Karl af Hällström:
Johannes döparens minne
Predikan i Borgå domkyrka 20.6.2009
Johannes döparens minne
Predikan i Borgå domkyrka 20.6.2009
Midsommaren, liksom nyår och valborg, har blivit en av de populäraste profana högtiderna i vårt land. Alla dessa tre firas i allmänhet med ett omfattande och mycket alkoholhaltigt festande, med all uppsluppenhet och alla olyckor som därtill tyvärr hör.
Ur kyrkoårets synvinkel hör nyår till jultiden, medan valborgsmässan inte, trots sitt namn, firas kyrkligt. Till skillnad från dessa har midsommaren ett distinkt kyrkligt tema. Idag på midsommardagen firar vi nämligen Johannes döparen. Därför kallas ju midsommaren ibland "johanne", och på finska "juhannus".
Visserligen är det ju ofta svårt för den moderna okyrkliga människan att riktigt hålla reda på varför man nu firar alla olika högtidsdagar. Detta kan illustreras med det som en konfirmand lär ha påstått i skriftskolans slutprov, nämligen att vi firar jul för att Johannes döparen blev hängd då. Och så var det ju inte riktigt. (För att ingen skall sväva i osäkerhet kan vi konstatera att Johannes döparen blev halshuggen, inte hängd, och att julen inte har med honom att göra, utan den firas till minne av Jesu födelse.) Men det är rätt ironiskt att man skall fira just Johannes döparens dag med ett intensivt supande. När Johannes' far Sakarias i Lk 1 får sin uppenbarelse om att han skall få en son, heter det nämligen (v 15): Han skall bli stor inför Herren; vin och starka drycker skall han aldrig dricka, han skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet. Det är samma formel som används om vissa heliga män i GT, de s.k. nasirerna. Ett exempel på dessa är Simson. Och minnet av Johannes döparen, denne absolutist, firas på midsommar, som har blivit en supfest! Varför, frågar man sig, varför just på midsommar?
På den frågan hittar vi två svar, som inte alls utesluter varandra. Det ena är det, att det kommer fram i Lk (1:26) att Johannes var ett halvår äldre än Jesus. Och om Jesus föddes natten mellan den 24 och 25 december, är midsommartiden naturligtvis nära Johannes' födelsedag.
Sedan är det ju en annan sak att något datum för Jesu födelse aldrig ges i Bibeln; det kastar rentav på några år. Orsaken till att vi firar julen i december är historiskt sett mer politiskt än religiöst betingad. Huvudsaken är väl ändå att vi överhuvudtaget firar Frälsarens födelse, och då passar december lika bra som vilken annan tid som helst.
Den andra förklaringen till att vi firar Johannes döparens dag just på midsommaren är mer poetisk. I Jh (3:30) låter evangelisten sin namne Johannes döparen säga följande: Han [d.v.s. Jesus] skall bli större och jag [Johannes] skall bli mindre.
Kyrkofäderna har gjort kopplingen mellan denna vers och solens gång genom året. Vid midsommar infaller ju, som vi vet, sommarsolståndet, då dagen är som längst och natten som kortast, medan vintersolståndet, då dagen är som kortast, infaller vid julen. Då kan vi konstatera, att från julen blir dagarna allt längre, ända till midsommar, då de åter blir allt kortare. Liksom Jesus skall bli större och Johannes mindre, blir alltså dagen s.a.s. "större" efter Jesu födelse, medan den blir "mindre" efter att Johannes föds. Därför kan man anse det lämpligt att fira jul och johanne vid de tider då de firas. Varför är då Johannes döparens minne värt att firas? (Svaret är alltså inte, om någon trodde det, att hans minne firas för att han var en baddare på att komma ihåg saker och ting.) Vilken var Johannes döparens uppgift? Den beskrivs i evangelierna genom att en profetia ur Jes (40:3-5) citeras: En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud! Alla dalar skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Oländig mark skall jämnas och branter bli till slätt. Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla människor skall se det. Herren har talat. Denna text känner vi igen från adventspsalmen "Bered en väg för Herran" (Psb 4), och den som i texten ropar, menar evangelisterna, är Johannes döparen.
