Karl af Hällström:
Das Kapital
Avskedspredikan i Pernå kyrka 24.7.2005
Das Kapital
Avskedspredikan i Pernå kyrka 24.7.2005
Matteus har i sitt evangelium samlat olika Jesusord med samma tema till ett antal tal eller predikningar. Det mest kända av dessa tal är utan tvekan Bergspredikan i kap 5-7. Också Liknelsetalet, kap 13, är åtminstone till sitt innehåll väl känt; där finns t.ex. liknelsen om sådden och liknelsen om senapskornet.
Mt 24-25 kan samlas under rubriken "Talet om tidens slut". Det innehåller profetior och liknelser om, som rubriken säger, tidens slut och Människosonens återkomst. Den andra hälften av detta tal (Mt 25) innehåller ett par kända liknelser. Först kommer liknelsen om de tio brudtärnorna, och sedan den liknelse som är vår egentliga predikotext för idag, nämligen liknelsen om talenterna.
Den handlar om en rik man, tydligen en affärsman, som skulle resa utrikes på en längre tid. Han kallar till sig sina "tjänare", som det står. Vi kanske skulle tala om chefen som kallar till sig de mest betrodda i firman. Men situationen har inte riktigt någon motsvarighet hos oss. "Tjänarna" var nämligen ofta slavar, högt betrodda, vana att få uppdrag som innebar ett stort förtroende, men som samtidigt, bokstavligen till liv och lem, var helt beroende av sin herre.
Nu får de alltså ta hand om hans pengar. En av dem får ansvar för fem talenter, en annan för två och en tredje för en talent. En talent var ursprungligen inte en myntenhet utan ett viktmått, som varierade från land till land, men som låg på omkring 30 kg. Som myntenhet rörde det sig om silver till en vikt av en talent. Det är alltså frågan om mycket pengar. Det är svårt att räkna om summan i vår tids mynt, men det torde i vilket fall som helst röra sig om tiotals tusen euro.
Två av tjänarna förstår genast att investera pengarna så att de ger avkastning, men den tredje är rädd och försiktig, kanske också bekväm, så han använder sig av det äldsta av alla bankfack – en skattgömma i jorden.
Så kommer deras herre äntligen tillbaka. Här, precis som i liknelsen om de tio brudtärnorna, understryks att herrens, alltså Kristi, återkomst kan dröja, men att den helt säkert kommer! När det nu hålls redovisning, blir de två första tjänarna prisade för sitt nit och sin trofasthet. Men när den tredje kommer fram och försöker förklara varför han har varit så försiktig, går det illa för honom. Han får höra att han har varit en slö och dålig tjänare, och hans enda talent blir tagen ifrån honom. Han blir avsatt från sitt höga förtroendeuppdrag och utkastad i mörkret.
Vad vill nu denna liknelse säga oss? Vi förstår att den inte handlar om hur de rika skall bli allt rikare och de fattiga allt fattigare. Nej, som vanligt är i Jesu liknelser är det inte frågan om en berättelse där personerna skall visa oss hur en god och moralisk människa bör handla. Tvärtom är det frågan om ofromma vardagsmänniskor, som älskar pengar och älskar sig själva. Men med sitt sätt att agera ger de en bild av något som sker när Kristus kommer. Han är Herren som har givit sina tjänare något att förvalta. Vad det är frågan om sägs inte, men det behövs inte heller.
Enligt NT är vi människor förvaltare av allt vi äger och har och är: vår kropp, våra anlag, våra talanger (som förresten är samma ord som "talent"), våra kunskaper, vår tid och våra pengar, vår tro, de Andens gåvor som vi kan ha fått, vårt medlemskap i Kyrkan. Allt detta är ett anförtrott kapital som skall användas i Kristi tjänst och som vi måste redovisa för.
