Pastor Karl af Hällström:
Griftetal i Näsebackens kapell, Borgå 25.2.2006
Griftetal i Näsebackens kapell, Borgå 25.2.2006
Låt oss lyssna till Herrens ord om livets förgänglighet. I Jobs bok läser vi: Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro. Hon växer som blomman och vissnar, en skugga som snart är borta. … Människans dagar är fastställda och hennes tid är utmätt av dig, … du har satt den gräns hon inte överskrider. (Job 14:1f, 5)
NN har beskrivits som en hjälpsam, arbetsam och skötsam person. Han föddes i en fyrabarnsfamilj på Pellinge, var på sjön i ungdomen och vid fronten under kriget, men jobbade sedan som vägvakt i Ebbo. Sången var viktig för honom, särskilt efter pensioneringen, men det viktigaste var att han under sitt långa, goda äktenskap kunde bygga upp ett lyckligt hem för familjen. Han var i gott skick nästan ända till slutet, men till sist tröt ändå krafterna för honom, och han fick somna in.
Låt oss höra Guds ord om en rätt förberedelse för döden, när Jesus i Markusevangeliet säger: “Håll er … vakna, ni vet inte när husets herre kommer, om det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen. Se upp, så att han inte plötsligt kommer och finner er sovande. Jag säger till er, och jag säger till alla: Håll er vakna!” (Mark 13:35-37)
Nu har NNs liv slutat i döden, precis som det kommer att gå för var och en av oss. Vi skräms av döden – den slutgiltiga – den främmande. En människa som har skördats av döden är för alltid borta ur vår krets. Så har det nu gått med NN.
Vi behöver ändå inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till – ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden överraskande – men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus. Då håller vi oss vakna, så som vår Herre uppmanar oss att göra.
Låt oss lyssna till Guds ord om det kristna hoppet. I sitt första brev skriver aposteln Johannes: Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1Joh 4:9f)
Det viktigaste i vårt timliga liv är att vi har det väl ställt med Gud – alltså att vi tar emot hans kärlek och gärna att vi för den vidare till våra medmänniskor. Vårt hopp baserar sig inte på att vi svaga människor kunde producera så mycket kärlek och godhet att det på något sätt skulle uppväga alla de misstag och onda gärningar som vi har begått. Nej, vårt hopp står till något utanför oss själva. Som kristna kan vi ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.
Låt oss höra Herrens ord om det eviga livet. Aposteln Paulus skriver i Romarbrevet: Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren. Ty Kristus dog och fick liv igen för att härska över både döda och levande. (Rom 14:7-9)
Trots att vi sörjer förlusten av våra bortgångna kära – och det är naturligt och sunt att vi sörjer! – så får vi ändå se framåt med tillförsikt. NN fick leva länge ibland oss. Gud lånade honom till oss, och nu har han tagit honom tillbaka till sig. Ändå får vi prisa Gud, både för att vi fick ha honom så länge, och för att vi både i liv och i död är i Guds starka hand.
I tro på Gud, den treenige, välsignar vi NN till gravens ro i väntan på uppståndelsens dag. Vi reser oss.
NN. Av jord har du kommit. Till jord skall du återvända. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
NN har beskrivits som en hjälpsam, arbetsam och skötsam person. Han föddes i en fyrabarnsfamilj på Pellinge, var på sjön i ungdomen och vid fronten under kriget, men jobbade sedan som vägvakt i Ebbo. Sången var viktig för honom, särskilt efter pensioneringen, men det viktigaste var att han under sitt långa, goda äktenskap kunde bygga upp ett lyckligt hem för familjen. Han var i gott skick nästan ända till slutet, men till sist tröt ändå krafterna för honom, och han fick somna in.
Låt oss höra Guds ord om en rätt förberedelse för döden, när Jesus i Markusevangeliet säger: “Håll er … vakna, ni vet inte när husets herre kommer, om det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen. Se upp, så att han inte plötsligt kommer och finner er sovande. Jag säger till er, och jag säger till alla: Håll er vakna!” (Mark 13:35-37)
Nu har NNs liv slutat i döden, precis som det kommer att gå för var och en av oss. Vi skräms av döden – den slutgiltiga – den främmande. En människa som har skördats av döden är för alltid borta ur vår krets. Så har det nu gått med NN.
Vi behöver ändå inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till – ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden överraskande – men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus. Då håller vi oss vakna, så som vår Herre uppmanar oss att göra.
Låt oss lyssna till Guds ord om det kristna hoppet. I sitt första brev skriver aposteln Johannes: Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1Joh 4:9f)
Det viktigaste i vårt timliga liv är att vi har det väl ställt med Gud – alltså att vi tar emot hans kärlek och gärna att vi för den vidare till våra medmänniskor. Vårt hopp baserar sig inte på att vi svaga människor kunde producera så mycket kärlek och godhet att det på något sätt skulle uppväga alla de misstag och onda gärningar som vi har begått. Nej, vårt hopp står till något utanför oss själva. Som kristna kan vi ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.
Låt oss höra Herrens ord om det eviga livet. Aposteln Paulus skriver i Romarbrevet: Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren. Ty Kristus dog och fick liv igen för att härska över både döda och levande. (Rom 14:7-9)
Trots att vi sörjer förlusten av våra bortgångna kära – och det är naturligt och sunt att vi sörjer! – så får vi ändå se framåt med tillförsikt. NN fick leva länge ibland oss. Gud lånade honom till oss, och nu har han tagit honom tillbaka till sig. Ändå får vi prisa Gud, både för att vi fick ha honom så länge, och för att vi både i liv och i död är i Guds starka hand.
I tro på Gud, den treenige, välsignar vi NN till gravens ro i väntan på uppståndelsens dag. Vi reser oss.
NN. Av jord har du kommit. Till jord skall du återvända. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