Det är ofta det här man minns om Johannes: Han var en man som gick omkring i öknen och döpte folk. Han var klädd i kläder av kamelhår och ett läderbälte och åt gräshoppor och vildhonung. Och så kallade han förstås folk för "huggormsyngel" med jämna mellanrum. Det är en bild av en asketisk rytande domedagsprofet som man ser framför sig.
Hur det i praktiken gick till att döpa folk i öknen förblir ofta lite oklart. Saken var ändå den, att Johannes döpte i floden Jordan, som delvis rinner igenom mycket torra trakter i Judéen där han höll till. Så han hade inte långt att gå från öknen till ställen där det gick att döpa folk.
Helt orätt är bilden av den rytande asketen kanske inte, men nog en smula onyanserad. Johannes' gudagivna uppgift var att verka som en sorts väckelsepredikant. Han uppmanade folk till omvändelse, samt till rättvisa och till solidaritet med medmänniskan som en följd av omvändelsen. Och detta budskap är naturligtvis viktigt ännu i den dag som idag är.
Men Johannes' budskap var större än så. Han pekade nämligen inte bara på det inomvärldsliga, utan också framåt. Han förkunnade att den Messias som judarna hade väntat så länge på nu äntligen hade kommit, och att han var Jesus. Både Johannes' och Jesu namn är symboliska för detta. Namnet Johannes går nämligen tillbaka på ett hebreiskt namn som betyder "Gud är nådig", medan Jesus på samma sätt betyder "Gud frälser".
Johannes' största uppgift var alltså att bereda väg för Jesus, att förbereda folk på att han var på väg. Evangelierna, särskilt Jh, berättar om hur flera av Johannes' lärjungar blev så imponerade av hans budskap om att Jesus var Messias, att de övergav Johannes och började följa Jesus i stället. På så sätt blev Johannes mindre och Jesus större, precis som Johannes hade sagt. Efter allt detta kanske någon säger: "Nå men bra. Johannes döparen predikade en omvändelse som skulle synas i det dagliga livet och han predikade Jesu ankomst så bra att han blev övergiven av sina egna lärjungar. Han hade underliga kläder och höll en ännu underligare diet, ända tills han blev kastad i fängelse och halshuggen. Kanske han var en betydelsefull typ i kyrkohistorien, men det hela låter lite patetiskt. Har han något att säga oss idag? Om inte, är det kanske onödigt att vi överhuvudtaget firar någon Johannes döparens dag. Räcker inte sommarsolståndet som orsak att fira midsommar?"
Som svar på detta kan vi säga att Johannes döparen nog har en hel del att säga oss idag, i vårt land där många är slutkörda av övertidsarbete medan andra går arbetslösa, i vår värld där många svälter medan andra har överviktsproblem. Hans budskap är: Omvänd er från de orättvisor ni begår i vardagen. Sluta fuska, börja tänka på andra, sluta skylla på regeringen eller på marknadskrafterna. Att ha bättre människor runt sig i vardagen kan vara viktigare än att få en ny regering.
Förutom detta allmänna budskap kommer Johannes med ytterligare ett till oss som vill leva som kristna: Om vi tror på en verklighet som är större än den vi ser, skall vi följa Johannes döparen i fotspåren genom att peka på denna verklighet i det vi säger och särskilt i det vi gör. De som sällan eller aldrig kommer till kyrkan för att höra Guds ord bedömer Gud och kristendomen genom de kristna som de ser omkring sig. Den gudsbild som den okyrklige formar sig bildas ofta på basen av det intryck som den som är kyrkligt aktiv ger. Det finns ett uttryck: "De kristna är den Bibel som världen läser." Jag skulle uttrycka det ännu starkare: "Den kristne är Guds ansikte mot omvärlden". Det är inte bara Guds ord som vi som kristna representerar – vi representerar Gud själv.
Men vi måste också akta oss, så att vår vilja att förbättra världen inte leder till vi råskäller på allt som vi tycker borde rättas till. Det leder ingen vart, utom till bitterhet och avoghet mot allt vad Gud och kristendom heter. Johannes kunde göra så, för han var utvald av Gud för den uppgiften och hade fått en speciell vishet av honom. Vi däremot bör leva i världen bland de människor som vi träffar i vår vardag, och sträva efter att leva ut vår kärlek till dem som är nära oss. Oftast är det betydligt lättare att älska sin nästa om han är långt borta än om han är nära.
