Karl af Hällström:
”Gå nu, och synda inte mer.”
Predikan i Pernå kyrka 19.6.2005
”Gå nu, och synda inte mer.”
Predikan i Pernå kyrka 19.6.2005
Det finns flera hundra olika budord i GT – 613 stycken om jag minns rätt – och i NT finns det några till. Vi talar om tio Guds bud som om de vore de enda, men det stämmer alltså inte; de är bara de viktigaste. Konfirmanderna kan ju ändå vara nöjda med att de inte behöver lära sig alla sexhundra.
Samtidigt visar vi människor en förvånande talang när det gäller att överträda budorden. Vi helgar inte vilodagen, vi talar illa om våra medmänniskor, vi är avundsjuka på våra grannar. Också i de fall när vi inte högst egenhändigt överträder budord, lyckas vi nog med det i alla fall. Jag har t.ex. aldrig personligen tagit livet av någon människa, men genom min ofta bristande vilja att hjälpa har nog många fått sätta livet till – närmast personer utomlands som jag aldrig har träffat och nu aldrig kommer att träffa.
Man tycker att det hade varit så mycket enklare om Gud skulle ha gett oss bud som skulle gå att uppfylla. Tänk så bra det hade varit om det i Bibeln skulle stå så här: In och ut skall du andas, ut och in båda. Detta må du aldrig upphöra med, annars skall du döden dö, säger Herren. Jag har alltid varit mycket noga med det här, så här hade jag haft en möjlighet.
Tyvärr saknas just detta bud i Bibeln. Jag tycks alltså ha gjort en i det närmaste heltäckande insats när det gäller budbrytande. Håhåja.
Det enda som ger lite tröst är förstås att det alltid tycks finnas någon som lyckas bryta mot något bud på ett sätt som inte jag har gjort det, eller som blir fast för att ha gjort sådant som jag inte har blivit fast för. Det gör att jag i jämförelse kan känna mig moraliskt överlägsen, särskilt om jag samtidigt undertrycker sådana egenskaper hos mig själv som ärlighet och självkännedom. Och de egenskaperna är ju alltid besvärande, åtminstone i offentligheten.
Hur det kan gå ser vi i dagens heliga evangelium (Jh 8:2-11), där man kommer till Jesus med en kvinna som hade begått äktenskapsbrott. Att hon var skyldig råder det inget tvivel om, för hon hade tagits på bar gärning (vilket förresten är ett uttryck som passar sällsynt väl när det gäller den här typen av överträdelse). Straffet var också klart; i 3Mos stadgas dödsstraff för äktenskapsbrott. En fråga som blir lite öppen är förstås hur det kommer sig att kvinnan ensam hade blivit tagen på bar gärning; man skulle tycka att en man också borde vara inblandad, eftersom det tekniskt sett är besvärligt att begå äktenskapsbrott ensam. Men kanske han på sant manligt manér hade smitit och lämnat kvinnan att ta ansvar också för hans handlingar. Sådant förekommer ju också idag, det ser vi på det stora antal ensamstående mödrar som finns i vårt samhälle.
Hur som helst var kvinnan skyldig till något som hon enligt den tidens lagar borde ha avrättats för. Orsaken till att Jesu motståndare kommer med henne till Jesus är att de vill underminera hans popularitet. Om Jesus säger att hon inte skall bestraffas talar han emot Mose lag, och om han uppmanar dem att ta livet av henne, blir han knappast populär bland folket. De tror alltså att de har Jesus fångad i ett svårt dilemma. Och det stämmer i och för sig, men Jesus lyckas ta sig ur dilemmat genom att vända frågan mot sina motståndare. Det var inte längre frågan om kvinnan var skyldig eller inte, det var inte längre frågan om hon var värd sitt straff eller inte. ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”
Nu märker vi att Jesu motståndare inte nödvändigtvis var de genomruttna hycklare som vi ibland inbillar oss. Här visar de nämligen prov på den ärlighet och självkännedom som jag talade om för en stund sedan. De insåg att också de var syndare och erkände det offentligt genom att gå därifrån. Det sägs att de äldste gick först. Dessa äldste kan antingen vara sådana som var i ledande ställning eller helt enkelt de som hade mest år på nacken. Oberoende var det dem som man såg till för ledarskap, erfarenhet och vishet, och det visade de som sagt prov på här. Dessutom visade de prov på stort mod genom att våga låta bli att kasta första stenen. Inte heller det är alltid lätt.