Jag vill påpeka att detta inte bara gäller den andliga dimensionen i våra liv. Kristendomen är ju inte bara någonting andligt, utan någonting heltäckande. Det är bra att be för våra medmänniskor och deras problem, men om vi kan hjälpa dem också på andra sätt, kan vi inte kvittera den hjälpen med ett ”Jag ber för dig” – i all synnerhet om vi tenderar att glömma bort sådana snabba löften. Nej, att hjälpa andra genom att ge dem pengar eller annan materiell hjälp är lika viktigt, och att offra på våra medmänniskor det som ofta verkar vara det dyrbaraste av allt, nämligen vår tid, är kanske det viktigaste av allt.
Två av ordspråken i dagens första läsning lyder: Den som föraktar sin broder är en syndare, lycklig den som tar sig an en nödställd, och Att förtrycka de ringa är att smäda deras skapare, ärar honom gör den som hjälper de fattiga (Ords 14:21, 31). I den andra läsningen, från 2Kor 8, skrev Paulus om en penninginsamling till den fattiga församlingen i Jerusalem, som han önskade att församlingen i Korinth skulle delta ivrigt i. Här har vi för övrigt en förebild för de kollekter som vi samlar in till olika goda ändamål också i våra gudstjänster.
Alla de gåvor på olika plan som Gud har gett oss skall alltså användas i Kristi tjänst. Vi måste också en gång redovisa för hur vi har använt dem. Vi är alltså inte ursäktade med att säga att vi inte har gjort något misstag – det är ju bara den som inte gör något alls som inte gör några misstag heller. Vi får inte gräva ner vårt kapital, utan det skall sättas i omlopp. Då växer det, och det var därför vi fick det. Därför tycks somliga ha fått så mycket.
Den som på rätt sätt använder vad han har fått, han får mer och mer. Men den som låter kapitalet ligga oanvänt, han mister det helt. Det här är orsaken till att så mycken s.k. "barnatro" bleknar bort och dör med åren. När den tro som man hade som barn eller som konfirmand inte sätts i funktion och inte växer, så vissnar den bort.
Jag påstod nyss att den som på rätt sätt använder vad han har fått, han får mer och mer. För undvikande av missförstånd vill jag utveckla den här tanken en smula. Det som vi har fått av Gud är alltså precis allt som vi är och allt som vi har. Den som använder sina pengar i enlighet med Guds vilja, kommer att bli allt rikare. Den som använder sina konstnärliga talanger eller sin tid i enlighet med Guds vilja kommer att bli allt rikare. Men jag vill påpeka att detta löfte om stora rikedomar gäller hela den mänskliga tillvaron, det är inte specifikt ett löfte om rikedomar i bara en enda liten del av vårt liv, t.ex. den ekonomiska sektorn.
Den som delar ut sina pengar till de fattiga får stora rikedomar i stället. Det betyder inte nödvändigtvis nya pengar, utan hans rikedomar kan vara av annat slag. En person som växte upp i usla förhållanden i en stor och kärleksfull familj sade en gång att de inte var fattiga i hans barndom, de hade bara inga pengar. Det är den här inställningen vi får ha till begreppet rikedom.
Den kallelse vi har fått att ta ansvar för, var och en av oss, är något som verkligen måste tas på allvar. Om vi inte bryr oss om den och inte förvaltar den och de andra gåvor vi fått, så kommer det att ske med oss som med den tjänare i liknelsen som grävde ner sin talent: vi kommer att kastas ut i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder (Mt 25:30).
Men detta är inte allt, det är inte hela bilden. Något som är lika viktigt att betona som allvaret i kallelsen är glädjen i kallelsen. Det är nämligen något glädjefyllt att få vara kallad av Gud, att få tjäna honom och följa efter honom. Det är en stor glädje att få växa i tron, att dag för dag få märka mer och mer av Guds nåd och kärlek och att allt mer få komma till insikt om hur man helt och hållet är i Guds hand.
