Karl af Hällström:
Till Emmaus med den gode herden
Predikan i Adventkyrkan, Borgå 17.4.2004
Till Emmaus med den gode herden
Predikan i Adventkyrkan, Borgå 17.4.2004
Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden!
Detta är den traditionella påskhälsningen i den östra kyrkan, alltså den tradition som vi ofta kallar för ”ortodox”, renlärig. Ingenting hindrar ändå också oss i den västra kyrkan från att använda den, för vi delar ju den historiska kristna tron på herren Jesu uppståndelse från de döda med våra ortodoxa bröder.
Det är två frågor som uppkommer utgående från påståendet om Kristi uppståndelse. Den första är om påståendet är sant, och i så fall på vilket plan det är sant. Det är kanske den fråga som i vår tid är den mest debatterade. Den andra frågan är vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig och för vårt trosliv och vårt vardagsliv.
Detta är den traditionella påskhälsningen i den östra kyrkan, alltså den tradition som vi ofta kallar för ”ortodox”, renlärig. Ingenting hindrar ändå också oss i den västra kyrkan från att använda den, för vi delar ju den historiska kristna tron på herren Jesu uppståndelse från de döda med våra ortodoxa bröder.
Det är två frågor som uppkommer utgående från påståendet om Kristi uppståndelse. Den första är om påståendet är sant, och i så fall på vilket plan det är sant. Det är kanske den fråga som i vår tid är den mest debatterade. Den andra frågan är vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig och för vårt trosliv och vårt vardagsliv.
Inför påsk blir ofta universitetsteologer intervujade i olika tidningars påsknummer. Intervjuoffren säger kanske någonting i stil med att det på vetenskapliga grunder är osannolikt att någon uppståndelse skulle ha ägt rum, varpå tidningarna med stora rubriker skriker ut att den och den förnekar uppståndelsen. Men i allmänhet har så inte varit fallet. Mina teologkolleger har t.o.m. haft rätt om de påstår att uppståndelsen är osannolik. Någon annan slutsats kan man inte komma till om man bedömer vad som skedde då utgående från vad som sker idag. Eftersom folk inte uppstår från de döda idag, är det ytterst osannolikt att det skulle ha skett för tvåtusen år sedan heller.
Men att på en sannolikhetskalkyl basera påståendet att det skulle vara omöjligt för Gud att uppväcka Jesus från de döda, är att lämna det sunt vetenskapliga och ge sig in på de subjektiva åsikternas område. Vi kristna påstår ju inte att det skulle vara sannolikt att Kristi uppståndelse ägde rum; vi påstår att den ägde rum – oberoende av vilken sannolikhet en sådan händelse kan ha haft. Vi säger ju: ”Kristus är sannerligen uppstånden,” inte ”Kristus är sannolikt uppstånden.”
I vissa lärosystem har man behandlat uppståndelsen som en filosofisk, mytologisk eller kanske kosmisk händelse vars historiska sanningshalt är av underordnad betydelse, eftersom dess existentiella sanningshalt inte är beroende av något så krasst. Religionsfriheten i vårt land ger väl var och en rätt att se det så om man vill, men det är inte ett kristet sätt att se på uppståndelsen. Kristendomen är en historisk religion, där Gud verkar i världen genom att ingripa i historiens gång – exempelvis genom att sända Jesus till oss. Jag vill alltså påstå att Jesu uppståndelse är ett historiskt faktum, att uppståndelsen är historiskt sann.
Men att på en sannolikhetskalkyl basera påståendet att det skulle vara omöjligt för Gud att uppväcka Jesus från de döda, är att lämna det sunt vetenskapliga och ge sig in på de subjektiva åsikternas område. Vi kristna påstår ju inte att det skulle vara sannolikt att Kristi uppståndelse ägde rum; vi påstår att den ägde rum – oberoende av vilken sannolikhet en sådan händelse kan ha haft. Vi säger ju: ”Kristus är sannerligen uppstånden,” inte ”Kristus är sannolikt uppstånden.”
