Karin Långström Vinge:
Earth Hour
29 mars 2009
Earth Hour
29 mars 2009
Det andas rädsla i dagens evangelium, Johannes 11:46-57. Jesus har blivit tvungen att dra sig undan tillsammans med sina lärjungar till en stad nära öknen. Det är några som vill honom illa, man är rädd för att hans existens, hans tuffa uttalanden och inte minst hans sätt att bete sig mot andra människor ska leda till politisk turbulens.
Javisst, det var rörigt i mellanöstern på den tiden, lika rörigt som det är nu. Yttrandefriheten är hotad, religion och politik blandas och det är högst osäkert om man kan vara på allmän plats utan att den personliga säkerheten är hotad.
Försoning och offer. Aron slaktar syndofferbocken i templet och renar med tjurens blod helgedomen från orenhet och brott. Jesus offrar sig själv och renar oss andra. Det är svårt att begripa hela vidden av det, så blodigt och förtvivlat och ändå så fullt av kärlek.
Jag minns när jag var barn och såg Jesusfilmen som gick varje påsk. Jag minns att jag tog oerhört illa vid mig av scenerna när Jesus blev förhörd och misshandlad. På något sätt förstod jag att det liksom låg i sakens natur att Jesus kom till jorden för att dö, men så mycket onödigt våld, så mycket ondska och hat? Räckte det inte ändå med att han blev avrättad, var dom tvungen att sätta törnen i huvudet på honom?
Försoning behövs verkligen. Skulden finns ju där, skammen finns ju där. När något går snett, då behöver man ha någon att skylla på. Så är vi människor funtade. I dagens finanskris är vi många som bidragit, men kan man hitta någon som särskilt kan klandras, är det bra. Finns det bara någon stackare som man kan få att avgå, så kanske det kan kännas lite bättre för oss andra? Det kanske inte gör någon skillnad, men det känns bättre.
Men å andra sidan försöker mänskligheten förtvivlat göra något bra, enande och solidariskt och gemensamt. I går var det många över hela världen som visade sin solidaritet med världen genom att släcka ner onödig belysning i en timmas tid. Det kanske inte gör någon skillnad, men det känns bättre.
Jesus var ju en ledare, om än för en liten men växande skara förmodligen rätt knepiga vänner, och ja, man krävde hans avgång. Men krävde verkligen hans avgång. Den här mannen gör många tecken, sa rådet i Jerusalem. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom. Man var rädd för det inflytande som Jesus kunde tänkas ha, jämfört med honom försvann de själva in i tapeten, och man kan alltid skylla på husfriden när man inte orkar ta itu med en förändring, eller när man inte orkar tänka själv. Men det här var frågan om något större, en gudomlig plan.
På tal om nedsläckning, så gjorde ju Gud själv en sån när Jesus till slut dog, från sjätte till nionde timmen. Det kan man verkligen kalla Earth Hour. Under den sker något med världen, det sker något med människorna, det sker något med Gud.
Lyssnare och läsare, ni märker hur lätt det är att försätta Gud på de anklagades bänk. Men det är inte Gud som är ond. Vi vet hur Gud ville ha det. Paradiset, vänskapen, kärleken. Människorna lever i fred med varandra, dom andra djuren och med skapelsen. Det hade inte behövts några klimaträddningsplaner om vi människor inte hade stökat till det. Det hade inte behövts några föreningar för mänskliga rättigheter om vi människor inte hade stökat till det. Det hade förmodligen inte varit några som känner sig manade att sätta glasbitar i kycklingfiléer i mataffären, om vi människor inte hade stökat till det.
Med andra ord: Människans bortvändhet från Gud, från det goda, från meningen och tryggheten och kärleken. Balansen måste återupprättas. När vi ser oss runt omkring, när Gud ser oss, så krävs det mer än ett överslätande ”okej, det var inte så farligt, då”, eller några minuters meditation över onödigt resursförbrukande eller en signatur till stöd för en fängslad journalist i Eritrea.
Nej, det vi har gjort och gör mot varandra är så hemskt, så fasansfullt att det måste bemötas ordentligt, vårt schackrande med liv och död kan inte bemötas på annat sätt än genom liv och död.
Nu är Gud en god och kärleksfull Gud. Gud lämnar det inte till oss. Gud skulle kunna tröttna på sin skapelse och sina människor och förgöra alltihop. Men Gud väljer en annan väg; när han öppnar sina ögon på jorden är det när han ligger i sin mammas varma famn, och han möter varma blickar och varma leenden från Maria och från Josef. Från herdarna och från de österländska stjärntydarna.
Undrar om Jesus hade med sig sitt guld, sin rökelse och myrra när han nu gömde sig i staden Efraim tillsammans med sina vänner.
Gud möter inte bara godheten utan också ondskan tillsammans med oss. Vi möter avundsjukan, misstänksamheten, våldet, falskspelet och till slut döden. Men i de tragiska berättelserna om Jesu sista dagar på jorden möter vi också godheten, vänskapen och kärleken. Det som får Jesus att härda ut, får också oss att härda ut.
Vännerna som finns med. Ibland somnar dom visserligen när dom inte orkar med hans ångest, men dom är någonstans i kulisserna. Vännen Maria som smörjer hans dammiga, smutsiga fötter med sin bästa hudcreme. Vännen som ser till att han får någonstans att fira sin sista påskmåltid. Vännen Veronika som torkar tårar och svett från hans ansikte när han bär sitt kors. Vännen Simon som tar korset och hjälper honom att bära det.
Och Gud ger kraft genom sina ord, genom sin ängel som följt Jesus och hans familj ända från början. Vi kan se våra liv i Jesu liv. Vi kan se Jesu liv i våra liv.
Öppnade ögon, Herre mig giv. Öppna ögonen och se att det är inte slut i och med panikångestanfallet i Getsemane örtagård. Det är inte slut i och med korsfästelsen, och det är absolut inte slut i och med begravningen. Även när det känns som mörkast, så är det Gud som ansvarar för huvudströmbrytaren. Gud är källan till allt ljus, all kärlek, allt liv och för honom är mörkret inte mörkt. Det spelar ingen roll om någon annan ger oss tillfälliga bakslag, för till slut blir allting bra. Inte genom ett gudomligt överseende, utan genom ett gudomligt offer.
Allt detta är för min skull, för din skull. Vi behöver inte begripa det. Vi behöver bara leva det. Vi behöver bara leva och andas in Guds kärlek och närhet. Vi behöver inte andas rädsla. Döden är besegrad. Ondskan har inte sista ordet. En gång blir allting bra. Inte för att jag fixar det, utan för att Jesus har fixat det. Han följer oss i döden, och vi följer honom i livet och i uppståndelsen. Han bär skammen, förnedringen, våldet, offret, allt som gör ont. Förlåt dom, säger Jesus strax innan han dör. Dom förstår inte vad dom gör.
Till oss säger han:
Javisst, det var rörigt i mellanöstern på den tiden, lika rörigt som det är nu. Yttrandefriheten är hotad, religion och politik blandas och det är högst osäkert om man kan vara på allmän plats utan att den personliga säkerheten är hotad.
Försoning och offer. Aron slaktar syndofferbocken i templet och renar med tjurens blod helgedomen från orenhet och brott. Jesus offrar sig själv och renar oss andra. Det är svårt att begripa hela vidden av det, så blodigt och förtvivlat och ändå så fullt av kärlek.
Jag minns när jag var barn och såg Jesusfilmen som gick varje påsk. Jag minns att jag tog oerhört illa vid mig av scenerna när Jesus blev förhörd och misshandlad. På något sätt förstod jag att det liksom låg i sakens natur att Jesus kom till jorden för att dö, men så mycket onödigt våld, så mycket ondska och hat? Räckte det inte ändå med att han blev avrättad, var dom tvungen att sätta törnen i huvudet på honom?
Försoning behövs verkligen. Skulden finns ju där, skammen finns ju där. När något går snett, då behöver man ha någon att skylla på. Så är vi människor funtade. I dagens finanskris är vi många som bidragit, men kan man hitta någon som särskilt kan klandras, är det bra. Finns det bara någon stackare som man kan få att avgå, så kanske det kan kännas lite bättre för oss andra? Det kanske inte gör någon skillnad, men det känns bättre.
Men å andra sidan försöker mänskligheten förtvivlat göra något bra, enande och solidariskt och gemensamt. I går var det många över hela världen som visade sin solidaritet med världen genom att släcka ner onödig belysning i en timmas tid. Det kanske inte gör någon skillnad, men det känns bättre.
Jesus var ju en ledare, om än för en liten men växande skara förmodligen rätt knepiga vänner, och ja, man krävde hans avgång. Men krävde verkligen hans avgång. Den här mannen gör många tecken, sa rådet i Jerusalem. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom. Man var rädd för det inflytande som Jesus kunde tänkas ha, jämfört med honom försvann de själva in i tapeten, och man kan alltid skylla på husfriden när man inte orkar ta itu med en förändring, eller när man inte orkar tänka själv. Men det här var frågan om något större, en gudomlig plan.
