Karl af Hällström:
Allt är inte Gud som glimmar
Predikan i Emsalö kapell 16.11.2003
Allt är inte Gud som glimmar
Predikan i Emsalö kapell 16.11.2003
Under de gångna tio-femton åren har en klar rörelse i andlig riktning varit skönjbar. Att det var en reaktion mot det materialistiska 1980-talet är rätt klart, men det konstaterandet är ändå gammal skåpmat, så det lämnar vi åt sitt öde. Betydligt mer intressant vore att betrakta vad som kommer att ske under det kommande decenniet, men framtiden är alltid betydligt svårare att förutse än det förflutna. Vad sker nästa år? Gud vet – men Han har inte informerat mig. Jag lär väl få reda på det – nästa år.
Om vi en stund skulle se på nittiotalets andliga trender, så är vi ändå på betydligt säkrare vatten. I sig är det bra att man har börjat ta hänsyn till det faktum att verkligheten och människors liv också har en religiös aspekt. Problemet är att denna religiositet kan vara vilken sorts andlighet som helst ─ och de s.k. österländska religionerna tycks vara populära.
Något som syns tydligt är att många som upptäcker och blir intresserade av den andliga dimensionen i livet inte i första hand söker sig till sina rötter, alltså t.ex. till den kyrka där de har vuxit upp. Det handlar inte om ett sökande bara efter andlighet, utan också efter nya upplevelser, och gärna exotiska sådana. Lutheraner som har konverterat till den ortodoxa kyrkan stöter jag på allt emellanåt, men det är det inget större fel på, för ortodoxerna är ju också kristna. Om man däremot plockar in element från, säg, buddhismen, hinduismen, shamanismen eller satanismen – och till råga på allt kallar sin blandning för kristendom – då har man nog spårat ur.
En av skriftskolans uppgifter är, anser jag, att undervisa konfirmanderna i vilka deras religiösa och varför inte kulturella rötter är. Detta sker inte för att vi skulle vilja tvångsomvända eller hjärntvätta konfirmanderna – vi tror nog att deras hjärnor är rätt rena i alla fall. Däremot vill vi visa på våra gemensamma rötter för att de skall känna till dem sedan när de stöter på något andligt fenomen som de upplever vara häftigt. Var och en är naturligtvis fri att välja, men vi bör vara medvetna om inte bara vad vi säger ja till, utan också vad vi väljer bort, d.v.s. vår egen bakgrund.
Om någon undrar när pastorn skall sluta tala om andliga trender och börja tala om predikotexten (Matt 25:1-13), så sker det nu. Tio unga flickor gick ut för att möta brudgummen. Tio personer inser att livet har en religiös dimension. Fem är oförståndiga och fem är kloka. De oförståndiga söker i en allmän andlighet som låter alla blommor blomma, och plockar lite härifrån och lite därifrån på det religiösa smörgåsbordet. Särskilt plockar de sådant som är sött och gott, men som tyvärr saknar näringsvärde. De kloka har Guds olja med sig till sina facklor.
Mitt i allt, när ingen väntar sig det, inträffar Kristi återkomst. De oförståndiga märker plötsligt att de har satsat orätt, och börjar febrilt söka hjälp genom att begära olja av de kloka. Det kan innebära att de försöker förlita sig på de klokas tro och deras gudsförhållande. Men det är endast deras egen tro som kan frälsa dem. Så när Jesus kommer, slipper de som tror på honom in i himmelriket, men de som bara tror i allmänhet blir utanför. Jesu liknelse slutar med en uppmaning att vi skall hålla oss vakna.
Det kan verka som om det här skulle vara ett hårt och intolerant budskap. Har inte alla rätt att tro så som de själva vill? Är inte religionsfriheten tryggad i republiken Finlands grundlag? Visst är religionsfriheten tryggad. Ingen får ─ eller kan, för den delen ─ tvinga någon annan att tro eller att inte tro på något visst sätt ─ åtminstone så länge som tron inte skadar någon annan. Jag måste ha respekt för en annan människas tro, också när denna tro verkar som mest absurd och idiotisk. Samtidigt kan jag kräva respekt för mitt eget sätt att tro, också när det sättet verkar absurt och idiotiskt i någon annans ögon. Vår religionstillhörighet ─ eller avsaknaden av en sådan ─ får inte påverka vår likhet inför lagen, våra medborgerliga rättigheter eller för den delen våra möjligheter att få anställning. Detta är religionsfrihetslagen satt att garantera.
Men vi måste minnas att detta är en mänsklig lag, en samhällelig lag, som visserligen är god, men som vi inte skall blanda ihop med Guds lag. Trots att ingen människa kan eller får döma vår religiositet, så kan Gud göra det ─ och han kommer också att göra det.
Det är därför som Jesus uppmanar oss att hålla oss vakna. Vi vet varken när vi själva kommer att dö eller när Jesus kommer tillbaka. Det finns många som har försökt och försöker att räkna ut ett datum för domedagen, men Bibeln säger klart att det inte går att räkna ut, att vi inte kan veta när det kommer att ske. Därför måste vi alltid vara beredda på att nästa andetag kan vara vårt sista. Vi måste alltid vara beredda på att bryta upp.
Det finns en risk att vi tröttnar, att vi blir likgiltiga, att vi tänker att eftersom det inte har hänt någonting hittills, så händer det knappast något i framtiden heller. Men det faktum att vi inte ännu har brutit upp från denna värld betyder inte att vi aldrig kommer att göra det, utan tvärtom att vårt uppbrott aldrig har varit så här nära.
Min mening är ju inte att skrämma er med det här. Lite ruska om er kanske, men inte skrämmas. Jag har sagt att vi måste hålla oss vakna. Men den här vakan är inte en energikrävande ångestfylld fruktan för vad som kommer att ske. Trots att vi skall vaka och inte får somna, så får vi ändå vila i Gud. Vi får tryggt lita på, att Gud tar hand om oss. Han har kallat oss till sina barn när vi döptes, och han kommer inte att överge oss. Vad vi än har gjort, hur långt bort från Gud vi än har kommit, så får vi ändå alltid vända tillbaka till honom, så länge vi är kvar i detta liv. När uppbrottets dag kommer, förändras allt. Då är det för sent att stiga tidigt upp.
Det är bra om vi har det andliga livets facklor med oss när vi vakar. Problemet är att dessa facklor kommer att slockna om vi inte har Guds och Kristi olja i dem. Därför måste vi hålla ett öga på vad vi gör och vad vi tror, vad vi tar intryck av och vilka intryck vi får.
Det viktigaste är inte hur religiösa vi är, eller egentligen ens hur vi är religiösa. Det viktigaste är vårt förhållande till Jesus Kristus. Allt är inte Gud som glimmar.
Låt oss så resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.
Om vi en stund skulle se på nittiotalets andliga trender, så är vi ändå på betydligt säkrare vatten. I sig är det bra att man har börjat ta hänsyn till det faktum att verkligheten och människors liv också har en religiös aspekt. Problemet är att denna religiositet kan vara vilken sorts andlighet som helst ─ och de s.k. österländska religionerna tycks vara populära.
Något som syns tydligt är att många som upptäcker och blir intresserade av den andliga dimensionen i livet inte i första hand söker sig till sina rötter, alltså t.ex. till den kyrka där de har vuxit upp. Det handlar inte om ett sökande bara efter andlighet, utan också efter nya upplevelser, och gärna exotiska sådana. Lutheraner som har konverterat till den ortodoxa kyrkan stöter jag på allt emellanåt, men det är det inget större fel på, för ortodoxerna är ju också kristna. Om man däremot plockar in element från, säg, buddhismen, hinduismen, shamanismen eller satanismen – och till råga på allt kallar sin blandning för kristendom – då har man nog spårat ur.
En av skriftskolans uppgifter är, anser jag, att undervisa konfirmanderna i vilka deras religiösa och varför inte kulturella rötter är. Detta sker inte för att vi skulle vilja tvångsomvända eller hjärntvätta konfirmanderna – vi tror nog att deras hjärnor är rätt rena i alla fall. Däremot vill vi visa på våra gemensamma rötter för att de skall känna till dem sedan när de stöter på något andligt fenomen som de upplever vara häftigt. Var och en är naturligtvis fri att välja, men vi bör vara medvetna om inte bara vad vi säger ja till, utan också vad vi väljer bort, d.v.s. vår egen bakgrund.