I vissa lärosystem har man behandlat uppståndelsen som en filosofisk, mytologisk eller kanske kosmisk händelse vars historiska sanningshalt är av underordnad betydelse, eftersom dess existentiella sanningshalt inte är beroende av något så krasst. Religionsfriheten i vårt land ger väl var och en rätt att se det så om man vill, men det är inte ett kristet sätt att se på uppståndelsen. Kristendomen är en historisk religion, där Gud verkar i världen genom att ingripa i historiens gång – exempelvis genom att sända Jesus till oss. Jag vill alltså påstå att Jesu uppståndelse är ett historiskt faktum, att uppståndelsen är historiskt sann.
Så kommer vi till frågan om vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig. Här har aposteln Paulus något att säga (1Kor 15:12-22).
Hela det långa femtonde kapitlet av 1Kor behandlar frågan om uppståndelsen, både Kristi och vår egen. Paulus visar att de är sammanlänkade. Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått, skriver han i vers 13. Varför skulle det inte finnas någon uppståndelse? Jo, det baserar sig på den gamla grekiska missuppfattningen om att själen skulle vara odödlig, vilket många i Korinth trodde, och vilket många i den dag som idag är tror är en grundläggande kristen lära. Det är det inte; själens odödlighet är en grekisk filosofisk tanke som har smugit sig bakvägen in i kristet tänkande. Någon biblisk grund för den är det mycket svårt att påvisa.
Problemet bland de första kristna i Grekland var att det var så självklart för dem att själen var odödlig att kroppen inte tillmättes någon dess vidare betydelse. Hela tanken om att kroppen ens skulle behöva uppstå var för dem långsökt. Detta lärosystem vände sig kyrkofäderna starkt emot, vilket kommer till synes också i den apostoliska trosbekännelsen: vi bekänner uttryckligen kroppens uppståndelse, och inte bara själens. Om vi skulle översätta denna del av trosbekännelsen med de dödas uppståndelse, som man gör i Sverige, skulle denna betoning svepas bort.
Eftersom korinthierna alltså ansåg att själen var odödlig, tyckte de att det inte behövdes någon uppståndelse. Paulus påpekar (vv 16-19): …om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Hårda ord? Må så vara. Men att Kristus på korset betalade vår skuld räckte inte ännu till Guds fullständiga seger över ondskan. Det var först genom att besegra den sista fienden, döden, som Guds seger blev fullständig. Genom att uppstå visade Kristus att uppståndelsen är möjlig; genom sin uppståndelse visade han vägen för oss genom döden till livet.
Någon kanske invänder att det onda fortfarande har ett starkt grepp om vår värld. Det stämmer inte riktigt. Det onda i vår värld för mycket oljud och försöker upprätthålla en bild av styrka och makt, men i verkligheten är det frågan om den Ondes sista desperata försök att få så många som möjligt på sin sida – med beklagligt stor framgång, kan det tilläggas. Den Onde kommer aldrig att besegra Gud, men för oss enskilda människor är han nog ändå alltför stark.
Därför är det också farligt att ge sig i kast med den Onde, vare sig det sker i fascination, som satanisterna, i aningslöshet, som det stora flertalet av dagens människor, eller med ett överdrivet självförtroende, som de som sysslar med s.k. andlig krigföring. Som kristna, ja, som människor i största allmänhet, är det inte vår uppgift att försöka besegra den Onde. Vår uppgift är att söka Gud och att efter bästa förmåga sprida godhet i världen, men låta Gud ta hand om den Onde. Jakob uttrycker det så här i sitt brev (4:7f): Böj er … under Gud. Stå emot djävulen, och han skall fly för er. Närma er Gud, och han skall närma sig er.
Varför förgör då Gud inte allt det onda i vår värld med ett enda slag, kanske någon frågar. I all korthet vill jag svara: det beror på att Gud inte vill att någon enda skall gå förlorad. Så länge det finns hopp om att rädda ytterligare en människa till livet, väntar Gud. Och det har vi all orsak att vara glada över, för kan vi vara säkra på att stå på rätt sida, om domens dag skulle komma idag?
