Karl af Hällström:
Vår eviga arrogans att förtrycka de fattiga
Predikan i Lappfjärds kyrka 10.6.2012
Vår eviga arrogans att förtrycka de fattiga
Predikan i Lappfjärds kyrka 10.6.2012
Dagens bibelläsningar vill få oss att fråga vad det är som är det värdefullaste i livet. Många tycks ha trampat på den minan att de tror att pengar och materiella ting är viktigast. I sig är det förstås inget fel på pengar. Pengar är ett hjälpmedel som vi behöver för att klara oss i dagens värld, och som kan ge en viss grad av trygghet åt oss och åt dem vi älskar. Så länge pengarna är ett hjälpmedel är allt gott och väl, men om pengarna blir viktigare än det goda vi kan uträtta med deras hjälp, är det illa ställt med oss.
Som Skriften (1Tim 6:10) säger är det inte pengarna själva, utan kärleken till pengar är roten till allt ont.
Profeten Amos har något att säga om detta i en av dagens gammaltestamentliga läsningar.
Amos var en herde som Gud kallade till profet på 700-talet f.Kr. Han var alltså inte en av de institutionaliserade profeter som förekom i samband med tempelkulten på den här tiden, och som visste vem som stod för deras bröd, nämligen kungen. Tvärtom var Amos den som fritt kunde kritisera alla sin tids felsteg och orättvisor, som också de makthavande gjorde sig skyldiga till. Också på den tiden. När man läser Amosboken, kan man bara konstatera, att människan tyvärr inte tycks ha förändrats särskilt mycket på 2.800 år.
En sak har ändå förbättrats i det samhälleliga systemet: i vår tid i vårt land har vi en konsumentombudsman, vars uppgift det är att se till att missbruket och lurendrejeriet åtminstone inte blir så flagrant som det tycks ha varit där och då.
Som vi hörde läsas, kritiserar Amos sina samtida för att de säger så här: "När är nymånadsfesten över så att vi kan sälja säd, och sabbaten så att vi får öppna kornboden? Då skall vi minska måtten och lägga på priserna och fuska med vågen, köpa de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor och sälja spillet som säd" (8:5f). Någon problematik kring söndagsöppet tycks inte ha förekommit, eftersom butikerna var stängda på nymånadsfesten och sabbaten, men annars är det nog illa ställt.
Vad är det nämligen de sysslar med? De minskar måtten. Det kunde handelsmännen göra genom att fodra sina mått. Då fodret tog upp en del av volymen, rymdes det ju mindre säd i måttet, men köpmännen tog förstås ändå betalt för ett fullt mått.
Vidare lägger [de] på priserna. Man betalade inte med plastkort på den här tiden, eller ens sedlar, utan man hade standardiserade viktmått med vilkas hjälp man vägde upp en viss mängd koppar, silver eller guld som betalning. Man kunde lägga på priserna genom att göra sina vikter större, så att mera ädelmetall gick åt för att väga upp dem.
Sedan fuskar [de] med vågen, alltså böjer och bänder på axlar och visare så att vågen visar orätt – i handelsmännens favör, naturligtvis.
Till råga på allt säljer [de] spillet som säd. Spillet var sådan säd som hade sopats upp från golvet eller tröskplatsen, och som alltså var full av främmande föremål och smuts.
Summan av att minska måtten, lägga på priserna, fuska med vågen och sälja spillet som säd blev att kunderna fick köpa mindre mängder av säd av sämre kvalitet till ett betydligt högre pris än vad som hade varit rätt. En ordentlig vinst för handelsmännen alltså – men en ohederlig vinst! Jag kommer osökt att tänka på orden i den apokryfiska skriften Jesus Syraks vishet (27:1f), som äntligen har återfått sin plats i våra biblar: För pengars skull har många syndat, den som strävar efter rikedom blundar ofta. Liksom spiken drivs in i fogen mellan stenarna tränger synden sig in mellan försäljning och köp.
Den som detta fusk drabbade hårdast var naturligtvis de som var fattigast. De som inte annars heller hade för mycket blev på detta sätt lurade på det lilla de hade. Därför kunde de ohederliga handelsmännen göra mer eller mindre som de ville med dem som blev i skuld till dem; Amos beskriver det som att köpa de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor.
