Karl af Hällström:
Att leva före döden – och tillsammans med den
Predikan i Pernå kyrka 5.9.2004
Att leva före döden – och tillsammans med den
Predikan i Pernå kyrka 5.9.2004
I skriftskolans slutprov ger jag ibland konfirmanderna frågan: ”Vilken är människolivets mening?” Det är ju en fråga som man kan komma med många olika svar på, och det gör också konfirmanderna. För att de skall få fulla poäng för sitt svar kräver jag ändå att där skulle ingå tanken om att människan är satt att förvalta skapelsen. Enligt skapelseberättelserna i 1Mos är det nämligen det som Gud gav oss i uppgift. Den uppgiften har vi grovt misslyckats med, det syns ju på t.ex. miljöförstöringen, men det är ändå en av de viktigaste orsakerna till att vi finns till. Människan kallas ibland för ”Skapelsens krona”, men den kronan är nog inte av guld, utan med tanke på all den skada som vi har gjort och gör är det närmast frågan om en törnekrona.
Vi skall inte tro att vi på något avgörande sätt står ovanom skapelsen. Skapelsens öde och vårt öde är fast sammanlänkade. Utan den övriga skapelsen skulle vi inte kunna leva. Från skapelsen får vi vår föda, våra kläder, våra hus och luften vi andas – och dessutom får vi fröjdas över de djur och växter som Gud har skapat till vår glädje.
Både vi och den övriga skapelsen går samma öde till mötes. Vi har samma slut. Det är viktigt att vi inte förtränger döden, så som det ofta sker i vårt samhälle. Vi behöver förstås inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga.
Det kan vara betydelsefullt att tänka på vilken grund vi har för våra prioriteringar i livet. Frågan är inte om vi kommer att dö – för det vet vi ju – eller när vi kommer att dö – för det kan vi inte veta – eller ens hur vi kommer att dö, fast det är det enda av dessa tre som vi (ens i någon mån) kan påverka. Frågan är inte någon av dessa, utan istället hur vi skall leva innan vi dör.
Den som vill sträva till att leva som en kristen bör sträva till att följa den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet. Dem minns ni kanske från skriftskolan. Den gyllene regeln lyder ju: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det dubbla kärleksbudet, åter, lyder i en komprimerad form: Du skall älska Herren din Gud över allting, och din nästa såsom dig själv.
Som vi märker är båda dessa regler sådana som s.g.s. vem som helst kan hålla med om. Den gyllene regeln förekommer i ett flertal religioner och filosofiska system, men oftast i sin negativa form: ”Allt vad ni inte vill att människorna skall göra mot er, det skall ni inte heller göra mot dem.” Oberoende av vilkendera formen man ger den, så ger den gyllene regeln uttryck för en allmänmänsklig moralisk princip.
En liknande princip får sitt uttryck i den andra halvan av det dubbla kärleksbudet, alltså … älska … din nästa såsom dig själv. Detta gäller åtminstone så länge som vi inte hittar på en alltför snäv definition på begreppet ”nästa”, utan låter det omfatta varje människa i vår värld. Att så är meningen illustreras av liknelsen om den barmhärtige samariern, som vi hörde från altaret. Den del av dessa livsregler som är uttryckligen kristen är den första halvan av det dubbla kärleksbudet, nämligen Du skall älska Herren din Gud över allting. Men den här delen har mer med motiven för vårt handlande att göra; vår kärlek till Gud syns inte utåt som sådan.
Här vill jag ta en liten parentes. En annan biblisk levnadsregel som har förekommit i storpolitiken och särskilt i den amerikanska retoriken under de senaste åren är principen öga för öga, tand för tand, som förekommer i Moseböckerna på ett par ställen (bl.a. 2Mos 21:24). Denna princip är visserligen rätt långt från Jesu lära om att vända andra kinden till, men den är ändå ett steg på vägen. ”Öga för öga” är inte någon barmhärtig princip, men nog en rättvis sådan. Den begränsar nämligen hämndens, och speciellt blodshämndens, räckvidd. Den naturliga tanken då man råkar ut för någon skada är att man vill hämnas, inte att man vill ha rättvisa. Detta kan exemplifieras med en tanke från före syndafloden, 1Mos 4:23, där en man vid namn Lemek säger: Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma. Inte ”öga för öga”, alltså, utan snarare ”om du slår mig i ögat, hugger jag huvudet av dig”.
Och det är denna Lemeks princip som alltför ofta förkläs i tanken om öga för öga. Man låtsas som om det vore rättvist att hämnas. Det är det inte; det är det aldrig! När anhöriga till mordoffer (återigen i USA) har fått vara närvarande vid mördarens avrättning, har de ofta varit besvikna, eftersom denna rättvisa (om nu dödsstraff är rättvisa) inte har räckt till för att släcka deras hämndbegär. Inte heller på det internationella planet räcker rättvisa för att släcka det förståeliga men ytterst beklagliga hämndbegär som de amerikanska hökarna ger uttryck för. ”Öga för öga” må vara hänt – de som utför sådana fruktansvärda terrordåd som det som drabbade World Trade Center den 11 september 2001 måste ställas till ansvar för sina handlingar, det är helt klart. Men att följa Lemeks princip om eskalerande hämnd är långt ifrån rättvisa. Parentesen slut.