Den Onde vill gärna förleda oss till att tro att det inte finns någon uppståndelse, för han vet att Paulus hade rätt: Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men Gud vill leda oss till den tro som frälser, den tro som leder till att också vi får följa i Kristi fotspår från döden till det eviga livet. Detta sker inte genom att någon enskild del av oss – må det vara mjälten, själen eller högra stortån – skulle i sig vara evig och odödlig, utan det sker genom att vi i tro på Kristus når fram till uppståndelsen från de döda.
I evigheten får vi se Gud ansikte mot ansikte. I evigheten får vi uppleva den fullkomliga godheten och lyckan. I evigheten får vi återförenas med våra bortgångna kära. Detta är vårt hopp. Evighetshoppet. Uppståndelsehoppet. Det hopp som bygger på att vi har en vägvisare, Kristus, som har gått före oss.
Hela det långa femtonde kapitlet av 1Kor behandlar frågan om uppståndelsen, både Kristi och vår egen. Paulus visar att de är sammanlänkade. Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått, skriver han i vers 13. Varför skulle det inte finnas någon uppståndelse? Jo, det baserar sig på den gamla grekiska missuppfattningen om att själen skulle vara odödlig, vilket många i Korinth trodde, och vilket många i den dag som idag är tror är en grundläggande kristen lära. Det är det inte; själens odödlighet är en grekisk filosofisk tanke som har smugit sig bakvägen in i kristet tänkande. Någon biblisk grund för den är det mycket svårt att påvisa.
Problemet bland de första kristna i Grekland var att det var så självklart för dem att själen var odödlig att kroppen inte tillmättes någon dess vidare betydelse. Hela tanken om att kroppen ens skulle behöva uppstå var för dem långsökt. Detta lärosystem vände sig kyrkofäderna starkt emot, vilket kommer till synes också i den apostoliska trosbekännelsen: vi bekänner uttryckligen kroppens uppståndelse, och inte bara själens. Om vi skulle översätta denna del av trosbekännelsen med de dödas uppståndelse, som man gör i Sverige, skulle denna betoning svepas bort.
Eftersom korinthierna alltså ansåg att själen var odödlig, tyckte de att det inte behövdes någon uppståndelse. Paulus påpekar (vv 16-19): …om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Hårda ord? Må så vara. Men att Kristus på korset betalade vår skuld räckte inte ännu till Guds fullständiga seger över ondskan. Det var först genom att besegra den sista fienden, döden, som Guds seger blev fullständig. Genom att uppstå visade Kristus att uppståndelsen är möjlig; genom sin uppståndelse visade han vägen för oss genom döden till livet.
Någon kanske invänder att det onda fortfarande har ett starkt grepp om vår värld. Det stämmer inte riktigt. Det onda i vår värld för mycket oljud och försöker upprätthålla en bild av styrka och makt, men i verkligheten är det frågan om den Ondes sista desperata försök att få så många som möjligt på sin sida – med beklagligt stor framgång, kan det tilläggas. Den Onde kommer aldrig att besegra Gud, men för oss enskilda människor är han nog ändå alltför stark.
Därför är det också farligt att ge sig i kast med den Onde, vare sig det sker i fascination, som satanisterna, i aningslöshet, som det stora flertalet av dagens människor, eller med ett överdrivet självförtroende, som de som sysslar med s.k. andlig krigföring. Som kristna, ja, som människor i största allmänhet, är det inte vår uppgift att försöka besegra den Onde. Vår uppgift är att söka Gud och att efter bästa förmåga sprida godhet i världen, men låta Gud ta hand om den Onde. Jakob uttrycker det så här i sitt brev (4:7f): Böj er … under Gud. Stå emot djävulen, och han skall fly för er. Närma er Gud, och han skall närma sig er.
Varför förgör då Gud inte allt det onda i vår värld med ett enda slag, kanske någon frågar. I all korthet vill jag svara: det beror på att Gud inte vill att någon enda skall gå förlorad. Så länge det finns hopp om att rädda ytterligare en människa till livet, väntar Gud. Och det har vi all orsak att vara glada över, för kan vi vara säkra på att stå på rätt sida, om domens dag skulle komma idag?