När alla har gått skickar Jesus iväg också kvinnan med orden ”Gå nu, och synda inte mer.” Det här visar oss två saker. För det första spelar det faktiskt en roll hur vi beter oss. Det finns sådant som är synd. Kvinnan har möjlighet att synda på nytt, och därför måste Jesus uppmana henne att låta bli. Jesu förlåtelse betyder alltså inte att vi inte kan synda, att ingenting som vi gör kan vara orätt. Vi är och förblir syndare, var och en av oss. Ibland kan vi låta bli att synda i flera timmar, men sedan kommer morgonen och vi vaknar, och så är det hänt igen.
För det andra visar oss det som Jesus säger att det finns en möjlighet att gå vidare. Jesus är den ende som kan ge oss den möjligheten, men det räcker. Vad vi än har gjort, vad vi än har brutit, vilka synder vi än har begått, har vi alltid möjlighet att vända oss till Jesus för att be honom om förlåtelse. Vi syndare har alltså möjligheten att bli förlåtna syndare.
Det intressanta här är förresten att det endast var en av alla syndare i evangelietexten som drog nytta av det här, nämligen äktenskapsbryterskan. Hennes anklagare var inte intresserade, även om också de insåg sin syndighet. ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne,” sade Jesus, och eftersom ingen stenkastning förekom, betyder det att alla insåg att de hade syndat. Men att därifrån ta steget till att be om förlåtelse, till att försöka reda upp det de hade gjort orätt, det var ett alltför stort steg för dem.
Också detta ser vi än idag. Det verkar finnas tre kategorier av människor. Den första är de som vägrar inse eller medge sin syndighet. ”Visserligen tog jag livet av min kompis, men det var inte mitt fel, för jag var ju full. Dessutom hade jag en besvärlig barndom.” Nåja, den som inte klarar av att ta ansvar för sina gärningar när han är berusad har ansvar för att se till att han inte blir berusad. Ansvaret kommer vi inte undan. Och visserligen kan en besvärlig barndom lämna djupa spår i personens fortsatta liv, och omfattande psykoterapi kan behövas för att man skall kunna komma vidare, men det underliga är att alla som har haft en besvärlig barndom inte blir busar och att alla busar inte har haft en besvärlig barndom. Något entydigt förhållande mellan orsak och verkan går alltså inte att påvisa.
Den första kategorin av människor är alltså de som skyller ifrån sig.
Den andra gruppen är de som representeras av Jesu motståndare i evangeliets berättelse. Det är de som inser sin egen syndighet, men inte gör något avgörande åt den. De försöker säkert bättra sig, de försöker undvika synd och felsteg, de försöker skapa moralregler som kan hjälpa dem att uppnå det goda bara reglerna följs. Och i sig är detta inte illa. Genom regler kan man visserligen inte uppnå det goda; man kan bara undvika det onda, vilket inte är samma sak. Men det är betydligt bättre än ingenting.
Problemet är att det här inte räcker till. Vi måste ta den mänskliga naturen med i beräkningen. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag, som Paulus uttrycker saken (Rm 7:19). Våra strävanden till godhet kommer aldrig att lyckas helt. Vi kommer alltid att bära på vår synd. Det krävs alltså något mer.
Och det här är det som den tredje gruppen människor har insett. Dessa är de som representeras av äktenskapsbryterskan. Vi inser till skillnad från den första gruppen att vi är syndare och ansvariga för våra handlingar, och till skillnad från den andra gruppen inser vi att vi aldrig kommer att kunna arbeta bort vårt ansvar. Det finns ingen annan möjlighet för oss än att vända oss till herren Jesus och be honom om förlåtelse för våra synder och också ta emot hans förlåtelse. Detta kallas för bikt, och är något mycket viktigt för varje kristen. Sedan bör vi naturligtvis gå vidare och göra vårt bästa för att undvika att synda i fortsättningen – väl medvetna om att vi knappast kommer att lyckas.
Att leva ett kristet liv handlar bl.a. om det här. Det handlar inte om moralisk perfektion, för den är ett ideal som vi visserligen kan sträva till men aldrig kommer att uppnå. Det handlar inte om att bli syndfri eller om att alla synder automatiskt blir förlåtna utan att vi behöver göra någonting. Nej, den kristna tron fungerar i våra liv då när vi vågar bekänna våra felsteg för Gud och vågar ta emot den förlåtelse som han erbjuder. Det här kanske låter enkelt, ja, rentav simpelt, men det är det minsann inte. Vi klarar aldrig av det här utan Guds hjälp.
