Karl af Hällström:
Den yttersta domen – teodicé-problemets lösning
Predikan i Kullo bykyrka (Borgå) 20.11.2005
Den yttersta domen – teodicé-problemets lösning
Predikan i Kullo bykyrka (Borgå) 20.11.2005
Dagens andra läsning, alltså avsnittet från Uppenbarelseboken (20:11-21:1), är en text som intresserar mig av personliga skäl. Detta avsnitt är nämligen en del av den text som jag utgick från när i tiden jag skrev min pro gradu-avhandling i nytestamentlig exegetik. Jag läste igenom det relevanta avsnittet ur min gradu när jag funderade på den här predikan, och var lite frestad att presentera för er en ingående analys av de olika temata som förekommer i denna text. Jag insåg ändå snabbt att ni kanske inte till fullo skulle uppskatta en predikan på 90 minuter. Vi får ta det på djupet i något annat sammanhang.
Också i den begränsade tidsrymd som jag har till mitt förfogande för min predikan finns det ett och annat att säga. Vad kommer alltså att ske på domedagen enligt Uppenbarelseboken? Vi tar det i textens ordningsföljd.
... jorden och himlen flydde inför honom [som sitter på tronen], alltså Kristus. Det här innebär att all förväntan på att Jesus skulle komma tillbaka osynligt eller andligen blir falska. Det passar bra ihop med Jesu ord i Matt 24:27: ... liksom blixten kommer från öster och lyser ända till väster, så blir det vid Människosonens ankomst. Om jorden och himlen flyr, så är det nog svårt att undvika att märka det.
Så finns det en bild med böcker som öppnas. Det är en sorts bokföringsböcker, där allt som vi har gjort står skrivet, och på basen av dessa våra gärningar skall vi dömas – och eftersom vi alla har syndat så kommer vi alla att få en fällande dom. Men så finns det också någonting som kallas livets bok, och det står att var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön. Vi kan få vårt namn i livets bok genom att ta emot Guds erbjudande om förlåtelse för Jesu skull. Men det måste vi göra medan vi lever här, för efter att vi dör får vi inga fler chanser.
De som döms är alla de döda, oberoende av yttre faktorer som social ställning eller dödssätt. Det står uttryckligen att havet gav tillbaka de döda som var i det. Det betyder att den dåvarande ärkebiskopen John Vikström hade helt rätt när han i samband med diskussionen om den eventuella bärgningen av offren för Estonia-katastrofen sade, att havet är en fullgod gravplats. Problemet med att en del anhöriga vill ha en grav att minnas sina avlidna vid, bör nog lösas på annat sätt.
Den brinnande sjön är ett intressant kapitel. I medeltida och nyare tankesätt ser man ofta helvetet som en plats där djävulen i evighet pinar förtappade själar över eld. Denna tanke strider mot Uppenbarelsebokens utsagor. Det är inte djävulen, utan Gud själv, som har makt över avgrunden och den brinnande sjön. Just före vårt avsnitt kommer det tydligt fram att den brinnande sjön innebär evigt straff för de demoniska krafterna, döden och Hades, dödsriket (det samma kommer fram också ur Mt 25:41). Djävulen är alltså långt ifrån någon helvetets härskare, utan han blir tvärtom själv fängslad och torterad där.
Hur går det då för de människor som kastas i den brinnande sjön? Vi hörde ju nyss att var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön, som också kallas den andra döden. Att den brinnande sjön är den andra döden betyder (åtminstone) att det inte finns någon uppståndelse från den brinnande sjön så som det fanns från dödsriket. Döden har ändå inte segrat, eftersom också den har förintats.
Det verkar alltså som om det i detta fall inte vore frågan om någon evig tortyr, utan närmast om en hopplös utplåning. Vi kan inte vara säkra på detta, men det behöver vi inte heller vara. Vi får lämna sådana detaljer i Guds hand. Oberoende av om straffet är evig pina, utplåning eller någonting där emellan, så är det i alla fall ingenting eftersträvansvärt. Det är frågan om en evig skilsmässa från Gud, och därmed från allt som är gott och kärleksfullt.
Det sista som står i vårt textavsnitt handlar om en ny himmel och en ny jord. För Johannes är himlen och jorden en kosmologisk enhet, som tillsammans omfattar skapelsen. Det kommer fram redan i 1Mos 1:1: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Denna skapelse är förgänglig och kommer inte, i motsats till Skaparen, att leva vidare i evigheten. I Upp 20:11 är det inte så, att himmel och jord bara försvinner, utan de flyr bort från Guds ansikte. De står inte ut med Guds närhet, eftersom de är besudlade bortom all möjlighet till rening. Det som försvinner är inte endast det som är förgängligt, utan allt som är ett hinder för Guds plan.
Denna förstörelse lämnar dock inget tomrum efter sig, utan en ny skapelse kommer i stället. Är det då frågan om en helt ny skapelse ur intet, eller bara en förnyelse eller rening av den gamla? Det vet vi inte. Johannes besvarar inte denna fråga uttryckligen, antagligen därför att han inte har kunnat förutse den. Det verkar ändå som om de flesta moderna kommentatorer skulle tala för att det handlar om en fullständig nyskapelse.
Vi får veta att den nya skapelsen inte innehåller något hav (Upp 21:1). Att havet utplånas är en vanlig företeelse i den här sortens litteratur, den s.k. apokalyptiken. Havet är ett hem för all ondska, det kosmiska hav ur vilket den gamla skapelsen kom till enligt 1Mos (1:1f) och ur vilket odjuret stiger upp lite tidigare i Upp (13:1). Havets försvinnande är ett bevis för att de förändringar som Johannes beskriver är en verklig framtid för honom, inte bara någonting symboliskt eller visionärt. Historien måste ha ett verkligt slut, både tidsmässigt och ändamålsmässigt. Den nya skapelsen är äntligen någonting helt och hållet gott.
Eftersom jag inte har hållit på i riktigt 90 minuter ännu, så vill jag komma med en anknytning till ett vanligt filosofiskt problem som folk ibland tar fram, nämligen det s.k. teodicé-problemet. Det kan formuleras t.ex. så här: Om Gud är allsmäktig, allvetande och allgod, hur kan han då tillåta all ondska i världen?
Till det här kunde jag säga, lite nedsättande, att om Gud inte skulle göra någonting alls åt ondskan, skulle världen nog se ännu värre ut. Hur kan man förklara existensen av godhet och kärlek i världen, om Gud inte skulle existera? Det här kan kanske vara en nyttig tankeställare för någon, men som argument betraktat är det ytligt. Därför vill jag inte på allvar föra fram det.
Teodicé-problemet är nämligen ett äkta och verkligt problem, särskilt om det är meningen att vi skall tro på alla tre adjektiven samtidigt – allsmäktig, allvetande och allgod. Två av dem går bra, men det tredje blir alltid ett problem. Om Gud är allsmäktig och allvetande, så kan han inte vara god. Om Gud är god och vet allt, har han kanske inte makt att göra något. Om Gud är god och allsmäktig, kanske han inte känner till all ondska. Men om han kan allt, vet allt och är alltigenom god, då borde det inte finnas någon ondska i världen. Ändå finns det – tyvärr – av den varan så det räcker och blir över. Dessutom får vi inte glömma att också vi bär ansvar för ondskan i världen!
På det här problemet ser jag två svar, som komplimenterar varandra. Det första är det som ni har hört, att "Gud hatar synden, men älskar syndaren." Han vill ge varje syndare en möjlighet att av egen fri vilja omvända sig och komma hem till Gud. Därför gör han ingenting – ännu.
Det andra svaret är att vi får leva i hopp om – eller kanske snarare i fruktan för – att Gud kommer att göra någonting åt ondskan i världen, och det kanske snarare än vad vi tror eller skulle önska. Teodicé-problemets slutliga lösning är nämligen den yttersta domen. "Den dagen", som den kallas i Bibeln, den fruktansvärda dag då vi får veta vad vi är värda, den kommer. Var så säkra! Det ber vi ju om mest varje dag: "Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden." Det vi däremot inte skall vara så säkra på, är vilket vårt slutliga mål är.
Innan svaveloset blir för starkt i våra näsor vill jag påminna om att vi har en tröst. Den trösten är att han som dömer är Jesus, vår broder som älskade oss så mycket att han dog för oss på korset. Om vi älskar honom tillbaka, så mycket att vi vill tro på honom och följa honom, då behöver vi inte oroa oss alltför mycket. Men vi skall inte ta allt det här med en axelryckning, med tanke på vad som står på spel. Evigheten är nämligen ganska lång – den tar aldrig slut ...
Det gör däremot den här predikan, fast den inte tog 90 minuter, som jag hotade. Låt oss resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.
Också i den begränsade tidsrymd som jag har till mitt förfogande för min predikan finns det ett och annat att säga. Vad kommer alltså att ske på domedagen enligt Uppenbarelseboken? Vi tar det i textens ordningsföljd.
... jorden och himlen flydde inför honom [som sitter på tronen], alltså Kristus. Det här innebär att all förväntan på att Jesus skulle komma tillbaka osynligt eller andligen blir falska. Det passar bra ihop med Jesu ord i Matt 24:27: ... liksom blixten kommer från öster och lyser ända till väster, så blir det vid Människosonens ankomst. Om jorden och himlen flyr, så är det nog svårt att undvika att märka det.
Så finns det en bild med böcker som öppnas. Det är en sorts bokföringsböcker, där allt som vi har gjort står skrivet, och på basen av dessa våra gärningar skall vi dömas – och eftersom vi alla har syndat så kommer vi alla att få en fällande dom. Men så finns det också någonting som kallas livets bok, och det står att var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön. Vi kan få vårt namn i livets bok genom att ta emot Guds erbjudande om förlåtelse för Jesu skull. Men det måste vi göra medan vi lever här, för efter att vi dör får vi inga fler chanser.
De som döms är alla de döda, oberoende av yttre faktorer som social ställning eller dödssätt. Det står uttryckligen att havet gav tillbaka de döda som var i det. Det betyder att den dåvarande ärkebiskopen John Vikström hade helt rätt när han i samband med diskussionen om den eventuella bärgningen av offren för Estonia-katastrofen sade, att havet är en fullgod gravplats. Problemet med att en del anhöriga vill ha en grav att minnas sina avlidna vid, bör nog lösas på annat sätt.
Den brinnande sjön är ett intressant kapitel. I medeltida och nyare tankesätt ser man ofta helvetet som en plats där djävulen i evighet pinar förtappade själar över eld. Denna tanke strider mot Uppenbarelsebokens utsagor. Det är inte djävulen, utan Gud själv, som har makt över avgrunden och den brinnande sjön. Just före vårt avsnitt kommer det tydligt fram att den brinnande sjön innebär evigt straff för de demoniska krafterna, döden och Hades, dödsriket (det samma kommer fram också ur Mt 25:41). Djävulen är alltså långt ifrån någon helvetets härskare, utan han blir tvärtom själv fängslad och torterad där.
Hur går det då för de människor som kastas i den brinnande sjön? Vi hörde ju nyss att var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön, som också kallas den andra döden. Att den brinnande sjön är den andra döden betyder (åtminstone) att det inte finns någon uppståndelse från den brinnande sjön så som det fanns från dödsriket. Döden har ändå inte segrat, eftersom också den har förintats.
Det verkar alltså som om det i detta fall inte vore frågan om någon evig tortyr, utan närmast om en hopplös utplåning. Vi kan inte vara säkra på detta, men det behöver vi inte heller vara. Vi får lämna sådana detaljer i Guds hand. Oberoende av om straffet är evig pina, utplåning eller någonting där emellan, så är det i alla fall ingenting eftersträvansvärt. Det är frågan om en evig skilsmässa från Gud, och därmed från allt som är gott och kärleksfullt.
Det sista som står i vårt textavsnitt handlar om en ny himmel och en ny jord. För Johannes är himlen och jorden en kosmologisk enhet, som tillsammans omfattar skapelsen. Det kommer fram redan i 1Mos 1:1: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Denna skapelse är förgänglig och kommer inte, i motsats till Skaparen, att leva vidare i evigheten. I Upp 20:11 är det inte så, att himmel och jord bara försvinner, utan de flyr bort från Guds ansikte. De står inte ut med Guds närhet, eftersom de är besudlade bortom all möjlighet till rening. Det som försvinner är inte endast det som är förgängligt, utan allt som är ett hinder för Guds plan.
Denna förstörelse lämnar dock inget tomrum efter sig, utan en ny skapelse kommer i stället. Är det då frågan om en helt ny skapelse ur intet, eller bara en förnyelse eller rening av den gamla? Det vet vi inte. Johannes besvarar inte denna fråga uttryckligen, antagligen därför att han inte har kunnat förutse den. Det verkar ändå som om de flesta moderna kommentatorer skulle tala för att det handlar om en fullständig nyskapelse.
Vi får veta att den nya skapelsen inte innehåller något hav (Upp 21:1). Att havet utplånas är en vanlig företeelse i den här sortens litteratur, den s.k. apokalyptiken. Havet är ett hem för all ondska, det kosmiska hav ur vilket den gamla skapelsen kom till enligt 1Mos (1:1f) och ur vilket odjuret stiger upp lite tidigare i Upp (13:1). Havets försvinnande är ett bevis för att de förändringar som Johannes beskriver är en verklig framtid för honom, inte bara någonting symboliskt eller visionärt. Historien måste ha ett verkligt slut, både tidsmässigt och ändamålsmässigt. Den nya skapelsen är äntligen någonting helt och hållet gott.
Eftersom jag inte har hållit på i riktigt 90 minuter ännu, så vill jag komma med en anknytning till ett vanligt filosofiskt problem som folk ibland tar fram, nämligen det s.k. teodicé-problemet. Det kan formuleras t.ex. så här: Om Gud är allsmäktig, allvetande och allgod, hur kan han då tillåta all ondska i världen?
Till det här kunde jag säga, lite nedsättande, att om Gud inte skulle göra någonting alls åt ondskan, skulle världen nog se ännu värre ut. Hur kan man förklara existensen av godhet och kärlek i världen, om Gud inte skulle existera? Det här kan kanske vara en nyttig tankeställare för någon, men som argument betraktat är det ytligt. Därför vill jag inte på allvar föra fram det.
Teodicé-problemet är nämligen ett äkta och verkligt problem, särskilt om det är meningen att vi skall tro på alla tre adjektiven samtidigt – allsmäktig, allvetande och allgod. Två av dem går bra, men det tredje blir alltid ett problem. Om Gud är allsmäktig och allvetande, så kan han inte vara god. Om Gud är god och vet allt, har han kanske inte makt att göra något. Om Gud är god och allsmäktig, kanske han inte känner till all ondska. Men om han kan allt, vet allt och är alltigenom god, då borde det inte finnas någon ondska i världen. Ändå finns det – tyvärr – av den varan så det räcker och blir över. Dessutom får vi inte glömma att också vi bär ansvar för ondskan i världen!
På det här problemet ser jag två svar, som komplimenterar varandra. Det första är det som ni har hört, att "Gud hatar synden, men älskar syndaren." Han vill ge varje syndare en möjlighet att av egen fri vilja omvända sig och komma hem till Gud. Därför gör han ingenting – ännu.
Det andra svaret är att vi får leva i hopp om – eller kanske snarare i fruktan för – att Gud kommer att göra någonting åt ondskan i världen, och det kanske snarare än vad vi tror eller skulle önska. Teodicé-problemets slutliga lösning är nämligen den yttersta domen. "Den dagen", som den kallas i Bibeln, den fruktansvärda dag då vi får veta vad vi är värda, den kommer. Var så säkra! Det ber vi ju om mest varje dag: "Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden." Det vi däremot inte skall vara så säkra på, är vilket vårt slutliga mål är.
Innan svaveloset blir för starkt i våra näsor vill jag påminna om att vi har en tröst. Den trösten är att han som dömer är Jesus, vår broder som älskade oss så mycket att han dog för oss på korset. Om vi älskar honom tillbaka, så mycket att vi vill tro på honom och följa honom, då behöver vi inte oroa oss alltför mycket. Men vi skall inte ta allt det här med en axelryckning, med tanke på vad som står på spel. Evigheten är nämligen ganska lång – den tar aldrig slut ...
Det gör däremot den här predikan, fast den inte tog 90 minuter, som jag hotade. Låt oss resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.