Den Onde vill gärna förleda oss till att tro att det inte finns någon uppståndelse, för han vet att Paulus hade rätt: Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men Gud vill leda oss till den tro som frälser, den tro som leder till att också vi får följa i Kristi fotspår från döden till det eviga livet. Detta sker inte genom att någon enskild del av oss – må det vara mjälten, själen eller högra stortån – skulle i sig vara evig och odödlig, utan det sker genom att vi i tro på Kristus når fram till uppståndelsen från de döda.
I evigheten får vi se Gud ansikte mot ansikte. I evigheten får vi uppleva den fullkomliga godheten och lyckan. I evigheten får vi återförenas med våra bortgångna kära. Detta är vårt hopp. Evighetshoppet. Uppståndelsehoppet. Det hopp som bygger på att vi har en vägvisare, Kristus, som har gått före oss.
Nu kommer vi in på berättelsen om Emmausvandrarna, vårt evangelium för idag [Lk 24:13-35]. Det har många poänger; jag vill nämna några av dem.
- Gud är med oss också då vi anar det minst. Emmausvandrarna var bedrövade, de hade mist sin vän och mästare ─ men främlingen de talar med är han själv.
- Vi söker oss ofta till massmöten, konferenser el. dyl. för att söka Gud och söka gemenskap med våra kristna syskon. Emmausvandrarna hade varit i Jerusalem under påsken. Men Gud är med oss (också) efter och utanför mötena och högtiderna.
- Kristus diskuterade med männen, som ändå inte kände igen honom (trots att Kleopas var Josefs bror, Jesu jordiska farbror). Det vi kan lära oss av detta är att vi borde bete oss mot andra som om de vore Kristus. Heb 13:2 säger: Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.
En tematik i texten vill jag särskilt lyfta fram. Det temat är, kanske lite överraskande: Ekumenik. Grekiskans ord oikoumene kommer från oikos, som betyder ”hus”. Ekumenik är alltså att Guds husfolk, Guds stora familj arbetar och lever tillsammans och söker det som är gemensamt.
I vår värld finns det omkring 20.000 olika kristna samfund och kyrkor. Dessa olika grupperingar har uppstått av olika orsaker: "ärliga" dogmatiska skillnader, problem i personkemin mellan ledarna, kulturella skillnader, skillnader i upplevelser etc.
I evangeliet hörde vi följande: De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ’Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.’ Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet (vv. 33-35). Redan då kunde det ha uppstått olika grupperingar ("kleopanerna" och "petriderna" eller något dylikt), men de delade sina erfarenheter med varandra.
Också vi, dagens kristna, är kallade att dela erfarenheter med varandra över samfundsgränserna – och andra eventuella gränser, för den delen. Likheterna är större än skillnaderna.
Den stora grundläggande likhet som alla kristna delar är ju nämligen att Kristus har dött för oss och uppstått för oss. Vi är Guds barn och Kristi bröder (inkl. systrar!).
Jag upplever att det i den apostoliska trosbekännelsen, som vi lutheraner oftast använder i våra gudstjänster, nämns allt som är grundläggande i den kristna läran. Det som inte nämns är kanske inte oviktigt, men det är mindre viktigt. Det är sådant som kan diskuteras.
Men varför bör det diskuteras? Varför bör man föra ekumeniska diskussioner? Är det inte bra att konstatera att "vi är vi, ni är ni, och därmed basta. Vi har olika åsikter, och behöver inte diskutera mer."
Det är klart att man bör acceptera att vi har olika åsikter på vissa punkter. Men diskussionen måste fortsätta, liksom gemenskapen. Varför? Det visar berättelsen om Emmausvandringen visar det. Hur kände Kleopas &co till slut igen Jesus?
När han sedan låg till bords med dem, tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ’Brann inte våra hjärtan i oss när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?’ (vv. 30-32)
Här hittar vi två saker, nämligen skriftutläggning och nattvard. Detta bygger vår gemensamma uppståndelsetro på. Den tomma graven var i sig ett faktum, men det bevisar ännu inget, eftersom möjligheten av stöld eller något sådant alltid finns där. Jesus sökte upp lärjungarna, men mer behövdes för att de skulle känna igen honom och tro på hans seger. Biskop Bo Giertz säger ungefär: "Tron på uppståndelsen är tron på den levande Herren som kommer till oss i Ordet och nattvarden."
