Karl af Hällström:
Vad vi gör är mindre viktigt än varför vi gör det
Predikan i Mariagården (Borgå) och i Borgå domkyrka 18.9.2005
Vad vi gör är mindre viktigt än varför vi gör det
Predikan i Mariagården (Borgå) och i Borgå domkyrka 18.9.2005
Drottning Victoria, som regerade över det brittiska imperiet under största delen av 1800-talet, hade som sitt sommarnöje Balmoral Castle i Skottland. Ibland lät hon sig ros ut på sjön invid slottet, och det berättas att en dam i grannskapet tog illa vid sig en gång när detta skedde på en söndag. Hon klagade för sin pastor över att drottningen inte helgade vilodagen. Pastorn påpekade att Jesus ju också botade sjuka på sabbaten, varpå damen svarade: ”Det blir inte rätt för att två gör orätt!”
Damen ifråga ansåg tydligen att hennes tolkning av vad som var kristet beteende var viktigare än vad Jesus hade lärt oss om samma ämne. Vi skrattar åt den här sortens inskränkthet. Samtidigt stöter vi också idag på samma inställning – ja, vi riskerar själva att falla i samma fälla.
Låt mig ta ett aktuellt exempel, nämligen homosexualitet, som torde ha diskuterats i biskopsmötet nu i veckan. Vad den illustra skaran kom fram till känner jag ännu inte till, men då partnerskapslagen godkändes i riksdagen för några år sedan, var det många med kristen profil som motsatte sig den. Argument som användes var att denna lag skulle komma att underminera äktenskapets ställning, eller att Finland nu hade slagit in på en väg som skulle leda till samhällets kollaps. Som ni säkert anar, håller jag inte med om detta.
Detta skall inte bli en predikan om homosexualitet, det skulle föra oss alltför långt från dagens tema. Jag vill bara notera några bibliska synpunkter som kan vara av intresse.
För det första förbjuder GT homosexualitet. Det är ändå inte frågan om stabila homosexuella parförhållanden, sådana som vi stöter på idag, utan om en form av avgudadyrkan, nämligen tempelprostitution. Homo- och för den delen heterosexuella handlingar förekom som en form av fruktbarhetsrit i israeliternas grannars avgudadyrkan, och de blev därför förbjudna, liksom en hel mängd andra former av avgudadyrkan, för att inte israeliterna skulle förledas in på orätta vägar. I samma sammanhang förbjuds också trolldom, människooffer och annat som vi har lättare att känna igen som gudstjänstformer.
För det andra är Paulus i NT på samma linje och av samma orsak. Sexuella handlingar av olika slag var också i den hellenistiska kulturen en del av avgudadyrkan. Också homosexualitet förekom visserligen som en form av den allmänna promiskuitet som rådde i romarriket, särskilt i de högre samhällsklasserna – och promiskuitet, alltså lösa sexuella förhållanden, har jag inte så mycket till övers för – men återigen är det inte frågan om någon motsvarighet till dagens stabila homosexuella parförhållanden.
För det tredje förekommer redan i GT ett accepterande av sexuellt avvikande personer. Exempelvis hade enligt Mose lag (5Mos 23:1) kastrerade män, eunucker, ingen rätt att bli medlemmar i församlingen eller på andra sätt fira gudstjänst. Ändå säger profeten Jesaja på Guds uppdrag så här (Jes 56:3-5): … den snöpte skall inte säga: "Jag är ett förtorkat träd." Ty så säger Herren: Snöpta som iakttar mina sabbater, som gärna gör min vilja och håller fast vid mitt förbund, de skall i mitt hus, inom mina murar, få ett namn, ett äreminne som är bättre än söner och döttrar. Ett evigt, oförgängligt namn skall jag ge dem. Vi märker att det här inte är frågan om det yttre beteendet, utan vad vi har i hjärtat, som är det avgörande. Detta kan vi mycket väl omsätta på dagens homosexuella.
Vi kan generalisera allt det här, och så komma närmare dagens tema, ”En kristen människas frihet”. Jag betonar ofta betydelsen av den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet i det kristna livet, och det vill jag göra också idag. Den gyllene regeln lyder ju: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem (Mt 7:12). Det dubbla kärleksbudet, åter, lyder: Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv (Lk 10:27). Jag vill sammanfatta dessa tankar med att säga: Vad vi gör är mindre viktigt än varför vi gör det.