Det finns en psalm som börjar: "Kristus vandrar bland oss än". Och så är det. Han vandrar bland oss och vill föra oss närmare sig. Låt oss ta emot hans kallelse i tro och inte spjärna emot den. Om vi använder det kapital han har gett åt oss, får vi avkastning på kapitalet och kan leva i hans glädje och komma allt närmare honom.
Mt 24-25 kan samlas under rubriken "Talet om tidens slut". Det innehåller profetior och liknelser om, som rubriken säger, tidens slut och Människosonens återkomst. Den andra hälften av detta tal (Mt 25) innehåller ett par kända liknelser. Först kommer liknelsen om de tio brudtärnorna, och sedan den liknelse som är vår egentliga predikotext för idag, nämligen liknelsen om talenterna.
Den handlar om en rik man, tydligen en affärsman, som skulle resa utrikes på en längre tid. Han kallar till sig sina "tjänare", som det står. Vi kanske skulle tala om chefen som kallar till sig de mest betrodda i firman. Men situationen har inte riktigt någon motsvarighet hos oss. "Tjänarna" var nämligen ofta slavar, högt betrodda, vana att få uppdrag som innebar ett stort förtroende, men som samtidigt, bokstavligen till liv och lem, var helt beroende av sin herre.
Nu får de alltså ta hand om hans pengar. En av dem får ansvar för fem talenter, en annan för två och en tredje för en talent. En talent var ursprungligen inte en myntenhet utan ett viktmått, som varierade från land till land, men som låg på omkring 30 kg. Som myntenhet rörde det sig om silver till en vikt av en talent. Det är alltså frågan om mycket pengar. Det är svårt att räkna om summan i vår tids mynt, men det torde i vilket fall som helst röra sig om tiotals tusen euro.
Två av tjänarna förstår genast att investera pengarna så att de ger avkastning, men den tredje är rädd och försiktig, kanske också bekväm, så han använder sig av det äldsta av alla bankfack – en skattgömma i jorden.
Så kommer deras herre äntligen tillbaka. Här, precis som i liknelsen om de tio brudtärnorna, understryks att herrens, alltså Kristi, återkomst kan dröja, men att den helt säkert kommer! När det nu hålls redovisning, blir de två första tjänarna prisade för sitt nit och sin trofasthet. Men när den tredje kommer fram och försöker förklara varför han har varit så försiktig, går det illa för honom. Han får höra att han har varit en slö och dålig tjänare, och hans enda talent blir tagen ifrån honom. Han blir avsatt från sitt höga förtroendeuppdrag och utkastad i mörkret.
Vad vill nu denna liknelse säga oss? Vi förstår att den inte handlar om hur de rika skall bli allt rikare och de fattiga allt fattigare. Nej, som vanligt är i Jesu liknelser är det inte frågan om en berättelse där personerna skall visa oss hur en god och moralisk människa bör handla. Tvärtom är det frågan om ofromma vardagsmänniskor, som älskar pengar och älskar sig själva. Men med sitt sätt att agera ger de en bild av något som sker när Kristus kommer. Han är Herren som har givit sina tjänare något att förvalta. Vad det är frågan om sägs inte, men det behövs inte heller.
Enligt NT är vi människor förvaltare av allt vi äger och har och är: vår kropp, våra anlag, våra talanger (som förresten är samma ord som "talent"), våra kunskaper, vår tid och våra pengar, vår tro, de Andens gåvor som vi kan ha fått, vårt medlemskap i Kyrkan. Allt detta är ett anförtrott kapital som skall användas i Kristi tjänst och som vi måste redovisa för.
Jag vill påpeka att detta inte bara gäller den andliga dimensionen i våra liv. Kristendomen är ju inte bara någonting andligt, utan någonting heltäckande. Det är bra att be för våra medmänniskor och deras problem, men om vi kan hjälpa dem också på andra sätt, kan vi inte kvittera den hjälpen med ett ”Jag ber för dig” – i all synnerhet om vi tenderar att glömma bort sådana snabba löften. Nej, att hjälpa andra genom att ge dem pengar eller annan materiell hjälp är lika viktigt, och att offra på våra medmänniskor det som ofta verkar vara det dyrbaraste av allt, nämligen vår tid, är kanske det viktigaste av allt.