Här har vi den största uppgift som den ekumeniska rörelsen har: att undanröja hindren för kristna från olika samfund att fira nattvard tillsammans!
På mitt ansvar som präst ligger att "förvalta sakramenten" (hos oss lutheraner alltså dopet och nattvarden). Vi präster ställer sakramenten till förfogande för den som behöver dem. Jag kan inte stå vid nattvardsbordet och bedöma vem som är värdig (möjligen med undantag för någon asberusad som inte vet vad den gör). Vid den första nattvarden var också Judas Iskariot närvarande. Det är Guds sak att bedöma vad vi har i hjärtat, inte min.
Jag kan inte heller se på folk vilket samfund de hör till, om de är troende, vad de anser om nattvarden osv. Jag kan bara förmedla Kristi budskap: ”Välkomna, bordet är dukat!”
Olika kyrkor ser förstås på detta på olika sätt. De katolska och ortodoxa kyrkorna vill t.ex. inte att deras medlemmar går annanstans. Men också därför viktigt att diskutera och försöka undanröja hindren för gemenskapen. Vi är alla syskon i Kristus. Vi hör alla till den gode herdens hjord.
Bilden av den gode herden kan eventuellt upplevas som förlegad, gammaldags eller lantlig av oss urbaniserade nutidsmänniskor. Särskilt fjärran kan det kännas att själv bli jämförd, inte med en herde, utan med ett får i herdens hjord. Vi ser framför oss en herde som bestämmer över fårens liv och död, en herde som enväldigt besluter vart hjorden skall gå, kort sagt en mycket auktoritär figur som vi individualister inte vill underkasta oss. Det finns ett alltför nära samband både mellan begreppen ”herde”, ”herre” och ”härskare” och mellan begreppen ”får” och ”fårskalle” för att vi skall känna oss hemma i denna bild.
Denna begreppsförvirring är beklaglig, i den mån den förekommer. En god herde är nämligen inte denna enväldiga auktoritet som med stöd av något hierarkiskt beslut plötsligt får stor makt över fårens väl och ve. Herde kan väl vem som helst bli, men på en god herde ställs höga krav. Det gäller inte bara att fatta beslut och ta ansvar, utan också att skydda fåren från alla rovdjur som vill riva och förstöra. Priset för detta skyddande kan bli mycket högt. Den gode herden ger sitt liv för fåren, som Jesus säger i Joh 10:11.
Urbilden för den gode herden är herren Jesus själv. Han fick ge sitt liv för sina får, alltså för dig och mig. Var och en som strävar efter någon ledande position måste därför också försöka leva upp till Jesu exempel. Vi måste inte alla låta korsfästa oss, men vi måste vara medvetna om att det kan komma tider då någonting motsvarande begärs också av oss.
Det här kan möjligen låta som en uppmaning till självdestruktivt beteende, men det är förstås inte min mening. Vi behöver inte söka efter uppoffringen, den kommer nog till oss i alla fall – och i det skedet bör vi vara beredda att väga för- och nackdelar och fatta det beslut som leder till det högsta goda.
Men vi behöver inte alla bli herdar. Det är inte en väg som lämpar sig för alla. Däremot måste var och en av oss ställa sig samma fråga som konfirmanderna får vid konfirmationen. Den frågan är: Vill du med Guds hjälp visa [den kristna] tron i ditt liv? Annorlunda uttryckt: Går du med på att vara ett av den gode herdens får, eller vill du vandra din egen väg?
Den individualism som så ofta kommer till synes i dagens samhälle manar oss att gå vår egen väg. Få av oss lyckas väl fullständigt med det – vilket förstås är tur, eftersom samhället då skulle kollapsa – men för många är det ändå idealet. En fullständig frihet. Dessutom gärna samtidigt en fullständig frihet från allt ansvar. Denna ekvation går förstås inte ihop. Den som tar sig en fullständig frihet att göra som han vill har samtidigt fått ett fullständigt ansvar för allt som han gör. Frihet utan ansvar leder till fullständig anarki och stora tragedier.