Den kristna tron är inte en samling av regler, ett system av bud och förbud som vi bör följa och som ligger till grund för vår frälsning. Om det vore så, skulle frälsningen vara svår att uppnå på egen hand – men inte omöjlig, så som det är nu. Om vår frälsning skulle hänga på vårt yttre beteende, alltså på vad vi gör eller låter bli att göra, så kunde vi bli frälsta ifall vi faktiskt skulle följa alla regler. Det vore svårt, nästintill omöjligt, men ändå tänkbart. Vi kan, om vi verkligen anstränger oss, låta bli att mörda, att stjäla, att begå äktenskapsbrott osv. Därtill kommer alla syndakataloger som andra människor har skrivit för vår räkning – förbud mot dans, teater, rökning, alkoholbruk, sex utan tanke på barnavlande m.m. Eventuellt kunde vi klara av att följa också sådana listor. Men det krav på rena tankar, inte ”bara” rena handlingar, som Jesus framställer i Bergspredikan, har ingen enda av oss en chans att klara.
Det kan tyckas lite lustigt att samme Jesus som i Bergspredikan skärper lagens krav på ett sätt som gör det omöjligt för oss att klara dem, på andra ställen i evangelierna (exempelvis i dagens heliga evangelium, Mk 2:18-22) kommer med uttalanden som tycks sätta lagen ur spel. Men det är egentligen frågan om två sidor av samma mynt. Å ena sidan är Bergspredikans skärpta lag omöjlig att uppfylla för den som bygger sitt liv på krav och regler. Den vägen når man aldrig ända fram, oberoende av hur goda eller välmenande dessa regler i sig skulle vara. Om någon å andra sidan bygger sitt liv, inte på sig själv och sin egen förmåga att följa regler, utan på Gud, som genom Kristus har fullbordat lagen och sopat undan den som ett krav för frälsning, kan denna någon genom denna sin tro uppnå frälsning och gemenskap med Gud. Inte i egen kraft, utan genom Guds stora nåd.
När jag var nitton år, ungefär, var jag mer eller mindre av misstag närvarande vid ett möte som arrangerades av Kyrkligt Forum, en av de mest konservativa grupperingar som verkade i vår kyrka på den tiden. Jag blev starkt påverkad och var därefter under flera års tid starkt konservativ, också jag. Åtminstone vad mina åsikter gällde. Jag ansåg att varje ord i Bibeln var bokstavligen sant – det enda undantaget var liknelser som i bibeltexten uttryckligen sades vara liknelser, annars skulle också allt bildspråk i Bibeln tolkas bokstavligt. Kvinnliga präster var förstås fullständigt förkastliga, liksom mångt och mycket annat av det som förekommer i vår kyrka och vårt samhälle idag. Eftersom denna extrema åsiktskonservatism stred mot min rätt öppna och toleranta personlighet, ledde detta dessutom till en smärtsam inre konflikt hos mig.
Till råga på allt hade jag börjat studera teologi. Mina åsiktsfränder fick mig att frukta universitetsteologin som något som kunde förstöra en ung människas tro. ”Aloitti Hengessä, lopetti Helsingissä” (”Började i Anden, slutade i Helsingfors”, alltså på teologiska fakulteten) – det var ett uttryck som ofta citerades. Det gjorde att jag inte egentligen vågade studera, utan sysslade med en hel massa annat. I och för sig var det förstås hälsosamt, eftersom man på fyra och ett halvt år säkert kan bli en god och kunnig teolog, men om man blir en god präst på den tiden är en helt annan fråga (andra får bedöma om jag lyckades bli en god präst ens på de åtta och ett halvt år som mina studier sist och slutligen tog).
Till slut gick det just så som mina åsiktsfränder fruktade och varnade för. När jag sent omsider högg i med studierna på allvar, så insåg jag hur inskränkt mitt tidigare åsiktssystem hade varit, och hur rädd jag hade varit att analysera och kritisera det av fruktan för att om en bit faller, så faller hela konstruktionen samman. De teologiska studierna gjorde alltså verkligen att jag förlorade min tro – och till det säger jag idag Halleluja! Den tro jag förlorade var nämligen min tro på detta åsiktssystem; jag förlorade min tro på min tro, så att säga. Istället återfick jag den tro på Gud som jag tidigare hade haft – en Gud som är större än alla mänskliga tankar och system. När min tro övergick från att vara ett system till att vara en relation, fick jag uppleva vad Paulus menar när han skriver (Fil 4:7): Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.
Och det är det här som är ”en kristen människas frihet”, som temat för den adertonde söndagen efter pingst lyder. Vi skall inte förtrösta på våra egna gärningar, på konventionella regler eller på andras åsikter. Det behöver inte vara något fel på något av detta, men de bör inte ligga till grund för vår trygghet. Grunden för vår tro, för vår förtröstan och för hela vårt liv bör vara Gud själv – Gud som har visat oss sin stora kärlek i Kristus Jesus.
Vårt kristna liv bör inte gå ut på regler och förordningar som sådana, utan på att leva ut den sanning och den kärlek som Gud har visat oss, och föra den vidare till våra medmänniskor, var de än befinner sig. Vad detta i praktiken innebär måste avgöras från fall till fall, och där kan man eventuellt ha regler och riktlinjer som hjälpmedel – bara vi minns att de uttryckligen endast är just hjälpmedel, och att sanningen och kärleken är det viktiga, inte hjälpmedlen. Som jag sade tidigare: Vad vi gör är mindre viktigt än varför vi gör det.
Damen ifråga ansåg tydligen att hennes tolkning av vad som var kristet beteende var viktigare än vad Jesus hade lärt oss om samma ämne. Vi skrattar åt den här sortens inskränkthet. Samtidigt stöter vi också idag på samma inställning – ja, vi riskerar själva att falla i samma fälla.
Låt mig ta ett aktuellt exempel, nämligen homosexualitet, som torde ha diskuterats i biskopsmötet nu i veckan. Vad den illustra skaran kom fram till känner jag ännu inte till, men då partnerskapslagen godkändes i riksdagen för några år sedan, var det många med kristen profil som motsatte sig den. Argument som användes var att denna lag skulle komma att underminera äktenskapets ställning, eller att Finland nu hade slagit in på en väg som skulle leda till samhällets kollaps. Som ni säkert anar, håller jag inte med om detta.
Detta skall inte bli en predikan om homosexualitet, det skulle föra oss alltför långt från dagens tema. Jag vill bara notera några bibliska synpunkter som kan vara av intresse.
För det första förbjuder GT homosexualitet. Det är ändå inte frågan om stabila homosexuella parförhållanden, sådana som vi stöter på idag, utan om en form av avgudadyrkan, nämligen tempelprostitution. Homo- och för den delen heterosexuella handlingar förekom som en form av fruktbarhetsrit i israeliternas grannars avgudadyrkan, och de blev därför förbjudna, liksom en hel mängd andra former av avgudadyrkan, för att inte israeliterna skulle förledas in på orätta vägar. I samma sammanhang förbjuds också trolldom, människooffer och annat som vi har lättare att känna igen som gudstjänstformer.
För det andra är Paulus i NT på samma linje och av samma orsak. Sexuella handlingar av olika slag var också i den hellenistiska kulturen en del av avgudadyrkan. Också homosexualitet förekom visserligen som en form av den allmänna promiskuitet som rådde i romarriket, särskilt i de högre samhällsklasserna – och promiskuitet, alltså lösa sexuella förhållanden, har jag inte så mycket till övers för – men återigen är det inte frågan om någon motsvarighet till dagens stabila homosexuella parförhållanden.
För det tredje förekommer redan i GT ett accepterande av sexuellt avvikande personer. Exempelvis hade enligt Mose lag (5Mos 23:1) kastrerade män, eunucker, ingen rätt att bli medlemmar i församlingen eller på andra sätt fira gudstjänst. Ändå säger profeten Jesaja på Guds uppdrag så här (Jes 56:3-5): … den snöpte skall inte säga: "Jag är ett förtorkat träd." Ty så säger Herren: Snöpta som iakttar mina sabbater, som gärna gör min vilja och håller fast vid mitt förbund, de skall i mitt hus, inom mina murar, få ett namn, ett äreminne som är bättre än söner och döttrar. Ett evigt, oförgängligt namn skall jag ge dem. Vi märker att det här inte är frågan om det yttre beteendet, utan vad vi har i hjärtat, som är det avgörande. Detta kan vi mycket väl omsätta på dagens homosexuella.
Vi kan generalisera allt det här, och så komma närmare dagens tema, ”En kristen människas frihet”. Jag betonar ofta betydelsen av den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet i det kristna livet, och det vill jag göra också idag. Den gyllene regeln lyder ju: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem (Mt 7:12). Det dubbla kärleksbudet, åter, lyder: Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv (Lk 10:27). Jag vill sammanfatta dessa tankar med att säga: Vad vi gör är mindre viktigt än varför vi gör det.
Den kristna tron är inte en samling av regler, ett system av bud och förbud som vi bör följa och som ligger till grund för vår frälsning. Om det vore så, skulle frälsningen vara svår att uppnå på egen hand – men inte omöjlig, så som det är nu. Om vår frälsning skulle hänga på vårt yttre beteende, alltså på vad vi gör eller låter bli att göra, så kunde vi bli frälsta ifall vi faktiskt skulle följa alla regler. Det vore svårt, nästintill omöjligt, men ändå tänkbart. Vi kan, om vi verkligen anstränger oss, låta bli att mörda, att stjäla, att begå äktenskapsbrott osv. Därtill kommer alla syndakataloger som andra människor har skrivit för vår räkning – förbud mot dans, teater, rökning, alkoholbruk, sex utan tanke på barnavlande m.m. Eventuellt kunde vi klara av att följa också sådana listor. Men det krav på rena tankar, inte ”bara” rena handlingar, som Jesus framställer i Bergspredikan, har ingen enda av oss en chans att klara.
Det kan tyckas lite lustigt att samme Jesus som i Bergspredikan skärper lagens krav på ett sätt som gör det omöjligt för oss att klara dem, på andra ställen i evangelierna (exempelvis i dagens heliga evangelium, Mk 2:18-22) kommer med uttalanden som tycks sätta lagen ur spel. Men det är egentligen frågan om två sidor av samma mynt. Å ena sidan är Bergspredikans skärpta lag omöjlig att uppfylla för den som bygger sitt liv på krav och regler. Den vägen når man aldrig ända fram, oberoende av hur goda eller välmenande dessa regler i sig skulle vara. Om någon å andra sidan bygger sitt liv, inte på sig själv och sin egen förmåga att följa regler, utan på Gud, som genom Kristus har fullbordat lagen och sopat undan den som ett krav för frälsning, kan denna någon genom denna sin tro uppnå frälsning och gemenskap med Gud. Inte i egen kraft, utan genom Guds stora nåd.
När jag var nitton år, ungefär, var jag mer eller mindre av misstag närvarande vid ett möte som arrangerades av Kyrkligt Forum, en av de mest konservativa grupperingar som verkade i vår kyrka på den tiden. Jag blev starkt påverkad och var därefter under flera års tid starkt konservativ, också jag. Åtminstone vad mina åsikter gällde. Jag ansåg att varje ord i Bibeln var bokstavligen sant – det enda undantaget var liknelser som i bibeltexten uttryckligen sades vara liknelser, annars skulle också allt bildspråk i Bibeln tolkas bokstavligt. Kvinnliga präster var förstås fullständigt förkastliga, liksom mångt och mycket annat av det som förekommer i vår kyrka och vårt samhälle idag. Eftersom denna extrema åsiktskonservatism stred mot min rätt öppna och toleranta personlighet, ledde detta dessutom till en smärtsam inre konflikt hos mig.
Till råga på allt hade jag börjat studera teologi. Mina åsiktsfränder fick mig att frukta universitetsteologin som något som kunde förstöra en ung människas tro. ”Aloitti Hengessä, lopetti Helsingissä” (”Började i Anden, slutade i Helsingfors”, alltså på teologiska fakulteten) – det var ett uttryck som ofta citerades. Det gjorde att jag inte egentligen vågade studera, utan sysslade med en hel massa annat. I och för sig var det förstås hälsosamt, eftersom man på fyra och ett halvt år säkert kan bli en god och kunnig teolog, men om man blir en god präst på den tiden är en helt annan fråga (andra får bedöma om jag lyckades bli en god präst ens på de åtta och ett halvt år som mina studier sist och slutligen tog).
Till slut gick det just så som mina åsiktsfränder fruktade och varnade för. När jag sent omsider högg i med studierna på allvar, så insåg jag hur inskränkt mitt tidigare åsiktssystem hade varit, och hur rädd jag hade varit att analysera och kritisera det av fruktan för att om en bit faller, så faller hela konstruktionen samman. De teologiska studierna gjorde alltså verkligen att jag förlorade min tro – och till det säger jag idag Halleluja! Den tro jag förlorade var nämligen min tro på detta åsiktssystem; jag förlorade min tro på min tro, så att säga. Istället återfick jag den tro på Gud som jag tidigare hade haft – en Gud som är större än alla mänskliga tankar och system. När min tro övergick från att vara ett system till att vara en relation, fick jag uppleva vad Paulus menar när han skriver (Fil 4:7): Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.
Och det är det här som är ”en kristen människas frihet”, som temat för den adertonde söndagen efter pingst lyder. Vi skall inte förtrösta på våra egna gärningar, på konventionella regler eller på andras åsikter. Det behöver inte vara något fel på något av detta, men de bör inte ligga till grund för vår trygghet. Grunden för vår tro, för vår förtröstan och för hela vårt liv bör vara Gud själv – Gud som har visat oss sin stora kärlek i Kristus Jesus.
Vårt kristna liv bör inte gå ut på regler och förordningar som sådana, utan på att leva ut den sanning och den kärlek som Gud har visat oss, och föra den vidare till våra medmänniskor, var de än befinner sig. Vad detta i praktiken innebär måste avgöras från fall till fall, och där kan man eventuellt ha regler och riktlinjer som hjälpmedel – bara vi minns att de uttryckligen endast är just hjälpmedel, och att sanningen och kärleken är det viktiga, inte hjälpmedlen. Som jag sade tidigare: Vad vi gör är mindre viktigt än varför vi gör det.