Skillnaden mellan att följa de kristna levnadsreglerna å ena sidan och att leva efter en allmänmänsklig hög moral å den andra är egentligen inte så synlig i vårt yttre liv före döden. Ändå finns skillnaderna, och de märks särskilt i det inre livet då vi möter svårigheter eller sorg, eller då vi misslyckas på olika sätt. Att vara kristen är ju inte att själv vara fullkomlig – att vara kristen är att ha ett förhållande till Honom som är Fullkomlig.
Även om alltså skillnaden mellan en troende kristen och en som inte tror inte nödvändigtvis syns väldigt tydligt i vårt liv före döden, finns den ändå där – men framför allt syns den i vilket öde vi har efter döden.
Dödens makt hotar både människan och den skapelse som hon är satt att råda över. Men Jesus har genom sin uppståndelse besegrat döden och brutit dess makt. Därför har de som tror på honom ett hopp som bär över dödens gräns – ett hopp om att också vi en gång skall få uppstå och återförenas med alla våra bortgångna kära.
Som präst deltar jag naturligtvis å ämbetets vägnar i flera jordfästningar än vad jag hoppas att någon behöver delta i som privatperson – och där, när döden kommer nära, lägger jag ofta märke till en skillnad i inställning hos dem som tror på och tar till sig det uppståndelsehopp som jag försöker förmedla, jämfört med dem som inte har detta hopp. Saknaden är naturligtvis den samma. Sorg och sorgearbete behövs i båda fallen. Skillnaden finns i den förtvivlan och hopplöshet som kan infinna sig där tron och uppståndelsehoppet saknas.
Som jag sade tidigare: Det är viktigt att vi inte förtränger döden. Vi behöver inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga. Endast då kan vi glädjas över den Guds gåva som livet är. Varje dag blir viktig för oss, eftersom vi inser att dagarnas antal är begränsat. Vi kan ta vara på våra möjligheter och utveckla våra talanger när vi inser att vi inte har råd och tid att slösa med dem. Och när det gäller människolivets mening, förvaltarskapet, så kan vi få en betydligt mera realistisk och sund inställning till t.ex. naturresursernas begränsning om vi inser också vår egen ändlighet.
I Johannesevangeliet (15:5-9) ger Jesus oss en aning om hur vi kan leva ut detta. Utan mig kan ni ingenting göra, säger han, och vidare: Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Genom denna nära relation till vår Herre inser vi vilken vår plats är i skapelsen, vilken vår uppgift är i livet, vilket vårt öde är i döden och vilken härlighet som väntar oss i evigheten. Vi bör låta dessa insikter vara en grundval i livet – både livet före döden, livet tillsammans med döden – och livet efter den.
Vi skall inte tro att vi på något avgörande sätt står ovanom skapelsen. Skapelsens öde och vårt öde är fast sammanlänkade. Utan den övriga skapelsen skulle vi inte kunna leva. Från skapelsen får vi vår föda, våra kläder, våra hus och luften vi andas – och dessutom får vi fröjdas över de djur och växter som Gud har skapat till vår glädje.
Både vi och den övriga skapelsen går samma öde till mötes. Vi har samma slut. Det är viktigt att vi inte förtränger döden, så som det ofta sker i vårt samhälle. Vi behöver förstås inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga.
Det kan vara betydelsefullt att tänka på vilken grund vi har för våra prioriteringar i livet. Frågan är inte om vi kommer att dö – för det vet vi ju – eller när vi kommer att dö – för det kan vi inte veta – eller ens hur vi kommer att dö, fast det är det enda av dessa tre som vi (ens i någon mån) kan påverka. Frågan är inte någon av dessa, utan istället hur vi skall leva innan vi dör.
Den som vill sträva till att leva som en kristen bör sträva till att följa den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet. Dem minns ni kanske från skriftskolan. Den gyllene regeln lyder ju: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det dubbla kärleksbudet, åter, lyder i en komprimerad form: Du skall älska Herren din Gud över allting, och din nästa såsom dig själv.
Som vi märker är båda dessa regler sådana som s.g.s. vem som helst kan hålla med om. Den gyllene regeln förekommer i ett flertal religioner och filosofiska system, men oftast i sin negativa form: ”Allt vad ni inte vill att människorna skall göra mot er, det skall ni inte heller göra mot dem.” Oberoende av vilkendera formen man ger den, så ger den gyllene regeln uttryck för en allmänmänsklig moralisk princip.