Att i kontrast till detta vara ett av den gode herdens får är inte så dumt. Mången kan finna tröst och stöd i att få riktlinjer och vägvisare serverade, och i att forma sitt beteende efter ett godtaget mönster. För den som vill ge sig in i det här är det säkert ett gott system – naturligtvis under förutsättning att de riktlinjer, vägvisare och mönster som man följer verkligen kommer från den gode herden själv och inte från ens egna medfår.
Men det finns också en tredje väg, vid sidan av fullständig individualism och fullständigt underkastande. I samma sammanhang i Joh 10, där Jesus talar om sig själv som den gode herden, säger han också: Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.
Vad innebär då detta? Den som vill följa Jesus, men göra det på sitt eget sätt, är ett av de får, som inte hör till den här fållan. Fållan är den kristna gemenskapen, var man än finner den. Det bästa stället att söka en kristen gemenskap är naturligtvis församlingen, men det kan tänkas att man hittar den på annat håll. Den kristna gemenskapen, fållan, fyller en stor funktion som stöd för den enskilda kristna och hans trosliv. Fållan är viktig. Men fållan är inte grunden för den kristna tron. Trons grund är personen Jesus och vårt förhållande till honom. Det viktigaste är alltså inte att höra till fållan – även om det inte är oviktigt – utan att följa den gode herden. Även den som inte hör till fållan kan höra till hjorden, för, som Jesus säger, det skall bli en hjord och en herde.
Det finns mycket som kan skapa missförstånd oss kristna emellan. Det största, mest tragiska missförstånd som vi som kristna kan råka ut för är ändå att vi behöver inte varandra, att det är OK att bygga murar mellan kristna syskon.
Vi måste fortsätta ha gemenskap med varandra och med andra kristna över gränserna. Vi behöver inte riva alla murar på en gång, men vi bör i alla fall sträva till att bygga dörrar i dem.
Hur följer vi då i praktiken den gode herden? Det måste var och en avgöra. Det bör inte finnas några listor på synder, alltså handlingar som i sig är orätta. Saker som dans, teater, hårspännen och läppstift får sin syndighet eller syndfrihet utgående från vilken betydelse de får för oss och från vilken plats de tar i vårt liv. Om de blir viktigare än Gud eller våra medmänniskor, är de antagligen synd, men om vi kan gå på dans och ändå älska Gud över allting och vår nästa som oss själva, så är det inget problem. Var och en måste avgöra det själv, vilket också betyder att det som är rätt för en person kan vara orätt för en annan. Vi kan inte fördöma eller förakta någon på basen av hur känsligt samvete han har.
Det är ett stort privilegium och en stor glädje att kunna säga att Herren är min herde. Jag upplever själv att det ger mig ett mål och en struktur i livet som jag annars skulle sakna. Framför allt vet jag att jag aldrig behöver vara ensam, för min herde är alltid med mig.
Jag kan alltså av hela mitt hjärta instämma i det som David skriver i den s.k. Herdepsalmen, Ps 23 i Psaltaren, som i Bibel 2000 översätter så vackert:
I vår värld finns det omkring 20.000 olika kristna samfund och kyrkor. Dessa olika grupperingar har uppstått av olika orsaker: "ärliga" dogmatiska skillnader, problem i personkemin mellan ledarna, kulturella skillnader, skillnader i upplevelser etc.
I evangeliet hörde vi följande: De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ’Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.’ Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet (vv. 33-35). Redan då kunde det ha uppstått olika grupperingar ("kleopanerna" och "petriderna" eller något dylikt), men de delade sina erfarenheter med varandra.
Också vi, dagens kristna, är kallade att dela erfarenheter med varandra över samfundsgränserna – och andra eventuella gränser, för den delen. Likheterna är större än skillnaderna.
Den stora grundläggande likhet som alla kristna delar är ju nämligen att Kristus har dött för oss och uppstått för oss. Vi är Guds barn och Kristi bröder (inkl. systrar!).
Jag upplever att det i den apostoliska trosbekännelsen, som vi lutheraner oftast använder i våra gudstjänster, nämns allt som är grundläggande i den kristna läran. Det som inte nämns är kanske inte oviktigt, men det är mindre viktigt. Det är sådant som kan diskuteras.