Sedan får vi försöka följa Jesu uppmaning ”Gå nu, och synda inte mer.” Om vi misslyckas – när vi misslyckas – så får vi alltid komma tillbaka till honom. Det är det kristna livets kärna.
Samtidigt visar vi människor en förvånande talang när det gäller att överträda budorden. Vi helgar inte vilodagen, vi talar illa om våra medmänniskor, vi är avundsjuka på våra grannar. Också i de fall när vi inte högst egenhändigt överträder budord, lyckas vi nog med det i alla fall. Jag har t.ex. aldrig personligen tagit livet av någon människa, men genom min ofta bristande vilja att hjälpa har nog många fått sätta livet till – närmast personer utomlands som jag aldrig har träffat och nu aldrig kommer att träffa.
Man tycker att det hade varit så mycket enklare om Gud skulle ha gett oss bud som skulle gå att uppfylla. Tänk så bra det hade varit om det i Bibeln skulle stå så här: In och ut skall du andas, ut och in båda. Detta må du aldrig upphöra med, annars skall du döden dö, säger Herren. Jag har alltid varit mycket noga med det här, så här hade jag haft en möjlighet.
Tyvärr saknas just detta bud i Bibeln. Jag tycks alltså ha gjort en i det närmaste heltäckande insats när det gäller budbrytande. Håhåja.
Det enda som ger lite tröst är förstås att det alltid tycks finnas någon som lyckas bryta mot något bud på ett sätt som inte jag har gjort det, eller som blir fast för att ha gjort sådant som jag inte har blivit fast för. Det gör att jag i jämförelse kan känna mig moraliskt överlägsen, särskilt om jag samtidigt undertrycker sådana egenskaper hos mig själv som ärlighet och självkännedom. Och de egenskaperna är ju alltid besvärande, åtminstone i offentligheten.
Hur det kan gå ser vi i dagens heliga evangelium (Jh 8:2-11), där man kommer till Jesus med en kvinna som hade begått äktenskapsbrott. Att hon var skyldig råder det inget tvivel om, för hon hade tagits på bar gärning (vilket förresten är ett uttryck som passar sällsynt väl när det gäller den här typen av överträdelse). Straffet var också klart; i 3Mos stadgas dödsstraff för äktenskapsbrott. En fråga som blir lite öppen är förstås hur det kommer sig att kvinnan ensam hade blivit tagen på bar gärning; man skulle tycka att en man också borde vara inblandad, eftersom det tekniskt sett är besvärligt att begå äktenskapsbrott ensam. Men kanske han på sant manligt manér hade smitit och lämnat kvinnan att ta ansvar också för hans handlingar. Sådant förekommer ju också idag, det ser vi på det stora antal ensamstående mödrar som finns i vårt samhälle.
Hur som helst var kvinnan skyldig till något som hon enligt den tidens lagar borde ha avrättats för. Orsaken till att Jesu motståndare kommer med henne till Jesus är att de vill underminera hans popularitet. Om Jesus säger att hon inte skall bestraffas talar han emot Mose lag, och om han uppmanar dem att ta livet av henne, blir han knappast populär bland folket. De tror alltså att de har Jesus fångad i ett svårt dilemma. Och det stämmer i och för sig, men Jesus lyckas ta sig ur dilemmat genom att vända frågan mot sina motståndare. Det var inte längre frågan om kvinnan var skyldig eller inte, det var inte längre frågan om hon var värd sitt straff eller inte. ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”
Nu märker vi att Jesu motståndare inte nödvändigtvis var de genomruttna hycklare som vi ibland inbillar oss. Här visar de nämligen prov på den ärlighet och självkännedom som jag talade om för en stund sedan. De insåg att också de var syndare och erkände det offentligt genom att gå därifrån. Det sägs att de äldste gick först. Dessa äldste kan antingen vara sådana som var i ledande ställning eller helt enkelt de som hade mest år på nacken. Oberoende var det dem som man såg till för ledarskap, erfarenhet och vishet, och det visade de som sagt prov på här. Dessutom visade de prov på stort mod genom att våga låta bli att kasta första stenen. Inte heller det är alltid lätt.