Vårt ansvar är stort, men våra möjligheter större - om vi låter oss ledas inte av all världens vindar, men av en gudsvind, av Guds Ande. Liksom Johannes gjorde. Vilket ledde till att han blev halshuggen – men också till att vi fortfarande minns honom idag, långt borta i tid och rum.
Ur kyrkoårets synvinkel hör nyår till jultiden, medan valborgsmässan inte, trots sitt namn, firas kyrkligt. Till skillnad från dessa har midsommaren ett distinkt kyrkligt tema. Idag på midsommardagen firar vi nämligen Johannes döparen. Därför kallas ju midsommaren ibland "johanne", och på finska "juhannus".
Visserligen är det ju ofta svårt för den moderna okyrkliga människan att riktigt hålla reda på varför man nu firar alla olika högtidsdagar. Detta kan illustreras med det som en konfirmand lär ha påstått i skriftskolans slutprov, nämligen att vi firar jul för att Johannes döparen blev hängd då. Och så var det ju inte riktigt. (För att ingen skall sväva i osäkerhet kan vi konstatera att Johannes döparen blev halshuggen, inte hängd, och att julen inte har med honom att göra, utan den firas till minne av Jesu födelse.) Men det är rätt ironiskt att man skall fira just Johannes döparens dag med ett intensivt supande. När Johannes' far Sakarias i Lk 1 får sin uppenbarelse om att han skall få en son, heter det nämligen (v 15): Han skall bli stor inför Herren; vin och starka drycker skall han aldrig dricka, han skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet. Det är samma formel som används om vissa heliga män i GT, de s.k. nasirerna. Ett exempel på dessa är Simson. Och minnet av Johannes döparen, denne absolutist, firas på midsommar, som har blivit en supfest! Varför, frågar man sig, varför just på midsommar?
På den frågan hittar vi två svar, som inte alls utesluter varandra. Det ena är det, att det kommer fram i Lk (1:26) att Johannes var ett halvår äldre än Jesus. Och om Jesus föddes natten mellan den 24 och 25 december, är midsommartiden naturligtvis nära Johannes' födelsedag.
Sedan är det ju en annan sak att något datum för Jesu födelse aldrig ges i Bibeln; det kastar rentav på några år. Orsaken till att vi firar julen i december är historiskt sett mer politiskt än religiöst betingad. Huvudsaken är väl ändå att vi överhuvudtaget firar Frälsarens födelse, och då passar december lika bra som vilken annan tid som helst.
Den andra förklaringen till att vi firar Johannes döparens dag just på midsommaren är mer poetisk. I Jh (3:30) låter evangelisten sin namne Johannes döparen säga följande: Han [d.v.s. Jesus] skall bli större och jag [Johannes] skall bli mindre.
Kyrkofäderna har gjort kopplingen mellan denna vers och solens gång genom året. Vid midsommar infaller ju, som vi vet, sommarsolståndet, då dagen är som längst och natten som kortast, medan vintersolståndet, då dagen är som kortast, infaller vid julen. Då kan vi konstatera, att från julen blir dagarna allt längre, ända till midsommar, då de åter blir allt kortare. Liksom Jesus skall bli större och Johannes mindre, blir alltså dagen s.a.s. "större" efter Jesu födelse, medan den blir "mindre" efter att Johannes föds. Därför kan man anse det lämpligt att fira jul och johanne vid de tider då de firas. Varför är då Johannes döparens minne värt att firas? (Svaret är alltså inte, om någon trodde det, att hans minne firas för att han var en baddare på att komma ihåg saker och ting.) Vilken var Johannes döparens uppgift? Den beskrivs i evangelierna genom att en profetia ur Jes (40:3-5) citeras: En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud! Alla dalar skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Oländig mark skall jämnas och branter bli till slätt. Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla människor skall se det. Herren har talat. Denna text känner vi igen från adventspsalmen "Bered en väg för Herran" (Psb 4), och den som i texten ropar, menar evangelisterna, är Johannes döparen.
Det är ofta det här man minns om Johannes: Han var en man som gick omkring i öknen och döpte folk. Han var klädd i kläder av kamelhår och ett läderbälte och åt gräshoppor och vildhonung. Och så kallade han förstås folk för "huggormsyngel" med jämna mellanrum. Det är en bild av en asketisk rytande domedagsprofet som man ser framför sig.