Men varför bör det diskuteras? Varför bör man föra ekumeniska diskussioner? Är det inte bra att konstatera att "vi är vi, ni är ni, och därmed basta. Vi har olika åsikter, och behöver inte diskutera mer."
Det är klart att man bör acceptera att vi har olika åsikter på vissa punkter. Men diskussionen måste fortsätta, liksom gemenskapen. Varför? Det visar berättelsen om Emmausvandringen visar det. Hur kände Kleopas &co till slut igen Jesus?
När han sedan låg till bords med dem, tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ’Brann inte våra hjärtan i oss när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?’ (vv. 30-32)
Här hittar vi två saker, nämligen skriftutläggning och nattvard. Detta bygger vår gemensamma uppståndelsetro på. Den tomma graven var i sig ett faktum, men det bevisar ännu inget, eftersom möjligheten av stöld eller något sådant alltid finns där. Jesus sökte upp lärjungarna, men mer behövdes för att de skulle känna igen honom och tro på hans seger. Biskop Bo Giertz säger ungefär: "Tron på uppståndelsen är tron på den levande Herren som kommer till oss i Ordet och nattvarden."
Här har vi den största uppgift som den ekumeniska rörelsen har: att undanröja hindren för kristna från olika samfund att fira nattvard tillsammans!
På mitt ansvar som präst ligger att "förvalta sakramenten" (hos oss lutheraner alltså dopet och nattvarden). Vi präster ställer sakramenten till förfogande för den som behöver dem. Jag kan inte stå vid nattvardsbordet och bedöma vem som är värdig (möjligen med undantag för någon asberusad som inte vet vad den gör). Vid den första nattvarden var också Judas Iskariot närvarande. Det är Guds sak att bedöma vad vi har i hjärtat, inte min.
Jag kan inte heller se på folk vilket samfund de hör till, om de är troende, vad de anser om nattvarden osv. Jag kan bara förmedla Kristi budskap: ”Välkomna, bordet är dukat!”
Olika kyrkor ser förstås på detta på olika sätt. De katolska och ortodoxa kyrkorna vill t.ex. inte att deras medlemmar går annanstans. Men också därför viktigt att diskutera och försöka undanröja hindren för gemenskapen. Vi är alla syskon i Kristus. Vi hör alla till den gode herdens hjord.
Bilden av den gode herden kan eventuellt upplevas som förlegad, gammaldags eller lantlig av oss urbaniserade nutidsmänniskor. Särskilt fjärran kan det kännas att själv bli jämförd, inte med en herde, utan med ett får i herdens hjord. Vi ser framför oss en herde som bestämmer över fårens liv och död, en herde som enväldigt besluter vart hjorden skall gå, kort sagt en mycket auktoritär figur som vi individualister inte vill underkasta oss. Det finns ett alltför nära samband både mellan begreppen ”herde”, ”herre” och ”härskare” och mellan begreppen ”får” och ”fårskalle” för att vi skall känna oss hemma i denna bild.
Denna begreppsförvirring är beklaglig, i den mån den förekommer. En god herde är nämligen inte denna enväldiga auktoritet som med stöd av något hierarkiskt beslut plötsligt får stor makt över fårens väl och ve. Herde kan väl vem som helst bli, men på en god herde ställs höga krav. Det gäller inte bara att fatta beslut och ta ansvar, utan också att skydda fåren från alla rovdjur som vill riva och förstöra. Priset för detta skyddande kan bli mycket högt. Den gode herden ger sitt liv för fåren, som Jesus säger i Joh 10:11.
Urbilden för den gode herden är herren Jesus själv. Han fick ge sitt liv för sina får, alltså för dig och mig. Var och en som strävar efter någon ledande position måste därför också försöka leva upp till Jesu exempel. Vi måste inte alla låta korsfästa oss, men vi måste vara medvetna om att det kan komma tider då någonting motsvarande begärs också av oss.
Det här kan möjligen låta som en uppmaning till självdestruktivt beteende, men det är förstås inte min mening. Vi behöver inte söka efter uppoffringen, den kommer nog till oss i alla fall – och i det skedet bör vi vara beredda att väga för- och nackdelar och fatta det beslut som leder till det högsta goda.