När alla har gått skickar Jesus iväg också kvinnan med orden ”Gå nu, och synda inte mer.” Det här visar oss två saker. För det första spelar det faktiskt en roll hur vi beter oss. Det finns sådant som är synd. Kvinnan har möjlighet att synda på nytt, och därför måste Jesus uppmana henne att låta bli. Jesu förlåtelse betyder alltså inte att vi inte kan synda, att ingenting som vi gör kan vara orätt. Vi är och förblir syndare, var och en av oss. Ibland kan vi låta bli att synda i flera timmar, men sedan kommer morgonen och vi vaknar, och så är det hänt igen.
För det andra visar oss det som Jesus säger att det finns en möjlighet att gå vidare. Jesus är den ende som kan ge oss den möjligheten, men det räcker. Vad vi än har gjort, vad vi än har brutit, vilka synder vi än har begått, har vi alltid möjlighet att vända oss till Jesus för att be honom om förlåtelse. Vi syndare har alltså möjligheten att bli förlåtna syndare.
Det intressanta här är förresten att det endast var en av alla syndare i evangelietexten som drog nytta av det här, nämligen äktenskapsbryterskan. Hennes anklagare var inte intresserade, även om också de insåg sin syndighet. ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne,” sade Jesus, och eftersom ingen stenkastning förekom, betyder det att alla insåg att de hade syndat. Men att därifrån ta steget till att be om förlåtelse, till att försöka reda upp det de hade gjort orätt, det var ett alltför stort steg för dem.
Också detta ser vi än idag. Det verkar finnas tre kategorier av människor. Den första är de som vägrar inse eller medge sin syndighet. ”Visserligen tog jag livet av min kompis, men det var inte mitt fel, för jag var ju full. Dessutom hade jag en besvärlig barndom.” Nåja, den som inte klarar av att ta ansvar för sina gärningar när han är berusad har ansvar för att se till att han inte blir berusad. Ansvaret kommer vi inte undan. Och visserligen kan en besvärlig barndom lämna djupa spår i personens fortsatta liv, och omfattande psykoterapi kan behövas för att man skall kunna komma vidare, men det underliga är att alla som har haft en besvärlig barndom inte blir busar och att alla busar inte har haft en besvärlig barndom. Något entydigt förhållande mellan orsak och verkan går alltså inte att påvisa.
Den första kategorin av människor är alltså de som skyller ifrån sig.
Den andra gruppen är de som representeras av Jesu motståndare i evangeliets berättelse. Det är de som inser sin egen syndighet, men inte gör något avgörande åt den. De försöker säkert bättra sig, de försöker undvika synd och felsteg, de försöker skapa moralregler som kan hjälpa dem att uppnå det goda bara reglerna följs. Och i sig är detta inte illa. Genom regler kan man visserligen inte uppnå det goda; man kan bara undvika det onda, vilket inte är samma sak. Men det är betydligt bättre än ingenting.
Problemet är att det här inte räcker till. Vi måste ta den mänskliga naturen med i beräkningen. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag, som Paulus uttrycker saken (Rm 7:19). Våra strävanden till godhet kommer aldrig att lyckas helt. Vi kommer alltid att bära på vår synd. Det krävs alltså något mer.
Och det här är det som den tredje gruppen människor har insett. Dessa är de som representeras av äktenskapsbryterskan. Vi inser till skillnad från den första gruppen att vi är syndare och ansvariga för våra handlingar, och till skillnad från den andra gruppen inser vi att vi aldrig kommer att kunna arbeta bort vårt ansvar. Det finns ingen annan möjlighet för oss än att vända oss till herren Jesus och be honom om förlåtelse för våra synder och också ta emot hans förlåtelse. Detta kallas för bikt, och är något mycket viktigt för varje kristen. Sedan bör vi naturligtvis gå vidare och göra vårt bästa för att undvika att synda i fortsättningen – väl medvetna om att vi knappast kommer att lyckas.
Att leva ett kristet liv handlar bl.a. om det här. Det handlar inte om moralisk perfektion, för den är ett ideal som vi visserligen kan sträva till men aldrig kommer att uppnå. Det handlar inte om att bli syndfri eller om att alla synder automatiskt blir förlåtna utan att vi behöver göra någonting. Nej, den kristna tron fungerar i våra liv då när vi vågar bekänna våra felsteg för Gud och vågar ta emot den förlåtelse som han erbjuder. Det här kanske låter enkelt, ja, rentav simpelt, men det är det minsann inte. Vi klarar aldrig av det här utan Guds hjälp.
Sedan får vi försöka följa Jesu uppmaning ”Gå nu, och synda inte mer.” Om vi misslyckas – när vi misslyckas – så får vi alltid komma tillbaka till honom. Det är det kristna livets kärna.