Två av ordspråken i dagens första läsning lyder: Den som föraktar sin broder är en syndare, lycklig den som tar sig an en nödställd, och Att förtrycka de ringa är att smäda deras skapare, ärar honom gör den som hjälper de fattiga (Ords 14:21, 31). I den andra läsningen, från 2Kor 8, skrev Paulus om en penninginsamling till den fattiga församlingen i Jerusalem, som han önskade att församlingen i Korinth skulle delta ivrigt i. Här har vi för övrigt en förebild för de kollekter som vi samlar in till olika goda ändamål också i våra gudstjänster.
Alla de gåvor på olika plan som Gud har gett oss skall alltså användas i Kristi tjänst. Vi måste också en gång redovisa för hur vi har använt dem. Vi är alltså inte ursäktade med att säga att vi inte har gjort något misstag – det är ju bara den som inte gör något alls som inte gör några misstag heller. Vi får inte gräva ner vårt kapital, utan det skall sättas i omlopp. Då växer det, och det var därför vi fick det. Därför tycks somliga ha fått så mycket.
Den som på rätt sätt använder vad han har fått, han får mer och mer. Men den som låter kapitalet ligga oanvänt, han mister det helt. Det här är orsaken till att så mycken s.k. "barnatro" bleknar bort och dör med åren. När den tro som man hade som barn eller som konfirmand inte sätts i funktion och inte växer, så vissnar den bort.
Jag påstod nyss att den som på rätt sätt använder vad han har fått, han får mer och mer. För undvikande av missförstånd vill jag utveckla den här tanken en smula. Det som vi har fått av Gud är alltså precis allt som vi är och allt som vi har. Den som använder sina pengar i enlighet med Guds vilja, kommer att bli allt rikare. Den som använder sina konstnärliga talanger eller sin tid i enlighet med Guds vilja kommer att bli allt rikare. Men jag vill påpeka att detta löfte om stora rikedomar gäller hela den mänskliga tillvaron, det är inte specifikt ett löfte om rikedomar i bara en enda liten del av vårt liv, t.ex. den ekonomiska sektorn.
Den som delar ut sina pengar till de fattiga får stora rikedomar i stället. Det betyder inte nödvändigtvis nya pengar, utan hans rikedomar kan vara av annat slag. En person som växte upp i usla förhållanden i en stor och kärleksfull familj sade en gång att de inte var fattiga i hans barndom, de hade bara inga pengar. Det är den här inställningen vi får ha till begreppet rikedom.
Den kallelse vi har fått att ta ansvar för, var och en av oss, är något som verkligen måste tas på allvar. Om vi inte bryr oss om den och inte förvaltar den och de andra gåvor vi fått, så kommer det att ske med oss som med den tjänare i liknelsen som grävde ner sin talent: vi kommer att kastas ut i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder (Mt 25:30).
Men detta är inte allt, det är inte hela bilden. Något som är lika viktigt att betona som allvaret i kallelsen är glädjen i kallelsen. Det är nämligen något glädjefyllt att få vara kallad av Gud, att få tjäna honom och följa efter honom. Det är en stor glädje att få växa i tron, att dag för dag få märka mer och mer av Guds nåd och kärlek och att allt mer få komma till insikt om hur man helt och hållet är i Guds hand.
Det finns en psalm som börjar: "Kristus vandrar bland oss än". Och så är det. Han vandrar bland oss och vill föra oss närmare sig. Låt oss ta emot hans kallelse i tro och inte spjärna emot den. Om vi använder det kapital han har gett åt oss, får vi avkastning på kapitalet och kan leva i hans glädje och komma allt närmare honom.