Men vi behöver inte alla bli herdar. Det är inte en väg som lämpar sig för alla. Däremot måste var och en av oss ställa sig samma fråga som konfirmanderna får vid konfirmationen. Den frågan är: Vill du med Guds hjälp visa [den kristna] tron i ditt liv? Annorlunda uttryckt: Går du med på att vara ett av den gode herdens får, eller vill du vandra din egen väg?
Den individualism som så ofta kommer till synes i dagens samhälle manar oss att gå vår egen väg. Få av oss lyckas väl fullständigt med det – vilket förstås är tur, eftersom samhället då skulle kollapsa – men för många är det ändå idealet. En fullständig frihet. Dessutom gärna samtidigt en fullständig frihet från allt ansvar. Denna ekvation går förstås inte ihop. Den som tar sig en fullständig frihet att göra som han vill har samtidigt fått ett fullständigt ansvar för allt som han gör. Frihet utan ansvar leder till fullständig anarki och stora tragedier.
Att i kontrast till detta vara ett av den gode herdens får är inte så dumt. Mången kan finna tröst och stöd i att få riktlinjer och vägvisare serverade, och i att forma sitt beteende efter ett godtaget mönster. För den som vill ge sig in i det här är det säkert ett gott system – naturligtvis under förutsättning att de riktlinjer, vägvisare och mönster som man följer verkligen kommer från den gode herden själv och inte från ens egna medfår.
Men det finns också en tredje väg, vid sidan av fullständig individualism och fullständigt underkastande. I samma sammanhang i Joh 10, där Jesus talar om sig själv som den gode herden, säger han också: Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.
Vad innebär då detta? Den som vill följa Jesus, men göra det på sitt eget sätt, är ett av de får, som inte hör till den här fållan. Fållan är den kristna gemenskapen, var man än finner den. Det bästa stället att söka en kristen gemenskap är naturligtvis församlingen, men det kan tänkas att man hittar den på annat håll. Den kristna gemenskapen, fållan, fyller en stor funktion som stöd för den enskilda kristna och hans trosliv. Fållan är viktig. Men fållan är inte grunden för den kristna tron. Trons grund är personen Jesus och vårt förhållande till honom. Det viktigaste är alltså inte att höra till fållan – även om det inte är oviktigt – utan att följa den gode herden. Även den som inte hör till fållan kan höra till hjorden, för, som Jesus säger, det skall bli en hjord och en herde.
Det finns mycket som kan skapa missförstånd oss kristna emellan. Det största, mest tragiska missförstånd som vi som kristna kan råka ut för är ändå att vi behöver inte varandra, att det är OK att bygga murar mellan kristna syskon.
Vi måste fortsätta ha gemenskap med varandra och med andra kristna över gränserna. Vi behöver inte riva alla murar på en gång, men vi bör i alla fall sträva till att bygga dörrar i dem.
Hur följer vi då i praktiken den gode herden? Det måste var och en avgöra. Det bör inte finnas några listor på synder, alltså handlingar som i sig är orätta. Saker som dans, teater, hårspännen och läppstift får sin syndighet eller syndfrihet utgående från vilken betydelse de får för oss och från vilken plats de tar i vårt liv. Om de blir viktigare än Gud eller våra medmänniskor, är de antagligen synd, men om vi kan gå på dans och ändå älska Gud över allting och vår nästa som oss själva, så är det inget problem. Var och en måste avgöra det själv, vilket också betyder att det som är rätt för en person kan vara orätt för en annan. Vi kan inte fördöma eller förakta någon på basen av hur känsligt samvete han har.
Det är ett stort privilegium och en stor glädje att kunna säga att Herren är min herde. Jag upplever själv att det ger mig ett mål och en struktur i livet som jag annars skulle sakna. Framför allt vet jag att jag aldrig behöver vara ensam, för min herde är alltid med mig.
Jag kan alltså av hela mitt hjärta instämma i det som David skriver i den s.k. Herdepsalmen, Ps 23 i Psaltaren, som i Bibel 2000 översätter så vackert:
Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.