En liknande princip får sitt uttryck i den andra halvan av det dubbla kärleksbudet, alltså … älska … din nästa såsom dig själv. Detta gäller åtminstone så länge som vi inte hittar på en alltför snäv definition på begreppet ”nästa”, utan låter det omfatta varje människa i vår värld. Att så är meningen illustreras av liknelsen om den barmhärtige samariern, som vi hörde från altaret. Den del av dessa livsregler som är uttryckligen kristen är den första halvan av det dubbla kärleksbudet, nämligen Du skall älska Herren din Gud över allting. Men den här delen har mer med motiven för vårt handlande att göra; vår kärlek till Gud syns inte utåt som sådan.
Här vill jag ta en liten parentes. En annan biblisk levnadsregel som har förekommit i storpolitiken och särskilt i den amerikanska retoriken under de senaste åren är principen öga för öga, tand för tand, som förekommer i Moseböckerna på ett par ställen (bl.a. 2Mos 21:24). Denna princip är visserligen rätt långt från Jesu lära om att vända andra kinden till, men den är ändå ett steg på vägen. ”Öga för öga” är inte någon barmhärtig princip, men nog en rättvis sådan. Den begränsar nämligen hämndens, och speciellt blodshämndens, räckvidd. Den naturliga tanken då man råkar ut för någon skada är att man vill hämnas, inte att man vill ha rättvisa. Detta kan exemplifieras med en tanke från före syndafloden, 1Mos 4:23, där en man vid namn Lemek säger: Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma. Inte ”öga för öga”, alltså, utan snarare ”om du slår mig i ögat, hugger jag huvudet av dig”.
Och det är denna Lemeks princip som alltför ofta förkläs i tanken om öga för öga. Man låtsas som om det vore rättvist att hämnas. Det är det inte; det är det aldrig! När anhöriga till mordoffer (återigen i USA) har fått vara närvarande vid mördarens avrättning, har de ofta varit besvikna, eftersom denna rättvisa (om nu dödsstraff är rättvisa) inte har räckt till för att släcka deras hämndbegär. Inte heller på det internationella planet räcker rättvisa för att släcka det förståeliga men ytterst beklagliga hämndbegär som de amerikanska hökarna ger uttryck för. ”Öga för öga” må vara hänt – de som utför sådana fruktansvärda terrordåd som det som drabbade World Trade Center den 11 september 2001 måste ställas till ansvar för sina handlingar, det är helt klart. Men att följa Lemeks princip om eskalerande hämnd är långt ifrån rättvisa. Parentesen slut.
Skillnaden mellan att följa de kristna levnadsreglerna å ena sidan och att leva efter en allmänmänsklig hög moral å den andra är egentligen inte så synlig i vårt yttre liv före döden. Ändå finns skillnaderna, och de märks särskilt i det inre livet då vi möter svårigheter eller sorg, eller då vi misslyckas på olika sätt. Att vara kristen är ju inte att själv vara fullkomlig – att vara kristen är att ha ett förhållande till Honom som är Fullkomlig.
Även om alltså skillnaden mellan en troende kristen och en som inte tror inte nödvändigtvis syns väldigt tydligt i vårt liv före döden, finns den ändå där – men framför allt syns den i vilket öde vi har efter döden.
Dödens makt hotar både människan och den skapelse som hon är satt att råda över. Men Jesus har genom sin uppståndelse besegrat döden och brutit dess makt. Därför har de som tror på honom ett hopp som bär över dödens gräns – ett hopp om att också vi en gång skall få uppstå och återförenas med alla våra bortgångna kära.
Som präst deltar jag naturligtvis å ämbetets vägnar i flera jordfästningar än vad jag hoppas att någon behöver delta i som privatperson – och där, när döden kommer nära, lägger jag ofta märke till en skillnad i inställning hos dem som tror på och tar till sig det uppståndelsehopp som jag försöker förmedla, jämfört med dem som inte har detta hopp. Saknaden är naturligtvis den samma. Sorg och sorgearbete behövs i båda fallen. Skillnaden finns i den förtvivlan och hopplöshet som kan infinna sig där tron och uppståndelsehoppet saknas.
Som jag sade tidigare: Det är viktigt att vi inte förtränger döden. Vi behöver inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga. Endast då kan vi glädjas över den Guds gåva som livet är. Varje dag blir viktig för oss, eftersom vi inser att dagarnas antal är begränsat. Vi kan ta vara på våra möjligheter och utveckla våra talanger när vi inser att vi inte har råd och tid att slösa med dem. Och när det gäller människolivets mening, förvaltarskapet, så kan vi få en betydligt mera realistisk och sund inställning till t.ex. naturresursernas begränsning om vi inser också vår egen ändlighet.
I Johannesevangeliet (15:5-9) ger Jesus oss en aning om hur vi kan leva ut detta. Utan mig kan ni ingenting göra, säger han, och vidare: Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Genom denna nära relation till vår Herre inser vi vilken vår plats är i skapelsen, vilken vår uppgift är i livet, vilket vårt öde är i döden och vilken härlighet som väntar oss i evigheten. Vi bör låta dessa insikter vara en grundval i livet – både livet före döden, livet tillsammans med döden – och livet efter den.
