Karl af Hällström:
Synd, rättfärdighet och dom
Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och Mikaelskapellet (Borgå) 2.5.2010
Joh 16:5-11
Synd, rättfärdighet och dom
Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och Mikaelskapellet (Borgå) 2.5.2010
Joh 16:5-11
Jesu avskedstal till sina lärjungar i Joh hör till de mest komprimerade och komplicerade avsnitten i Bibeln. Från det talet är dagens heliga evangelium hämtat.
Jesus talar om Hjälparen, den heliga Anden. När Jesus lämnar sina lärjungar skall de få Hjälparen, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
Det här låter som definitioner i bästa ordboksstil, men riktigt så enkelt är det inte. Om man läser Bibeln som en ordbok eller ett uppslagsverk – eller för den delen en lärobok i biologi, historia, medicin, sociologi eller något dylikt – så hamnar man nog rejält miste. Bibeln innehåller allt vi behöver veta för vår frälsning, men det är inte det samma som att säga att den innehåller allt som finns att veta om Gud, och framför allt inte att den är relevant när det gäller vetenskapliga frågor. Där är den lika viktig som andra dokument av motsvarande ålder.
Jesu definitionsliknande uttalanden om synd, rättfärdighet och dom är alltså inte ändå definitioner, utan exempel på vad begreppen kan innebära. Synd: de tror inte på mig, säger Jesus, som om det var den enda synd en människa kunde begå. Om det är klart att människan begår många andra synder än otrons synd, varför förebrådde den heliga Anden världen endast för denna synd? Är det därför att alla andra synder förblir oförlåtna på grund av otron, men blir förlåtna när vi tror? Gud håller detta emot oss mer än något annat, så att det övriga förblir oförlåtet så länge som den övermodiga människan vägrar tro på en ödmjuk Gud. […]
Det är stor skillnad mellan att tro att [Jesus] är Kristus och att tro på Kristus. Också demonerna trodde att han var Kristus, skriver kyrkofadern Augustinus, men de trodde inte på Kristus. Den tror på Kristus som hoppas på Kristus och älskar Kristus. Om han har tro men saknar hopp och kärlek, då tror han att Kristus finns, men han tror inte på Kristus.
Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Här är det tydligt att uttalandet om synd behandlar människans synd, medan uttalandet om rättfärdighet handlar om Jesu rättfärdighet. Augustinus har en intressant tanke om detta, nämligen att Jesus kom till oss från Fadern på grund av barmhärtighet, men på grund av rättfärdighet går han till Fadern. Varför är det inte rättfärdighet båda vägarna? Jo, för att vi skall lära oss att rättfärdighet inte kan fullkomnas i oss utan barmhärtighet, så att vi inte bara söker vårt eget bästa utan också andras.
Samtidigt är det ändå inte bara Kristi rättfärdighet som det rör sig om här, för också vi har fått del av den rättfärdigheten genom Kristi uppståndelse från de döda. Också vi har uppstått med Kristus, och vi är förenade med Kristus, tills vidare genom tro och hopp, men vårt hopp skall till sist fullbordas genom de dödas uppståndelse. […]
Världen blir då överbevisad om synd i dem som inte tror på Kristus och om rättfärdighet i dem som står upp som Kristi lemmar. Därför kommer också Jesu tredje uttalande att besannas. Dom: denna världens härskare är dömd. Observera att ordet ”härskare” här är singularis. Det handlar alltså inte om alla kungar, presidenter och diktatorer som härskar i denna värld, utan om djävulen. Han härskar över dem som i sina hjärtan bara vistas i den värld de älskar, och därför kallas de ”världen”, alldeles som ”vårt hemland är himlen” om vi har uppstått med Kristus.
Det är intressant hur fascinerade av ondskan vi ibland verkar vara. Styrkans och maktens yttre tecken verkar ibland vara viktigare än den inre styrka som kallas karaktär, och som är så mycket mer grundläggande i verkligt ledarskap än den yta som kallas karisma, och som kan göra en ledare populär – åtminstone för en tid.