Den dom som Amos förmedlar från Herren är sarkastiskt formulerad: Herren har svurit vid Jakobs stolthet att aldrig glömma något de gjort (v. 7). Om Gud svär en ed, vilket sker vid flera tillfällen i GT, svär han den i allmänhet vid sig själv eller vid sin helighet, alltså vid sådant som består i evighet. Så sker också på andra ställen i Amosboken. Men här svär han sarkastiskt vid något som verkar vara minst lika bestående, nämligen Jakobs stolthet. Jakob och Israel var ju samma person, en av patriarkerna, och Jakob var därför ett alternativt namn på folket Israel.
Det räcker alltså inte med att folket förtrycker och utsuger de fattiga, utan de finner en källa till stolthet i det. De är arroganta. Gud ser detta med ytterst oblida ögon. Han kommer inte med något specifikt löfte om att straffa dem med krig eller svält eller epidemier, så som han gör annanstans i Bibeln, utan han kommer med löftet – hotet! – att aldrig glömma något de gjort. På något vis känns detta ospecificerade hot med låg profil ännu mer skrämmande än något mer profilerat löfte, eftersom det s.a.s. ger Gud fria händer att komma med någonting lämpligt, när tiden är inne.
Förtrycket av de fattiga i det heliga landet på Amos’ tid var endast ett av många symptom på hur orättvisor och ojämlikhet kunde föröka sig i världen. Att Gud ger Amos detta budskap att framföra innebär att Gud verkligen bryr sig om vad som sker. Orättvisorna kommer inte att gå ostraffade för evigt.
Efter Amos’ tid drabbades de båda kungadömena Juda och Israel av nationella katastrofer – Israel utplånades för alltid och folket skingrades, medan Juda mot alla odds lyckades upprätthålla någon sorts nationell identitet, trots att den nationella suveräniteten var tillintetgjord, och inte återupprättades förrän för drygt sextio år sedan. Straffet drabbade alltså fler än dem som aktivt utövade dessa orättvisor – för alla landets innevånare var naturligtvis inte köpmän – men också övriga yrkesgrupper hade ju sina specialsynder. Också de som inte aktivt tog del i köpmännens orättvisor följde stillatigande med och såg på. De gjorde sig alltså till medbrottslingar.
Den situation som i dagens värld mest liknar de orättvisor som Amos målar upp hittar vi ändå inte så mycket inom vårt land som på den internationella scenen. Jag syftar på handeln mellan de rika och de fattiga länderna och områdena i världen. De rikas – alltså vår! – attityd liknar alltför mycket handelsmännens i Amos’ profetia för att jag skulle kunna vara lugn. De strukturella orättvisorna i handelssystemet är tydliga, även om jag inte anklagar var och en som arbetar inom systemet för att uppsåtligt försöka utsuga någon. Men utsugandet finns där. Eftersom detta dessutom sker i jakten efter sådan rikedom som kommer att försvinna – ”förgängliga skatter”, för att använda kyrkohandbokens uttryck – är det bara mer föraktligt och förkastligt.
Herren har svurit vid [vår eviga arrogans] att aldrig glömma något [som vi har] gjort, för att parafrasera Amos (8:7). Må Gud hjälpa oss!
Det är det ena som vi kan göra. Det andra är minst lika viktigt, nämligen att bekänna också dessa övertramp, orättvisor och synder för Gud, vår himmelske Fader, be honom om förlåtelse för allt detta och också våga ta emot hans förlåtelse. Även det tycks vara lättare sagt än gjort. Ändå är detta en början på jakten på de oförgängliga skatter som vi genom Guds nåd har möjlighet att uppnå.
Med eller utan hjälp av förgängliga skatter bör vi sträva efter de oförgängliga skatterna. Det är nämligen de som är värdefullast i livet. Det gäller att ha tillräcklig självkännedom och ärlighet för att inse när diket kommer emot. Det gäller att ha tillräcklig tro och tillit till Gud för att be honom om hjälp med att komma upp på den smala vägen igen. Det gäller att ha tillräcklig ödmjukhet för att ta emot hans hjälp och förlåtelse när den erbjuds.
I annat fall gäller Amos’ ord också för oss: Herren har svurit vid Jakobs stolthet att aldrig glömma något de gjort.
Som Skriften (1Tim 6:10) säger är det inte pengarna själva, utan kärleken till pengar är roten till allt ont.
Profeten Amos har något att säga om detta i en av dagens gammaltestamentliga läsningar.
