Karl af Hällström:
Andakt vid personalens julgröt
i Borgå kyrkliga samfällighet 22.12.2006
Andakt vid personalens julgröt
i Borgå kyrkliga samfällighet 22.12.2006
Kära vänner och kolleger! Kära syskon i Kristus!
Nu börjar julruschen vara över också för oss. Alla De vackraste julsångerna -tillfällen, alla skolandakter, alla tjuvstartande julfester börjar vara avklarade, och det som återstår är själva julfirandet. Vi får låta papperena ligga i sina mappar, datorerna vara släckta och printrar, kopieringsmaskiner och telefoner vara tysta, så att julfriden får lägga sig också i Borgå kyrkliga samfällighet.
Ni känner bra till berättelsen om hur Jesus föddes i ett enstjärnigt hotell, så jag ska inte upprepa den i onödan. Julens innebörd vill jag däremot säga några ord om, och formulera mig så här: Gud blev människa för att också människan skulle kunna bli människa.
Vid julen får många svin sätta livet till, som bekant, men också vi får låta vår svinaktighet dö och åter bli människor. Vi är, som kristna, Guds barn och Kristi syskon, och denna vår gudomliga släktskap kommer fram när vi blir människor helt och fullt.
Hela ansvaret för detta är ändå inte vårt. Tvärtom skulle vi stå där med vår tvättade hals, om inte Gud hade tagit det mesta ansvaret på sig. Det är Kristus som är julens kärna, och det är han som måste få lysa fram i vårt firande, i våra handlingar – ja, i oss. Vi kan inte lysa själva eller få honom att lysa. Det mesta vi kan göra är att bereda plats för honom och bjuda honom in till oss. ”Giv mig en fest som gläder mest den konung jag har bett till gäst,” som Topelius diktar.
Som medlemmar i kyrkan och som dess kanske synligaste representanter utåt har vi dessutom ansvar för att inte ställa oss i vägen för Kristus när han vill nå andra, eller för folk som vill komma till honom. Vi har en tendens – åtminstone jag har det – att alltför mycket predika med ord och alltför lite med handling. De som söker djupet i tillvaron bedömer oss inte i första hand efter vad vi säger, utan efter sanningen i våra handlingar och samstämmigheten mellan ord och handling.
Detta innebär exempelvis att om vi talar för och om ett gränslöst evangelium, en Guds nåd som erbjuds alla människor, kan vi inte i handling begränsa det utan att folk inser att vi är skenheliga.
Mötet med Kristus gör att vi förändras och inser att vi är i behov av omvändelse. Det som sker nu är dock att vissa folkgrupper avkrävs förändring och omvändelse innan de får en chans att möta Kristus. Detta är icke-kristet och okristligt. Kyrkans dörr står öppen, säger vi ibland. Vi skall bara vara noga med att inte höja tröskeln så mycket att ingen kan se över den och upptäcka att kyrkans dörr står öppen och välkomnande…
Gud blev människa för att också människan skulle kunna bli människa. Men precis som Jesus inte kom till jorden som en stor hjälte och härförare, utan som ett litet barn, så har också vi både möjlighet och rätt till utveckling och tillväxt. Det är andlig tillväxt jag syftar på; den fysiska sköter nog sig själv, särskilt vid julbordet. Också vi har möjlighet att bli människor helt och fullt. Det sker när vi lever tillsammans med Jesus och när vi har honom som ledstjärna.
Denna Jesu efterföljd får vi sträva efter varje dag, och den får gärna börja på nytt när vi begrundar Jesusbarnet i krubban. Må också vi växa upp till människor tillsammans med honom!
Nu börjar julruschen vara över också för oss. Alla De vackraste julsångerna -tillfällen, alla skolandakter, alla tjuvstartande julfester börjar vara avklarade, och det som återstår är själva julfirandet. Vi får låta papperena ligga i sina mappar, datorerna vara släckta och printrar, kopieringsmaskiner och telefoner vara tysta, så att julfriden får lägga sig också i Borgå kyrkliga samfällighet.
Ni känner bra till berättelsen om hur Jesus föddes i ett enstjärnigt hotell, så jag ska inte upprepa den i onödan. Julens innebörd vill jag däremot säga några ord om, och formulera mig så här: Gud blev människa för att också människan skulle kunna bli människa.
Vid julen får många svin sätta livet till, som bekant, men också vi får låta vår svinaktighet dö och åter bli människor. Vi är, som kristna, Guds barn och Kristi syskon, och denna vår gudomliga släktskap kommer fram när vi blir människor helt och fullt.
Hela ansvaret för detta är ändå inte vårt. Tvärtom skulle vi stå där med vår tvättade hals, om inte Gud hade tagit det mesta ansvaret på sig. Det är Kristus som är julens kärna, och det är han som måste få lysa fram i vårt firande, i våra handlingar – ja, i oss. Vi kan inte lysa själva eller få honom att lysa. Det mesta vi kan göra är att bereda plats för honom och bjuda honom in till oss. ”Giv mig en fest som gläder mest den konung jag har bett till gäst,” som Topelius diktar.
Som medlemmar i kyrkan och som dess kanske synligaste representanter utåt har vi dessutom ansvar för att inte ställa oss i vägen för Kristus när han vill nå andra, eller för folk som vill komma till honom. Vi har en tendens – åtminstone jag har det – att alltför mycket predika med ord och alltför lite med handling. De som söker djupet i tillvaron bedömer oss inte i första hand efter vad vi säger, utan efter sanningen i våra handlingar och samstämmigheten mellan ord och handling.
Detta innebär exempelvis att om vi talar för och om ett gränslöst evangelium, en Guds nåd som erbjuds alla människor, kan vi inte i handling begränsa det utan att folk inser att vi är skenheliga.
Mötet med Kristus gör att vi förändras och inser att vi är i behov av omvändelse. Det som sker nu är dock att vissa folkgrupper avkrävs förändring och omvändelse innan de får en chans att möta Kristus. Detta är icke-kristet och okristligt. Kyrkans dörr står öppen, säger vi ibland. Vi skall bara vara noga med att inte höja tröskeln så mycket att ingen kan se över den och upptäcka att kyrkans dörr står öppen och välkomnande…
Gud blev människa för att också människan skulle kunna bli människa. Men precis som Jesus inte kom till jorden som en stor hjälte och härförare, utan som ett litet barn, så har också vi både möjlighet och rätt till utveckling och tillväxt. Det är andlig tillväxt jag syftar på; den fysiska sköter nog sig själv, särskilt vid julbordet. Också vi har möjlighet att bli människor helt och fullt. Det sker när vi lever tillsammans med Jesus och när vi har honom som ledstjärna.
Denna Jesu efterföljd får vi sträva efter varje dag, och den får gärna börja på nytt när vi begrundar Jesusbarnet i krubban. Må också vi växa upp till människor tillsammans med honom!