Om någon undrar när pastorn skall sluta tala om andliga trender och börja tala om predikotexten (Matt 25:1-13), så sker det nu. Tio unga flickor gick ut för att möta brudgummen. Tio personer inser att livet har en religiös dimension. Fem är oförståndiga och fem är kloka. De oförståndiga söker i en allmän andlighet som låter alla blommor blomma, och plockar lite härifrån och lite därifrån på det religiösa smörgåsbordet. Särskilt plockar de sådant som är sött och gott, men som tyvärr saknar näringsvärde. De kloka har Guds olja med sig till sina facklor.
Mitt i allt, när ingen väntar sig det, inträffar Kristi återkomst. De oförståndiga märker plötsligt att de har satsat orätt, och börjar febrilt söka hjälp genom att begära olja av de kloka. Det kan innebära att de försöker förlita sig på de klokas tro och deras gudsförhållande. Men det är endast deras egen tro som kan frälsa dem. Så när Jesus kommer, slipper de som tror på honom in i himmelriket, men de som bara tror i allmänhet blir utanför. Jesu liknelse slutar med en uppmaning att vi skall hålla oss vakna.
Det kan verka som om det här skulle vara ett hårt och intolerant budskap. Har inte alla rätt att tro så som de själva vill? Är inte religionsfriheten tryggad i republiken Finlands grundlag? Visst är religionsfriheten tryggad. Ingen får ─ eller kan, för den delen ─ tvinga någon annan att tro eller att inte tro på något visst sätt ─ åtminstone så länge som tron inte skadar någon annan. Jag måste ha respekt för en annan människas tro, också när denna tro verkar som mest absurd och idiotisk. Samtidigt kan jag kräva respekt för mitt eget sätt att tro, också när det sättet verkar absurt och idiotiskt i någon annans ögon. Vår religionstillhörighet ─ eller avsaknaden av en sådan ─ får inte påverka vår likhet inför lagen, våra medborgerliga rättigheter eller för den delen våra möjligheter att få anställning. Detta är religionsfrihetslagen satt att garantera.
Men vi måste minnas att detta är en mänsklig lag, en samhällelig lag, som visserligen är god, men som vi inte skall blanda ihop med Guds lag. Trots att ingen människa kan eller får döma vår religiositet, så kan Gud göra det ─ och han kommer också att göra det.
Det är därför som Jesus uppmanar oss att hålla oss vakna. Vi vet varken när vi själva kommer att dö eller när Jesus kommer tillbaka. Det finns många som har försökt och försöker att räkna ut ett datum för domedagen, men Bibeln säger klart att det inte går att räkna ut, att vi inte kan veta när det kommer att ske. Därför måste vi alltid vara beredda på att nästa andetag kan vara vårt sista. Vi måste alltid vara beredda på att bryta upp.
Det finns en risk att vi tröttnar, att vi blir likgiltiga, att vi tänker att eftersom det inte har hänt någonting hittills, så händer det knappast något i framtiden heller. Men det faktum att vi inte ännu har brutit upp från denna värld betyder inte att vi aldrig kommer att göra det, utan tvärtom att vårt uppbrott aldrig har varit så här nära.
Min mening är ju inte att skrämma er med det här. Lite ruska om er kanske, men inte skrämmas. Jag har sagt att vi måste hålla oss vakna. Men den här vakan är inte en energikrävande ångestfylld fruktan för vad som kommer att ske. Trots att vi skall vaka och inte får somna, så får vi ändå vila i Gud. Vi får tryggt lita på, att Gud tar hand om oss. Han har kallat oss till sina barn när vi döptes, och han kommer inte att överge oss. Vad vi än har gjort, hur långt bort från Gud vi än har kommit, så får vi ändå alltid vända tillbaka till honom, så länge vi är kvar i detta liv. När uppbrottets dag kommer, förändras allt. Då är det för sent att stiga tidigt upp.
Det är bra om vi har det andliga livets facklor med oss när vi vakar. Problemet är att dessa facklor kommer att slockna om vi inte har Guds och Kristi olja i dem. Därför måste vi hålla ett öga på vad vi gör och vad vi tror, vad vi tar intryck av och vilka intryck vi får.
Det viktigaste är inte hur religiösa vi är, eller egentligen ens hur vi är religiösa. Det viktigaste är vårt förhållande till Jesus Kristus. Allt är inte Gud som glimmar.
Låt oss så resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.