Amos var en herde som Gud kallade till profet på 700-talet f.Kr. Han var alltså inte en av de institutionaliserade profeter som förekom i samband med tempelkulten på den här tiden, och som visste vem som stod för deras bröd, nämligen kungen. Tvärtom var Amos den som fritt kunde kritisera alla sin tids felsteg och orättvisor, som också de makthavande gjorde sig skyldiga till. Också på den tiden. När man läser Amosboken, kan man bara konstatera, att människan tyvärr inte tycks ha förändrats särskilt mycket på 2.800 år.
En sak har ändå förbättrats i det samhälleliga systemet: i vår tid i vårt land har vi en konsumentombudsman, vars uppgift det är att se till att missbruket och lurendrejeriet åtminstone inte blir så flagrant som det tycks ha varit där och då.
Som vi hörde läsas, kritiserar Amos sina samtida för att de säger så här: "När är nymånadsfesten över så att vi kan sälja säd, och sabbaten så att vi får öppna kornboden? Då skall vi minska måtten och lägga på priserna och fuska med vågen, köpa de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor och sälja spillet som säd" (8:5f). Någon problematik kring söndagsöppet tycks inte ha förekommit, eftersom butikerna var stängda på nymånadsfesten och sabbaten, men annars är det nog illa ställt.
Vad är det nämligen de sysslar med? De minskar måtten. Det kunde handelsmännen göra genom att fodra sina mått. Då fodret tog upp en del av volymen, rymdes det ju mindre säd i måttet, men köpmännen tog förstås ändå betalt för ett fullt mått.
Vidare lägger [de] på priserna. Man betalade inte med plastkort på den här tiden, eller ens sedlar, utan man hade standardiserade viktmått med vilkas hjälp man vägde upp en viss mängd koppar, silver eller guld som betalning. Man kunde lägga på priserna genom att göra sina vikter större, så att mera ädelmetall gick åt för att väga upp dem.
Sedan fuskar [de] med vågen, alltså böjer och bänder på axlar och visare så att vågen visar orätt – i handelsmännens favör, naturligtvis.
Till råga på allt säljer [de] spillet som säd. Spillet var sådan säd som hade sopats upp från golvet eller tröskplatsen, och som alltså var full av främmande föremål och smuts.
Summan av att minska måtten, lägga på priserna, fuska med vågen och sälja spillet som säd blev att kunderna fick köpa mindre mängder av säd av sämre kvalitet till ett betydligt högre pris än vad som hade varit rätt. En ordentlig vinst för handelsmännen alltså – men en ohederlig vinst! Jag kommer osökt att tänka på orden i den apokryfiska skriften Jesus Syraks vishet (27:1f), som äntligen har återfått sin plats i våra biblar: För pengars skull har många syndat, den som strävar efter rikedom blundar ofta. Liksom spiken drivs in i fogen mellan stenarna tränger synden sig in mellan försäljning och köp.
Den som detta fusk drabbade hårdast var naturligtvis de som var fattigast. De som inte annars heller hade för mycket blev på detta sätt lurade på det lilla de hade. Därför kunde de ohederliga handelsmännen göra mer eller mindre som de ville med dem som blev i skuld till dem; Amos beskriver det som att köpa de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor.
Den dom som Amos förmedlar från Herren är sarkastiskt formulerad: Herren har svurit vid Jakobs stolthet att aldrig glömma något de gjort (v. 7). Om Gud svär en ed, vilket sker vid flera tillfällen i GT, svär han den i allmänhet vid sig själv eller vid sin helighet, alltså vid sådant som består i evighet. Så sker också på andra ställen i Amosboken. Men här svär han sarkastiskt vid något som verkar vara minst lika bestående, nämligen Jakobs stolthet. Jakob och Israel var ju samma person, en av patriarkerna, och Jakob var därför ett alternativt namn på folket Israel.
Det räcker alltså inte med att folket förtrycker och utsuger de fattiga, utan de finner en källa till stolthet i det. De är arroganta. Gud ser detta med ytterst oblida ögon. Han kommer inte med något specifikt löfte om att straffa dem med krig eller svält eller epidemier, så som han gör annanstans i Bibeln, utan han kommer med löftet – hotet! – att aldrig glömma något de gjort. På något vis känns detta ospecificerade hot med låg profil ännu mer skrämmande än något mer profilerat löfte, eftersom det s.a.s. ger Gud fria händer att komma med någonting lämpligt, när tiden är inne.
