Kristus är uppstånden! - Sannerligen uppstånden!

Kaj Andersson:
Publicerad i Borgå svenska domkyrkoförsamlings påskhälsning 2010

När påsken närmar sig längtar jag att få höra dessa glada utrop i festhögmässan i domkyrkan på påskdagen. Och när barnen sjunger av hjärtans lust och psalmsången blandas med festliga klanger från trumpeter och basuner, då känns det som en Riktig påsk.

Jag brukar också titta på den televiserade ortodoxa liturgin under påsknatten. Många tycker att höjdpunkten är den grekiska kyrkofadern Johannes Chrysostomos’ påskpredikan som han skrev för över 1600 år sedan. Den har uppskattats av kristna av såväl östlig som västlig tradition och han var så vältalig, att han av sina samtida kallades Chrysostomos som betyder Guldmun.

Johannes började sin predikan med att välkomna alla åhörare till den ”sköna och ljusa högtiden” med de bekanta orden ur Jesu liknelse om arbetarna i vingården. De hade arbetat sedan första, tredje, sjätte, nionde eller elfte timmen. I liknelsen fick de som hade arbetat hela dagen samma lön som de som började lite före solnedgången. Oberoende av om åhöraren var strikt asket eller tog fastan på ett lättare sätt, ville Johannes välkomna alla, eftersom Gud frikostigt förbarmar sig över den sista och delar ut rättvis lön åt den första.

– Hur är det med min fasta? Har jag kommit ihåg att delta i insamlingen Gemensamt Ansvar och avstått någonting till förmån för lidande människor? Osökt går mina tankar vidare till våra nya finländare, som borde vara lika välkomna till vår glada fest som de infödda. Mörkhyade och vita, rika och fattiga, alla är vi lika välkomna till trons fest där förlåtelsen flödar.

– Vi behöver inte skämmas över fattigdom eller vara rädda för döden, fortsätter Johannes. Jesus Kristus har sprängt gränserna mellan människorna och bittert omskakat dödsriket. Johannes avslutar: ”Död, var är din seger? Död, var är din udd? (1 Kor. 15: 55). Kristus är uppstånden och du är störtad. Kristus är uppstånden och demonerna har fallit. Kristus är uppstånden och änglarna glädjer sig. Kristus är uppstånden och livet bor ibland oss. Kristus är uppstånden och inte en enda död fi nns i graven. Ty nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna (1 Kor. 15: 20)”.

Predikan Midfastosöndagen

Karin Långström Vinge:
Bröd från himlen

”Herre, Ge oss alltid det brödet”, säger folket som följt med Jesus till Kafarnaum.
Ja – vem skulle inte vilja ha det? Brödet som kommer ner från himmelen, det sanna brödet, som ger världen liv.

Liv kan vi verkligen behöva, efter de senaste månadernas jordbävningskatastrofer..
Vi kan verkligen behöva liv – vårtecken i en kall och frusen värld. Visst längtar vi till sommarens gröna ängar, och vatten som ger avkoppling och ro.
Har ni tänkt på, det är så mycket vi behöver och önskar. Ge oss idag det bröd vi behöver, ber vi i Jesu bön. Vi längtar efter det goda livet. Vi söker fullkomlighet och perfektion. Kanske är det en uråldrig tillbakalängtan efter ett paradis mänskligheten en gång levt i och som vi en gång kommer att få uppleva igen – i himmelen.

Än så länge – just nu- får vi bröd från himlen. Det brödet är Jesus Kristus själv. Han lovar själv, att den som kommer till honom skall aldrig hungra, och den som kommer till honom skall aldrig någonsin törsta.

Alltså borde de – vi – som kommer till Jesus aldrig nånsin känna någon andlig längtan, hunger eller törst, eller hur menar han egentligen?
Är det inte snarare så, att ju mer vi får del av Jesus, desto mer vill vi ha. Ju mer bröd från himlen jag får – ber jag till Gud att få mer av det brödet.
Ja, det är nog så att vi behöver påfyllnad. Både av det bröd som är förgängligt - mat, kläder, ett hem att bo i, men också i vårt inre liv.
För Jesus säger inte: Den som en gång har kommit till mig skall aldrig mer hungra. Nej, den som kommer till Jesus. En pågående handling som upprepas varje gång vi andas en bön till Gud, när vi ser korset framför oss och minns vad Jesus har gjort och gör.

Jesus säger heller inte: Den som en gång kom till tro på mig skall aldrig någonsin törsta. Tron är en relation, en känsla av trygghet, tillit, förvissning eller försanthållande – en viljeinriktning eller ett ställningstagande, eller helt enkelt en bön: jag skulle vilja våga tro att någon bryr sig om. Eller en vila – i Guds varma, trygga händer.

”Den som kommer till mig ska aldrig hungra”, säger Jesus. För mig är det inte i tonen som hos en politiker som vill övertyga oss om att han eller hon är den ultimata ledaren. Utan snarare som vännen som i min värsta stund säger till mig: ”Kom till mig och prata lite, så ska du se att allt känns bättre.” Eller föräldern som ömt förmedlar trygghet till barnet genom att säga att mörkret faktiskt inte är farligt.

Men mörker hamnar vi i, barn som vuxna. Det kan se lite olika ut. Vi behöver livsmedel från Gud för att fixa detta livet. Ofta sker det helt automatiskt, tänker jag, för det är i Gud vi andas, lever, rör oss och är till. När vi föder och fostrar barn. När vi planterar om våra krukväxter och drar med dammtrasan över bokhyllan. När vi upptäcker alldeles nya snödroppar i söderrabatten eller när vi drar kundvagnar i mataffären eller sitter i väntrummet hos tandläkaren. När vi bygger skolor och stiftar lagar. I allt finns Gud och vi gör det tillsammans med Gud.
Vi får bröd från himlen på ett särskilt sätt i nattvarden. Kanske livets tonartshöjning, när vi får uppleva det där ”extra allt”. Inte bara livsmedel för detta livet, utan för det eviga. Vi fylls på med bränsle från den mest förnyelsebara källan som finns – Guds kärlek.

Nattvarden, där glädje och sorg blandas. Där vi lämnar till Gud, där vi får tillbaka från Gud. Där det handlar om en gemenskap av längtande, hungrande, törstande i alla tider, men där det också handlar om just dig. För så älskade Gud världen, att han utgav sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.

Och vad ska vi göra för att tro? Ingenting alls. Jesu kropp är för dig utgiven. Din längtan är nog. Börja bara med en enkel bön: ”Herre, ge mig alltid DET brödet.
Amen.

Gud, vi tackar dig för livet som du ger oss.
Tack för att du skapat mig med en längtan att söka – utåt och inåt. Tack för att du går med mig, och förenad med varje steg. Hjälp oss att ta emot det som du låter oss möta. Hjälp oss att ha respekt för oss själva, varandra och dig. Du som sagt till oss: Sök, så ska ni finna, till dig överlämnar vi oss själva och varandra. I Jesu namn, amen.