Predikan: Nyårsdagen

Karl af Hällström:
Välsignelsen
Predikan i Borgå domkyrka 1.1.2004

En av de bibeltexter som flitigast används av oss präster i olika sammanhang är säkert den s.k. aronitiska välsignelsen (4Mos 6:24-26), som vi idag fick höra i den första läsningen. Vi är vana vid den äldre översättningens konjunktivform (alltså ”Herren välsigne dig”), men fick nu höra den indikativform som Bibel 2000 använder: Herren välsignar dig… Vi får återkomma till det grammatikaliska lite senare – och jag förstår att ni väntar på det med spänning. Först skall vi fundera lite allmännare kring det här med välsignelse.
Välsignelse av personer och deras relationer, av platser och saker har blivit allt vanligare under de senaste åren även i vår kyrka. Den nya förrättningshandbok som kommer att tas i bruk senare i år innehåller en starkt utökad mängd av formulär för olika välsignelseakter. De har alltså nu blivit officiellt sanktionerade, om man uttrycker det så, men de har nog förekommit redan tidigare. Särskilt välsignelse av hem har visat sig vara populärt, trots att folk ofta inte känner till möjligheten till en sådan förrättning. När jag i olika sammanhang har informerat om dess existens, är det många som har blivit intresserade.
Angående förrättningshandboken kan jag ju notera, att det som finns där är de officiella formulär som vi präster förväntas följa mer eller mindre troget. Däremot finns det inget som säger att vi inte kan skapa egna formulär till sådana förrättningar som inte förekommer i handboken. Det som finns i handboken är tillåtet, men det som inte finns är inte förbjudet, åtminstone inte automatiskt. Ett aktuellt exempel på något som inte ännu är tillåtet, men som inte heller ännu är förbjudet, är välsignelser av registrerade parförhållanden, eller homovigslar, som de vulgärt kallas.
Som ni minns från nyheterna, behandlade kyrkomötet i november två motioner, där den ena var för en liberalisering av kyrkans linje gentemot sina homosexuella medlemmar, medan den andra efterlyste en skärpning av linjen. Kyrkomötet kunde inte i detta skede ta ställning, utan gjorde som man ofta i sådana fall gör, nämligen begärde ytterligare utredningar. Det betyder att vi fortfarande saknar en enhetlig linje – och jag misstänker att en sådan inte kommer att uppnås på mycket länge – och det i sin tur betyder att förrättningar av det tidigare nämnda slaget fortfarande varken är tillåtna eller förbjudna. Varje präst måste alltså själv ta ställning i frågan ifall han blir tillfrågad. Vi kan dock inte förpliktigas att förrätta en välsignelse av ett registrerat parförhållande, till skillnad från heterosexuella vigslar. Dem är församlingen pliktig att sköta, även om det finns exempel på hur man har smitit undan sin plikt t.ex. genom att hänvisa till att kontrahenterna är frånskilda. Vilket inte är ett lagligt skäl.