Hur det i praktiken gick till att döpa folk i öknen förblir ofta lite oklart. Saken var ändå den, att Johannes döpte i floden Jordan, som delvis rinner igenom mycket torra trakter i Judéen där han höll till. Så han hade inte långt att gå från öknen till ställen där det gick att döpa folk.
Helt orätt är bilden av den rytande asketen kanske inte, men nog en smula onyanserad. Johannes' gudagivna uppgift var att verka som en sorts väckelsepredikant. Han uppmanade folk till omvändelse, samt till rättvisa och till solidaritet med medmänniskan som en följd av omvändelsen. Och detta budskap är naturligtvis viktigt ännu i den dag som idag är.
Men Johannes' budskap var större än så. Han pekade nämligen inte bara på det inomvärldsliga, utan också framåt. Han förkunnade att den Messias som judarna hade väntat så länge på nu äntligen hade kommit, och att han var Jesus. Både Johannes' och Jesu namn är symboliska för detta. Namnet Johannes går nämligen tillbaka på ett hebreiskt namn som betyder "Gud är nådig", medan Jesus på samma sätt betyder "Gud frälser".
Johannes' största uppgift var alltså att bereda väg för Jesus, att förbereda folk på att han var på väg. Evangelierna, särskilt Jh, berättar om hur flera av Johannes' lärjungar blev så imponerade av hans budskap om att Jesus var Messias, att de övergav Johannes och började följa Jesus i stället. På så sätt blev Johannes mindre och Jesus större, precis som Johannes hade sagt. Efter allt detta kanske någon säger: "Nå men bra. Johannes döparen predikade en omvändelse som skulle synas i det dagliga livet och han predikade Jesu ankomst så bra att han blev övergiven av sina egna lärjungar. Han hade underliga kläder och höll en ännu underligare diet, ända tills han blev kastad i fängelse och halshuggen. Kanske han var en betydelsefull typ i kyrkohistorien, men det hela låter lite patetiskt. Har han något att säga oss idag? Om inte, är det kanske onödigt att vi överhuvudtaget firar någon Johannes döparens dag. Räcker inte sommarsolståndet som orsak att fira midsommar?"
Som svar på detta kan vi säga att Johannes döparen nog har en hel del att säga oss idag, i vårt land där många är slutkörda av övertidsarbete medan andra går arbetslösa, i vår värld där många svälter medan andra har överviktsproblem. Hans budskap är: Omvänd er från de orättvisor ni begår i vardagen. Sluta fuska, börja tänka på andra, sluta skylla på regeringen eller på marknadskrafterna. Att ha bättre människor runt sig i vardagen kan vara viktigare än att få en ny regering.
Förutom detta allmänna budskap kommer Johannes med ytterligare ett till oss som vill leva som kristna: Om vi tror på en verklighet som är större än den vi ser, skall vi följa Johannes döparen i fotspåren genom att peka på denna verklighet i det vi säger och särskilt i det vi gör. De som sällan eller aldrig kommer till kyrkan för att höra Guds ord bedömer Gud och kristendomen genom de kristna som de ser omkring sig. Den gudsbild som den okyrklige formar sig bildas ofta på basen av det intryck som den som är kyrkligt aktiv ger. Det finns ett uttryck: "De kristna är den Bibel som världen läser." Jag skulle uttrycka det ännu starkare: "Den kristne är Guds ansikte mot omvärlden". Det är inte bara Guds ord som vi som kristna representerar – vi representerar Gud själv.
Men vi måste också akta oss, så att vår vilja att förbättra världen inte leder till vi råskäller på allt som vi tycker borde rättas till. Det leder ingen vart, utom till bitterhet och avoghet mot allt vad Gud och kristendom heter. Johannes kunde göra så, för han var utvald av Gud för den uppgiften och hade fått en speciell vishet av honom. Vi däremot bör leva i världen bland de människor som vi träffar i vår vardag, och sträva efter att leva ut vår kärlek till dem som är nära oss. Oftast är det betydligt lättare att älska sin nästa om han är långt borta än om han är nära.
Vårt ansvar är stort, men våra möjligheter större - om vi låter oss ledas inte av all världens vindar, men av en gudsvind, av Guds Ande. Liksom Johannes gjorde. Vilket ledde till att han blev halshuggen – men också till att vi fortfarande minns honom idag, långt borta i tid och rum.