På tal om nedsläckning, så gjorde ju Gud själv en sån när Jesus till slut dog, från sjätte till nionde timmen. Det kan man verkligen kalla Earth Hour. Under den sker något med världen, det sker något med människorna, det sker något med Gud.
Jesus för världen givit sitt liv. Öppnade ögon Herre mig giv. Mig att förlossa offrar han sig då han på korset dör ock för mig.Varför, varför behövs det här? Kan inte bara Gud förlåta människorna ändå? Måste Jesus verkligen dö? Måste Gud låta sin son dö? Måste Gud vara så hämndlystet våldsam?
Lyssnare och läsare, ni märker hur lätt det är att försätta Gud på de anklagades bänk. Men det är inte Gud som är ond. Vi vet hur Gud ville ha det. Paradiset, vänskapen, kärleken. Människorna lever i fred med varandra, dom andra djuren och med skapelsen. Det hade inte behövts några klimaträddningsplaner om vi människor inte hade stökat till det. Det hade inte behövts några föreningar för mänskliga rättigheter om vi människor inte hade stökat till det. Det hade förmodligen inte varit några som känner sig manade att sätta glasbitar i kycklingfiléer i mataffären, om vi människor inte hade stökat till det.
Med andra ord: Människans bortvändhet från Gud, från det goda, från meningen och tryggheten och kärleken. Balansen måste återupprättas. När vi ser oss runt omkring, när Gud ser oss, så krävs det mer än ett överslätande ”okej, det var inte så farligt, då”, eller några minuters meditation över onödigt resursförbrukande eller en signatur till stöd för en fängslad journalist i Eritrea.
Nej, det vi har gjort och gör mot varandra är så hemskt, så fasansfullt att det måste bemötas ordentligt, vårt schackrande med liv och död kan inte bemötas på annat sätt än genom liv och död.
Nu är Gud en god och kärleksfull Gud. Gud lämnar det inte till oss. Gud skulle kunna tröttna på sin skapelse och sina människor och förgöra alltihop. Men Gud väljer en annan väg; när han öppnar sina ögon på jorden är det när han ligger i sin mammas varma famn, och han möter varma blickar och varma leenden från Maria och från Josef. Från herdarna och från de österländska stjärntydarna.
Undrar om Jesus hade med sig sitt guld, sin rökelse och myrra när han nu gömde sig i staden Efraim tillsammans med sina vänner.
Gud möter inte bara godheten utan också ondskan tillsammans med oss. Vi möter avundsjukan, misstänksamheten, våldet, falskspelet och till slut döden. Men i de tragiska berättelserna om Jesu sista dagar på jorden möter vi också godheten, vänskapen och kärleken. Det som får Jesus att härda ut, får också oss att härda ut.
Vännerna som finns med. Ibland somnar dom visserligen när dom inte orkar med hans ångest, men dom är någonstans i kulisserna. Vännen Maria som smörjer hans dammiga, smutsiga fötter med sin bästa hudcreme. Vännen som ser till att han får någonstans att fira sin sista påskmåltid. Vännen Veronika som torkar tårar och svett från hans ansikte när han bär sitt kors. Vännen Simon som tar korset och hjälper honom att bära det.
Och Gud ger kraft genom sina ord, genom sin ängel som följt Jesus och hans familj ända från början. Vi kan se våra liv i Jesu liv. Vi kan se Jesu liv i våra liv.
Öppnade ögon, Herre mig giv. Öppna ögonen och se att det är inte slut i och med panikångestanfallet i Getsemane örtagård. Det är inte slut i och med korsfästelsen, och det är absolut inte slut i och med begravningen. Även när det känns som mörkast, så är det Gud som ansvarar för huvudströmbrytaren. Gud är källan till allt ljus, all kärlek, allt liv och för honom är mörkret inte mörkt. Det spelar ingen roll om någon annan ger oss tillfälliga bakslag, för till slut blir allting bra. Inte genom ett gudomligt överseende, utan genom ett gudomligt offer.
Allt detta är för min skull, för din skull. Vi behöver inte begripa det. Vi behöver bara leva det. Vi behöver bara leva och andas in Guds kärlek och närhet. Vi behöver inte andas rädsla. Döden är besegrad. Ondskan har inte sista ordet. En gång blir allting bra. Inte för att jag fixar det, utan för att Jesus har fixat det. Han följer oss i döden, och vi följer honom i livet och i uppståndelsen. Han bär skammen, förnedringen, våldet, offret, allt som gör ont. Förlåt dom, säger Jesus strax innan han dör. Dom förstår inte vad dom gör.
Till oss säger han:
Frid lämnar jag kvar åt er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.Amen.