Förtrycket av de fattiga i det heliga landet på Amos’ tid var endast ett av många symptom på hur orättvisor och ojämlikhet kunde föröka sig i världen. Att Gud ger Amos detta budskap att framföra innebär att Gud verkligen bryr sig om vad som sker. Orättvisorna kommer inte att gå ostraffade för evigt.
Efter Amos’ tid drabbades de båda kungadömena Juda och Israel av nationella katastrofer – Israel utplånades för alltid och folket skingrades, medan Juda mot alla odds lyckades upprätthålla någon sorts nationell identitet, trots att den nationella suveräniteten var tillintetgjord, och inte återupprättades förrän för drygt sextio år sedan. Straffet drabbade alltså fler än dem som aktivt utövade dessa orättvisor – för alla landets innevånare var naturligtvis inte köpmän – men också övriga yrkesgrupper hade ju sina specialsynder. Också de som inte aktivt tog del i köpmännens orättvisor följde stillatigande med och såg på. De gjorde sig alltså till medbrottslingar.
I vår tid har vi också våra orättvisor. Om någon försöker sig på så flagrant fusk i handeln som Amos’ samtida sysslade med, får han nog konsumentombudsmannen och hans stab på halsen, men det finns andra orättvisor som inte är lika lätta att korrigera. Rasismen ökar i våra system. Vår invandrings- och flyktingpolitik lämnar åtskilligt övrigt att önska. I vårt skatte- och bidragssystem kunde finnas saker att åtgärda, även om systemets grundidé, att utjämna de värsta orättvisorna inom samhället, nog är god. Och nu när ekonomin krymper, skär vi först ner där som behovet är störst. För att nu nämna några få exempel.
Den situation som i dagens värld mest liknar de orättvisor som Amos målar upp hittar vi ändå inte så mycket inom vårt land som på den internationella scenen. Jag syftar på handeln mellan de rika och de fattiga länderna och områdena i världen. De rikas – alltså vår! – attityd liknar alltför mycket handelsmännens i Amos’ profetia för att jag skulle kunna vara lugn. De strukturella orättvisorna i handelssystemet är tydliga, även om jag inte anklagar var och en som arbetar inom systemet för att uppsåtligt försöka utsuga någon. Men utsugandet finns där. Eftersom detta dessutom sker i jakten efter sådan rikedom som kommer att försvinna – ”förgängliga skatter”, för att använda kyrkohandbokens uttryck – är det bara mer föraktligt och förkastligt.
Herren har svurit vid [vår eviga arrogans] att aldrig glömma något [som vi har] gjort, för att parafrasera Amos (8:7). Må Gud hjälpa oss!
Finns det då ingenting att göra? Jo, det finns det. Två saker, t.o.m. Det första som vi har att göra är att upphöra med de orättvisor som vi sysslar med. Det tog mig ett par sekunder att säga det. Jag är väl medveten om att det tar betydligt längre att utföra. Ändå tar det inte länge att börja med ett rättvisare levnadssätt. Om vi är många som försöker leva rättvist, kan vi kanske med tiden få en varaktig förändring till stånd. Att göra gott är visserligen mer än att bara låta bli att göra ont, men någonstans måste man ju börja.
Det är det ena som vi kan göra. Det andra är minst lika viktigt, nämligen att bekänna också dessa övertramp, orättvisor och synder för Gud, vår himmelske Fader, be honom om förlåtelse för allt detta och också våga ta emot hans förlåtelse. Även det tycks vara lättare sagt än gjort. Ändå är detta en början på jakten på de oförgängliga skatter som vi genom Guds nåd har möjlighet att uppnå.
Med eller utan hjälp av förgängliga skatter bör vi sträva efter de oförgängliga skatterna. Det är nämligen de som är värdefullast i livet. Det gäller att ha tillräcklig självkännedom och ärlighet för att inse när diket kommer emot. Det gäller att ha tillräcklig tro och tillit till Gud för att be honom om hjälp med att komma upp på den smala vägen igen. Det gäller att ha tillräcklig ödmjukhet för att ta emot hans hjälp och förlåtelse när den erbjuds.
I annat fall gäller Amos’ ord också för oss: Herren har svurit vid Jakobs stolthet att aldrig glömma något de gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar