Predikan: Nyårsaftonen

Karl af Hällström:
”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren”
Predikan i Borgå domkyrka 31.12.2005

Den mänskliga tillvaron är full av olika brytningspunkter. De tydligaste och mäktigaste är naturligtvis födelsen och döden, jordelivets inledning och avslutning, men också där emellan ryms i allmänhet både ett och annat. Vi lär oss att gå och att tala, vi börjar i skolan, vi slutar skolan antingen för läsåret eller för alltid, vi börjar jobba, gifter oss, får barn, får ett nytt jobb, fyller jämna år, får barnbarn, blir pensionerade — allt detta är brytningspunkter i livet. De flesta av dem kan vi se fram emot och planera för, men inte med hundraprocentig säkerhet veta om och när de kommer.
Också årsskiftet är en brytningstid. Vi vet när nyåret kommer (naturligtvis under förutsättning att världen får bestå). Vi kan inte vara helt säkra på att vi personligen verkligen får uppleva ytterligare ett nyår, men säkra kan vi ju inte vara på någonting alls, så det är inget speciellt med det.
Nyåret kommer då den 31 december övergår i den 1 januari. Årets längd, alltså den tid det tar för jorden att färdas ett varv runt solen, det har Gud instiftat, men när vi räknar att ett nytt varv börjar är ett mänskligt påfund. Två exempel på detta: Alla firar inte nyår samtidigt överallt i världen — och nu talar jag inte om en skillnad på några timmar, utan rent av på flera månader. Det kinesiska nyåret infaller i mars, om jag minns rätt, och det kyrkliga nyåret firas på första söndagen i advent, alltså i år den 27 november — vilken inverkan det nu sedan må ha.
Det andra exemplet på nyåret som mänskligt påfund är att år 2005 faktiskt är längre än år 2006 kommer att vara. Eftersom människan, till skillnad från Gud, inte är perfekt, är man tvungen att i natt skjuta in en extra sekund i årets sista minut för att få klockorna att stämma med verkligheten. I natt får vi alltså räkna ner så här: … fem, fyra, tre, två, ett, ett, GOTT NYTT ÅR! Det blir så lustigt ibland.

Men oberoende av när nyåret kommer, så kvarstår faktum att det är en brytningstid. Vid nyår funderar man ofta över det år som har varit, vad man har upplevt, vilka fel man har begått, vad man mot förmodan har gjort rätt och vad man kunde förbättra till nästa år. Man gör ett slags bokslut. De slutsatser som vi drar formulerar vi sedan ofta i olika nyårslöften, som i allmänhet brukar bli på de fromma förhoppningarnas stadium. Därför har gym och andra idrotts- och hälsoanstalter högsäsong i januari, men sedan tynar intresset snabbt. Som reaktion på detta gav jag en gång nyårslöftet att jag inte skulle ge några nyårslöften, men därmed hade jag ju redan brutit det löftet. Livet är inte lätt alla gånger.
Vi kan ha olika inställning till alla dessa brytningstider och brytningspunkter. Vi kan vara skräckslagna och med fruktan vänta på vad som kommer att ske. Vi kan möta brytningarna med en cynisk, blaserad eller fatalistisk inställning: låt komma bara, för det spelar ändå ingen roll. Che serà, serà; det finns inget att göra åt saken.
Eller så kan vår inställning vara den förtröstan som genomsyrade det avsnitt från Klag (3:22-26) som jag nyss läste. Klag finns i den hebreiska bibeln bland de poetiska böckerna där den hör hemma, men i vårt GT är de placerade strax efter profeten Jeremias bok, eftersom man traditionellt har ansett honom vara författaren. Därför har vårt språk också berikats med ordet ”jeremiader”. Boken innehåller fem sånger som klagar över att folket har förts i exil och Jerusalem förstörts år 587 f.Kr. Och dessa klagovisor är nästan brutala när de uttrycker författarens och folkets upplevelser av våld, svält, nöd och förtvivlan. Men mitt i allt kommer dessa ord av förtröstan. … Herrens nåd tar inte slut … stor är din trofasthet … Herren är god … Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.
Jerusalems förstörelse var en mycket markant brytningstid för folket i Juda. Allt det som de hade byggt sin trygghet på var borta. Borta var deras rikedom, ägodelar, sociala status och militära makt. Borta var också templet, som de kom till då inget annat hjälpte. Gud hade övergivit dem, verkade det som, och de som överlevde krig och belägring fördes i landsflykt av ett främmande folk fjärran ifrån.
Men felet låg i den inställning som de hade haft. De hade byggt livet på denna världens goda och haft Gud endast som en sista tillflyktsort. Så hade det fortsatt i många generationer, trots upprepade varningar från Gud genom profeterna, och till sist var det nog.

Det som är viktigast i en människas liv är det som är hennes gud, säger katekesen, och är det inte Gud, den treenige, som innehar den platsen är det alltså en avgud, och hon har blivit avgudadyrkare. Det som har fått den platsen kan vara fåfänga saker, som rikedom eller social status, det kan vara i sig goda saker som familjen och hemmet, eller det kan vara sådant som är väldigt svårt att skilja från den ”äkta varan”, såsom gudstjänsten eller Bibeln. (För att ingen skall behöva sväva i tvivelsmål på vad jag menar, vill jag säga rent ut att det är avgudadyrkan när Guds ord blir viktigare för oss än Gud själv.)
Nåväl, den inställning som folket i Juda hade haft låter inte så hemskt främmande, eller hur. Också i vår tid ser vi den ständigt omkring oss. Också i vår tid ser vi den ständigt i oss. Vad är det viktigaste i vårt liv? Vem är den viktigaste i vårt liv? Vem eller vad bygger vi vår tillvaro på? Alltför ofta är det nog något annat än Gud, och finns han med i ekvationen, står han inte i centrum, utan lite på sidan, såsom hos judéerna före den babyloniska fångenskapen.
Det är viktigt att lära sig av historien, sägs det; de som inte känner till historien är dömda att upprepa den. Jag är en smula pessimistisk i fråga om detta, för jag har inte märkt att vi skulle lära oss något av andras misstag, utan endast av våra egna, och också det alltför sällan. Men försöka duger. Därför vill jag framhäva denna Klag:s förtröstansfulla attityd som ett exempel också för oss. I stället för att också under inkommande år springa omkring som yra höns i jakt på sådant som i sig är gott, men som inte till slut håller att bygga livet på, kunde vi ta som motto Klag 3:26: Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.