Men välsignelser var det vi skulle behandla. Låt mig citera det sista kapitlet i 1999 års katekes, som behandlar just välsignelsen. Så här står det i Katekesen 43:
Vårt liv är varje dag beroende av Guds välsignelse. Herren bevarar vårt liv, även om vi inte alltid förstår de vägar som han i sin godhet leder oss på. Han ger oss en inre frid, som bär oss genom allt det som är bristfälligt och söndertrasat i livet. Också när vi skall dö är vi omslutna av Guds välsignelse och beskydd.
När vi välsignar varandra och ber om välsignelse för egen del, kan vi lita på att Gud, den Treenige, vänder sig till oss och är oss nära.
I Bibeln beskrivs Herrens välsignelse ofta som en direkt gåva av honom själv. I GT innebär den en kraft vars yttring är välgång på livets alla områden, t.ex. hälsa, rikedom och många barn. Men välsignelsens källa är alltid Gud, och dess yttersta villkor är ett gott förhållande till honom. Ändå kan den förmedlas av människor (t.ex. föräldrar, präster eller profeter) genom en högtidligt utsagd försäkran. Det är en sådan vi har exempel på i den aronitiska välsignelsen, vår predikotext för idag. I sin renaste form består en sådan försäkran av maktord med ofrånkomlig verkan, inte av önskningar eller böner.
Nu kommer vi in på det grammatikaliska som jag lovade (eller hotade med) i början. Skillnaden mellan indikativ och konjunktiv i detta sammanhang är just den som jag nämnde nyss: I indikativ fungerar den aronitiska välsignelsen som ”maktord”, alltså ett konstaterande att Herren verkligen välsignar dig. I konjunktiv, som alltså är den äldre och allmännare formen, blir det frågan om en önskan eller bön om välsignelse. Vilket förstås inte heller är illa. Men eftersom olika modus inte förekommer i hebreiskan, utan allt så att säga är indikativ, är den språkligt korrektaste översättningen nog den som finns i våra nya biblar. Vad man föredrar att använda i böne- och gudstjänstlivet är sedan en annan sak.
Välsignelsens formulering kan variera stort. En text kan vara en välsignelse utan att själva ordet används. Så är fallet med den s.k. apostoliska välsignelsen, som avslutar 2Kor. I den nya översättningen lyder den: Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla. Vi märker att fastän det helt klart är frågan om en välsignelse, nämns aldrig det ordet; Paulus talar bara om nåd, kärlek och gemenskap. Vilket förstås inte heller är så ”bara”.
Förmedlingen av välsignelse och kraft markeras ofta i Bibeln med en yttre gest: den som välsignar lägger handen på mottagarens huvud. Denna gest åskådliggör att välsignelsen är ett kraftflöde som inte kan återkallas. Handpåläggning av det här slaget förekommer både i alla delar av Bibeln. Sammanhanget kan variera – ibland handlar det om ren välsignelse, ibland om botande och helande, om dop eller om invigning till tjänst i den kristna kyrkan. Alla dessa förekommer fortfarande också i vår kyrka; som exempel kan nämnas att vi om tio dagar här i domkyrkan får bevittna hur handpåläggning används vid en prästvigning. Den liturgiska gesten med upplyfta händer och framåtvända handflator är en variant av handpåläggningen – i en gudstjänstsituation blir det i praktiken besvärligt för prästen att lägga sina händer på femtio eller femhundra huvuden, åtminstone samtidigt, och därför gör han det s.a.s. på distans. Men innebörden är den samma.

Vi har nu inlett ett nytt kalenderår. Det är alltid lika hoppfullt, på något sätt – en ny tidsperiod börjar, och ingen har förstört den för oss. Ännu. Oberoende av om vi nu har avslutat ett gott år eller ett på något sätt tragiskt år, så kan vi hoppas på att det nya året blir bättre än det gamla. Men i bokslutet av det gångna året märker vi sanningen i det som jag tidigare citerade ur katekesen (43): Vårt liv är varje dag beroende av Guds välsignelse.
Vidare får man hoppas att var och en får uppleva hur Herren bevarar vårt liv, även om vi inte alltid förstår de vägar som han i sin godhet leder oss på. I mitt eget personliga bokslut för år 2003 ingår över fem månader av sjukledighet, men katekesen formulerar väl det som jag fick uppleva under den tunga tiden: Han ger oss en inre frid, som bär oss genom allt det som är bristfälligt och söndertrasat i livet.
Under det år som nu har börjat, och under alla kommande år, får vi be om Guds välsignelse för oss själva och dem som står oss nära. När vi välsignar varandra och ber om välsignelse för egen del, kan vi lita på att Gud, den Treenige, vänder sig till oss och är oss nära.
Jag vill därför avsluta denna predikan med att säga: Må fridens Gud utrusta er med sina goda gåvor, så att ni kan uppfylla hans vilja. Må Gud den allsmäktige och barmhärtige, Fadern, (+) Sonen och den heliga Anden, välsigna och bevara er. Amen.