På samma sätt finns det många kristna som sysslar med s.k. ”andlig krigföring”, där man ger sig på djävulen och olika fenomen som man med rätt eller orätt anser komma från honom. Vapen i denna ”andliga krigföring” är sådant som tro, bön, andliga nådegåvor, hänvisningar till (ofta lösryckta) bibelverser och annat som ger den ”andliga krigaren” en känsla av styrka och makt. Och den känslan kan vara berusande, det är det inget tvivel om.
Men en ”andlig krigföring” av detta slag baserar sig på misstaget att vi är kallade att göra sådant, att vår styrka skulle räcka till för att besegra djävulen i öppen strid, oberoende av hur stödda av Gud vi må vara. Så är inte fallet. Det handlar ytterst om ett slags magi, där vi med kraftord och trollformler försöker behärska en omgivning som ter sig allt mer kaotisk för oss.
Det är inte så det är tänkt att vi skall bete oss. Vi skall naturligtvis försöka kämpa mot ondskan och för sanningen och godheten på alla plan. Men vi måste börja inifrån – vilket alltid är mycket svårare. Vi måste börja med att erkänna att också vi har fel och brister, innan vi ger oss på att påpeka andras tillkortakommanden. Jesus talar i Bergspredikan (Matt 7:3-5) om att vi först skall ta bort bjälken ut vårt eget öga, innan vi påtalar flisan i vår medmänniskas öga.
Det här är, som sagt, mycket svårare än att med pukor och trumpeter ge sig ut för att strida mot ondskan i andra människor.
Särskilt som denna världens härskare är dömd. Kristus har besegrat honom i grunden. Det som återstår av djävulens och ondskans makt är att sträva efter uppmärksamhet, och på det sättet förleda ett ljusets barn till mörkret. För det är ju ofta så, att det goda och harmoniska verkar tråkigt, medan ondskan och striden är något häftigt och spännande. Det är först när man kastar sig in i det som man märker att det som utifrån verkar spännande egentligen är plågsamt, medan det som verkade så tråkigt egentligen är skönt att leva i.
Samtidigt är det ju så, att fastän denna världens härskare är dömd, är han ändå alltför stark för oss. Han för fortfarande ett slags gerillakrig för att få oss att falla. Det bästa sättet att undvika detta är att koncentrera sig på det som är gott, och lämna det ondas grundval åt Gud. Vi är ”himmelrikets medborgare i världen”. Vi får försöka göra vår värld så god vi kan, men samtidigt inse att den slutgiltiga godheten får vi uppleva först hos Gud.
Jesus talar om Hjälparen, den heliga Anden. När Jesus lämnar sina lärjungar skall de få Hjälparen, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
Det här låter som definitioner i bästa ordboksstil, men riktigt så enkelt är det inte. Om man läser Bibeln som en ordbok eller ett uppslagsverk – eller för den delen en lärobok i biologi, historia, medicin, sociologi eller något dylikt – så hamnar man nog rejält miste. Bibeln innehåller allt vi behöver veta för vår frälsning, men det är inte det samma som att säga att den innehåller allt som finns att veta om Gud, och framför allt inte att den är relevant när det gäller vetenskapliga frågor. Där är den lika viktig som andra dokument av motsvarande ålder.
Jesu definitionsliknande uttalanden om synd, rättfärdighet och dom är alltså inte ändå definitioner, utan exempel på vad begreppen kan innebära. Synd: de tror inte på mig, säger Jesus, som om det var den enda synd en människa kunde begå. Om det är klart att människan begår många andra synder än otrons synd, varför förebrådde den heliga Anden världen endast för denna synd? Är det därför att alla andra synder förblir oförlåtna på grund av otron, men blir förlåtna när vi tror? Gud håller detta emot oss mer än något annat, så att det övriga förblir oförlåtet så länge som den övermodiga människan vägrar tro på en ödmjuk Gud. […]
Det är stor skillnad mellan att tro att [Jesus] är Kristus och att tro på Kristus. Också demonerna trodde att han var Kristus, skriver kyrkofadern Augustinus, men de trodde inte på Kristus. Den tror på Kristus som hoppas på Kristus och älskar Kristus. Om han har tro men saknar hopp och kärlek, då tror han att Kristus finns, men han tror inte på Kristus.
Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Här är det tydligt att uttalandet om synd behandlar människans synd, medan uttalandet om rättfärdighet handlar om Jesu rättfärdighet. Augustinus har en intressant tanke om detta, nämligen att Jesus kom till oss från Fadern på grund av barmhärtighet, men på grund av rättfärdighet går han till Fadern. Varför är det inte rättfärdighet båda vägarna? Jo, för att vi skall lära oss att rättfärdighet inte kan fullkomnas i oss utan barmhärtighet, så att vi inte bara söker vårt eget bästa utan också andras.
Samtidigt är det ändå inte bara Kristi rättfärdighet som det rör sig om här, för också vi har fått del av den rättfärdigheten genom Kristi uppståndelse från de döda. Också vi har uppstått med Kristus, och vi är förenade med Kristus, tills vidare genom tro och hopp, men vårt hopp skall till sist fullbordas genom de dödas uppståndelse. […]
Världen blir då överbevisad om synd i dem som inte tror på Kristus och om rättfärdighet i dem som står upp som Kristi lemmar. Därför kommer också Jesu tredje uttalande att besannas. Dom: denna världens härskare är dömd. Observera att ordet ”härskare” här är singularis. Det handlar alltså inte om alla kungar, presidenter och diktatorer som härskar i denna värld, utan om djävulen. Han härskar över dem som i sina hjärtan bara vistas i den värld de älskar, och därför kallas de ”världen”, alldeles som ”vårt hemland är himlen” om vi har uppstått med Kristus.
Det är intressant hur fascinerade av ondskan vi ibland verkar vara. Styrkans och maktens yttre tecken verkar ibland vara viktigare än den inre styrka som kallas karaktär, och som är så mycket mer grundläggande i verkligt ledarskap än den yta som kallas karisma, och som kan göra en ledare populär – åtminstone för en tid.
På samma sätt finns det många kristna som sysslar med s.k. ”andlig krigföring”, där man ger sig på djävulen och olika fenomen som man med rätt eller orätt anser komma från honom. Vapen i denna ”andliga krigföring” är sådant som tro, bön, andliga nådegåvor, hänvisningar till (ofta lösryckta) bibelverser och annat som ger den ”andliga krigaren” en känsla av styrka och makt. Och den känslan kan vara berusande, det är det inget tvivel om.
Men en ”andlig krigföring” av detta slag baserar sig på misstaget att vi är kallade att göra sådant, att vår styrka skulle räcka till för att besegra djävulen i öppen strid, oberoende av hur stödda av Gud vi må vara. Så är inte fallet. Det handlar ytterst om ett slags magi, där vi med kraftord och trollformler försöker behärska en omgivning som ter sig allt mer kaotisk för oss.
Det är inte så det är tänkt att vi skall bete oss. Vi skall naturligtvis försöka kämpa mot ondskan och för sanningen och godheten på alla plan. Men vi måste börja inifrån – vilket alltid är mycket svårare. Vi måste börja med att erkänna att också vi har fel och brister, innan vi ger oss på att påpeka andras tillkortakommanden. Jesus talar i Bergspredikan (Matt 7:3-5) om att vi först skall ta bort bjälken ut vårt eget öga, innan vi påtalar flisan i vår medmänniskas öga.
Det här är, som sagt, mycket svårare än att med pukor och trumpeter ge sig ut för att strida mot ondskan i andra människor.
Särskilt som denna världens härskare är dömd. Kristus har besegrat honom i grunden. Det som återstår av djävulens och ondskans makt är att sträva efter uppmärksamhet, och på det sättet förleda ett ljusets barn till mörkret. För det är ju ofta så, att det goda och harmoniska verkar tråkigt, medan ondskan och striden är något häftigt och spännande. Det är först när man kastar sig in i det som man märker att det som utifrån verkar spännande egentligen är plågsamt, medan det som verkade så tråkigt egentligen är skönt att leva i.
Samtidigt är det ju så, att fastän denna världens härskare är dömd, är han ändå alltför stark för oss. Han för fortfarande ett slags gerillakrig för att få oss att falla. Det bästa sättet att undvika detta är att koncentrera sig på det som är gott, och lämna det ondas grundval åt Gud. Vi är ”himmelrikets medborgare i världen”. Vi får försöka göra vår värld så god vi kan, men samtidigt inse att den slutgiltiga godheten får vi uppleva först hos Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar