än genom att säga: ”Han var dum mot mig! Han slog till mig, bara för att jag stal hans leksak! Jag vill inte att han är här i sandlådan mera!” Dessutom har man då glömt att Jesus uppmanar oss att be för våra fiender.
Det andra exemplet på vad offer i våra dagar kunde vara är moralism. Fariseism, kunde man också kalla det. Det är här som de största missförstånden och den största tragiken gömmer sig för oss som vill vara kristna. En moralist kan nämligen bete sig som om kristendomen skulle vara en samling moralregler, som om det kunde finnas någon specifikt kristen moral. Det finns det inte, lika lite som det finns t.ex. kristen musik eller kristen politik. Det som finns är ett kristet liv. Och det går inte ut på att följa någon moral, utan på att följa Jesus, alltså leva i ett kärleksförhållande till Gud.
Det som man ofta tänker sig som kristen moral och kristna levnadsregler, t.ex. tio Guds bud, är inte specifikt kristna. De är allmänmänskliga regler som vem som helst kan hålla med om oberoende av om han tror på Gud eller inte. Också en ateist kan hålla med om att det är orätt att stjäla eller att mörda. Det är inte så att buden är goda därför att vi har fått dem av Gud, och att vi därför är tvungna att följa dem för att vara kristna, oberoende av om vi förstår dem eller inte. Tvärtom är det så att vi har fått buden av Gud därför att de är goda, och vi bör sträva till att följa dem, inte för att bli kristna, utan för att försöka vara goda människor. Någon kristen moral finns alltså inte.
Ändå är det ju många som försöker hävda att det finns det, och ofta dessutom dra hem politiska poäng på köpet. Då sänder vi ett ödesdigert budskap, nämligen att kyrkans och kristendomens viktigaste uppgift skulle vara samhällets moraliska upprustning. Utan att någon egentligen menar det sker då en nästan omärklig glidning från moral till moralism, och det är en glidning bortåt från evangeliet. Trots att vi fortsätter att predika från dess texter lyckas vi med konststycket att missa det uppenbara, nämligen att det inte är moraliska pekpinnar som Jesus använder sig av när han möter människor i akut behov av en förändrad livsstil. Det ser vi i dagens heliga evangelium. Jesu behandling av dem som har stukat och stött sig på moralen, alla dem som inte har lyckats leva upp till idealen, utgör ett besvärande rundningsmärke för alla fariseer som är på marsch för en kristen moral, ett kristet samhälle. … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, säger Gud genom Hosea.
Om det inte finns någon specifikt kristen moral, vad finns det då som är specifikt kristet? Nåden. Möjligheten till syndernas förlåtelse.
Den som är stark vill försöka klara sig själv, vill följa buden på egen hand – och ser dessutom ofta ner på den som inte klarar det. Detta är inte kristendom, utan kunde närmast kallas stoicism, den filosofiska inriktning som Zenon grundade kring år 300 f.Kr. När stoicismen förenas med kristendomen blir resultatet en elitism som ytterst dåligt passar ihop med tanken om Guds nåd som räcks till alla människor. Men den som är stark behöver ingen nåd – ”bra karl reder sig själv”, eller hur. Rättare sagt: Den som tror sig vara stark tror att han klarar sig på egen hand – men förtränger eller nedvärderar därmed sina egna misslyckanden, sin egen svaghet. Ingen vet ju vad framtiden för med sig. Plötsligt kan man råka ut för t.ex. en sjukdom – och så är man inte längre stark.
För den som inser sin egen begränsning, för den som har upplevt hur små möjligheterna är att på egen hand uppnå det goda, för den som utbrister som Paulus: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag (Rm 7:19) – för den är det omöjligt att lita på sin egen kraft. För den svaga tar kraften snabbt slut, för den starka räcker kraften längre, men oberoende räcker kraften inte ända fram. Den räcker inte till moralisk perfektion, och den räcker helt säkert inte ända fram till himlen.
Det är här som nåden kommer in. Om vi slutar att planera vår framtid i varje detalj och i stället tar emot det som Gud vill ge oss av nåd, kan livet bli lugnare, solidare, mer överraskande och spännande, men samtidigt mindre fyllt av besvikelse än annars. Det samma gäller naturligtvis också vår hemväg – den som leder hem till Gud.
Jesus säger: Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare. Tack, Herre, för denna stora nåd!
