Pastor Karl af Hällström:
Griftetal i Näsebackens kapell 25.3.2006
Griftetal i Näsebackens kapell 25.3.2006
Aposteln Paulus skriver: Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. […] Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. (1Kor 15:36-38, 42f)
Vi hörde vad aposteln Paulus skriver om döden och uppståndelsen. Här i livet kan vi vara svaga, föraktade och förgängliga. Vårt jordiska liv kommer att förgås precis som ett frö till synes dör när det läggs i jorden. Det är naturligt och sunt att vi sörjer förlusten av NN. En människa som har skördats av döden är för alltid borta ur vår krets.
NN fick länge leva ibland oss. Gud lånade henne till oss. Nu har han tagit henne tillbaka till sig, men vi får ändå prisa Gud för att vi fick ha henne så länge. Hennes liv präglades långt av hennes sjukdom och hennes besvärliga familjerelationer. Utanför familjen kunde hon ändå knyta långvariga fruktsamma vänskapsförhållanden. Nu har hennes liv slutat i döden, precis som det kommer att gå för var och en av oss.
Att livet slutar i döden är dock inte hela sanningen. Vore detta allt, skulle det vara ganska tröstlöst. Som kristna kan vi nämligen ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.
Jag vill återknyta till det som Paulus skriver. Visserligen lever vi här på alla sätt en ofullständig levnad, i kamp mot sjukdom, svaghet och död. Men precis som fröet som dör i jorden förvandlas till någonting annat, någonting nytt, till en blomma som till synes inte har någonting gemensamt med det frö som försvann – precis på samma sätt går det med oss, säger Paulus. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Därför får vi visserligen sörja och sakna dem som har gått igenom döden – men vi behöver inte mista hoppet. Vårt hopp är att NN har gått före oss till en härligare existens, som vi bara kan få en aning om här, och vi får be vår Herre om en jublande återförening med våra bortgångna kära.
Vi behöver inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till – ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden plötsligt – men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus.
I tro på Gud, den treenige, välsignar vi NN till gravens ro i väntan på uppståndelsens dag. Vi reser oss.
Det som blir sått förgängligt, uppstår oförgängligt. Jesus Kristus är uppståndelsen och livet.
Vi hörde vad aposteln Paulus skriver om döden och uppståndelsen. Här i livet kan vi vara svaga, föraktade och förgängliga. Vårt jordiska liv kommer att förgås precis som ett frö till synes dör när det läggs i jorden. Det är naturligt och sunt att vi sörjer förlusten av NN. En människa som har skördats av döden är för alltid borta ur vår krets.
NN fick länge leva ibland oss. Gud lånade henne till oss. Nu har han tagit henne tillbaka till sig, men vi får ändå prisa Gud för att vi fick ha henne så länge. Hennes liv präglades långt av hennes sjukdom och hennes besvärliga familjerelationer. Utanför familjen kunde hon ändå knyta långvariga fruktsamma vänskapsförhållanden. Nu har hennes liv slutat i döden, precis som det kommer att gå för var och en av oss.
Att livet slutar i döden är dock inte hela sanningen. Vore detta allt, skulle det vara ganska tröstlöst. Som kristna kan vi nämligen ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.
Jag vill återknyta till det som Paulus skriver. Visserligen lever vi här på alla sätt en ofullständig levnad, i kamp mot sjukdom, svaghet och död. Men precis som fröet som dör i jorden förvandlas till någonting annat, någonting nytt, till en blomma som till synes inte har någonting gemensamt med det frö som försvann – precis på samma sätt går det med oss, säger Paulus. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Därför får vi visserligen sörja och sakna dem som har gått igenom döden – men vi behöver inte mista hoppet. Vårt hopp är att NN har gått före oss till en härligare existens, som vi bara kan få en aning om här, och vi får be vår Herre om en jublande återförening med våra bortgångna kära.
Vi behöver inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till – ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden plötsligt – men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus.
I tro på Gud, den treenige, välsignar vi NN till gravens ro i väntan på uppståndelsens dag. Vi reser oss.
Det som blir sått förgängligt, uppstår oförgängligt. Jesus Kristus är uppståndelsen och livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar